björns ekonomiblogg

2012-02-01T01:22:00.003+01:00

Såg Moln på drift av Kaurismäki ikväll. Som vanligt skildras social misär - den här gången i form av ett par som blir arbetslösa och försöker hanka sig fram. Då och då tror man att det kanske finns något hopp för dem, men för varje gång sjunker dem istället djupare ned i avgrunden.
Denna tragiska story (som visserligen ljusnar mot slutet) skulle vara outhärdlig utan den komiska dråplighet som finns i replikerna, vilka levereras fram av skådespelarna med en likgiltighet som förstärker effekten.
Dessutom är hans filmer så jävla snygga - den urblekta öststatsaktiga (är det p.k att skriva så?) scenografin ger filmerna en känsla av dyster tidlöshet som på ett utmärkt sätt ramar in karaktärernas sorgliga öden, där flaskan aldrig är långt borta (och ciggen ständigt i handen).
Och till sist: den finska tangon som är så mycket bättre och vemodigare än den svenska dansbandsmusiken. Kaurismäki låter ofta låtarna fylla upp långa scener och tala för sig själva.

Har jag fått med allt nu? Kanske för tillfället. Har jag kommit med något nytt? Antagligen inte.
Ville ba skriva av mig lite.

2012-01-30T00:48:00.000+01:00

tjena grabbar här poserar man med henke va...

hälsningar från gbg

http://www.djungeltrumman.se/BlogContent/82/images/medium/79458.jpg

2012-01-21T17:34:00.002+01:00

Kan man inte se Juholts fall som det mest renodlade exemplet på en självuppfyllande profetia? Utan att ta ställning till huruvida avgångskraven har varit legitima eller ej, så har "Juholtskritiken" varit av ganska besynnerlig karaktär; kritiken har nämligen endast undantagsvis gått bortom konstaterandet att "situationen är ohållbar", förtroendet är kört i botten", "Juholt är bränd" osv.
Kritikerna, såväl de socialdemokratiska som de borgerliga, har anmärkningsvärt sällan haft något konkret artilleri att rikta mot Juholt. Man har liksom använt mediedrevet som sådant som ett värn att gömma sin egen princip- och substanslösa hållning bakom. "Jag tar inte ställning mot Juholt som partiledare, men det är uppenbart att han inte kan sitta kvar i dagens klimat när alla andra saknar förtroende för honom". Och när denna, onekligen ganska fega, floskel upprepats av tillräckligt många - inte minst av högt uppsatta socialdemokrater som själva inte erbjuder något alternativ - så blir kritiken såklart självuppfyllande. Men i botten finns som sagt uppseendeväckande lite att ta fasta på.

2012-01-20T21:50:00.002+01:00

Min telefon har lagt ner totalt. Om ni vill nå mig (snälla, jag gör jättegärna nåt imorgon!) så är jag anträffbar på bjorn.hogberg@hotmail.com. Eller så kan ni komma förbi hemma hos mig, det vore ännu trevligare. Kommer väl hem senast till helgmålsringningen skulle jag tro.
Jag tog både New York och Sankt Petersburg på 10.

2012-01-19T16:32:00.001+01:00

Ett praktexempel på att skillnaden mellan idioti och genialitet är hårfin.

2012-01-19T02:12:00.001+01:00

Jag har kollat igenom en hel del gamla inlägg. Och det har faktiskt gett mig lite perspektiv. Man har ju på vissa sätt inte förändrats särskilt mycket – även då skrev man lite pinsamma grejer, en del lyckade också, man mådde dåligt ibland, men man hade också kul.

Samtidigt som man har utvecklats som person. Jag tänker i alla fall att jag har det. Kanske är det för att jag till grunden är optimist.

Men när ångesten drabbar en tycker jag att allt känns så oerhört definitivt. Då kan det vara skönt att ha en sådan konkret dokumentation av ens liv att blicka tillbaka på. Så man kanske förstår lite bättre vem man har varit och varför man blivit som man är.

P.S Har inte köpt en snusdosa på snart en månad! (Vill inte vara en absolutist, men ändå skönt att inte vara beroende) D.S

2012-01-05T13:12:00.002+01:00

apropå öppna dörrar och lite trängre dörrar

2012-01-05T03:53:00.003+01:00

Hej alla!
Jag tänkte lite på kvällens diskussion, det påminde om när man kniper runt förhuden (de som har en sådan) för att hindra ett enträget flöde från en brådskande blåsa. Alltså något oavslutat.
Jag tänkte apropå detta med öppna dörrar, och vid en närmare rundsurfning på DN lägger jag märke på en annan artikel, signerad ekonomen Lars Calmfors. (Jag skjuter redan här in en brasklapp och virrar måhända bort mig eftersom mina kunskaper om ekonomi är tragiskt nog obefintliga, detta är ju trots allt - uppenbarligen - en ekonomiblogg.) Det intressanta är först och främst att Calmfors faktiskt skriver att S, alltså någon form utav vänsterrörelse, har ett intressant förslag rörande den ekonomiska politiken (jävla waidelich, han verkar ju faktiskt sämst och förstör mest, hursomhelst, jag gillar juholt - han läser ju litteratur och lyssnar nog inte på Eric Saade). Poängen är detta att efter många månader av konstant krisrapportering om sossarna, skriver en erkänt kunnig skribent att det nog ändå finns något halmstrå att gripa efter. Det monumentala hat, som Bengt Ohlsson absolut nu kommer underblåsa, som inom vissa led står att finna på internet, främst i from av idiotiska kommentarer på artiklar, verkar inte visas i kommentarsfälten på Calmfors' artikel, helt enkelt eftersom den intellektuella nivån är högre.
Jämför då hur kommentarerna har närmast exploderat till Herr Ohlssons artikel. Analysen är kanske att nivån på Bengt Ohlsson artikel är alldeles för låg, och även fast det finns en viss mån av relevans, detta vidhåller jag starkt, i hans möjliga synpunkt, försvinner den i något som kanske är, kanske bara uppfattas, populistiskt. Jag orkade självklart inte läsa kommentarerna, vi vet nog alla vad som skrivs i stort, men den jag läste använda den breiviska termen "kulturmarxister" - och mer behöver inte tilläggas.
Kanske är det så att Bengt Ohlssons artikel istället endast skulle skickas runt som ett ilsket brev till alla i hans vänstersnäva kulturkrets? Istället för att basuneras ut på internet med tillhörande stalinismdoftande illustration?
Jag vet inte.
Klockan är mycket.
Skriv något svar.
A´lea iacta est

Mozarella är gjort av buffelmjölk. Kongenialt visst?

2012-01-02T13:07:00.001+01:00

saxat från DN
"Även pojkens 8-åriga syster, som också skrivit brev till Fredrik Reinfeldt, har fått svar. Hon undrar om statministern kan fråga Eric Saade om han kan komma till hennes skola och uppträda, men det skriver statsministern att han inte kan hjälpa till med. I stället hänvisar han till artistens hemsida.

Reinfeldt tillägger att flera av hans kollegor har barn som är väldigt förtjusta i honom, och att han själv uppskattar Saades musik.

"Hans låt i förra årets melodifestival var riktigt bra och det var kul att han vann", skriver Fredrik Reinfeldt."

vilken mes han är.

2011-12-17T20:05:00.000+01:00

Marknaden som substitut för demokratin

Roland Paulsen sa någonting tänkvärt i filosofiska rummet sist; marknaden inte är demokratisk. En självklar insikt på sätt och viss, men en som går att radikalisera. Marknaden har nämligen alltmer börjat stiga in på det allmännas (demokratins) sfär just i egenskap av förment demokratiskt verktyg. Bortsett från effektivitetsargumentet är valfrihet och mångfald honnörsorden för vår tids privatiseringsvåg; den medborgare som inte är nöjd med välfärdstjänsterna ska kunna byta till en annan utövare. Därigenom görs brister i välfärden till en helt och hållet privat angelägenhet. Och vad mer är; eftersom det rör sig om grundläggande sociala rättigheter (utbildning, vård) innebär det en de facto avpolitisering av den sociala sfären. När marknaden träder in i demokratins ställe görs politiken överflödig; om en skola eller ett äldreboende är undermåligt är det ju bara för "brukaren" (ej längre medborgaren) att byta utförare!

Vidare; detta är en synnerligen lömsk strategi. Den förutsätter nämligen att den så kallade marknaden för välfärdstjänster fungerar som en idealmarknad (full, symmetrisk information, låga trösklar osv.). Så är givetvis inte fallet. Eftersom en svårt svårt demenssjuk, eller en gymnasieelev i årskurs två, knappast kan byta äldreboende eller skola såsom jag byter tandkrämstillverkare, är valfriheten i praktiken en chimär. Valfriheten upphör i samma stund som det första valet har gjorts. Där har vi privatiseringsmyntets andra sida; valfrihet som ursäkt för politisk letargi. När välfärden blir en privatfråga, den enskildes ansvar, följer som sagt att det inte längre är politikens ansvar. Och se! vilken utomordentlig win-winsituation för det förenade klassintresset; kapitalet vinner kommodifiering av det allmänna, politiken beviljas ansvarsfrihet.

2011-12-15T22:58:00.002+01:00

En samtida paradox.
(Jag har inte de exakta siffrorna just nu, men riktningen är i alla fall otvetydig). Under samma tid, säg sedan 70-talet, som antalet diagnostiserade med psykisk sjukdom har ökat kraftigt, har andelen dömda brottslingar som döms till rättspsykiatrisk vård (och alltså betraktas som just psykiskt sjuka) minskat i motsvarande grad.
Paradoxen är naturligtvis bara skenbar. Båda tendenserna springer från samma källa, från samma politiska högerkantring, och dess ideologiska (i bred bemärkelse) korrelat: det allmännas reträtt, och istället företrädet för den enskildes biologiska konstitution, respektive det privata, moraliska ansvaret.

fin dag med grabbarna

2011-12-15T13:26:00.000+01:00

En redogörelse

2011-12-14T14:20:00.001+01:00

När kommer folk hem egentligen?

2011-12-11T18:59:00.005+01:00

Ekonomi och ideologi

Ett brett samförstånd - från ekonomer, till ledarskribenter till politiker - verkar råda om att skuldkrisen beror på för höga offentliga utgifter. Så här ser det faktiska sambandet ut.

