Ganska nya skivor
Day Creeper - Central States (2015). http://www.superdreamerrecordsmain.com/album/255031
Jag tänker återigen på Gizmos och eftersom att jag också skriver det borde jag förstås beskriva vad jag egentligen tänker om dem. Först och främst är de egentligen inte särskilt bra, de finns några låtar jag tycker väldigt mycket om men däremellan är det väl lika delar trams och helt enkelt dåligt. Förmodligen har det mycket att göra med att de hann byta medlemmar flera gånger, alltså så till den grad att inga av de ursprungliga blev kvar och vilka som spelade in vad och när har jag inte orkat reda ut. Hursomhelst, åtminstone för mig står de för en avskalad och liksom väldigt sympatisk punk i det att de saknar mycket av de tuffa poser som skulle komma, de spelade helt enkelt in antirock-rocknroll, i sig varken mörk och tuff annat än det redan däri tuffa. Sedan är det ju råsnyggt att sjunga att "real rock n roll dont come from new york, they cant dance there", om det vet jag ju inte mycket men jag har lätt att sympatisera med the midwest. Visst kan man sen fråga sig hur punk de var men oavsett älskar jag hur de stundtals låter och här har jag samlat de flesta av de bättre låtar av dem som jag hört; https://open.spotify.com/user/donalbatello/playlist/0S8Yog3omQaxu871rN1Exo.
Day Creeper verkar också i mellanvästern (Ohio, Gizmos var från Indiana) och de låter kanske inte jättelikt Gizmos men skulle kunna kopplas till samma lösa tradition av eller utifrån naivistisk protopunk. Som om de inte bryr sig om att vara häftiga, inte ids införskaffa attributen men heller inte har någon lust att städa upp sig. Central States är en bra punkskiva, (klart bättre än deras föregående där de i och för sig sjöng de bevingade orden "I never read a whole book") som de flesta väl istället pejorativt skulle kalla powerpop. Och nu gör jag ju massa antaganden men de är naturligtvis blott illustrativa.
Rancid X - Voices (1978/2015). https://open.spotify.com/album/3JaXEfqco6F54HgxwqTGCE
Rancid X var tydligen ett band från Turin och det här lite punkiga albumet kom alltså ut 1978, det är emellertid mer rockigt och alls inte alltid på något bra sätt. Jag tycker om en del av låtarna (framförallt "In a wasted day") och tycker om hur de alla sjungs men det är både ojämnt och spretigt, ibland förstör gitarrerna för mycket för mig och ibland är det bara trist men som helhet är det väl ändå tämligen intressant lyssning.
Grant Hart - The Argument (2013) https://open.spotify.com/album/6SZVIBmQ8VPpYaLplRCEVo
Det här är en väldigt ambitiös skiva, både till omfång och det rent musikaliska innehållet kanske man säga och sen är den dessutom löst baserad på Miltons Paradise Lost och Burroghs Lost Paradise (som kanske är baserad på den förra?) fast det har jag läst och alltså inte själv hört. Jag har också läst att Grant Hart var med i Hüsker Dü men det går nog inte riktigt att höra om en inte redan vet det. Vad jag hört tycker jag om och jag har redan börjat komma över mitt initiala motstånd som jag tror fästes vid den väldigt högtravande stämningen i både text och musik samt vad jag kanske upplevde som litet väl bekanta/tråkiga melodier. Nu tycker jag väl snarare om det där, alltså vad jag kan tänka på som rock och pop-historiskt intertextuellt, för det är alltjämt på den nivå att jag inte riktigt kan sätta fingret på det när det inte inte riktigt låter som något annat (utan mycket annat, olika) och det gör det ju inte.
Jag fortsätter sen nån gång.
Grabbar och Jargong tackar för i fredags!
13 år sedan
