Hej!

När jag ändå mest står och stampar eller sitter i soffan eller på jobbet kan det vara skönt att få lite skitsaker gjorda. Som att skriva av mig lite musik jag klottrat ned notiser om. Jag håller mig ständigt med sånt strunt, spellistor som ska göras, vara bra och tuffa.

Först ett par kassetter tillgängliga digitalt på ifrågavarande bands respektive bandcamp. Olika band alltså men lika i skitbra, skramligt ljud och överhuvudtaget väldigt estetiskt fint men de är också rätt ojämna båda två. Rock n roll som Velvet Underground som låter pop som är lite grann punkig kan man säga, kanske, fastän det väl ändå blott rör sig om pop. Calamari Girls - Before Darwin tape (http://calamarigirls.bandcamp.com/releases) den ena och något starkare tycker jag, från Melbourne. De sista två låtarna är fantastiska ballader. Den andra Polio Club - Polio Club tape (https://polioclub.bandcamp.com/album/polio-club-tape) från Seattle, också denna alltjämt toppen. Lite svängigare, spretigare och mer excentrisk, mer new wave med låten Light as a feather som den stora höjdpunkten.

Och nu hör jag precis en till sån här grej. Möjligen bättre än de ovan fast jag är bara inne på första låten. De heter Top Down och albumet eller kassetten Silver Ashes, och de låter som Dead Moon, produktionen är helt fantastiskt och då visar den sig förstås vara gjord av Fred Cole från just Dead Moon. Dead Moon var stundtals väldigt bra, alltså några låtar är otroliga, till exempel On and on, Demona och Dead in the saddle, annars är de ofta sådär, liksom för häftiga att hålla nivån och med någon fallenhet för att leka lite med hårdrock. Sedan tycker jag inte att alltid att nämnde Freds sång är så himla bra. Med Top Down är det likadant på sista punkten, liksom hos Dead Moon hörs två röster varav den kvinnliga är klart bättre, tyvärr sjunger ändå snubben mer. Nu antar jag att min entusiasm svalnat en aning. Silver Ashes kan höras på bandcamp, bara att googla.

Soda Boys - Soda Boys. https://sodaboys1.bandcamp.com/releases
Det här är mitt i prick musikaliskt, tror bara det är en enda sämre låt sett till riff och melodier och  sångaren låter råbra. Det är ung, poppigt medryckande punk, Gizmos återigen och alla små svenska band från svunna tider. Alltså förutom att gitarristen uppenbarligen är väldigt skicklig låter det väl lite ungdomsgårds/folkets hus-punk om det. Problemet är nu bara texterna som får sägas vara lite väl substanslösa och enformiga, det är Soda boys och soda girls hit och dit, på ett sätt som jag visserligen kan tycka om, konceptuellt och naivistiskt men det är förstås ändå inte mer än så. Lite coolt och roligt och det för mina tankar till greasergänget i Outsiders, Sodapop och Ponyboy ni vet och sen kan jag förstås försöka innebörder, tendenser genom referens. 

Boys - Kind of hurt EP. Spotify.
Ni vet, skitbra EP av Nora från Umeå som också spelar i Holy. Verkligen himla bra tycker jag. Om man ska jämföra är det förutom att vara mer avskalat, sovrumsljudande och mjukare också klart mer tidlöst än Holy och det närmar sig en mer universell popnerv. Mindre 60-tal (eller 2015-populärpsych) och mer indie, sån riktigt fin i sig mindre daterad. Jag tycker mig i alla fall höra en massa olika undflyende saker. Och det blir nästan bara bättre och bättre, låt för låt. Ever before är otroligt vacker och Stars & Lies' alla pärlor till melodier och refrängen sedan, en sån man tror sig alltid ha känt.

Jag ser att Achtungs senaste kommit ut sedan jag sist skrev. Jag är stormförtjust i Joni Ekman, fortfarande, och det är ju rätt häftigt hur mycket han spelar in och ger ut. Welcome to hell är nu inte det bästa han gjort men likväl bättre och tuffare än första Achtungs-skivan. Med det sagt vet jag inte riktigt om det är så himla bra albummusik, det blir lite mosigt (i skallen) och det är väl förstås lika mycket för att alltför många låtar saknar tillräckligt starka melodier. Like you a lot och Welcome to hell är råbra och det är rätt fint med enkelheten i texterna som jag tror mig ha läst honom helt enkelt förklara med sin begränsande engelska. 

Death Valley Girls är ett riktigt bra band. Lyssna bara på Wait for you, från deras senaste singel. Vad jag tror vara debutalbumet från förra året är däremot lite ojämnt, jag gillar till exempel inte rockigheten i Sanatarium blues. Lätt att hitta alltihop på spotify. Jag inbillar mig att de musikaliskt ansluter sig till en ganska amerikansk tradition, surfmörk postpunk kanske, och det är skitfett så länge de håller sig till den och på singeln från i år gör väl båda låtarna också det.

Jukka Nouisianen har tillgängliggjort en ny låt med video till, jag la upp den i förra inlägget. Eftersom att jag inte förstår finska vet jag inte vad det ska bli av det. Jag förstår heller inte hur han kan vara så bra, göra det han gör så bra. Det känns också helt omöjligt att någon skulle kunna göra något liknande i Sverige. Ofattbart att kunna ro i land det här; https://www.youtube.com/watch?v=OLS_bEXDhPU (det är en massa finskt prat i mitten av klippet, en låt i början och en i slutet).

En för mig ny upptäckt är Mac Blackout och dennes egensinniga punk. Det finns en singel från 2010 där låten Don't let your love die är råbra fastän den mest låter 80-tal och new eller cold wave. Och ett mycket rockigare album från 2014, väldigt spretigt och ojämnt men med en fantastisk dänga i I'm in love with you - riffet och refrängen är ren och skär lycka.

Copy Cats - An idea died (2014).
Ett spanskt band som gör klart lyssningvärd punk på engelska av det tillgängliga och poppigare  slaget. Jag vet inte riktigt om jag vill beskriva som 77-78 (gissar att de skulle vilja) men väl brittiskt. Skivan är väldigt enformig och aldrig riktigt riktigt bra.

Arre! Arre! - A.T.T.A.C.K. 
Ny svensk punk på engelska, tuff och bra. Hittills kan jag ha lite svårt för en del av låtarna men Fight the system är en jag tycker mycket om. Det är lite surfrockiga gitarrer men framförallt riot girrrl och mycket svängiga melodier. Säkert en fröjd att se live. Läs mer annorstädes..