Y-axeln visar räntorna som staterna lånar till, vilket - givet att finansmarknaderna kan betraktas som någotsånär rationella - ger ett mått på ländernas statsfinansiella solvens. X-axeln visar offentliga utgifter som procent av BNP. I den mån vi kan tala om samband är det ju snarast negativt; storspenderarländerna har bättre statsfinanser, inte tvärtom. Märkligt nog kan folk fortsätta påstå den här typen av uppenbara osanningar år efter år utan att någon drar ner byxorna på dom. Humanister skulle aldrig gå fria från den här typen av genomideologiskt charlanteri; då skulle dom vara ovetenskapliga "flummare" eller värre (kanske rentav kulturmarxister!).

Jag var ingen större beundrare av "Chockdoktrinen" när den kom - den var omotiverat fokuserad på en handfull individer, främst Milton Friedman - men finanskrisen har onekligen gett Klein rätt. Krisen - oaktat vad som orsakade den, tom. IMF (!) har publicerat artiklar som pekar ut den växande ojämlikheten som främsta orsak - tas som intäkt för att överallt i världen stålbada sönder socialpolitiken. Aldrig under min tid som någotsånär upplyst har den moderna statens brutala klasskaraktär framstått i så tydlig dager som nu under finanskrisen och dess efterspel.

2011-12-10T20:15:00.001+01:00

sedan såg jag också en konstig grej i porträttet om tranströmer. en arvinge till vår käre unander-scharin, alltså scharinska tack som fan, bor i samma trappuppgång som tranströmer, på söder!!

2011-12-10T20:04:00.002+01:00

jag såg nyss fredrik reinfeldts fula nuna när jag kollade på klippet när tranströmer tar emot litteraturpriset. reinfeldt är inte glad, reinfeldts sverige sysslar inte med sådant. hela hans politiska gärning såg jag i hans ansiktsuttryck, det var vidrigt.

ja, ja e full

2011-12-08T19:32:00.002+01:00

Play måste väl anses vara årets mest omdiskuterade svenska film. Jag har inte sett den - SF i Umeå sände den i en vecka. seriöst? bara för att jävlas? - så jag ska väl egentligen inte uttala mig (*blinkning till runesson*), men jag har reagerat på ett tomrum i debatten kring den. Det kontroversiella med filmen ligger såklart i att svarta/förortskids framställs som kriminella, vilket anses vara stereotypt eller rentav rasistiskt. Det är en förståelig reaktion, även om jag själv ytterst sällan provoceras av konst, i synnerhet när konstens syfte enbart är att provocera (eller än värre; "utmana normer och invanda föreställningar") och när den likförbannat endast riktas till en begränsad publik som på förhand har upphöjt provokationen till konstens raison d'etre.

Det som förvånar mig är att ingen i Play-debatten har dragit paralleller till vad som måste vara en av den moderna filmens vanligaste klichéer; skräcken för underklassen. Från 60- och 70-talets "samhällets och ordningens förfall"-filmer (typ Taxi Driver, Death Wish, Attack on Precinct 13, Straw Dogs osv) till många av dagens skräckfilmer (Eden Lake och övrig såkallad "hoodie horror") har hotet från den degenererade underklassen varit ett stående inslag. Jag skulle vilja sträcka mig så långt som att hävda att skräcken för underklassen utgör en egen filmgenre idag. "Den farliga underklassen"-temat är inte heller inte begränsat till populärkulturen, utan förekommer också i "högre" filmkonst, se t.ex. den förhatlige bilmekanikern som jälvas med Micke Persbrandts karaktär (en godhjärtad läkare) i Susanne Biers rosade "Hämden".

Att ingen ens reagerar på denna eviga stigmatisering av en samhällsklass, medan Play river upp en storm av indignation, kan jag inte tolka på annat sätt än att klassföraktet fortfarande på 2000-talet är det enda officiellt sanktionerade bespottandet (neråt) av en hel grupp.

2011-12-08T16:00:00.004+01:00

Det är besynnerligt. Ibland upplever man sin omgivning och allt man företar sig i form av tecken, i form av hemliga förbindande trådar mellan alla ens delar i sitt liv, likt ett kluster under allt det som händer en, finns de otaliga föreningarna, dolda i väntan på uppmärksamhet; man kan ju bli nyplatonsk mystiker för mindre.
En sådan sak är följande: På mabd-bloggen har de pratat om Talking Heads platta Remain in Light och eftersom jag aldrig lyssnat på Talking Heads slog jag på den och blev imponerad. Sedan speciellt spår nummer tre, The Great Curve. Och vad händer då när jag ligger helt uppslukad av Knausgårds fjärde volym i Min Kamp. Jo, Knausgård skriver: Når jeg for for eksempel spilte Remain in Light, som jeg hadde gjort jevnlig siden åttende klasse, og aldri gikk lei, og den tredje låten, The Great Curve[sic!], kom, med sitt fantastiske duvende, samtidig komplekse komp... bla bla lång mening

Kanske egentligen inte så jättestort sammanträffande, men ändå! Man får för sig saker, som verkligen saknar grund.

Albumlista

2011-12-07T13:29:00.002+01:00

Hej vänner!
Jag håller på med att sammanställa albumlista, för första gången, tror jag! kanske andra. Men nu ska jag göra det på allvar. Ska vi sätta upp gemensamma regler och gemensam dag och tid för publicering? Det är kul, för då upptäcker man oftast ny musik också!

2011-12-06T09:16:00.002+01:00

Om liberalers bristande förståelse för människan

Liberala utrikeskorrespondenter (den ideologiska och klassmässiga tillhörigheten är vanligtvis genomskinlig) och tyckare visar upp en konstant, och komprometterande, oförmåga att förstå globala socio-politiska skeenden. I grunden tror jag att det handlar om en oförmåga att förstå människors drivkrafter, och hur "verklighetens folk" (ursäkta uttrycket) skiljer sig från korrespondenterna/tyckarna själva. Utvecklingen i Ryssland och arabvärlden har brutalt belyst denna diskrepans.

I Ryssland lyckades det liberala partiet Jabloko (västerländska journalisters favoritparti) samla 3 % av rösterna. I svensk media - vars rysslandsbevakning består i hembesök hos regimkritiska moskvabaserade bloggare med högskoleexamen - får man intrycket att dessa liberaler utgör den enda oppositionen i Ryssland. I själva verket är det enda oppositionspartiet värt namnet kommunistpartiet (20 % i senaste valet), men det passar inte in i den postheroiska liberala berättelsen om konflikten mellan förtryckande stat och martyr-lik, ung och högskoleutbildad yttrandefrihetskämpe.
I svensk media tas det för givet att Putin är populär för att han antingen framställer sig som en riktig karl som jagar och kör stridsflygplan (dvs. ryssarna är helt dumma i huvudet), eller för att han förtrycker (den liberala) oppositionen. I själva verket består hans popularitet i att han lyckades med precis det som 90-talets marknadsliberala experiment inte lyckades med: att skapa stabilitet och en någotsånär dräglig levnadsstandard för folkflertalet (det marknadsliberala experimentet lyckades däremot åstadkomma vad The Lancet karaktäriserade som "den största massdöden [man skulle kunna skriva massmordet] i fredstid i ett utvecklat land". Det var också den värsta ekonomiska depression som drabbat ett utvecklat land i fredstid). Man kan helt enkelt inte förstå fenomenet Putin utan att hänvisa till ryssarnas 90-talserfarenheter.

Även i de postrevolutionära Egypten och Tunisien råkar liberalerna på besvikelser i valen, och våra korrespondenter förstår som vanligt ingenting; det måste antingen bero på att valen inte är demokratiska, eller på att araberna är indoktrinerade av imamer. Anledningen till de postrevolutionära "missförståndet" är att flertalet journalister missförstod själva revolutionen. I en intressant, men inte speciellt uppmärksammad, studie undersöktes revolutionens orsaker genom att de revolutionära egyptierna fick frågan om på vilka bevekelsegrunder man protesterade. De stora majoriteten angav höga matpriser, arbetslöshet, ojämlikhet, frånvaron av framtidsutsikter, korruption och nepotism som anledningar; nästan ingen angav yttrandefrihet eller dylikt. Detta missade förstås våra korrespondenter, då de i sedvanlig ordning var upptagna med att prata med engelsktalande, högskoleutbildade bloggare och författare, dvs. med deras kolleger och klasslikar. (Därmed inte sagt att det var en arbetarklassrevolt, jag skulle snarare vilja se det som en medelklassrevolt, men med mer krassa förtecken; den exkluderade medelklassens revolt mot ett parasiterande, nepotistiskt och kleptokratisk kotteri. Det kan jämföras med franska revolutionen, med den skillnaden att börd och rang i arabvärlden har ersatts av släkt och kontaktnät. Makten över staten som klasskampens centrum är dock densamma)

Människan offrar sällan liv och frihet för andras yttrandefrihet (undantaget är starkt troende). Däremot gör de det om de är kollektivt desperata, och upplever att framtiden är stängd för dem, som i Egypten.
Jag tror att konservatismens styrka, åtminstone visavi liberalismen, ligger i just denna, mer realistiska, människosyn: att lyckas se människan för mer än en borgerligt-humanistisk idealtyp, att se människan som en trygghetsvarelse lika mycket som en frihetsvarelse, som bitvis inskränkt, provinsiell, suktande efter stabilitet, och med en moralisk kompass som bestäms av hennes omedelbara upplevelser snarare än av hennes kantianska principer.

2011-12-05T23:25:00.004+01:00

hej!

saknar er allihopa väldigt mycket men vi ses i jul, kommer upp det 18onde december, vilket kommer bli sedvanligt dunderstämning!

ja har nytt nummer 0702578175!

//ivar

2011-12-05T20:25:00.002+01:00

"You know, in Europe each nation is identified with a certain sexual practice. So if you say to your girlfriend, "let’s do it the Spanish way", it means penis between the breasts. You didn’t know this? You’re Spanish or what? At least in my country and in Germany, if you say to your girlfriend, "let’s do it the Italian way", it means anal penetration. No, that’s the Greek way. Okey, the main idea is that Greek guys are mostely gay

What’s the Slovenian way [fråga från publiken]? Eh, impotent… you do it half in the sleep, and then basically just tuch the girl in half dream. And after she awakens in the morning, you try to convince her that something happened.

And what would be the Swiss way? The first idea was the cynical one. If you are a man you don’t meet a body, a woman, you just masturbate. But I came up with a very creative idea. You know the Swiss army knife? Can you imagine a Swiss army wife? You know, masturbating with all the legs."

Zizek, under en föreläsning om Hegel

2011-12-05T00:01:00.001+01:00

'Cinema is the ultimate pervert art. It doesn't give you what you desire - it tells you how to desire' - Slavoj Zizek

2011-12-03T12:23:00.000+01:00

2011-12-02T15:51:00.003+01:00

Hur Juholt använder språket - ett bra sätt att inte säga någonting alls. Feberdrömmen Socialdemokraterna. Varför blev inte Östros partiledare?

