Marknaden som substitut för demokratin

Roland Paulsen sa någonting tänkvärt i filosofiska rummet sist; marknaden inte är demokratisk. En självklar insikt på sätt och viss, men en som går att radikalisera. Marknaden har nämligen alltmer börjat stiga in på det allmännas (demokratins) sfär just i egenskap av förment demokratiskt verktyg. Bortsett från effektivitetsargumentet är valfrihet och mångfald honnörsorden för vår tids privatiseringsvåg; den medborgare som inte är nöjd med välfärdstjänsterna ska kunna byta till en annan utövare. Därigenom görs brister i välfärden till en helt och hållet privat angelägenhet. Och vad mer är; eftersom det rör sig om grundläggande sociala rättigheter (utbildning, vård) innebär det en de facto avpolitisering av den sociala sfären. När marknaden träder in i demokratins ställe görs politiken överflödig; om en skola eller ett äldreboende är undermåligt är det ju bara för "brukaren" (ej längre medborgaren) att byta utförare!

Vidare; detta är en synnerligen lömsk strategi. Den förutsätter nämligen att den så kallade marknaden för välfärdstjänster fungerar som en idealmarknad (full, symmetrisk information, låga trösklar osv.). Så är givetvis inte fallet. Eftersom en svårt svårt demenssjuk, eller en gymnasieelev i årskurs två, knappast kan byta äldreboende eller skola såsom jag byter tandkrämstillverkare, är valfriheten i praktiken en chimär. Valfriheten upphör i samma stund som det första valet har gjorts. Där har vi privatiseringsmyntets andra sida; valfrihet som ursäkt för politisk letargi. När välfärden blir en privatfråga, den enskildes ansvar, följer som sagt att det inte längre är politikens ansvar. Och se! vilken utomordentlig win-winsituation för det förenade klassintresset; kapitalet vinner kommodifiering av det allmänna, politiken beviljas ansvarsfrihet.

En samtida paradox.
(Jag har inte de exakta siffrorna just nu, men riktningen är i alla fall otvetydig). Under samma tid, säg sedan 70-talet, som antalet diagnostiserade med psykisk sjukdom har ökat kraftigt, har andelen dömda brottslingar som döms till rättspsykiatrisk vård (och alltså betraktas som just psykiskt sjuka) minskat i motsvarande grad.
Paradoxen är naturligtvis bara skenbar. Båda tendenserna springer från samma källa, från samma politiska högerkantring, och dess ideologiska (i bred bemärkelse) korrelat: det allmännas reträtt, och istället företrädet för den enskildes biologiska konstitution, respektive det privata, moraliska ansvaret.

fin dag med grabbarna

En redogörelse

När kommer folk hem egentligen?

Ekonomi och ideologi

Ett brett samförstånd - från ekonomer, till ledarskribenter till politiker - verkar råda om att skuldkrisen beror på för höga offentliga utgifter. Så här ser det faktiska sambandet ut.


Y-axeln visar räntorna som staterna lånar till, vilket - givet att finansmarknaderna kan betraktas som någotsånär rationella - ger ett mått på ländernas statsfinansiella solvens. X-axeln visar offentliga utgifter som procent av BNP. I den mån vi kan tala om samband är det ju snarast negativt; storspenderarländerna har bättre statsfinanser, inte tvärtom. Märkligt nog kan folk fortsätta påstå den här typen av uppenbara osanningar år efter år utan att någon drar ner byxorna på dom. Humanister skulle aldrig gå fria från den här typen av genomideologiskt charlanteri; då skulle dom vara ovetenskapliga "flummare" eller värre (kanske rentav kulturmarxister!).