Simon Joyner - Grass, branch & bone.
Jag är väldigt exalterad över den här skivan och ser mycket fram emot att lyssna mer. Americana eller country fast enkel, något i stil med Townes som bäst och Guy Clark, när det inte är så mycket country. Ibland låter det lite som Cohens Songs-skivor, ibland nån Neil Young-låt. Fast kanske kan jag ändå tänka att Joyners låtar ibland balanserar stundtals nära popen, rent och fint, såsom singer-songwriters kan te sig, att det kunnat vara lite råare. Allt sånt enfaldigt tvivel skingras i låten In my drinking dream, den är bäst. Jag är också nyfiken på hans tidigare skivor, inte minst The cowardly traveller pays his toll från 1994 som verkar vara toppenbra lo-fi rock, en bra bit från den här senaste skivan.

Hinds.
Till slut kom jag fram till tycka att det här är ett bra band. Hinds kommer från Spanien, sjunger på engelska och har släppt ett gäng enstaka låtar, singlar och en liten samling som dock hunnit efterföljas av ytterligare ett par låtar och det verkar bli ett album efter jul. Stuket och kvaliteten på låtarna varierar ganska mycket (Garden är nog bäst), det är svårt att sätta fingret på, hipstrigt men ändå originellt och jag gillar de bärande rösterna och attityden.

Sissy - Gave birth to a mum EP
Bra ny musik, postpunk från Dublin, redan deras första ep var rätt bra men nu låter de tuffare och bättre.


Massa annat, alltid massa annat, kansken, förmodligen åtminstone bättre än nämnda Copy Cats. Till exempel Diät och Flesh World och Könsförrädare är ju fortsatt bra och Rat Columns tar på nya epn ett trevligt steg mot brittisk indiepop. Woollen Kits har släppt en toppenlåt i Girl with heart.
Jag recenserar ju inte utan noterar. För mig själv och kanske tipsar. Högst värdig att noteras är också Jamie Paul Lamb som tydligen spelat in spännande musik sedan 80-talet och nu tillgängliggjort allt på sin bandcamp, gratis, och åh, albumet under (band?)namnet Gnomes låter otroligt bra. Han kan väl sägas vara löst hemmahörande bland punk och rocknroll. Detsamma gäller för Outsiders som ska ha varit ett av England första punkband men vars debutskiva Calling on youth (1977) är ovanligt otydlig till koncept, exempelvis innehållandes ett par rockballader. En handfull av låtarna är råbra och frontmannen Adrian Boreland bildade för övrigt sedan The Sounds, också dom stundtals fenomenalt bra. Och det franska bandet Rob Jo Star Bands enda och självbetitlade album från 1975 är också det både bra och intressant, potentiellt suberbra vore det bara inte för vissa jävligt störande synthinslag.

På fredag känns det lite lättare. Tycker ni inte det?

Jag glömde att Moon City Boys släppt ännu en mycket bra singel. Tune in! https://mooncityboys.bandcamp.com/

Detsamma gäller Suburban Homes men det angår nog inte så många särskilt mycket.
https://soundcloud.com/totalpunkrecords/suburban-homes-conformity-in-the-uk

Vi ses väl ikväll.

Allt i det här inlägget, är gammalt men aldrig riktigt klart. Det ligger och skräpar och sommaren går, högt vatten skall gå till historien. Nu tänker jag istället för att skriva klart bara lägga upp tramset.

Mascara Snakes - A corpse has been fucked in Hallstammar. Kolla till exempel spotify.

Otroligt bra. Genuint tufft sådär implicit politiserande. Med rakt bildspråk, omöjligt eller överflödigt att förklara. Punkrock. Konst. Jag såg en kärring som va full, hon rökte en tampong, fatta. Jag har tänkt på Anna Greta Leijons Ögon och på Tiger Tape när jag hört dem.

Shitfucks - Det är ditt fel. shitfucks.se

Jag måste nämna Shitfucks, vet inte varför jag inte gjort det. Tydligen verksamma i Östersund med vagt antydda kopplingar till Umeå, jag tror någon bor här. Som en blixt från klar himmel! Ljuvligt amatörljudande punk, som från svunna tiders ungdomsgårdar, lite som Mögel, fast rakare liksom mer självmedvetet. så levande att det aldrig kan låta retrospektivt. Eller om det är för att vi ingalunda är klara med alltihop, tvärtom, vad är grejen med allt disco och schlager.

Det går kanske att dra en linje till Uppgång & fall (vilken ep deras ändå var, så länge hon sjunger, honom tror jag inte på, inte mer än att han sjunger på en punkig låt (hitta ditt hjärtas röst liksom, sjung dig själv ledsen och mig rörd, förlåt)), därifrån till vånna och vidare till masshysteri, och så vidare och alltså mer eller mindre utan betydelse annat än att kunna säga att Shitfucks hoppar över allesammans, lite grann, längre tillbaka.

Buck Biloxi & the fucks - Streets of rage. Finns faktiskt på spotify, även bandcamp.

Plötsligt, till min stora glädje en skiva. Det är mycket samma som föregående, mest bara maffigare. Ändå är jag något besviken, han eller de är så himla bra men här framträder för få låtar riktigt ur bruset. Tänk om alla var som Holodeck survivor, som en ångvält, jag är ju övertygad om att de skulle kunna vara det.

Best Coast - Californa nights.
Jag tycker de gör sig jättebra i det här sötsliskigt mäktiga. Det passar så bra till den smakfulla ungdomsromantiken kring en liksom ständigt alienerande tillvaro av alltid olycklig kärlek. Eller om det sistnämnda är ett symptom eller en metafor? Best Coast borde kunna vara generationsdefinierande stora, tänker jag, åtminstone på gymnasier och sånt härikring, typ studentflak.

Bäddat för trubbel - Två sjundedelar av ett liv.
Jag tänkte skriva något långt, förklara varför jag inte riktigt gillar Bäddat för trubbel, inte så mycket som jag kanske skulle kunna, jag vet inte. Jag höll på jämförande med Kal p dal och Perssons men har aldrig orkat knyta ihop det. Sedan stångas jag ju också med själva den begripliggörande ansatsen, jag tycker den är dum. Jag kan ju helt enkelt skriva att jag tycker att de är bra men inte superbra, att jag fastnar på grejer samtidigt som jag tycker somligt är fint. Fast det slutar ändå inte där för det ger upphov till en brist på för förtroende, från mig, som verkar upplösande på innehållet, tyvärr. Jag är dålig på att ta saker för vad de är och om Bäddat för trubbel tänker jag att de som en estetisk princip nästan hela tiden balanserar på någon gräns för vad jag tycker om. Eller om det är sättet på vilket de närmar sig eller tangerar en sådan princip som jag tycker om.