Jag åker snart till Mariestad som ett led i min boendesituation. Jag eller någon annan får berätta mer framöver.

2011-12-02T09:59:00.001+01:00

Albin och/eller Torkel, redogör för er boendesituation, tack!

2011-12-01T20:33:00.002+01:00

"inleda en dialog" - det måste vara världens mest genomskinliga ursäkt för att inte göra något.

2011-12-01T13:10:00.000+01:00

Drive är en film som man egentligen bestämmer sig för att hylla redan under förtexterna. Efter den tysta, stilistiska biljakten som inleder filmen kan man inte annat än att känna ett visst glädjerus inom sig när Kavinskys Night Call drar igång. Det är så jävla snyggt. Och så fortsätter det. Åttiotalsflörtarna, soundtracket, Ryan Goslins hårdkokta karisma, Carey Mulligan som söt men tuff, det stiliska ultravåldet - allt känns helt rätt. Inte konstigt att den har blivit tokhyllad. En av dem som stämde in i hyllningskören var jag själv.

Efteråt har jag funderat lite på varför jag gillade filmen. Det var ju inte för den stela och nästintill obefintliga dialogen mellan Gosling och Mulligan. Inte heller för karaktärsutvecklingen hos någon av dem. Handlingen? Knappast. Jag kom faktiskt att tänka på GTA Vice City under filmens förlopp. För den är ju som ett dataspel. Tänk er att man spelar en hård karaktär som i gangstermiljö ska utföra olika uppdrag, vilka innebär biljakter och att spöa folk till tonerna av catchig elektropop. Ja, exakt som Vice City. Att huvudkaraktären dessutom aldrig byter jacka, trots att den får alltmer blod på sig, känns också så datorspelsaktigt – som om blodet var en mätare på hur långt man kommit.

Att inte bara jag, utan även så många andra verkar ha blivit så bländade av filmens yta att de kan höja filmen till skyarna, visar ju bara på hur lättlurade människor är. Eller kanske ytliga.

I en intervju i SR säger faktiskt Gosling och regissören Nicolas Winding Refn att de ville göra en film om en man som kör runt i en bil till cool musik. Säger väl ganska mycket om vilken ambitionsnivå de hade.

P.S Mitt tredje inlägg på lika många dagar, typ personligt rekord.

2011-11-30T18:04:00.002+01:00

Ibland när jag läser Min Kamp kan jag ifrågasätta vad jag egentligen håller på med. Varför läser jag sida efter sida av till synes slumpmässigt utvalda, ofta extremt ordinära episoder ur någon annan persons liv? Skulle jag inte få ut mer av att läsa en politisk analys av Palestinakonflikten, filosofiska funderingar över det kapitaliska samhället, eller en idéroman där olika teorier bollas mot varandra?

Fast nu är ju Min Kamp absolut inte ett idélöst projekt, hela romansviten i sig är väl byggd på en tanke om extremrealism, och att Knausgård lämnar ut så många personer är ju ett ämne som tål att diskuteras. Och det är väl det som är så fängslande, att han går in så djupt på sitt privatliv och inte döljer några jobbiga detaljer, vilket ger hans text en prägel av autencitet. Det är väl folkets törst efter det privata, autentiska och ordinära, som alla kan känna i sig i, som är den stora orsaken bakom hans popularitet.

Man kan jämföra hans böcker med bloggar, där folk frossar i vardagligheter – vad man åt idag, vad man ska göra imorrn - och där man då och då även får ta del av privata självbekännelser. Skillnaden är att om Min Kamp vore en blogg skulle den sakna de korta, rastlösa texterna. Varje inlägg skulle istället sträcka sig över tiotals, ja hundratals sidor. För man läser inte Min Kamp som man läser någons blogg, för att kolla läget lite då och då, jaha vad har Knausgård gjort idag då, har han skrivit något roligt - det är snarare helheten som räknas. Ibland kan jag tycka att den känns lite tråkig och läsa flera sidor utan att engagera mig. Men man måste ha lite tålamod för att kunna komma in i berättelsen och engagera sig för karaktärerna; t.ex oroa sig för att den lille Karl-Ove ska åka fast för ett bus, eller glädjas över att han börjar hänga med den där söta flickan på lågstadiet. Det är episoder som drabbar en långsamt men lämnar djupa intryck.

and when you want to live, how do you start, where do you go, who do you need to know?

2011-11-30T00:06:00.003+01:00

Har spenderat kvällen hemma, själv. Det har varit trevligt, jag har lyssnat på musik och läst. Men nu så drabbades jag av en viss rastlöshet. Såna perioder kommer och går, då man inte riktigt vet vad man ska göra, man har ingen uppgift att utföra och inget att fördriva tiden med. Så varför inte skriva ett litet inlägg?..

För bara typ ett år sedan hade jag det svårare att hantera rastlösheten. Och framförallt ensamheten. Jag har å ena sidan alltid uppskattat att vara själv, men bara när det är självvalt. Eller om man vet att man kommer att träffa folk snart, så att man inte behöver oroa sig för att man ska vara ensam alldeles för länge. Men just när man inte har något särskilt planerat, utan bara sitter hemma och hoppas på att något ska hända, då är det svårt att koppla av.

Nuförtiden har jag lättare att hantera ensamma kvällar. Jag drabbas inte lika ofta av den där rastlösheten, eller de desperata drömmarna om ett annat liv som då brukade uppstå. Det där suget i magen som gjorde att man söp sig dyngrak på helgerna för att man inte visste hur man annars skulle träffa nya människor, och kanske den där tjejen som man hade fantiserat ihop i otaliga konstellationer.

Hursomhelst, jag undrar om det kommer hända någon gång i ens liv, att man aldrig, eller i alla fall väldigt sällan, upplever den där rastlösheten, planlösheten. Att man ständigt antingen har något att göra, eller kan njuta av att inte göra något eftersom man redan har utfört något.

Det svåraste är ju att göra något man vill göra, när man inte vet vad man vill göra. Men det finns ju så många möjligheter ändå, så något borde man väl komma på..

2011-11-27T21:39:00.002+01:00

Är inte student/kårpolitiken ganska oseriös, rentav gnällig och bortskämd? Huvudkravet i kårpolitiken verkar ju alltid vara höjt studiemedel, jag kan dock omöjligen acceptera studenters och kårers krav på höjda studiemedel annat än under förutsättning att bättre utbildning är den huvudsakliga prioriteten. Ställ i första hand krav på digra litteraturlistor och en mångdubbling av antalet lärarledda timmar. Först när studenterna faktiskt lägger ner 40 timmar i veckan på studier är det rimligt att höja studiemedlet. Min erfarenhet är att praktiskt taget ingen jag har träffat har pluggat heltid (annat än då de har läst mer än 100 %), ändå tjuter folk av indignation då de måste läsa 1000 sidor på ett moment (1000 sidor fördelat på fem veckor blir 40 sidor per "arbetsdag", eller fem sidor per "arbetstimme"). Om man pluggar 20 timmar i veckan har man rimligtvis tid att jobba 20 timmar i veckan också, och vips har man fördubblat studiemedlet på egen hand.

Alltså (för att parafrasera socialdemokraternas geniala ATP-kampanj); gärna studiemedel, men först en rejäl utbildning.

Och två saker till:
- Den stora merparten av alla studenter (undantaget humanister och vissa samhällsvetare) kommer lik förbannat få en högre livsinkomst än de som saknar universitetsutbildning. Studiemedel innebär således en regressiv omfördelning, från arbetarklass till medelklass.
- Sluta ställ krav på arbetsmarknadsanpassning, det är vulgärt och missar poängen med den fria utbildningen. Den som läser sociologi ska inte förvänta sig att utbildningen ska skräddarsys efter arbetsmarknadens behov, det ger en väsentligt sämre och mer ointressant utbildning. Därtill ger det ett sämre samhälle. Samma kritik bör för övrigt riktas mot företagen; det är inte universitetens uppgift att ge studenterna företagsspecifika kunskaper, som många arbetsgivare verkar tro. Universitetet ska ge en bred grund, inte skräddarsy specialister med en inriktning så smal att de bara kan få jobb på en handfull arbetsplatser.

2011-11-26T19:07:00.003+01:00

2011-11-26T13:29:00.003+01:00

Det är ju ganska uppseendeväckande att Carl Bildt än i dag inte kan ta avstånd från sina motioner som var avsedda att hindra sanktioner mot apartheidregimen.

2011-11-25T00:59:00.002+01:00

Det här är en asbra skiva. Lika bra att slänga upp det här.
Vånna Inget - Allvar

Epistemologiskt problem som ett romantiskt fragment

2011-11-25T00:49:00.002+01:00

Tankar dyker upp till synes ur intet, överraskar en och pådyvlar begreppsliggörandet, att de måste artikuleras. De svävar strax utom oss, omärkbara, för att sedan ge sig till känna och då uppstår två alternativ: Antingen nedtecknas de på den efter bläck törstande sidan i skrivboken, eller berättar man dem rakt ut i luften, där de återigen får beblandas med det förgängliga.

Tankens inneboende vilja att inför världen ge sig till känna, genom oss. Var kommer de ifrån och vems är tankarna?

2011-11-24T17:00:00.004+01:00

Jag funderar på en ambitiös analys av Erik Hamrén och varför han enligt mig är en dålig förbundskapten. En annan grej är det med den gängse idiotiska inställningen till idrott och då i synnerhet fotboll där det blir väldigt tydligt. Slutligen när jag en teori om hur folkhemsmentaliteten eller i alla fall den efterföljande socialdemokratiska egentligen inte är död, detta med Annales-skolans tankar om mentaliteternas tröghet i åtanke. Teorin skulle kunna exemplifieras med en analys kring moderaternas sätt att knyta an till dessa tankar, alltså de klassiskt socialdemokratiska. Mycket på gång, sånt som kan dyka upp här, men frågan är om någonting någonsin ser dagens ljus.

Handtag, famntag.

2011-11-24T09:41:00.002+01:00

Med utgångspunkt i den fars som socialdemokraterna har framfört de senaste månaderna måste man dra endera av följande slutsatser:
1. En majoritet av partiets företrädare är fullständigt inkompetenta, och förstår inte att upprepad offentlig kritik av Juholt/ledningen/partiets politik knappast gynnar någon annan än borgerligheten.
2. De interna kritikerna inser detta (de flesta är ju trots allt yrkespolitiker sedan decennier), men skiter i det. Dvs. deras syfte är inte att få rätsida på partiet, utan tvärtom att skada det (eller skada Juholt/nuvarande ledningen/partiets nuvarande politiska inriktning).