Jag var ingen större beundrare av "Chockdoktrinen" när den kom - den var omotiverat fokuserad på en handfull individer, främst Milton Friedman - men finanskrisen har onekligen gett Klein rätt. Krisen - oaktat vad som orsakade den, tom. IMF (!) har publicerat artiklar som pekar ut den växande ojämlikheten som främsta orsak - tas som intäkt för att överallt i världen stålbada sönder socialpolitiken. Aldrig under min tid som någotsånär upplyst har den moderna statens brutala klasskaraktär framstått i så tydlig dager som nu under finanskrisen och dess efterspel.

sedan såg jag också en konstig grej i porträttet om tranströmer. en arvinge till vår käre unander-scharin, alltså scharinska tack som fan, bor i samma trappuppgång som tranströmer, på söder!!

jag såg nyss fredrik reinfeldts fula nuna när jag kollade på klippet när tranströmer tar emot litteraturpriset. reinfeldt är inte glad, reinfeldts sverige sysslar inte med sådant. hela hans politiska gärning såg jag i hans ansiktsuttryck, det var vidrigt.

ja, ja e full

Play måste väl anses vara årets mest omdiskuterade svenska film. Jag har inte sett den - SF i Umeå sände den i en vecka. seriöst? bara för att jävlas? - så jag ska väl egentligen inte uttala mig (*blinkning till runesson*), men jag har reagerat på ett tomrum i debatten kring den. Det kontroversiella med filmen ligger såklart i att svarta/förortskids framställs som kriminella, vilket anses vara stereotypt eller rentav rasistiskt. Det är en förståelig reaktion, även om jag själv ytterst sällan provoceras av konst, i synnerhet när konstens syfte enbart är att provocera (eller än värre; "utmana normer och invanda föreställningar") och när den likförbannat endast riktas till en begränsad publik som på förhand har upphöjt provokationen till konstens raison d'etre.

Det som förvånar mig är att ingen i Play-debatten har dragit paralleller till vad som måste vara en av den moderna filmens vanligaste klichéer; skräcken för underklassen. Från 60- och 70-talets "samhällets och ordningens förfall"-filmer (typ Taxi Driver, Death Wish, Attack on Precinct 13, Straw Dogs osv) till många av dagens skräckfilmer (Eden Lake och övrig såkallad "hoodie horror") har hotet från den degenererade underklassen varit ett stående inslag. Jag skulle vilja sträcka mig så långt som att hävda att skräcken för underklassen utgör en egen filmgenre idag. "Den farliga underklassen"-temat är inte heller inte begränsat till populärkulturen, utan förekommer också i "högre" filmkonst, se t.ex. den förhatlige bilmekanikern som jälvas med Micke Persbrandts karaktär (en godhjärtad läkare) i Susanne Biers rosade "Hämden".

Att ingen ens reagerar på denna eviga stigmatisering av en samhällsklass, medan Play river upp en storm av indignation, kan jag inte tolka på annat sätt än att klassföraktet fortfarande på 2000-talet är det enda officiellt sanktionerade bespottandet (neråt) av en hel grupp.

Det är besynnerligt. Ibland upplever man sin omgivning och allt man företar sig i form av tecken, i form av hemliga förbindande trådar mellan alla ens delar i sitt liv, likt ett kluster under allt det som händer en, finns de otaliga föreningarna, dolda i väntan på uppmärksamhet; man kan ju bli nyplatonsk mystiker för mindre.
En sådan sak är följande: På mabd-bloggen har de pratat om Talking Heads platta Remain in Light och eftersom jag aldrig lyssnat på Talking Heads slog jag på den och blev imponerad. Sedan speciellt spår nummer tre, The Great Curve. Och vad händer då när jag ligger helt uppslukad av Knausgårds fjärde volym i Min Kamp. Jo, Knausgård skriver: Når jeg for for eksempel spilte Remain in Light, som jeg hadde gjort jevnlig siden åttende klasse, og aldri gikk lei, og den tredje låten, The Great Curve[sic!], kom, med sitt fantastiske duvende, samtidig komplekse komp... bla bla lång mening

Kanske egentligen inte så jättestort sammanträffande, men ändå! Man får för sig saker, som verkligen saknar grund.

Albumlista

Hej vänner!
Jag håller på med att sammanställa albumlista, för första gången, tror jag! kanske andra. Men nu ska jag göra det på allvar. Ska vi sätta upp gemensamma regler och gemensam dag och tid för publicering? Det är kul, för då upptäcker man oftast ny musik också!