Teaser Pony - Teaser Pony EP. https://cinnamonrecords.bandcamp.com/album/teaser-pony-ep

En medlem från Dick Diver med annat band som kommer åt något av samma goda pop. Inte riktigt förstås, det är ju bara fyra låtar och bland dem återfinns inget episkt mästerverk.

Andy Human & The Reptoids. Här finns i alla fall några av låtarna https://andyhumanthereptoids.bandcamp.com/

När jag hörde Blood on the wall, med dess refräng och allmänt påminnande om Magazines Shot by both sides trodde jag skivan kunna vara toppen. Felaktigt förstås, resterande låtar är sämre men låter alltjämt ganska snyggt. Andy Human har förövrigt gjort en del bra grejer tidigare också, då ofta mer 80-talsaktigt.

The Achtungs - Lies Again EP. http://achtungs.bandcamp.com/album/lies-again-ep

Väldigt mycket som Biloxi-skivan så till vida att det är tufft och bra men inte riktigt som jag hoppats. Jag gillar nog den senaste Koiran-låten bättre även om Lies again är grym. Oavsett är Joni Ekman alltjämt fantastisk.

Höje Haele - Nej tak til kropskontakt​/​En bagatel. https://dehojehale.bandcamp.com/album/nej-tak-til-kropskontakt-en-bagatel

Bara en singel, två låtar, förmodligen endast digitalt. Jag tycker att det kan göra riktigt bra musik och följer dem därför och här visade sig låt nummer två vara just bra. De verkar ska släppa skiva snart, det kan bli bra eller dåligt men förmodligen något däremellan.


Broken Talent - Rules No One. Exempel; https://soundcloud.com/totalpunkrecords/sets/broken-talents-rules-no-one
Rätt häftig samling av låtar från 84-85 med häftigt band. Jag gillar särskilt låten I'm dead men hur coolt det än kan låta blir de lite jobbiga i längden. 

Young Gov - Ripe 4 luv. Kolla spotify.

Värdelöst namn men musiken är bra, slick och svängig. Allra bäst är låtarna Ripe 4 luv och Kelly I'm not a creep.  Det låter mycket åttiotal om alltihop och mesigare powerpop som typ Dwight Twilley med vagare Ariel Pink och kanske till och med lite Prince-vibbar. Vid full genomlyssning väger det ändå lätt, tycker jag.

Ravegers - Natural Instinct. https://ravagers.bandcamp.com/
Baltimoreband, inte helt olikt Vicious/Masshysteri. Det låter till stora delar fett och bra men jag är inte helt övertygad om att de är coola, om att det låter coolt, det är ju en fin balansgång med sånt här, om inte coolt töntigt.

När jag nu håller på såhär kan jag också nämna Chastity Belt, H Hawkline, Vital Idles, Sneaks och Sonny and the Sunsets, som allihop relativt nyligen släppt rätt bra skivor. Home Blitz nya skiva var däremot allt annat än bra. Jag tänkte också ta upp en del inte alls nya grejer, sådant som är bra. Index är till exempel väl värda att kolla in på den här länken https://open.spotify.com/album/5REak6u2aqWC4uwk6hUXIc, somliga låtar är fantastiska. Detsamma gäller (Fabienne Delsol &) The Bristols samt Human Switchboard. Fast då kan jag ju lika gärna tala om Great Plains, Toy Love och Evan Schoenfeld fast det verkar stört omöjligt att få höra mer än ett par av hans låtar och Dead Moon inte minst men det är så himla öjämna och det här går ju inte riktigt.

Från San Fancisco hoppas jag att Rays respektive Warm Soda kan ha bra skivor på gång, eller ja, Warm Soda och Pleasers släppte i alla fall varsin grym singel på Southpaw records förra året, tydligen står en Matthew Melton bakom båda;

Pleasers - https://soundcloud.com/southpaw1/pleasers-reject-teen
Warm Soda - https://soundcloud.com/southpaw1/warm-soda-no-place-to-fall
#Powerpoprocknrollgung


The Hussy är ett band på samma etikett som jag inte blir riktigt klar med mitt omdöme om, jag gav väl som upp men inte för att de inte är ganska bra. Ungefär samma sak gäller för Black Time's skiva Aerial gobs of love (förmodligen bäst i det här gänget) och Lady Banana från Göteborg vars garagerock bitvis är cool men likväl kommer med ett lite unket orosmoln som jag inte tagit mig tid att reda ut.

Tjugonde ids jag inte tala om, presstexten är i sig bättre än allt annat. Mina tankar far upp till vackra Malån, kring Strömfors och till Skäppträskan och alla Västerbottens öringar.

(Fredag, 12/7, tror jag) Det är sommartemperaturer, inte riktigt sommar men kanske redan till helgen. Knappt har jag fiskat, egentligen inte, jag var ute en gång innan vårfloden lagt sig. I inlandet är det ännu högt och i fjällälvarna förstås men här vid kusten, hade det inte varit för allt regn. NBA-finalen är i full gång, det går dåligt, jag hoppas Golden State kan vända 1-2-underläget mot Cleveland, tror att de kan men oj vilken oro. Fjärde matchen, i natt, en riktig ödesmatch. Och jag måste klippa mig.


Vasas flora och fauna - Släkt med Lotta Svärd
Ett mästerverk, kort och gott och fullständigt. Jag tycker att det hela är rörande. Jag har har tyckt om Björkas från första början, tänkt på och hoppats att Cats on fire eller bara han skulle göra något på svenska. Och Nog var han en vän sedan, den första Vasas-låten. Varje låt som följt därefter och nu skivan. Jag har tyckt om vad jag sett i honom, den unge konstnären i jeansjacka, med röd snusnäsduk, från Vasa, lika tuff som ödmjuk, lika obekväm som jag på en sportbar i närheten av avenyn en Champions league-kväll. Rörande hur det plockats upp, i Epstein & Nordegren, Ei saa peitää, DN och Svd, hur underminerad musik- & kulturjournalistiken än må vara blir jag ändå lika glad varje gång något verkligt bra får lite välförtjänt uppmärksamhet. Det kändes förresten lite overkligt när han pratade om Isolation Years' stora musikaliska inflytande på honom, där när det begav sig, min ungdom. Jag skulle för övrigt kunna skriva om detta  spännande fina i angelägenheten och igenkänningen i skildringar från landet på andra sidan kvarken som jag aldrig sett, men jag skulle förmodligen bara irra vilse. Såsom det där även är fint med Väinö Linna eller Kaurismäki fastän mer, bara namnen Västerbotten och Österbotten, som en skröna. 