Om reaktionerna på SCUM-manifestet

2011-11-21T22:21:00.004+01:00

Min morsa frågade i dag vad jag tyckte om ovan nämnda teaterföreställning, men kanske mest om reaktionerna. Jag svarade: Det handlar mest om medelåldersmän som har en skev verklighetsuppfattning, nämligen den om att samhället styrs av radikala feminister och att någon gång får det vara nog. (Hur absurt det är att Moderata männen i aktuella kommun tänker demonstrera mot en teaterföreställning är inte värt att skriva ut.)
Men det jag inte sa till morsan var följande, eftersom det slog mig först senare:
Efter dåden i Utöya blev nationalister i Norden tilldelade ett visst ansvar eftersom de hade gemensam världsbild med Breivik. Men det Breivik också hade en uppfattning om var hur feminismen och kulturmarxister styr världen.
Så frågan som jag tycker då borde ställas till dem som är så upp över öronen förbannade på Turteatern, och personer som försvarar uppsättningen, är: Är ni medvetna att ni delvis delar exakt samma världsbild som Breivik?

2011-11-20T19:45:00.005+01:00

Årets julklapp: 4 gånger Sebald - plus extramaterial! Över 1000 sidor för bara 200 kr.

-------------------------------------------------

Hövlighet - inte sällan ansett som tråkigt, stelt, borgerligt, gammaldags, till och med falskt - är inte det egentligen en utpräglad, och grovt underskattad, jämlikhetsprincip? Att visa respekt och intresse för alla människor man möter, inte bara för dem som man själv anser sig ha utbyte av, inte bara för dem som man tillskriver tillräckligt hög status.

-------------------------------------------------

Jag hjälpte nyligen Bore med att skriva debattartikel angående regeringens förslag (i senaste budgetpropositionen) att föra över resurser från mindre, nyare till större och mer väletablerade högskolor. Att föra samman texten till en sammanhållen artikel överlät jag till Bore, mitt uppdrag bestod i att leta upp forskning på området (alltid lika kul att slå högern på fingrarna med hårda fakta!), och skriva ett par stycken utifrån denna.
Styckena nedan är lite grann tagna ur sitt sammanhang, men jag hoppas att helhetsbilden är tydlig ändå: regeringen klär sig i allmänintressets skrud, låtsas vara neutrala teknokrater som bedriver en objektiv, vetenskapligt grundad (opolitisk) politik till hela svenska folkets fromma. Egentligen rör det sig givetvis om klasspolitik, som därtill allt som oftast är direkt ovetenskaplig (i den mån man kan tala om "vetenskaplig" politik, dvs. politik som grundar sig på vetenskapliga konsekvensbedömningar)

"Liksom många av de utbildningsreformer som regeringen genomdrivit de senaste åren finns det anmärkningsvärt lite stöd för det bland i modern forskning och bland berörda remissinstanser. Tvärtemot vad Björklund påstår visar studier på området att forskning och utbildning är åtskilda verksamheter, vilket betyder att högskolor som bedriver forskning inte alls har högre standard på utbildningen. De mindre högskolorna uppnår lika bra resultat, dvs. har lika bra utbildning, som de större, om man kontrollerar för studenternas sociala bakgrund. Skillnaden består i att de mindre högskolorna lockar fler studenter från studieovana miljöer. Det finns alltså inga kvalitetsvinster att göra på centraliseringen."

"Vidare ligger de mindre högskolorna vanligtvis i regioner med högre arbetslöshet, och lockar studenter med större arbetslöshetsrisk, varför förslaget rimmar illa med regeringens arbetslinje."

"Helhetsbilden av regeringens högskolepolitik är tydlig; färre ska studera, det ska bli dyrare att studera, det ska vara en förmån att kunna studera. Förslaget drabbar otvetydigt de studenter med arbetarbakgrund som är överrepresenterade på de mindre högskolorna. När Björklunds förslag sätts i samband med hans övriga utbildningspolitiska "reformer"- skapandet av "döda ändar" i utbildningssystemet (genom att yrkesförberedande program inte längre ska ge högskolebehörighet), tidigare sortering av elever (t.ex. genom elitklasser redan på högstadiet!), den ohämmade tillväxten av segregerande friskolor, samt nedskärningar av komvux, där det är väl belagt att samtliga dessa åtgärder utgör allvarliga hinder för social rörlighet - blir slutsatsen självklar: Björklunds politik syftar till att cementera och förstärka klassamhället. Klassbakgrund ska i allt högre grad tillåtas bestämma barns möjligheter i livet, sicken frihetsreform från ett förment liberalt parti! Liksom regeringens politik på övriga områden rör det sig om traditionell, bakåtsträvande klasspolitik. Att ta från de fattiga och ge till de rika synes vara kungsordet för regeringens omvända Robin Hood-politik.

2011-11-17T01:19:00.001+01:00

Anteckning ur liv
Uppsala är en plats med anor, och när jag mötte Björn tidigare under dagen på Carolina Rediviva, längst uppe på Drottningsgatan med backen ned mot Fyrisån och slottet som en hägrande rovfågel till höger, tog vi en ritual-cigg på den stora stentrappan. Känner du historiens vingslag? skojade Björn, och jag svarade: ja, det gör jag faktiskt. Nu sitter jag på mitt vandrarhem, har spelat biljard med en kille med ADHD, han sa: näe, jag är här och letar ett jobb, jag har ADHD, och de har någon form av arrangemang för sådana som oss här i Uppsala. Och jag tänkte: Vad svarar man på det? Jag beklagar? Va kul! Tur att de har fixat jobb för sådana som dig? Det är inte att uttrycka mig för starkt att jag blev litet förlägen när han sa det.
I min sovsal bor det en kille som jag aldrig har sett lämna sin säng. ADHD-killen berättade att han, sängliggaren, hade bott här i två och en halv månad, och förlägenheten slog mig även vid detta yttrande av den gode smålänningen, han är från Vetlanda och verkar inte sakna hålan, som han sa. Sängkillen kändes tragisk, jag vet inget om honom och jag vet inte om jag kan tänka så om honom. Man tänker illvilliga och maliciösa tankar, vare sig det var ens mening eller inte.
Det finns något djupt lugnande över att bo på opersonliga vandrarhem, inrättningar där man medtar endast sina viktigaste ägodelar; några kläder, tändare och cigaretter, böcker, skrivböcker och en dator. Man inser hur lite man behöver för att kunna fördriva tid och vara nöjd med samma fördrivna tid.
Det var frost i morse när jag gick till Universitetshuset. Med min hastiga gång, jag riskerade att bli försenad annars, släppte ibland fotsulorna från den lätt blanka asfalten. Men det var ljust. Genomskinlig blå himmel, övergång till närmast vitt borta där husen mötte horisonten. Mellan gränderna nådde solljuset mig ibland, men jag vågade inte stanna upp för att känna hur solen verkligen värmde, för det gjorde den, på mina vänstra axel som blottades i korta ögonblick för strålningen.
Kukbajsfitta – det kommer bli en sen natt, jag måste skriva klart en hemtenta.

2011-11-15T01:04:00.009+01:00

vafan jag kan inte kommentera björns inlägg så får väl skriva min kommentar som ett eget inlägg:

håller med dig om att brideshead-hypen handlar mycket om att romantisera dåtidens aristokrati som man tänker hade en viss smak och stil som saknas idag.

angående "Bridesheadmodet renässans", dvs när det "aristokratiska" modet blev mainstream, håller jag med dig till viss mån i ditt resonemang om social status som delorsak. men då får man inte glömma att Brideshead framförallt har varit en inspirationskälla för de "alternativa kretsarna" (s mode).

att klä sig som om man levde för hundra år sen kan vara ett sätt att ta sig an en outsiderroll. man vill ta avstånd från det samhälle man inte passar in i genom att hänge sig åt en bättre, svunnen tid.

att man klär sig "aristokratiskt" behöver alltså inte innebära att man vill visa på högre social status. jag tror snarare att det är identifieringen med utanförskapet, eller längtan efter något annat, som har varit inspirerande för alla indiekids som vill se ut som sebastian flyte.

Om vi ska spinna vidare på det ”aristokratiska” modet tror jag även att samma känsla av utanförskap och flyktlängtan har varit drivkraften bakom den ”aristokratiska” looken som t.ex ”the embassy” har anammat, och som har varit väldigt inflytelserik i popsverige, men nu är jag kanske lite off topic.

2011-11-14T20:04:00.003+01:00

Tre teser om Downton Abbey

1. Idealiseringen av den viktorianska och edwardianska aristokratin (från Austen- eller Brontëfilmatiseringar till Gosford Park, Brideshead och Downton Abbey) är direkt historierevisionistisk. "As late as 1914, a third of the population had incomes which did not provide them with sufficient food to sustain health throughout the year... and a further 40 % or even more lived so close to the margin that they often were forced below it by a veriety of life events". Underklassen var så depriverad att den av överklassen betraktades som "en främmande ras". Dessa tre fjärdedelar inkluderar givetvis lejonparten av adelns otaliga tjänare, drängar och pigor, som i filmer och serier framställs som besynnerligt välmående.

2. Detta är väl egentligen inte en tes, utan mer en undran. Varför är det bara den brittiska aristokratin som idealiseras i populärkulturen? Exempelvis tyska skildringar (se t.ex. Effi Briest eller Det vita bandet) av de preussiska junkrarna är betydligt mörkare (och, kan tilläggas, mer realistiska). Britterna har inte på samma sätt som tyskarna gjort upp med sin historia, men den brittiska adeln var naturligtvis lika militaristisk och tyrannisk som sina tyska likar. Utan att överdriva skulle jag vilja påstå att de verkliga förlagorna till Downton Abbeys huvudkaraktärer med all säkerhet var vidriga människor, som i händelse av en (rättfärdig) revolution (med rätta) skulle halshuggas.

3. (Här kommer väl egentligen själva tesen). Samtidens misskrediterade kapitalism (finanskriser groteska klassklyftor och vulgär ekonomism) har gett upphov till ett behov av bilden av en "god kapitalism", som kan legitimera klassklyftorna. Felet är inte kapitalismen eller klassamhället i sig, utan dagens vulgärkapitalism. Skillnaderna mellan det i Downton Abbey framställda klassamhället och samtidens dito är två: (1) Dåtidens aristokrati hade klass, bildning, talade väl, klädde sig smakfullt, och framförallt, hade andra värden än de naket monetära. Dagens finanskapitalister är däremot vulgära, obildade och förblindade av dollarn. (2) Dåtidens aristokrati, liksom dåtidens brukspatroner (exempelvis Kempe här i Umeåtrakten) hade en personlig relation till sina undersåtar och arbetare, tog hand om dem, lät dem bo på sina gods, kanske till och med niade dem. Klasserna förenades av personliga och kulturella lojalitetsband. Samtidens klasser förenas endast genom en penningrelation, och överklassen känner knappast till ens namnet på sina arbetare, som ju i globaliseringens tidevarv bor, lever och arbetar på andra kontinenter.
Jag tror Downton Abbeys enorma framgångar, liksom Bridesheads renässans, har sin grund i just detta; behovet av en god, social kapitalism, och ett förvisso orörligt men åtminstone respektfullt (och smakfullt!) klassamhälle.