Om liberalers bristande förståelse för människan

Liberala utrikeskorrespondenter (den ideologiska och klassmässiga tillhörigheten är vanligtvis genomskinlig) och tyckare visar upp en konstant, och komprometterande, oförmåga att förstå globala socio-politiska skeenden. I grunden tror jag att det handlar om en oförmåga att förstå människors drivkrafter, och hur "verklighetens folk" (ursäkta uttrycket) skiljer sig från korrespondenterna/tyckarna själva. Utvecklingen i Ryssland och arabvärlden har brutalt belyst denna diskrepans.

I Ryssland lyckades det liberala partiet Jabloko (västerländska journalisters favoritparti) samla 3 % av rösterna. I svensk media - vars rysslandsbevakning består i hembesök hos regimkritiska moskvabaserade bloggare med högskoleexamen - får man intrycket att dessa liberaler utgör den enda oppositionen i Ryssland. I själva verket är det enda oppositionspartiet värt namnet kommunistpartiet (20 % i senaste valet), men det passar inte in i den postheroiska liberala berättelsen om konflikten mellan förtryckande stat och martyr-lik, ung och högskoleutbildad yttrandefrihetskämpe.
I svensk media tas det för givet att Putin är populär för att han antingen framställer sig som en riktig karl som jagar och kör stridsflygplan (dvs. ryssarna är helt dumma i huvudet), eller för att han förtrycker (den liberala) oppositionen. I själva verket består hans popularitet i att han lyckades med precis det som 90-talets marknadsliberala experiment inte lyckades med: att skapa stabilitet och en någotsånär dräglig levnadsstandard för folkflertalet (det marknadsliberala experimentet lyckades däremot åstadkomma vad The Lancet karaktäriserade som "den största massdöden [man skulle kunna skriva massmordet] i fredstid i ett utvecklat land". Det var också den värsta ekonomiska depression som drabbat ett utvecklat land i fredstid). Man kan helt enkelt inte förstå fenomenet Putin utan att hänvisa till ryssarnas 90-talserfarenheter.

Även i de postrevolutionära Egypten och Tunisien råkar liberalerna på besvikelser i valen, och våra korrespondenter förstår som vanligt ingenting; det måste antingen bero på att valen inte är demokratiska, eller på att araberna är indoktrinerade av imamer. Anledningen till de postrevolutionära "missförståndet" är att flertalet journalister missförstod själva revolutionen. I en intressant, men inte speciellt uppmärksammad, studie undersöktes revolutionens orsaker genom att de revolutionära egyptierna fick frågan om på vilka bevekelsegrunder man protesterade. De stora majoriteten angav höga matpriser, arbetslöshet, ojämlikhet, frånvaron av framtidsutsikter, korruption och nepotism som anledningar; nästan ingen angav yttrandefrihet eller dylikt. Detta missade förstås våra korrespondenter, då de i sedvanlig ordning var upptagna med att prata med engelsktalande, högskoleutbildade bloggare och författare, dvs. med deras kolleger och klasslikar. (Därmed inte sagt att det var en arbetarklassrevolt, jag skulle snarare vilja se det som en medelklassrevolt, men med mer krassa förtecken; den exkluderade medelklassens revolt mot ett parasiterande, nepotistiskt och kleptokratisk kotteri. Det kan jämföras med franska revolutionen, med den skillnaden att börd och rang i arabvärlden har ersatts av släkt och kontaktnät. Makten över staten som klasskampens centrum är dock densamma)

Människan offrar sällan liv och frihet för andras yttrandefrihet (undantaget är starkt troende). Däremot gör de det om de är kollektivt desperata, och upplever att framtiden är stängd för dem, som i Egypten.
Jag tror att konservatismens styrka, åtminstone visavi liberalismen, ligger i just denna, mer realistiska, människosyn: att lyckas se människan för mer än en borgerligt-humanistisk idealtyp, att se människan som en trygghetsvarelse lika mycket som en frihetsvarelse, som bitvis inskränkt, provinsiell, suktande efter stabilitet, och med en moralisk kompass som bestäms av hennes omedelbara upplevelser snarare än av hennes kantianska principer.

hej!

saknar er allihopa väldigt mycket men vi ses i jul, kommer upp det 18onde december, vilket kommer bli sedvanligt dunderstämning!

ja har nytt nummer 0702578175!