Jag älskar ambitionerna och allvaret och alltihop är det bara bra och fint; text och sång, hela estetiken, också musikaliskt eller ljudmässigt, så genomgående välvalt. Jag älskar att det inte är eller låter modernt. Jag när en antagligen föga originell tanke om det modernas dialektik, och det fräscha, som jag inte tänker reda ut men alltså handlar om dess inneboende motsägelse, att det moderna och fräscha tvunget är blott reproduktion av ett redan mossigt konsensus. I förlängningen är det som sådant, ett konformitetens luftslott, inte eftersträvansvärt i sig. Ett uttryck för den biopolitiska makten kanske man tänka (haha, usch!) fast jag åtänker väl egentligen mest bara kulturella/konstnärliga uttryck såsom ljust och fräscht, högt i tak och lukta rent och Måns Zelmerlöv. Allt detta då problematiskt just såsom i namnvarande av någonting annat varför det som i motsats till detta skulle kunna vara modernt och fräscht i den mening som väl ändå anspelas på torde kallas något annat. Och det progressiva förminskas till en illusion. Fast alltihop kommer det förstås an på definition, diskurs. Nu måste jag sluta.

En låt jag fastnat särskilt för är Stängningsdax, fast jag hade kunnat framhålla nästan vilken som helst. Hur den på en gång samspelar med old tom-cats sentimentala fyllehistoria som ett annat perspektiv på den scenen, fastän likväl levande nu idag, varje stängningsstund. Observationens kloka reflektion som kanske är lika mycket mekanisk stolthet? En enkelt och liten framställd storhet, att hon inte kunnat säga nej, den unge mannen-pretendenten, allt däri. Nu har jag inte alls pratat om Iiris och hur fantastiskt hon sjunger men det känns som att det konstaterats i allt vad de omskrivits, det går väl inte att ta miste på, sedan har jag ingen riktigt bra koll på hur mycket eller vad hon skrivit, vad jag fått för mig är det dock (endast) musik.

När jag förut nämnde allvaret tänkte jag på hur underbart befriat det är från ursäkter. Ironin är en annan, inte förminskande utan allvarligare som visans (nåja) eller novellens. Hur distansen till vad som berättas, dess själva innebörd eller värdering inte riktigt röjs. Utsökta texter. 




(Måndag, 15/7) Och så hann det bli sommar och 3-2 till Golden State i NBA-finalen. Öring och harr i Tvärån Allt otroligt. Jag klippte mig, det blåser och är ännu ganska kallt, trots allt.


Sheer Mag - II. https://sheermag.bandcamp.com/album/ii-7
Samma fina grej som första epn tycker jag, kanske inte lika bra låtar, inte alla men nästan. Någon skrev att det här var just den sorts musik som reaktionen punk uppstod gentemot, för mig är det att vara väldigt okänslig inför nyanser (förutom att det är korkat fast det är väl samtidigt en sån sak jag skulle kunna säga) .  Felaktigt hur som helst och sämre verklighetsfattat än av Sheer Mag själva för även texterna är toppen. Faktiskt verkar pitchfork ha fattat rätt bra (http://pitchfork.com/reviews/albums/20408-ii-ep/).

Om de någon gång skulle spela eller spelas någonstans skulle man få dansa, vara glad och fin och känna nåt.  Kanske kan det stundtals låta lite stressigt/rörigt (travelin on, versen), om något, undrar också om jag inte utvecklat ett pyttelite problematiskt förhållande till trummorna och i så fall om det är den framskjutna platsen i ljudbilden eller vad, ljudet i sig? Det här är hur som helst så himla sommarriffigt och superbra, jag blir som sagt lycklig och vill vara del av en bilburen kultur. Och krossa kapitalismen samtidigt, från baksätet. https://www.youtube.com/watch?v=Pr2um9KXkgQ



Onsdag nu och de har hunnit spela i NBA igen fast jag har inte sett, det måste vänta till kväll. Till efter jobbet och efter sommaravslutning med jobbet, i Norrmjöle, ack ve, min ängslan för stor för att komma undan! Jag har heller inte sett VM-fotbollen, inte sett hur det gick, däremot en fasansfull krönika i VK av Gunnar Johnsson om det svenska lagets inledning. Han jämförde den med de italienska guldherrarnas 1982, påstod att de kryssat i samtliga gruppspelsmatcher och att den blivande skyttekungen Paolo Rossi varit osynlig så långt, allt för att illustrera att landslaget och Lotta Schelins gulddrömmar ännu efter två inledande kryss skulle kunna infrias. Gunnar Johnsson, den skyldige skribenten, är alltid dålig men det här, att det ens publicerades. Italien vann båda sina gruppspelsmatcher och Paulo Rossi gjorde hattrick mot Brasilien i den ena.

Jag hade föresatt mig att skriva om mer musik men så här kan jag ju inte hålla på, det får vara nog för den här gången.        

lådvin och rådvill

The Splits - II (2015). https://open.spotify.com/album/6TRLCUlWPjt79ouEGeXY6C
Det här låter skitbra. Finsk punk med härligt driv, härlig sång, popigt lite som new wave/postpunk,svängigt men skevt och lite elakt också. Initialt hörde jag utvecklingen från första skivan, mot det större, med viss skepsis men nu tror jag inte längre att något gått förlorat. Hittills framstår låtarna Melody och I know som särskilt bra.

The Dagoes - Supreme (2015). https://open.spotify.com/album/3OSREIkP3Kqq5nXQu7JIK1
De var från Adelaide och aktiva mellan 79-83. Det här en samling som tydligen utgavs 94 men nu uppdaterats en aning. Jag tänker att det kan tänkas finnas någon sorts grund i popigare punk, powerpop men att det samtidigt låter mycket 80-tal om sång och instrumentering och det låter trots allt ganska bra.

Slum of legs - Doll like (2015). http://riotsnotdiets.bandcamp.com/album/doll-like
De håller med denna andra singel mina förväntningar vid liv och fortsätter framkalla associationer till Velvet och Raincoats och på den andra låten, Half day closing som är helt fantastisk för mig även Heavenly. Fast det här är ett tydligt exempel på bristerna i att beskriva genom referenser. Jag ser Slum of legs som ett av de allra bästa banden i världen, tror att de skulle kunna vara det.