Förövrigt tror jag att Bridesheadmodets renässans bottnar i ett liknande förhållande; en romantisering av svunna tiders mer smakfulla klassamhälle, i förening med ett ökat behov av att markera social status i samband med samtidens vidgade klyftor.

2011-11-03T12:27:00.002+01:00

fatta vilken story Johan Persson och Martin Schibbye sitter inne på.

2011-11-03T11:43:00.000+01:00

okej, jag plockar upp er i eftermiddag?
vi köper öl och åker runt

det här gjorde mig väldigt upprörd

2011-10-30T13:43:00.001+01:00

http://beastamazin.tumblr.com/post/11702178077/hatadeportees

2011-10-29T08:55:00.001+02:00

nu drar jag till uddevalla

Flyktigt subjekt

2011-10-28T17:48:00.001+02:00

Mig själv, inte jag nog

2011-10-27T22:21:00.002+02:00

Geniernas icke-genialitet
Det som kanske fascinerar mig mest när man läser vetenskapshistoriska översiktsverk är hur slående vanligt förekommande det är att en eller flera vetenskapsmän gör samma upptäckt mer eller mindre samtidigt, och oberoende av varandra. Låt mig ta tre exempel.
Den västerländska (natur)vetenskapens tre främsta ikoner eller koryféer kan sägas vara Newton, Darwin och Einstein. Det kollektiva minnet - eller kanske snarare romantikens ännu kvarlevande genikult - har varit påfallande effektivt att konstruera en bild av dessa som just exceptionella genier; unika, individualistiska män som tänkte utanför samtidens snäva ramar och ensamma tog vetenskapen till nya höjder (eller tvingade fram paradigmskiften). Gravitationsläran, evolutionsläran och relativitetsteorin är alla grundbultar ännu i dagens vetenskap. Det roliga är att ingen av dessa herrar var ensamma med sina upptäckter. Mest välkänt är väl att Alfred Russel Wallace lade fram en snarlik teori om naturligt urval samtidigt som Darwin (och som Darwin kände till innan publiceringen av Om arternas uppkomst). Jag blev dock helt tagen på sängen när jag läste att Henri Poincaré matematiskt härledde nästintill samma relativitetsteori som Einstein, samtidigt och oberoende av denne. Newton är förvisso definitivt ensam om sin gravitationslära. Nästan lika viktig var emellertid hans infinitesimalkalkyl, vilken Leibniz berömt nog också utvecklade parallellt (oberoende av Newton givetvis; det hela resulterade i ett hätskt bråk giganterna emellan).
Vad detta - och ett otal, som sagt ett fascinerande stort antal, andra exempel från vetenskapshistorien - säger är att den moderna vetenskapens stora genier vanligtvis inte alls var genier, utan snarast män av sin tid. Visserligen var de utan tvekan högst intelligenta och kreativa, men så var även deras samtid. Man kan kanske metaforiskt uttrycka det som genierna bara är barnmorskor, vilka förlöser ett barn som länge mognat i det fördolda. Eller att de är opportunister som lyckas fånga (och vara först med att formulera) en tanke som ligger i luften.
Nåväl, poängen är att genikult - tron på (vetenskaps)män som själva skapar något nytt ur ingenting och revolutionerar ett helt (vetenskaps)fält - har förvånansvärt lite stöd i vetenskapshistorien, och även om jag inte tänkt på det närmare skulle jag gissa att detsamma gäller om man ser till övriga intellektuella fält (Gunnar; jag minns att vi pratade om något i den stilen på Pompidou).

2011-10-27T18:07:00.002+02:00

Apropå minnen så åt jag en madeleinekaka idag. Nej egentligen var det en mandarin (klementin?), men samtidigt en metaforisk madeleinekaka. Jag fick starka känslor av julen 2008, eller mer konkret:
- Twin Peaks
- Bon Iver och Fleet Foxes
- Ett annat liv
- Steriliseringsdebatten
- Bästa Björna-helgen (ni vet Torkels bilder)

Jag blir kolossalt nostalgisk när jag tänker på just julen 2008. Det måste varit första julen jag på allvar insåg mandarinens (klementinens?) särställning bland frukter!

Onsdag

2011-10-26T20:01:00.005+02:00

GOJ kan vara din almanacka. En godtyckligt selektiv almanacka. Idag är det onsdag. Ikväll är det onsdag. Ingen har namnsdag.

Jag trodde att det skulle drickas öl men det ska det väl inte. Det gör inget. Jag är lite som i koma. Gör inget. Inte mycket i alla fall, går, läser. Det är ju höst, tänker man. Men jag saknar onsdagarna på scharinska, kom att tänka på dem nu över en cigarett, alltså de tidiga. Jag sitter och lyssnar på Ulf Stureson och det är toppen, får väl räcka, för nu. Kanske går jag ut, till affären, för en cigg, en promenad eller en ciggpromenad. Kan hända att det blir en titt på baren, inifrån och ut. Fast där inne är inte så varmt, så där att snålblåstsjaget jag direkt tinar. Inifrån och ut. Dit går man inte själv.

2011-10-25T11:43:00.002+02:00

Taget från Svd:
"Horace Engdahl skriver om blosset som rit när människan står inför det absoluta: 'Världens undergång skulle vara en fullt uthärdlig tanke om det bara vore möjligt att ta en cigarett efter.'"

Då tänkte jag på det vi brukar göra. Åka till ett ställe och röka en cigg i rent rituellt syfte. Ett exempel: När jag och Björn var i Paris åkte vi metro till Place Trocadéro, ställde oss mellan Palais de Chaillot och blickade utför parken som bredde ut sig framför Eiffeltornet. Vi tände en cigarett och var där i ungefär tio minuter, sedan tog vi oss därifrån.

2011-10-24T13:32:00.000+02:00

Det ska vara lördag

2011-10-22T18:52:00.001+02:00

2011-10-22T14:50:00.002+02:00

Så jävla fett att bolsjevikerna (innan revolutionen) tillhörde världens främsta bankrånare.

"The 1907 Tiflis bank robbery was an armed robbery by Bolshevik revolutionaries of a bank cash shipment in the Georgian city of Tiflis. The robbery occurred on 26 June 1907 in Yerevan Square. The bank stagecoach was attacked while transporting money between the Post Office and the Tiflis branch of the State Bank of the Russian Empire. The robbers attacked the bank stagecoach and surrounding security forces using bombs and guns in the crowded city square resulting in the deaths of forty people and the injuring of fifty others, according to official archive documents. The robbers escaped the attack with 341,000 rubles (estimated as US $3.4 million in 2008) from the robbery. The robbery was planned and/or executed by many high-level Bolsheviks, including Vladimir Lenin, Joseph Stalin, to fund their revolutionary activities."

40 döda! Till saken hör att Stalin till och med deltog i själva rånet (och således i dödandet)! Säga vad man vill om hans senare verksamhet som diktator, men nog är det ballt, och inte mer än rätt, att han var en framgångsrik bankrånare i sin ungdom. Och som Brecht sa: bättre att råna en bank än att grunda en.

Coffee, perfect hot and black

2011-10-22T13:08:00.003+02:00

Berätta om igår. Om varför ni var uppe så länge, om när snön föll.

Mitt huvud var proppfullt av tankar igår, efter ett seminarie, oj oj. När jag började dricka fick jag lite ont i det, huvudet, men bara lite. Jag drack mer. Ingenting mer hände. Eller jo.

2011-10-21T19:05:00.002+02:00

Statistik kan vara en sådan fantastisk ögonöppnare ibland!

Om Greklands bryderier:

Från Eurostat.

"Tax revenue, % of GDP, 2009

Greece 30.3 %

EU27 (EU-genomsnitt) 38.4 %"

8 länder har en skattekvot på ca 30 %. Fyra av fem krisländer - Grekland, Spanien, Irland och Portugal, dvs. alla utom Italien - ingår bland dessa. De övriga utgörs av nyare medlemmar i Östeuropa, t.ex. Bulgarien. Det kan tilläggas att även Island - som förvisso inte är med i EU men definitivt bör betraktas som ett krisland - har en skattekvot på 33.7 %, dvs. långt under snittet.

Från Stockholm International Peace Research Institute.

"Military expenditures, % of GDP, 2009:

Greece 3.2 %

Nu orkar jag inte lägga upp statistik för samtliga länder, men om jag skulle gjort det skulle det visa att Grekland har i särklass högst militärutgifter (relativt till ekonomins, och i än högre grad statsbudgetens, storlek) i Europa. Av alla industrialiserade länder är det bara Israel och USA som är värre.

Från OECD: "Average hours actually worked per worker:

Greece 2109 hours

Germany 1419 hours

OECD-genomsnitt 1749 hours."

I hela den industrialiserade världen är det endast sydkoreanerna som arbetar mer än grekerna.

Slutsatser: Greklands kris beror knappast på lathet, och än mindre på en överdimensionerad välfärdsstat. Kortsiktigt fiskalt beror den snarast på rekordhöga militärutgifter i kombination med låga skatter, dvs. på klassiskt högerpolitik. Till det kan läggas mer strukturella orsaker, låg produktivitet givetvis, men också, och kanske främst, ett enormt handelsunderskott (vilket förutsätter utlandsbelåning, dvs. skuldsättning, för att gå ihop), något som i sin tur är resultatet av (1) att euron möjliggjorde ett våldsamt kapitalinflöde från centrum till periferi (såkallade "heta pengar", gäller förövrigt samtliga krisländer förutom Italien), samt (2) att de fasta växelkurserna inom eurozonen har gjort att Grekland tappat i konkurrenskraft gentemot de länder, främst Tyskland, som praktiskt taget har frusit lönerna de senaste decenniet. Det finns fina diagram på detta (sambandet mellan kapitalinflöde och statsbankrutt/skuldkris, samt löneutvecklingen i de olika länderna inom eurozonen) men dom orkar jag inte leta upp.

Litet citat

2011-10-19T21:35:00.002+02:00

"Du är fri att inte tänka som jag; ditt liv, din egendom, allt får du behålla. Men från och med den dagen är du en främling bland oss".