//ivar

"You know, in Europe each nation is identified with a certain sexual practice. So if you say to your girlfriend, "let’s do it the Spanish way", it means penis between the breasts. You didn’t know this? You’re Spanish or what? At least in my country and in Germany, if you say to your girlfriend, "let’s do it the Italian way", it means anal penetration. No, that’s the Greek way. Okey, the main idea is that Greek guys are mostely gay

What’s the Slovenian way [fråga från publiken]? Eh, impotent… you do it half in the sleep, and then basically just tuch the girl in half dream. And after she awakens in the morning, you try to convince her that something happened.

And what would be the Swiss way? The first idea was the cynical one. If you are a man you don’t meet a body, a woman, you just masturbate. But I came up with a very creative idea. You know the Swiss army knife? Can you imagine a Swiss army wife? You know, masturbating with all the legs."

Zizek, under en föreläsning om Hegel

'Cinema is the ultimate pervert art. It doesn't give you what you desire - it tells you how to desire' - Slavoj Zizek

Hur Juholt använder språket - ett bra sätt att inte säga någonting alls. Feberdrömmen Socialdemokraterna. Varför blev inte Östros partiledare?

Jag åker snart till Mariestad som ett led i min boendesituation. Jag eller någon annan får berätta mer framöver.

Albin och/eller Torkel, redogör för er boendesituation, tack!

"inleda en dialog" - det måste vara världens mest genomskinliga ursäkt för att inte göra något.

Drive är en film som man egentligen bestämmer sig för att hylla redan under förtexterna. Efter den tysta, stilistiska biljakten som inleder filmen kan man inte annat än att känna ett visst glädjerus inom sig när Kavinskys Night Call drar igång. Det är så jävla snyggt. Och så fortsätter det. Åttiotalsflörtarna, soundtracket, Ryan Goslins hårdkokta karisma, Carey Mulligan som söt men tuff, det stiliska ultravåldet - allt känns helt rätt. Inte konstigt att den har blivit tokhyllad. En av dem som stämde in i hyllningskören var jag själv.

Efteråt har jag funderat lite på varför jag gillade filmen. Det var ju inte för den stela och nästintill obefintliga dialogen mellan Gosling och Mulligan. Inte heller för karaktärsutvecklingen hos någon av dem. Handlingen? Knappast. Jag kom faktiskt att tänka på GTA Vice City under filmens förlopp. För den är ju som ett dataspel. Tänk er att man spelar en hård karaktär som i gangstermiljö ska utföra olika uppdrag, vilka innebär biljakter och att spöa folk till tonerna av catchig elektropop. Ja, exakt som Vice City. Att huvudkaraktären dessutom aldrig byter jacka, trots att den får alltmer blod på sig, känns också så datorspelsaktigt – som om blodet var en mätare på hur långt man kommit.

Att inte bara jag, utan även så många andra verkar ha blivit så bländade av filmens yta att de kan höja filmen till skyarna, visar ju bara på hur lättlurade människor är. Eller kanske ytliga.

I en intervju i SR säger faktiskt Gosling och regissören Nicolas Winding Refn att de ville göra en film om en man som kör runt i en bil till cool musik. Säger väl ganska mycket om vilken ambitionsnivå de hade.

P.S Mitt tredje inlägg på lika många dagar, typ personligt rekord.

Ibland när jag läser Min Kamp kan jag ifrågasätta vad jag egentligen håller på med. Varför läser jag sida efter sida av till synes slumpmässigt utvalda, ofta extremt ordinära episoder ur någon annan persons liv? Skulle jag inte få ut mer av att läsa en politisk analys av Palestinakonflikten, filosofiska funderingar över det kapitaliska samhället, eller en idéroman där olika teorier bollas mot varandra?