Witching Waves - Mini CD (2014). https://softpowerrecords.bandcamp.com/album/outline-mini-cd
Jag tyckte att det här var vad som fattades från deras debutskiva, det vill säga ett par lite långsammare låtar och jag tycker att de låter toppen. Kanske är det nu ännu mer påminnande om den brittiska indiepopens unga dagar fast ännu inte till någon för mig störande grad, inte alls.

Kiwi Animal - Music Media (1984). https://www.youtube.com/watch?v=u2IIDimjkMA
Lätt psykedelisk folk från Nya Zeeland, liksom görlig efter punken, möjligen, fast akustisk, lågmäld, och liksom simplistisk. Sovrumspop lika gärna och inte helt väsensskild från The Spies som jag tidigare talat om. Efter ett par smakprov var jag väldigt positiv men albumet visade sig som helhet vara svagare med ett flertal inte riktigt riktiga eller hela låtar, snarast fragment. Trots det god och intressant lyssning,  själv har jag fortfarande inte fått grepp om de återkommande sexuella inslagen i texterna.

Thalia Zedek Band - Via (2013). https://open.spotify.com/album/04kI69v92RcMrU5v0RbUPM
De första låtarna är skitbra, särskilt Winning hand. Det är vackert, allvarligt och ganska monotont, estetiskt tilltalande med råbra sång. En popmusik som tar i, rockar fast trögt. Sedan är skivan ganska homogen med undantag för att rockandet emellanåt blir mindre trögt och det tycker jag kanske sämre om. Jag inbillar mig att Thalia Zedek vet exakt vad hon gör och det gillar jag, sedan spelar det väl mindre roll om jag alltid fattar eller håller med. 

Ganska nya skivor

Day Creeper - Central States (2015). http://www.superdreamerrecordsmain.com/album/255031
Jag tänker återigen på Gizmos och eftersom att jag också skriver det borde jag förstås beskriva vad jag egentligen tänker om dem. Först och främst är de egentligen inte särskilt bra, de finns några låtar jag tycker väldigt mycket om men däremellan är det väl lika delar trams och helt enkelt dåligt. Förmodligen har det mycket att göra med att de hann byta medlemmar flera gånger, alltså så till den grad att inga av de ursprungliga blev kvar och vilka som spelade in vad och när har jag inte orkat reda ut. Hursomhelst, åtminstone för mig står de för en avskalad och liksom väldigt sympatisk punk i det att de saknar mycket av de tuffa poser som skulle komma, de spelade helt enkelt in antirock-rocknroll, i sig varken mörk och tuff annat än det redan däri tuffa. Sedan är det ju råsnyggt att sjunga att "real rock n roll dont come from new york, they cant dance there", om det vet jag ju inte mycket men jag har lätt att sympatisera med the midwest. Visst kan man sen fråga sig hur punk de var men oavsett älskar jag hur de stundtals låter och här har jag samlat de flesta av de bättre låtar av dem som jag hört; https://open.spotify.com/user/donalbatello/playlist/0S8Yog3omQaxu871rN1Exo.
Day Creeper verkar också i mellanvästern (Ohio, Gizmos var från Indiana) och de låter kanske inte jättelikt Gizmos men skulle kunna kopplas till samma lösa tradition av eller utifrån naivistisk protopunk. Som om de inte bryr sig om att vara häftiga, inte ids införskaffa attributen men heller inte har någon lust att städa upp sig. Central States är en bra punkskiva, (klart bättre än deras föregående där de i och för sig sjöng de bevingade orden "I never read a whole book") som de flesta väl istället pejorativt skulle kalla powerpop. Och nu gör jag ju massa antaganden men de är naturligtvis blott illustrativa.

Rancid X - Voices (1978/2015). https://open.spotify.com/album/3JaXEfqco6F54HgxwqTGCE
Rancid X var tydligen ett band från Turin och det här lite punkiga albumet kom alltså ut 1978, det är emellertid mer rockigt och alls inte alltid på något bra sätt. Jag tycker om en del av låtarna (framförallt "In a wasted day") och tycker om hur de alla sjungs men det är både ojämnt och spretigt, ibland förstör gitarrerna för mycket för mig och ibland är det bara trist men som helhet är det väl ändå tämligen intressant lyssning. 

Grant Hart - The Argument (2013) https://open.spotify.com/album/6SZVIBmQ8VPpYaLplRCEVo

Det här är en väldigt ambitiös skiva, både till omfång och det rent musikaliska innehållet kanske man säga och sen är den dessutom löst baserad på Miltons Paradise Lost och Burroghs Lost Paradise (som kanske är baserad på den förra?) fast det har jag läst och alltså inte själv hört. Jag har också läst att Grant Hart var med i Hüsker Dü men det går nog inte riktigt att höra om en inte redan vet det. Vad jag hört tycker jag om och jag har redan börjat komma över mitt initiala motstånd som jag tror fästes vid den väldigt högtravande stämningen i både text och musik samt vad jag kanske upplevde som litet väl bekanta/tråkiga melodier. Nu tycker jag väl snarare om det där, alltså vad jag kan tänka på som rock och pop-historiskt intertextuellt, för det är alltjämt på den nivå att jag inte riktigt kan sätta fingret på det när det inte inte riktigt låter som något annat (utan mycket annat, olika) och det gör det ju inte.


Jag fortsätter sen nån gång.

fredag på jorden

Påskrock

Inledningsvis finns nu hela Dick Divers album Melbourne, Florida, både på spotify och bandcamp och det är bra. Kanske inte riktigt som jag hoppats, långtifrån alla låtar är perfekta men det är en som heter Leftovers, jisses. Jag blir exalterad och förklarande beskrivningar överflödiga. För mig finns här en tillbakalutad swagger, som om de står över attityd, som Nord och Syd helt enkelt var coola live, utan att försöka eller behöva.

Soko - My dreams dictate my reality
Emedan jag överhört delar av hennes tidigare, akustiska, album var det här en stor överraskning för mig. Det är nu något helt annat, för mig pop, modern och stor utan att vara slibbig, som lutar ganska mycket mot postpunk, både som Slits men oftare svulstigt och dystert sådär som stundtals Cure. Jag tycker väldigt mycket om både sången och texterna vilka jag förövrigt borde säga något mer om än att jag finner mycket av behållning med albumet i och kring dem.