A. de Tocqueville, 1864 (citerad i Horkheimer & Adornos Upplysningens dialektik).

2011-10-19T15:34:00.001+02:00

En trevlig bit som jag har missat.

Bare Wires - Don't Ever Change from daniel hilsinger on Vimeo.

2011-10-19T14:00:00.003+02:00

Jag gjorde en blandlista för oktober förut.

Lista

2011-10-19T09:57:00.002+02:00

Det cyniska förnuftet i aktivistdräkt. Något som är värt att notera med de av finans(och efterföljande skuld)krisen föranledda protesterna är att de rent generellt mest bara är emot, och saknar eget program. Därtill är de inte emot vad som helst, utan just "systemet" eller "makten", förstått som en korrumperad och mer eller mindre enhetlig klick av finansmän och höga politiker. Detta gäller såväl Occupy Wall Street-rörelsen som den spanska indignados-rörelsen - två av de mer kreativa motrörelserna som framträtt i finanskrisens kölvatten - liksom de mer traditionella protesterna mot nedskärningar a lá Grekland och Frankrike. Vad de har gemensamt är alltså frånvaron av en politisk agenda som går utöver "ni har det bra, vi har det dåligt, det är fel", liksom en avsaknad av tro på rörelsens möjligheter att lyckas (vilket jag skulle förklara som följden av en cynisk, och på sätt och vis korrekt, syn på staten (den parlamentariska politiken), samtidigt som man inte har en bild av andra politiska arenor utanför staten).
I det avseende kan man säga att dagens protester präglas av desperation och hopplöshet (vilket givetvis avspeglar vår samtid, som präglas av just avsaknaden av hopp inför en bättre framtid), på ett sätt som de senaste decenniernas sociala protestvågor i västvärlden - från 68-rörelsen till millenieskiftets "global rättvisa-rörelse" - inte gjorde. Det är väl egentligen väldigt trist, och kan betraktas som den fullständiga segern för en borgerlig status quo- eller "historiens slut"-ideologi (utan framtid blir ju samtiden evig), men det passar mig faktiskt bättre än naiva (och voluntaristiska!) utrop av typen "vi kan om vi vill!".

2011-10-18T09:37:00.000+02:00

Klingfitta; en kvinna som säljer bröd av illa siktat mjöl

2011-10-17T21:15:00.001+02:00

Jag hade bestämt att jag skulle läsa Litteraturvetenskap i Umeå till våren men det går inte.

2011-10-16T18:54:00.002+02:00

Fortsättning Juholt,

Juholt är naturligtvis en korrumperad gris, men det gäller ju mer eller mindre samtliga riksdagsledamöter i Sverige (jag skulle vilja sträcka mig så långt som att säga att hela den globala politiska klassen, från Marie-Louise Rönnmark till Obama, borde åtalas kollektivt för stöld och bedrägeri). Att Juholt parasiterar på svenska folket är alltså inte intressant i sammanhanget, det gör alla politiker per definition, just i egenskap av karriärpolitiker.
Det intressanta är varför denna typ av drev alltid blir som värst när de riktas mot socialdemokrater. Nu låter jag väl säkert konspiratorisk, men jag tror faktiskt att det stämmer.
Jämför reaktionerna på Anna Sjödins fylleeskapader med motsvarande tystnad rörande Anders Björcks (moderat f.d. minister och landshövding) och Erik Almqvists (Sverigedemokratisk riksdagsledamot) dito (i synnerhet Almqvists fylleslagsmål var nästintill identiskt med Sjödins).
Betänk hur man lyckades få en socialdemokratisk minister (Laila Freivalds) och en statssekreterare (Lars Danielsson) ansvariga för en naturkatastrof på andra sidan jordklotet, och jämför detta med hur en moderat utrikesminister går fri från delaktighet i människoskapade katastrofer av motsvarande dignitet (Sudan och Etiopien, samt Irak; Bildt var drivande i den amerikanska regeringens kampanj för att uppbringa stöd för Irakkriget, och därmed medansvarig för drygt en miljon irakiers död). Därtill bygger hela Carl Bildts politiska karriär redan från början på en lögn; den inleddes som bekant med att konstruera ett falskt hot från sovjetiska ubåtar.

Någon invänder säkert med att några moderata ministrar fick avgå pga. skandaler under den förra mandatperioden. Det rörde sig dock om okända skitminstrar med skitportföljer, och i vilket fall var själva dreven inte särskilt hysteriska, det var moderaternas reaktion på dreven som var det.

Det finns fler exempel (hur högt uppsatta moderata politiker, liksom f.d. finansmarknadsministern Mats Odell (!), har gjort miljonvinster på privatiserad välfärdsverksamhet, hur moderaterna vägrar redovisa partibidrag etc.), men nu är jag less på att skriva.

Gårdagens Medierna i P1 gör i alla fall (som vanligt) en bra granskning av situationen. Särskilt kul är det när man fullständigt drar ner byxorna på Jan Helin (Aftonbladets minst sagt inkompetente chefredaktör). Programmets journalist, som är utsänd att intervjua nämnde Helin, råkar överhöra (eller vad man nu säger på svenska) en konversation mellan Helin och en av de journalister som varit ansvariga för Aftonbladets granskning av fallet. I konversationen uttalar både Helin och journalisten att de "hoppas" att Juholt avgår. Minsann!

Och kanske märkligast av allt: Den jävel som i efterhand har gått in på riksdagens hemsida och ändrat informationen rörande reglerna kring hyresersättningen. Jag vet inte vem som administrerar riksdagens hemsida, men såvitt jag förstår måste detta innebära att förment neutrala tjänstemän, inte politiker eller journalister, med en uppenbar politisk agenda har kastat sig in i kampanjen mot Juholt.

2011-10-14T14:18:00.005+02:00

fan, det är lite skrämmande drevet mot Juholt.

något djupt hatiskt och djupt otäckt finns där.

2011-10-11T16:34:00.003+02:00

Jag håller på med en uppsats, lite sporadiskt sådär. Ofta distraherar jag mig med något annat. Hela helgen var en distraktion helt i min smak. Vi hade det höstfint i Arkösund; bastubad, promenad, berusning. Det är därför jag nu behöver ägna mig åt uppsatsen, om än sporadiskt. Det brukar räcka så. Jag har börjat tänka men saknar struktur. Himlen hägrar alldeles blå där uppe, mycket mer så än på länge. Lika typiskt är det med EM-kvalet ikväll men det är ju underbart också. En öl till matchen. Gå ner på gatan. Bara någonstans. Till en bar. Bara någonting. Distrahera mig sporadiskt.

2011-10-04T10:47:00.002+02:00

En fråga innan jag eventuellt sätter mig in i vad ni skrivit. Är den första helgen i november en dålig helg att hälsa på i Umeå? Det var väl vad ni (Björn och Gunnar) lät hälsa. Alkberg spelar den 5e och Erik kommer nog också upp. Hörde ni förresten Alkberg i P3 igår? Det var väldigt fint.

2011-10-04T00:34:00.002+02:00

Ännu en sak. Ulrika Kärnborg skriver om Charlie Sheen i en kolumn på Aftonbladet Kultur. Det hela är bara ett upprepande av vad Bret Easton Ellis skrev i våras, men att skribenten också kopplar senaste roasten av Sheen till vad Ellis menade. Alltså. Inget jävla nytt.

Inom sportjournalistiken kallas detta en re-write.
Det är inte så meriterande att skriva re-writes. bläh

2011-10-04T00:15:00.002+02:00

För att fortsätta Anarkisthysterin: Jag tror de mest träffande och symptomatiska raderna på skivan är refrängen på "Bit i kudden, skattebetalare".

De rader jag åsyftar är följande:

Ingen bestämmer över mig.
Men du kan inte klara allting själv.
Ingen bestämmer över mig.
Man är fri, så ensam man nånsin kan bli.

Det hela handlar alltså om det dialektiska förhållandet mellan en fri individualism, och hur individualismen kedjar fast människan. Egentligen skulle man kunna sammanfatta hela dagens samhälle i de där exakta raderna, och då är jag ändå medveten om vilka anspråk jag nu framför.
Men tänk er själva. Dagens samhälle består dels i att förverkliga sig själv genom, för det mesta, en konsumtionsinriktad livsstil. Men bara i att man måste förverkliga sig själv genom ett falskt förlängande - det man inhandlar och tillfogar sin identitet - förflyttas man ifrån sig själv. Alltså, jag väljer, men är också tvungen att välja. Men detta är inget nytt så klart. Även Sartre menade att människan var dömd till val, och därav vår för alltid latenta liggande ångest.
Skitsamma. Men jag tycker bara att Alkberg beskriver det fint. Och drypande av ångest såklart.

Frankrike på onsdag. Kul med Anton!

2011-10-03T18:28:00.003+02:00

Några modifieringar till föregående inlägg:

- "Makten" ska här inte förstås som begränsad till den borgerliga demokratins officiella fasad (parlament/regering), utan i bredare, snarast marxistisk bemärkelse.

- Detta cyniska förnuft uppstår naturligtvis inte i ett vakuum, utan bör förstås mot bakgrund av en tid där det, som Fredric Jameson uttryckte det, är lättare att föreställa sig jordens undergång än kapitalismens fall. Det uppstår alltså ur samtidens totala vanmakt.

- Greklandskrisen är ett ypperligt exempel på hur man idag, mer eller mindre medvetet, frambringar denna cynism inför politiken. Trots enorm folklig mobilisering kör den grekiska regeringen tillsammans med finanskapitalismens exekutiva utskott på med sitt självmordsrace. Bortsett från de uppenbara invändningarna - det är ekonomiskt irrationellt, det är hopplöst, det handlar i grunden om att rädda tyska och franska bankers idiotlån osv. - är den stora faran hur man i Grekland (liksom, om än i lägre grad, i praktiskt taget alla europeiska länder) så brutalt öppet har upphävt och bespottat demokratins grundläggande princip, den om folkets suveränitet. Avsaknaden av lyhördhet inför folkliga protester är rent skrämmande. Sällan har det väl visat sig tydligare hur makten befinner sig i en nyliberal-teknokratisk bubbla (egentligen en ortodoxt marxistisk klasstat): massiva insatser för att rädda det globala finanssystemet, sedan lika massiva nedskärningar i offentlig sektor för att bekosta detta. I år, knappt tre år efter finanskrisen, nådde antalet dollarmiljardärer, liksom dessas sammanlagda förmögenhet, sin högsta nivå någonsin. Samtidigt håller hela stater på att falla sönder under tyngden av finanskrisens skuldbörda, sönderspekulerade som de är av precis den finanssfär som orsakade kraschen i första taget. Vem förnekar idag statens klasskaraktär? Den är ju rent barnsligt övertydlig.
Om jag får tillåta mig själv att spekulera så skulle jag vilja påstå att undergrävandet av demokratin, och folkens tillit till denna, kommer vara den mest bestående, och mest förödande, konsekvensen av dagens finans/skuldkris. "Demokratier" får de folk de förtjänar.

