Försök till kritik av den liberala hegemonin
Jag har tidigare påpekat hur narcissistiskt det är att citera sig själv, men nu gör jag det ändå. Ingen är perfekt!
Igår natt skrev jag i min anteckningsbok att
”Det liberala samhället har två grunder för sitt existensberättigande, två raison d’être, nämligen frihet och lycka, samt förmågan att bringa dessa till mänskligheten. Problemet är bara att liberalerna blandat ihop autentisk frihet med frånvaron av formella lagar och regler, och lycka med materiellt välstånd.”
För att utveckla resonemanget ytterligare: När man i liberala termer talar om frihet är det endast det negativa frihetsbegreppet som åsyftas, man definierar alltså frihet endast i negativa termer, dvs. som frånvaro av (formaliserat) tvång, våld, lagar och regler. Den mest radikale men samtidigt mest framstående försvararen av detta frihetsbegrepp är väl Robert Nozick, men tankegången har haft en djupgående inverkan på den liberala ideologin, både idag och historiskt sett.
Denna frihetssyn är dock en extrem förenkling, och saknar helt grund i verkligheten. Den bortser fullständigt från det faktum att människor har olika möjligheter, den bortser från biologiskt och socialt arv, från miljöns påverkan på människans utveckling, från klassamhället, rasfördomar och könsmaktsordningen. Den bygger på en fiktiv människa, vars möjligheter är oändliga och vars val görs i ett vakuum, och som lever helt opåverkad av yttre faktorer. Med andra ord är det bara skitsnack och rena fantasier. I själva verket är det ju så att det inte finns några fria val, alla val du gör påverkas ju av omständigheter som du helt saknar kontroll över. Men det orkar jag inte gå närmare in på här.
Liberalismen saknar svar på hur man ska hantera de gigantiska ojämlikheterna i världen. Liberalismen kan aldrig förklara varför 95 % av alla våldsbrott begås av män, varför typ hälften av alla läkarstudenter har föräldrar som också är läkare, varför en miljard människor svälter på jorden samtidigt som det finns mat i överflöd och vi använder denna som drivmedel för våra bilar.
Liberalismens syn på lycka är om möjligt än mer förvirrad. Man har som sagt blandat ihop lycka med materiellt välstånd (och således gjort den ekonomiska tillväxten till en helig ko). I dagens liberala värld går den enda vägen till paradiset genom konsumtionens saliga altare, och Gud har ersatts med mammon. Köp dig lycklig!
Även detta är naturligtvis fullkomligt verklighetsfrånvänt. Vi har fördubblat vårt välstånd under de senaste 30 åren, men finns det någon som kan påstå att vi blivit dubbelt så lyckliga? I själva verket skrattar vi betydligt mindre idag än för 50 eller 100 år sedan, vi spenderar mer tid med den nya plasmateven än med varandra, och utbrändhet, ångest och depressioner breder ut sig som folksjukdomar.
Kort sagt, liberalismen har misslyckats med sin ideologiska mission, och under färden helt tappat sin verklighetsförankring. Det är en döende ideologi, ett teoretiskt fuskbygge stabilt som ett korthus, lika hycklande som patetiskt genomskinlig. Det är närmast att likna med en skandal att detta kan vara vår tids ledande ideal.
(Det här inlägget skulle man egentligen kunna utveckla hur långt som helst, men en blogg är väl inte riktigt rätt plats för det.)
Är det förresten inte märkligt att det enda verkligt effektiva medlet mot bakfylla är ännu en fylla?