The Shifters - The Shifters. http://comfort35.bandcamp.com/album/the-shifters
Första låtsläppet (Captain Hindsight) fann jag utmärkt men det är också den låt som sticker ut mest på skivan. Tämligen märkvärdig popmusik från Melbourne, fast med någorlunda subtila egenheter, det är lite stompigt, ganska repetitivt och skräpigt med inslag av diverse plockande syntar, stråkar och dylikt. Snyggt sjunget är det också.  

Mer från 2014;

Sheer Mag - 7". https://sheermag.bandcamp.com/
Åh, när jag lyssnar blir jag glad att de inte längre gått mig förbi. Det här är fullständigt fenomenalt! Punk eller powerpop men samtidigt massor av rock n roll med riff och melodier från 70-talet och sången sen helt perfekt på sitt sätt.

Spies - The battle of Bosworth Terrace. Exempelvis https://www.youtube.com/watch?v=7AdHZal6rjk, https://www.youtube.com/watch?v=OKN_tGF_peM
En försvunnen pärla, ganska märklig men oftast bra, från Nya Zeeland 1979. Neo-psychedelia sägs det här https://fishriderrecords.wordpress.com/2014/04/12/the-spies-the-battle-of-bosworth-terrace-lp-on-siltbreeze/.

Owen Maercks - Teenage sex therapist. http://feedingtuberecords.bandcamp.com/album/teenage-sex-therapist Artsy rock, lite jazzigt och psykedeliskt men också punkigt, egentligen från 1978. Här står att läsa, och höra de rakaste och bästa låtarna; http://victimoftime.com/articles/exhumed-owen-maercks-teenage-sex-therapist-lp/.

Finskt 

First times, Två eps från 2013 (och en från 2012). https://firsttimes.bandcamp.com/
Jag vet att jag hörde smakproven och tyckte om dem, antagligen 2013 men sedan glömde jag när jag istället borde ha köpt. Jag tycker att I can't get to you är skitbra, det får väl sägas vara en ganska traditionell powerpop-dänga men i motsats till annat sådant nuförtiden tycker jag inte att det låter det minsta fånigt utan tvärtom bara coolt. Det är som mer rocknroll än pop, tuggummirock.

The Splits - The Splits (2012). http://the-splits.bandcamp.com/album/the-splits
Det här är superbra, svängigt och tungt med massor av attityd. Lyssna bara på Ghosts eller No way out. Och alldeles lagom till att de ska släppa en andra skiva, scrolla ner till The Splits och hitta första nya singeln; http://www.imposemagazine.com/bytes/chatter/week-in-pop-small-wonder-aj-pantaleo-inner-islands-algiers-el-hollin-paperhaus-the-splits-zema#the-splits. Den låter bra men kanske inte lika?

Vasas flora och fauna är bäst.

Nytt år, ny musik hela tiden. Veckor och helger. Det ska nog kunna bli bra men det är lätt att inte hinna med, lätt att inte orka med. Att inte orka när det finns tid.  

Det här nedan gäller bara lite ny musik, i ett godtyckligt urval av åtminstone någorlunda bra grejer. Jag tyckte Will Butler lät dålig solo men Tobias Jesso jr's debutalbum kanske är bra (andra halvan av Girls). Conny Nimmersjö har nu också släppt nytt.

Andy Place & the Coolheads - Demo. http://coolheads.bandcamp.com/releases
Ganska mycket 70-tals-ljudande punk, ganska mycket rocknrollgitarr (de/han skulle till exempel kunna tycka om Dolls och Richard Hell), ganska bra och oförställd sång och med lite av en popnerv i alltihop. Och jag tycker rätt bra om det fastän få av låtarna faktiskt är bra och jag vet inte hur mycket av substans det finns i dem. Den öppnande Coolies favourite bar är svängig och lite mysig men Hole är klart bäst. På sista spåret blir det emellertid väl glättig powerpop av refrängen.

Dick Diver - Melbourne, Florida. http://chaptermusic.bandcamp.com/album/melbourne-florida
De verkar fortsätta vara bland de bästa på pop, lyssna bara på Tearing the posters down. Verkar för att hela skivan inte ännu är tillgänglig. Av de Melbourneband jag lyssnat på känns de klart mest chosefria och liksom universella i sin pop, det är bara fint och bra och som han sjunger spelar det ingen roll vad han sjunger.

Chook Race - About time. http://chookrace.bandcamp.com/album/about-time
När jag såg och hörde det här blev jag exalterad men låten är väl ett par-tre år gammal och debutalbumet visade sig bli en besvikelse. Jag tycker väl helt enkelt inte att låtarna är tillräckligt bra samtidigt som soundet slätats ut och slöats ned lite grann men emellanåt är det hyfsat bra jangle.

The Fireworks - Switch me on. The Fireworks – Switch Me On
"The Fireworks are a loud fuzzy pop band", från London. Det här inget nytt eller nåt, det hade nästan lika gärna kunnat göras för trettio år sen men det bryr väl inte jag mig om. Jag tycker att några låtar är riktigt bra medan jag under de svagare tappar intresset, Let you know torde vara en av de bättre.

One man bannister - Birds & Bees. https://thokeitapes.bandcamp.com/
En samling hemmainspelningar gjorda 1990-2014 av en Matthew Bannister från Nya Zeeland. Jag har inte lyssnat så mycket som jag kanske borde eller i alla fall gott skulle kunna göra men det rör sig om mysig pop, fin och bra, som väl har en del med 60-talet att göra. 

Vasas Flora & Fauna - Leevi & the Leavings. Vasas Flora & Fauna – Leevi & The Leavings
Årets hittills bästa låt. Den gör mig lycklig men också nervös inför albumet som ska komma senare i vår.

The Stones - Three Blind Mice http://flyingout.co.nz/products/the-stones-three-blind-mice-lp-cd-digital
Ihopsamlade återutgivna låtar (plus lite livegrejer) med ett band från Nya Zeeland som höll på 1981-83. Jag kan tänka att jag får lite Gizmos-vibbar (eller tidiga Modern Lovers live kanske, utan vemodet) av vad jag hört, fast mer pop-new wave och jag skulle gärna höra mer fast kanske ska det då visa sig vara lite för stolligt. Här finns en bra låt med dem http://flyingnun.bandcamp.com/track/down-and-around-2.

Mer en annan gång.

Pop och rock 2014

Hej!

Jag har förstås burit på det här länge och skulle gärna fortsätta med det. Åtminstone skulle jag kunna göra det, pröva och ompröva, men jag inser också att jag aldrig kommer kunna precisera representation av mitt tyckande särskilt mycket mer för att det väl inte finns någon sån precision. Jag kan inte helt riktigt säga vilka skivor som jag tycker är bäst eller tycker bäst om från 2014. Därför tillåter jag mig att vara varken korrekt eller strukturerad när jag nu ändå omnämner några favoriter.