Lite sent kanske, men vem är så banalt fantasilös att vederbörande, i Sverige år 2011, tar sig artistnamnet Azure Blue?

2011-10-03T09:50:00.002+02:00

Såg att det har börjat bli aktivitet här igen, så jag bör väl bidra lite jag med. Jag har diagnostiserat mig själv, eller snarare min politiska hållning. Den kan sägas karaktäriseras av vad Peter Sloterdijk (som, för att låna den gode Zizeks omdöme om honom, "inte tillhör vår sida, men som inte heller är någon komplett idiot") det cyniska förnuftet, i bemärkelsen "upplyst falskt medvetande", och dess seger över handlingen. Det cyniska förnuftet (tror sig) ha genomskådat allt - maktens funktionssätt och verkningar, och i synnerhet maktens egen machiavelliska cynism -, [kan man förresten ha ett kommatecken efter ett tankestreck?] det cyniska förnuftet vet vad som är rätt och fel, men är för distanserat, för cyniskt, för blasé för att orka bry sig, och framförallt för att försöka göra någonting åt det.

På så vis blir det cyniska förnuftet maktens slutgiltiga triumf över motståndet; genom ett outtalat kontrakt slipper vi ("undersåtarna") låtsas som att vi tillskriver makten någon som helst legitimitet, men i utbyte lovar vi att inte ställa till besvär. Det är som den borgerliga demokratins svar på kommunismens "vi låtsas arbeta, ni låtsas betala oss", fast devisen nu istället lyder "vi låtsas bry oss om er, och ni låtsas bry er om oss".

2011-10-01T03:12:00.004+02:00

Nu börjar jag fundera. När det framställs som om denna Anarkist skulle vara det enda. När jag framställer det så. För mig vore det inget annat än ren lögn. Om det fanns någon som brydde sig skulle jag skriva och tipsa om en massa annat. Det gör ju aldrig det, jag är jag och varför ska ni lyssna eller ens bry er om mig. Läsa kan man ju liksom alltid göra. Vore det annorlunda skulle jag tipsa om nordirländska punksinglar från -83' och new yorksk protopunk (haha! läs; 74',75' eller 76'-rock). Med andra och ord och kortare sagt; The Neon Boys, The Heartbreakers, Mink DeVille, Jonathan Richman (It's time for), Good Vibrations-katalogen eller bara Bowies Scary Monsters, Nick Lowes Jesus of Cool, Newtown Neurotics och The Pretenders.

2011-10-01T02:47:00.002+02:00

Jag kan tänka, tillåter mig att tänka Och tänker att storheten i Anarkist ligger i dess estetiskt tidlösa karaktär. Visserligen utifrån en i tid, sammanhang och subjekt, fixerad punkt. Detta bör omöjliggöra en sådan tes. Häri ligger poängen; framförallt i verket Anarkist men också min åsikt - i det omöjliga. Detta enligt Alkbergs anförande om anarkism som betecknande element, bland andra.

God natt mina kära

2011-09-30T10:23:00.001+02:00

"...fick igår syn på de två västerbottningarna Per Olov Enquist och Stig Larsson i gemytligt samspråk över var sin cigarett"

2011-09-27T10:59:00.001+02:00

jag gillar smith westerns skivan, dye it blonde! skönt, fast lite jobbigt, att vila öronen från anarkist ett tag. jag återgår nog strax till ordningen; att lyssna på alkberg från morgon till kväll.

2011-09-26T10:33:00.002+02:00

Idag firar vi Björns tjugotre, Grattis! Idag ser vi (jag) fram emot Umeå efter jul; studier och husköp, taklags- och notdragsfester. Men idag skriver jag uppsats.

2011-09-22T21:32:00.003+02:00

Ja, Gunnar, nu kan du göra det. Jag delar dina vackra visioner, det har jag alltid gjort. Vad skillnaden är vet jag inte; på nu och då. Det är så typiskt mig det där, att inte riktigt veta, att skriva att jag inte riktigt vet. Jag vet ju för fan bäst, för mig. Det är min åsikt men ändå inte.
Just det, ny deadline. Det ligger väl lite i grejen om visioner och att jag har så många (och fantastiskt stora), MEN, nu tänker jag också att jag kan skriva lite grann(kunnat har jag ju ett på ett plan alltid) och lite för mig är trots allt ganska mycket, det är jag övertygad om. Övertygad fast ändå inte. Låt mig spela på nån slags ambivalens, jag som är så trygg. Fyrkantigt är manligt sa de på go'kväll men det är bara en parentes utan parentes. Om dig och dina visioner kontra mina kan jag skriva. Om att skriva om musik, jag tror mig ha ett uppslag där. Mina visioner kan det ju skrivas hur mycket som helst om förresten, varför det inte blir nåt av dem, är det det som
är grejen? Min grej. Vi kör. Deeeeeeaaadliiiiiiiiiiiiiiine.

2011-09-22T21:16:00.000+02:00

Gunnar, ge mig en ny deadline.

2011-09-22T20:58:00.000+02:00

Haha! Fantastiskt!

2011-09-21T17:55:00.002+02:00

Jag sitter med Anarkist, den som både är en skiva och en bok. Jag tänker att texterna är bättre. Det blir alldeles konstigt att tänka så, av att tänka så och av att läsa dom. Som när jag läste Edith Södergran en gång fast nästan helt och hållet annorlunda. Att jag är trött gör förstås sitt till, mest som en katt utan stamtavla som känner för att röka cigaretter och käka dumle men tänker att inte heller det skulle passa. Cuddle up and die, ploppar upp någonstans ifrån, inga träffar på google. Jag tänkte på mötet med andra människor för ett tag sen, såna som har en annan syn och uppfattning än jag.

Limpa som Madeleinekaka

2011-09-20T14:11:00.002+02:00

Bilen luktade alltid något särskilt, om det var för kylan utanför eller all packning. Kanske var det löftet i det sömntunga huvudet. Rutan immade igen och benen värkte, alltid den högra bakrutan, alltid de tysta, omhuldade skogarna.

Väl framme, i eftermiddagens iskalla, blå skymning, dukades limpan fram, den i Norsjö inhandlade. Smör och ost också, ibland några bullar. Norran förflyttades till kökssoffan från vilken man själv nu kunde förflytta sig till bordet. Alltid lika kallt, alltid lika stjärnklart och alltid samma lukt; morfar, tjocksockar, vinter, snart också kokkaffe. Den färska limpan med herrgårdsost.

2011-09-15T22:53:00.001+02:00

jag började nästan nyss gråta när jag lyssnade på lys upp mig som en stjärna

Backstreet boys

2011-09-15T18:18:00.004+02:00

Jag gjorde en spotify-lista för någon eller några dagar sedan. Den kan kännas lite konstig, även för mig, fast jag tycker om den. I den bästa av världar(förlåt mig Leibniz, man ska inte sparka på de redan liggande, eller döda för den delen) kanske någon av er också gör det. Det gör väl hur som helst ingen skada varken att lägga upp den eller att skriva en liten bit om det.
Den fick i alla fall heta backstreet boys; såna som vi kan tänkas vara - jag låtsas gärna. Jag jobbar på en liknande med arbetsnamnet Queen of my block.

Er enfaldige

Fear & Love

2011-09-15T17:56:00.003+02:00

Jag vill se Weeping Willows ikväll men det kostar skjortsingen och någon sån har jag inte, i alla fall inte särskilt många. Anarkism ska vi inte ens tala om, inte jag, inte nu¹.

Det här markerar en nystart. Jag skriver från ett nytt google-konto, men under samma namn. I övrigt försöker jag efter förmåga(pff!) påvisa min "mänsklighet".

¹Den är alltså så fruktansvärt bra.

Ehnmark fick det bäst

2011-09-15T17:03:00.002+02:00

Ha! Kolla hur brutalt häftig Anders Ehnmark, till höger, är!

2011-09-07T22:16:00.001+02:00

2011-09-07T13:29:00.003+02:00

Igår frågade en i min klass om jag var en sån där typisk umeåbo. Jag undrade vad han menade varpå han beskrev typen som "vänster, bohemisk och intellektuell".

2011-08-31T18:07:00.001+02:00

2011-08-28T22:15:00.003+02:00

Tack för i sommar. Tack för att ni är en del av mitt liv. Vi måste låta oss fotograferas när vi går en sommarnattsgata fram, allihop tillsammans, råballa. Tänk att ha den bilden.
/ en grabb i exil

2011-08-25T02:08:00.001+02:00

Nån gång ska jag skriva om den moderna staterns klasskaraktär, den har aldrig varit tydligare än idag.