Fast nu är ju Min Kamp absolut inte ett idélöst projekt, hela romansviten i sig är väl byggd på en tanke om extremrealism, och att Knausgård lämnar ut så många personer är ju ett ämne som tål att diskuteras. Och det är väl det som är så fängslande, att han går in så djupt på sitt privatliv och inte döljer några jobbiga detaljer, vilket ger hans text en prägel av autencitet. Det är väl folkets törst efter det privata, autentiska och ordinära, som alla kan känna i sig i, som är den stora orsaken bakom hans popularitet.

Man kan jämföra hans böcker med bloggar, där folk frossar i vardagligheter – vad man åt idag, vad man ska göra imorrn - och där man då och då även får ta del av privata självbekännelser. Skillnaden är att om Min Kamp vore en blogg skulle den sakna de korta, rastlösa texterna. Varje inlägg skulle istället sträcka sig över tiotals, ja hundratals sidor. För man läser inte Min Kamp som man läser någons blogg, för att kolla läget lite då och då, jaha vad har Knausgård gjort idag då, har han skrivit något roligt - det är snarare helheten som räknas. Ibland kan jag tycka att den känns lite tråkig och läsa flera sidor utan att engagera mig. Men man måste ha lite tålamod för att kunna komma in i berättelsen och engagera sig för karaktärerna; t.ex oroa sig för att den lille Karl-Ove ska åka fast för ett bus, eller glädjas över att han börjar hänga med den där söta flickan på lågstadiet. Det är episoder som drabbar en långsamt men lämnar djupa intryck.

and when you want to live, how do you start, where do you go, who do you need to know?

Har spenderat kvällen hemma, själv. Det har varit trevligt, jag har lyssnat på musik och läst. Men nu så drabbades jag av en viss rastlöshet. Såna perioder kommer och går, då man inte riktigt vet vad man ska göra, man har ingen uppgift att utföra och inget att fördriva tiden med. Så varför inte skriva ett litet inlägg?..

För bara typ ett år sedan hade jag det svårare att hantera rastlösheten. Och framförallt ensamheten. Jag har å ena sidan alltid uppskattat att vara själv, men bara när det är självvalt. Eller om man vet att man kommer att träffa folk snart, så att man inte behöver oroa sig för att man ska vara ensam alldeles för länge. Men just när man inte har något särskilt planerat, utan bara sitter hemma och hoppas på att något ska hända, då är det svårt att koppla av.

Nuförtiden har jag lättare att hantera ensamma kvällar. Jag drabbas inte lika ofta av den där rastlösheten, eller de desperata drömmarna om ett annat liv som då brukade uppstå. Det där suget i magen som gjorde att man söp sig dyngrak på helgerna för att man inte visste hur man annars skulle träffa nya människor, och kanske den där tjejen som man hade fantiserat ihop i otaliga konstellationer.

Hursomhelst, jag undrar om det kommer hända någon gång i ens liv, att man aldrig, eller i alla fall väldigt sällan, upplever den där rastlösheten, planlösheten. Att man ständigt antingen har något att göra, eller kan njuta av att inte göra något eftersom man redan har utfört något.

Det svåraste är ju att göra något man vill göra, när man inte vet vad man vill göra. Men det finns ju så många möjligheter ändå, så något borde man väl komma på..

Är inte student/kårpolitiken ganska oseriös, rentav gnällig och bortskämd? Huvudkravet i kårpolitiken verkar ju alltid vara höjt studiemedel, jag kan dock omöjligen acceptera studenters och kårers krav på höjda studiemedel annat än under förutsättning att bättre utbildning är den huvudsakliga prioriteten. Ställ i första hand krav på digra litteraturlistor och en mångdubbling av antalet lärarledda timmar. Först när studenterna faktiskt lägger ner 40 timmar i veckan på studier är det rimligt att höja studiemedlet. Min erfarenhet är att praktiskt taget ingen jag har träffat har pluggat heltid (annat än då de har läst mer än 100 %), ändå tjuter folk av indignation då de måste läsa 1000 sidor på ett moment (1000 sidor fördelat på fem veckor blir 40 sidor per "arbetsdag", eller fem sidor per "arbetstimme"). Om man pluggar 20 timmar i veckan har man rimligtvis tid att jobba 20 timmar i veckan också, och vips har man fördubblat studiemedlet på egen hand.