Dödsfest - Det stora äventyret
Ett för mig verkligt fint album, jag lyssnar gärna till hela. Det är kanske endast ett par låtar (Obegränsat otillgänglig & Jag går aldrig hem) som verkligen står ut för sig själva men jag tycker mycket om helheten, inte minst sången, tilltalet och känslan eller stämningen; att det är rått samtidigt som fint och skört, aggressivt och ödmjukt typ. Det är som att de lyckas säga mig mer än vad låtarna uttryckligt gör och jag kan nu tänka att det är sällan pop/rockmusik (gäller kanske främst textbaserad sådan) är så bra att den inte berövar en den möjligheten.

Hurula - Vi är människorna våra föräldrar varnande oss för
Jag blev lite besviken på skivan, tänk hur bra det var live och i det där way out west-session-klippet, samtidigt gillar jag förstås alltihop, alla låtar är liksom bra. Att det trots det blir lite enahanda och en smula ointressant vill jag delvis skylla produktionen för men dels antar jag att det också har med kvaliteten att göra. Att det balanserar till att bli alltför välpolerat i sin jämna nivå tillsammans med det faktum att temat som i sig tilltalar mig starkt går igen genom hela skivan. Detta senare är något jag som koncept tycker om men likväl kan jag onekligen önska något mer. Med det, alltihop, menar jag ju ändå att Hurula är skitbra, kanske bäst och det är väl utifrån den positionen albumet blir föremål för såna här nyanser.

Mordecai - Neil's generator
Det här kan jag tro vara mina favoritskiva från det gångna året men jag vet inte. Jag har inte haft möjlighet att höra albumet i sin helhet utan begränsats till 3-4 låtar samt en minut långa förhandslyssningar av alla spår. Härmed har jag heller inte tagit mig förbi det estetiska som jag alltså gillar väldigt mycket, vilken substans som skulle framträda därunder i avseende av det textmässiga och sådant som mer lyssnande avslöjar återstår att höra. Det tycks i samband med skivan ofta framhållas att de kommer från Montana eller nåt, att de verkar utanför hipster-kluster, vilket väl ämnar vara en positiv beskrivning av hur det låter, och det håller jag med om även om det är en ganska banal exotisism. Skivan kan påminna mig om Velvet underground fast liksom skränigare och mer garage- eller källaraktigt samtidigt som det landar i något popigare, ibland lite som tidigare Go-betweens. Men fuck, här finns allt jag skriver redan att läsa https://midheaven.com/item/neils-generator-by-mordecai-lp#.VODD8i63DIU.

Jag hade väl egentligen inte tänkt skriva något om skivorna och framförallt inte så här mycket men det är svårt att skriva mindre. Nu ska jag ändå försöka det, skriva mindre, så jag kanske kan bli klar någon gång och slipper trilla dit på nya album under tiden, mellan de gånger jag skriver.

Buck Biloxi & The Fucks - Culture demanufacturer
Jag är såld på Buck Biloxi.. Allt han gör känns väldigt konceptuellt men likväl genuint och i antitext-texterna har jag på något sätt lyckats läsa något jag tycker om. Han sjunger fuck you och att "Im so smart no one can kill me" men attityden och hatet är relativt fritt från rocknroll-klichéer. Och jag kan ta det på allvar fast det kan handla om dataspel och att vilja köpa sexpiller. Buck Biloxi hatar framförallt dryga snubbar och att han är bättre än alla andra gör honom inte mindre värdelös för det. Här finns alla de minimalistiska punkdängorna, jag gillar för övrigt just det, hur han skalat ner allt jämfört med den första skivan; http://buckbiloxiandthefucks.bandcamp.com/album/culture-demanufacturer.

Estrogen Highs - Hear me on the numbers station
Spretigt och jättefint album med en handfull riktiga pärlor till låtar och de är i allmänhet de lugnare och mindre skräniga men jag tycker helhetens kvalitet rättfärdigar några i sig tråkiga spår. Jag kan tycka att det känns någorlunda tidlöst men kanske mest som i inte särskilt mycket 2014, om något för det kanske snarast tankarna till åttiotalet och sån här lo-fi-indie, typ nyzeeländsk.

Mike Rep & friends - Darby creek drifter
Mike rep är tydligen något av en amerikansk undergroundlegend, en bland många som tycks kunna tillskrivas den första punksingeln någonsin (Rocket to nowhere från 1975). Den här skivan är hur som helst något helt annat och ännu en jag inte haft någon egentlig möjlighet att lyssna in mig på.
Jag tycker i alla fall mycket om vad jag hört, emellanåt är det ganska traditionell amerikansk folk(rock/pop)tradition, emellanåt lite väl excentriskt. Den som vill kan läsa om honom och skivan här http://chaosintejas.bigcartel.com/product/mike-rep-darby-creek-drifter-lp. Och här kan man höra två av låtarna https://soundcloud.com/540records, det är förstås de två av "Mike rep and friends".

Vic Godard - 1979 now!
Brittisk punkikon med dragning mot pop och ett konstnärligare uttryck, alltså redan från början, han har aldrig varit något Joe Strummer. Den här skivan består av låtar från 1979, inspirerade av northern soul, som han nu spelat in på nytt och givit ut för första gången (åtminstone merparten av dem) och det är helbra.

Sonny Smith - Sees all knows all
Jag älskade en låt från Sonny & the sunsets förra skiva där Sonny pratade och pratsjöng och nu, under eget namn, pratar han sig igenom hela skivan. Det är väl lite som en novell, lite löst i fogarna, fint skrivet, i all enkelhet, och fint framfört till minst lika fin musik.

Jukka Nousiainen- Huonoa Seuraa
Jukka var länge en gåta för mig, vem gör en sån här skiva undrade jag. Det är råbra och ganska eget fast väl tydligt grundat i rock från 70-talet, fast på ett bra sätt, från ett garage och utan att vara slemmigt. Råbra är det ofta men däremellan stolligt, och jag fattar ju tyvärr ingenting av finskan. Han spelar i alla fall också i Räjayttäjät som väl nästan kunnat nämnas här i egen rätt, ett band som spelar jävligt rivig rocknrollpunk, lite som Dolls men mer skitigt och 70-taligt tillika en aning för vräkigt för min smak. Jag har tänkt på det här albumet som en motsvarighet till Ariel Pink fast utifrån rocknrolll(och lite (proto)punk?) istället för pop och mycket häftigare.

Posse - Soft opening
En helt enkelt bra skiva, tycker jag. Det ger ett litet tråkigt, nästan sömnigt intryck men blir en paradoxal uppvisning i svängig och tilltalande återhållsamhet. Nä men, det är bra, välskrivet, smakfullt komponerat och välsjunget. Och alltså, det är gitarrpop som är tillbakadragen men ändå pockar på.

Witching Waves - Fear of falling down
Här är det mycket new wave-pop, brittisk, sån där ganska frenetisk. Jag gillar hur det låter, ljudbilden och melodierna och jag gillar (växel)sången. Det är också en hyfsat jämnbra skiva men om jag skulle önska något är det väl en något dämpad frenesi emellanåt, ifråga om tempot. Det här är min favoritlåt från skivan; Witching Waves – Concrete.

Och här blir det än mer rörigt.

Joni Ekman
Den här 22-årige snubben från Tammerfors är en ny upptäckt som gjort väldigt starkt intryck på mig. Han släpper en massa grejer under olika namn och allt jag hört tycker jag om men det är tyvärr begränsat till strölåtar och språkbarriären är återigen frustrerande. Om Jukka kan liknas vid en finsk Mike Rep (alltså bildligt, och jag vet att jag dillade om Ariel Pink tidigare) skulle kanske Joni kunna jämföras med Buck Biloxi (jag har läst att Joni tycker om Buck) fast jag tycker att Joni verkar bredare och bättre. Lähtevät Kaukojunat är ett av hans band som släppt en fullängdare 2014 som verkar råbra, det låter så här https://soundcloud.com/airiston-punk-levyt/lahtevat-kaukojunat-minka-ma-voin. Sedan har det kommit ett par kassetter under namnet Koiran Näköinen Nainen, https://soundcloud.com/fuck-cds-official/koiran-n-k-inen-nainen-hauskaa. Därtill kommer också de mer uppmärksammade The Achtungs, https://www.youtube.com/watch?v=e_Dahu8SanI plus en massa mindre grejer. Jag tycker väl som att han lyckas karva ur något eget och väldigt bra ur allt vad Ramones och Gizmos eller finskt som Eppu Normali och Kolla Kestää man kan tänkas tänka på.

Melbourne, pop
Jag fattar inte riktigt vad det är frågan om men jag har fastnat för otroligt många band från Melbourne i år. De flesta av dem har väl ganska mycket gemensamt i att det är ganska avskalad pop (till både text och musik), lite janglig med en mer eller mindre rockig eller punkig attityd eller i alla fall antydan. Vad jag talar om kan väl liknas med det om Estrogen Highs ovan och i förlängningen kanske kopplas till Dunedin soundet. Men va fasen, det får väl bli ett eget, senare, inlägg om det här. Hur som helst har de också avsaknaden av fullträff ifråga om album gemensamt, åtminstone om vi ska hålla oss till kalenderåret det 2014e. För att ändå nämna namn; Bitch prefect, Full ugly, The Shifters, The Clits, Pop Singles, Chook Race, Dick Diver, Ciggie Witch. Det här kanske exemplifierar vad jag åsyftar https://www.youtube.com/watch?v=kN4Trj-7k3o#t=81 även om det naturligtvis görs stora avvikelser därifrån. Som sagt kanske jag får anledning att återkomma i ämnet.

J.T. IV - Cosmic Lightning
En samlingsskiva som första gången utgavs 2008 men sedan dess nyutgivits minst ett par gånger, både det förra och förförra året om jag förstått det rätt. Inspelningarna är i alla fall gjorda omkring 1980 och det är först nu jag stött på dem och jag verkligen älskar det, även om det må röra sig lika mycket om fenomenet (han omgärdas av en riktig outcast-myt) som musiken i sig. Hälften av låtarna är fullständigt fenomenala ("in the can", "ouf of the can", "death trip", "destructo rock") och i fråga om referenser kan väl såväl lou reed och stooges som bowie dyka upp även om det ändå inte riktigt liknar någonting annat.

Twilight Nuages - Twilight Nuages
Jag höll på att glömma men det vore dumt för det här är ett älskligt popalbum. Också det här en återutgivning, i det här fallet från 1977 när musikläraren Bill Last spelade in låtarna i sina föräldrars källare tillsammans med några elever och vänner. Det är helt enkelt ett väldigt fint album, jättebra till och med. Det finns på spotify också.

Härtill skulle det kunna tillkomma en massa grejer, till exempel.
Dutch masters - All in the wires
En samling mestadels outigiva inspelningar från 2003-2010 av ett numera nedlagt band. Även här har jag bara hört en del men det låter råbra, punkrock alltså; http://www.spacecaserecords.com/news/2014/6/2/dutch-masters-all-in-the-wires-lp-out-now
Bare Wires - Greatest Hits
Också samlingskiva och nedlagt band, vars huvudkaraktär i och för sig fortsätter nästan likadant i Warm Soda. Samlingen består av mer eller mindre garageaktig powerpop, bitvis suverän.
Frankie Cosmos, ett par-tre album. Lågmäld liksom naivistisk sovrumspop med texter jag lyssnar till. På spotify finns dock vad jag antar vara ett studioinspelat album och jag vet inte om det blir något bättre för det.

___________________________________________________________________________________

Favoriter i mindre format:

Cross - Pyre. Fantastiskt bra singel av Hurula och Masshysteri-Erik!
Hurula - Betongbarn. Låter bättre än skivan, tycker jag.
Slum of legs - Begin to Dissolve. Fantastiskt bra och mersmakande debut från England, lite Velvet, lite lite Slits/Raincoats kanske.
Giorgio Murderer - Primitive World. Samme upphovsman som Buck Biloxi, här även med en primitiv synt.
Suburban Homes - The Suburban Home EP. Toppenbra brittisk, skramlig, punk.
Paul Messis - Nightmares/Penny Arcade. Mannen bakom ovanstående singel, i eget namn spelar han här tämligen rak 60-talspop av ett något litet mörkare slag.    
Electric eels - Jaguar ride. En otroligt bra återutgiven punksingel, från 1975.
Loose Heart - Paris 1976. En otroligt bra punksingel från 1976 som aldrig tidigare utgivits. 
Achtungs - Full of hate. Alltså ett av ovan nämnde Joni Ekmans band, singeln bättre än skivan, tyvärr.


Komplettering:
Sheer Mag - 7". Råbra!

Hejdå!