Alltså (för att parafrasera socialdemokraternas geniala ATP-kampanj); gärna studiemedel, men först en rejäl utbildning.

Och två saker till:
- Den stora merparten av alla studenter (undantaget humanister och vissa samhällsvetare) kommer lik förbannat få en högre livsinkomst än de som saknar universitetsutbildning. Studiemedel innebär således en regressiv omfördelning, från arbetarklass till medelklass.
- Sluta ställ krav på arbetsmarknadsanpassning, det är vulgärt och missar poängen med den fria utbildningen. Den som läser sociologi ska inte förvänta sig att utbildningen ska skräddarsys efter arbetsmarknadens behov, det ger en väsentligt sämre och mer ointressant utbildning. Därtill ger det ett sämre samhälle. Samma kritik bör för övrigt riktas mot företagen; det är inte universitetens uppgift att ge studenterna företagsspecifika kunskaper, som många arbetsgivare verkar tro. Universitetet ska ge en bred grund, inte skräddarsy specialister med en inriktning så smal att de bara kan få jobb på en handfull arbetsplatser.

Det är ju ganska uppseendeväckande att Carl Bildt än i dag inte kan ta avstånd från sina motioner som var avsedda att hindra sanktioner mot apartheidregimen.

Det här är en asbra skiva. Lika bra att slänga upp det här.
Vånna Inget - Allvar

Epistemologiskt problem som ett romantiskt fragment

Tankar dyker upp till synes ur intet, överraskar en och pådyvlar begreppsliggörandet, att de måste artikuleras. De svävar strax utom oss, omärkbara, för att sedan ge sig till känna och då uppstår två alternativ: Antingen nedtecknas de på den efter bläck törstande sidan i skrivboken, eller berättar man dem rakt ut i luften, där de återigen får beblandas med det förgängliga.

Tankens inneboende vilja att inför världen ge sig till känna, genom oss. Var kommer de ifrån och vems är tankarna?

Jag funderar på en ambitiös analys av Erik Hamrén och varför han enligt mig är en dålig förbundskapten. En annan grej är det med den gängse idiotiska inställningen till idrott och då i synnerhet fotboll där det blir väldigt tydligt. Slutligen när jag en teori om hur folkhemsmentaliteten eller i alla fall den efterföljande socialdemokratiska egentligen inte är död, detta med Annales-skolans tankar om mentaliteternas tröghet i åtanke. Teorin skulle kunna exemplifieras med en analys kring moderaternas sätt att knyta an till dessa tankar, alltså de klassiskt socialdemokratiska. Mycket på gång, sånt som kan dyka upp här, men frågan är om någonting någonsin ser dagens ljus.

Handtag, famntag.

Med utgångspunkt i den fars som socialdemokraterna har framfört de senaste månaderna måste man dra endera av följande slutsatser:
1. En majoritet av partiets företrädare är fullständigt inkompetenta, och förstår inte att upprepad offentlig kritik av Juholt/ledningen/partiets politik knappast gynnar någon annan än borgerligheten.
2. De interna kritikerna inser detta (de flesta är ju trots allt yrkespolitiker sedan decennier), men skiter i det. Dvs. deras syfte är inte att få rätsida på partiet, utan tvärtom att skada det (eller skada Juholt/nuvarande ledningen/partiets nuvarande politiska inriktning).

Om reaktionerna på SCUM-manifestet

Min morsa frågade i dag vad jag tyckte om ovan nämnda teaterföreställning, men kanske mest om reaktionerna. Jag svarade: Det handlar mest om medelåldersmän som har en skev verklighetsuppfattning, nämligen den om att samhället styrs av radikala feminister och att någon gång får det vara nog. (Hur absurt det är att Moderata männen i aktuella kommun tänker demonstrera mot en teaterföreställning är inte värt att skriva ut.)
Men det jag inte sa till morsan var följande, eftersom det slog mig först senare:
Efter dåden i Utöya blev nationalister i Norden tilldelade ett visst ansvar eftersom de hade gemensam världsbild med Breivik. Men det Breivik också hade en uppfattning om var hur feminismen och kulturmarxister styr världen.
Så frågan som jag tycker då borde ställas till dem som är så upp över öronen förbannade på Turteatern, och personer som försvarar uppsättningen, är: Är ni medvetna att ni delvis delar exakt samma världsbild som Breivik?

Årets julklapp: 4 gånger Sebald - plus extramaterial! Över 1000 sidor för bara 200 kr.

-------------------------------------------------

Hövlighet - inte sällan ansett som tråkigt, stelt, borgerligt, gammaldags, till och med falskt - är inte det egentligen en utpräglad, och grovt underskattad, jämlikhetsprincip? Att visa respekt och intresse för alla människor man möter, inte bara för dem som man själv anser sig ha utbyte av, inte bara för dem som man tillskriver tillräckligt hög status.

-------------------------------------------------

Jag hjälpte nyligen Bore med att skriva debattartikel angående regeringens förslag (i senaste budgetpropositionen) att föra över resurser från mindre, nyare till större och mer väletablerade högskolor. Att föra samman texten till en sammanhållen artikel överlät jag till Bore, mitt uppdrag bestod i att leta upp forskning på området (alltid lika kul att slå högern på fingrarna med hårda fakta!), och skriva ett par stycken utifrån denna.
Styckena nedan är lite grann tagna ur sitt sammanhang, men jag hoppas att helhetsbilden är tydlig ändå: regeringen klär sig i allmänintressets skrud, låtsas vara neutrala teknokrater som bedriver en objektiv, vetenskapligt grundad (opolitisk) politik till hela svenska folkets fromma. Egentligen rör det sig givetvis om klasspolitik, som därtill allt som oftast är direkt ovetenskaplig (i den mån man kan tala om "vetenskaplig" politik, dvs. politik som grundar sig på vetenskapliga konsekvensbedömningar)

"Liksom många av de utbildningsreformer som regeringen genomdrivit de senaste åren finns det anmärkningsvärt lite stöd för det bland i modern forskning och bland berörda remissinstanser. Tvärtemot vad Björklund påstår visar studier på området att forskning och utbildning är åtskilda verksamheter, vilket betyder att högskolor som bedriver forskning inte alls har högre standard på utbildningen. De mindre högskolorna uppnår lika bra resultat, dvs. har lika bra utbildning, som de större, om man kontrollerar för studenternas sociala bakgrund. Skillnaden består i att de mindre högskolorna lockar fler studenter från studieovana miljöer. Det finns alltså inga kvalitetsvinster att göra på centraliseringen."

"Vidare ligger de mindre högskolorna vanligtvis i regioner med högre arbetslöshet, och lockar studenter med större arbetslöshetsrisk, varför förslaget rimmar illa med regeringens arbetslinje."

"Helhetsbilden av regeringens högskolepolitik är tydlig; färre ska studera, det ska bli dyrare att studera, det ska vara en förmån att kunna studera. Förslaget drabbar otvetydigt de studenter med arbetarbakgrund som är överrepresenterade på de mindre högskolorna. När Björklunds förslag sätts i samband med hans övriga utbildningspolitiska "reformer"- skapandet av "döda ändar" i utbildningssystemet (genom att yrkesförberedande program inte längre ska ge högskolebehörighet), tidigare sortering av elever (t.ex. genom elitklasser redan på högstadiet!), den ohämmade tillväxten av segregerande friskolor, samt nedskärningar av komvux, där det är väl belagt att samtliga dessa åtgärder utgör allvarliga hinder för social rörlighet - blir slutsatsen självklar: Björklunds politik syftar till att cementera och förstärka klassamhället. Klassbakgrund ska i allt högre grad tillåtas bestämma barns möjligheter i livet, sicken frihetsreform från ett förment liberalt parti! Liksom regeringens politik på övriga områden rör det sig om traditionell, bakåtsträvande klasspolitik. Att ta från de fattiga och ge till de rika synes vara kungsordet för regeringens omvända Robin Hood-politik.