2011-08-15T17:50:00.002+02:00

Det började med att jag gick in hit på bloggen. Märkte som vanligt att ännu inget nytt publicerats.
Jag slänger en blick på högermarginalen och ser hur inläggen publiceras med allt större tid emellan. I augusti inget. I juli knappt någon text. Och sedan ser jag hur många inlägg vi skrev, inte jag så många – ändå delaktig på något sätt, år 2009. Jag klickar vidare, och sedan fastnar jag en längre stund med att kronologiskt gå igenom året samtidigt som blogginläggen skrivs. Och jag minns så mycket. Och en närmast pinsam nostalgi infinner sig. Jag vet inte om ögonen tåras, jag tror inte det. Men en stark känsla känner jag. Att jag var där. Att det var fint. Att det var fester och häng och hela nostalgin janusansikte (apropå Björns lysande text om kristendomens janusansikte) tränger in i mig. Oljar maskineriet, näe – dåligt, börjar – lämnar –
Vad menar jag då med nostalgins janusansikte? Att den har två ansikten, där den ena sidan borde motsäga sig själv. Nostalgin, för mig i varje fall, har alltid ett lömskt skimmer över sig. Den bedrar mig, men ändå berikar. Den vaggar in mig i minnen som uppstår som alldeles fantastiska, leder in i ett tillstånd som troligtvis aldrig var det tillstånd som gav upphovet till det falska. Falska, ändå riktiga. Jag vet, simpla motsägelser är banala (evighetens förgänglighet, ljusets mörker, den iskalla värmen, och så vidare) men ibland passar dem in, och jag hatar pekoral samtidigt som jag vet att gränsen är subtil och man måste balansera på den för att få något vettigt sagt – skrivet. Jag irrar bort mig tror jag, börjar om –
Helt medveten om allt kan vara smörja –
Den romerske guden Janus blickade både in i framtiden, samtidigt som han hade kännedom om det som hänt, dåtiden fullständigt klar. Nostalgin är på något sätt inverterad i jämförelse. Den förändrar dåtiden, förminskar och förlöjligar framtiden. På något sätt gör den framtiden, och den närmaste nutiden, mindre intressant. Att allt det goda är förbi. Detta gör mig ofta arg och irriterad, jag vill tro att det som kommer också blir bra. Nostalgin måste ju ha näring, och den näringen finns med all sannolikhet i det som stundar – längre bort flera år, eller bara till veckan.
När jag läste inläggen som för det mesta var signerat av någon helt annan än mig, känner jag mig delaktig. Det ligger upp bilder från när några av Er firade Björns födelsedag. Ni sitter vid cementsoffan i skogen över Kolbäcksskolan. Ni röker cigg, Björn är skäggig och alla har kavajer på sig. Uppklädda, ironiskt men gesten framstår ändå som ärlig. Framför en möjlig ironi att klä upp sig, finns det faktum att ni var uppklädda för att på något sätt fira ett speciellt tillfälle. Ironin framgår inte av bilderna. Jag var där. Nej. Men jag skulle kunna ha varit där, jag kanske var i närheten i någon annan lägenhet på Ålidhem, eller bortrest. Jag kan inbilla mig vad ni pratade om, hur ni pratade om det. Medlem i ett sammanhang som uppskattas. Med, fast man inte är närvarande.
Därför är det roligt att återberätta minnen. Någon nakenfest var ju jag aldrig med om. Men den har inträffat, på G8E någon vardag för kanske två år sedan nu. Jag tar del av er nostalgi och den blir min också.
Jag ser också något inlägg som liknar en annonsering för en fest. Världens fest. Och det blev ju en stor fest. Vi hade förfest hos Erik och Ida, flera gick först till mig och Amandus, för att senare till förfesten anlända. Alla blev berusade och vi gick sedan över till Matematikgränd 1D. Erik tror jag spydde. Jag slet sönder lite kläder. Polisen kom (nej, det var en annan fest). Men jag minns allt så tydligt, kan ännu minnas samtal. Bredvid mig på fönstret sitter en polaroidbild från mitt gamla rum. Jag i förgrunden sittandes på golvet. Emil ligger däckad bredvid mig, i bakgrunden Joar som blir skymd av (tror jag) Amanda som kliver över hela schabraket. Man ser hur sängkläderna är alldeles upprivna i kaos, och att vi kommer dansa senare på sängen, på byrån, på skrivbordet i mitt minimala rum. Och jag inser att vi aldrig mer kommer att göra om detsamma. Nostalgin säger mig det: ”Det var då, nu är nu, det kanske inte var bättre för, men det var helt jävla underbart då och det kommer inte tillbaka, inte på samma sätt.”
Polaroidbilden bredvid är från en förfest till Umeå Open, jag har för mig att det också är från 2009. Jag, Joar och Amandus sitter ute på vår altan. Men man måste veta vilka som sitter där för att se det. Viktor tog bilden en bit ifrån. Våra väderbitna ansikten grinar illa av solen som står lågt men lyser starkt. Tidigare under dagen hade jag skottat den ren samtidigt som jag lyssnade på Black Sabbaths ”Master of Reality”. Mitt och Amandus fönster är vita av de neddragna persiennerna. Vi sitter och röker tror jag. På förfesten lyssnade vi framförallt på Florence Valentins skiva ”Spring Ricco” och Olle Ljungströms ”Sju” – båda skivorna hade kommit ut i dagarna innan har jag för mig. Vid åttatiden minns jag att vi for till Anna och hade en sista förfest innan vi gick ut på Umeå Open – men minnet sviker därifrån. Knappt ens samlat intryck som kan uttryckas med enkla adjektiv: roligt, bra, tråkigt – inget passar.
De här bilderna brukar jag gilla att visa och berätta om, de få gånger jag har besökare här. Jag hoppas på något sätt att få överföra värmen jag själv känner vid åsynen av bilderna. Men jag tror inte jag lyckas, de som besöker mig var inte och kommer inte bli delaktiga i just det sammanhanget. Nostalgin stöter också ut utomstående. Jag tänkte på det i torsdags när vi åt tacos. Vi satt och tänkte tillbaka på just den här tiden och Kicki var ju inte med då, från den tiden allting tilldrog sig. Våra historier kan möjligtvis vara underhållande, men inte gripande som för oss. Den är lömsk.
Men fan, också helt fantastisk. Och nu till någon form av slutkläm. Bloggen, eftersom den mer eller mindre är nedlagd, aktiviteten är närmast minimal, fyller den kanske funktionen som ett tidsdokument över allt som varit. Helt omedvetet kan den verka som ett extra minne som uppbådar de egentliga minnena i form av banal nostalgi. Något gemensamt.
Hur att spara?

2011-07-04T22:55:00.001+02:00

2011-06-24T18:27:00.002+02:00

hej allihopa, ivar här!
tänkte bara önska alla en glad midsommar!
jag kommer inte kunna åka upp innan typ augusti - och då vette fan om ja orkar - men det hade varit epsikt som fan att samma stråla typ lite söder ut nån gång under juli!
gunnar du snackade om att du skulle söderöver minns jag!
nu ska jag gå och grilla bort mitt vemod över att inte kunna vara i stugan och fira midsommar!
fred ut!

2011-06-17T01:23:00.002+02:00

Cyklat hem igen, i regn igen. Det är som att det alltid ska regna vid stängning i den här stan. När andra lång stänger ner och folk myllrar ut, redan vid ett, det är synd men kanske lika bra så som vi är. Vad jag stod på hela vägen hem, och väl hemma; på med Closing Time. Regnet i ansiktet, på en gång tungt och lätt, en trött man vid en hållplats men med sportbag. Dessförinnan på kronan, skansens. Varmt men skumt ute, tjugo grader långt in på kvällen. Somliga vek av, vi vek in på publik; poffe, chrille och jag. Skålade som i förbifarten, mer hann vi inte med. På söndag kommer jag. Och; jag vill ha allt

2011-06-13T11:57:00.005+02:00

Borgerlighetens endimensionella tänkande når nya höjder. Barnfattigdomen har visst blivit en het potatis, och föga förvånande börjar den borgerliga megafonen ropa ut "arbete!" som vore det en universalmedicin.

Att barn är fattiga beror givetvis på att deras föräldrar är fattiga, så frågan som måste ställas är; hur motverka föräldrars fattigdom? Det stämmer visserligen att arbete alltsomoftast är en förutsättning för att undvika fattigdom (den parasiterande minoritet som lever på ägande är givetvis undantaget från den regeln), men det är ingalunda tillräckligt. Lejonparten av de fattiga barnen lever i familjer med en ensam försörjare, vilket i praktiken är liktydigt med en ensamstående mor. Fattiga barn är alltså i regel konsekvensen av en fattig ensamstående mor.

Så låt oss omformulera frågan; hur motverka ensamstående mödrars fattigdom? Jag roade mig med att kolla upp lite statistik rörande ämnet.

Första kolumnen visar fattigdomsgraden innan skatter och transfereringar, den andra visar motsvarande men efter skatter/transfereringar, och den tredje visar hur mycket fattigdomsgraden minskar från kolumn ett till kolumn två, dvs. ett mått på socialpolitikens effektivitet.

Före trans fereringar

Efter trans.

Reduktion

Sweden	52.3	6.7	87.2
Norway	63.7	13.1	79.4
Denmark	49.9	12.4	75.2
Finland	43.7	4.5	89.7
Mean	52.4	9.2	82.9
Austria	49.2	27.5	44.1
Belgium	48.6	9.2	81.1
Netherlands	78.4	25.4	67.6
Germany	49.9	28.4	43.1
France	47.1	23.7	49.7
Switzerland	40.7	14.1	65.4
Mean	52.3	21.4	58.5
Australia	74.6	41.9	43.8
Canada	61.3	41.7	32.0
Ireland	81.1	40.6	49.9
UK	81.4	40.5	50.2
USA	62.3	49.3	20.9
Mean	72.1	42.8	39.4
Grand Mean	59.8	26.4	50.7

Sådärja. Vilka lyckas bäst? Och varför lyckas dom bäst? Sett till arbetsinkomst innan skatt så är fattigdomen nästan lika hög i Skandinavien som i övriga Västvärlden, men genom generösa (eller före detta generös; siffrorna är från 90-talet) sociala transfereringar och välfärdsinrättningar lyckas de skandinaviska (socialdemokratiska) länderna få ner fattigdomsgraden till en tredjedel av genomsnittet bland jämförda länder. För att citera artikelförfattarna: "Generous welfare states are clearly effective in reducing poverty among single mothers through transfers."

Och för att citera mig själv: "de länder som lyckas i särklass bäst med att motverka ensamstående mödrars fattigdom också är de länder där politiken både främjar förvärvsarbete och erbjuder komplementärt understöd."

Statistiken är tagen från "The Politics of Women's Economic Independence" (2009) av Huber et. al. men det finns hur mycket övrig forskning som helst som stödjer dessa slutsatser.

Kontentan av det hela är att borgerligheten består av ett gäng ideologiskt likriktade och endimensionellt tänkande Timbroidioter som inte vet vad dom pratar om. Välfärdsstaten äger, punkt.

Hej pojkar!

2011-06-10T17:30:00.003+02:00

Livet har sin gång. Jag sitter i köket med en ljummen Andersson och läser Knausgård, fönstret står öppet. Det är fantastiskt bra, alltihop. Det är inte lika varmt som hos er eller i Happis men att det är sommar går inte att ta miste på. I onsdags träffade jag Erik Erlanson på andra långgatan, det blev en fin kväll. Det var han som kom fram till mig, han sa att han tog det på jeansjackan, att det var jag. Igår tog jag det lugnt, var till och med ute och sprang, och helnykter hela dagen. Ikväll blir det andra takter, fast tränat har jag ändå gjort. Annars har det varit mest power pop under dagen, faktiskt. Det känns som somrigt. Här är en pärla till singel, tydligen det enda de nånsin släppt.

Famous Players - Who's kissing you 7" (1980)

Redan nästa helg kommer jag upp igen. Livet inte bara har sin gång, fort går det också.

2011-05-16T12:19:00.003+02:00

Lata greker och flitiga tyskar?

Average hours actually worked per worker (från OECD):
Greece - 2119 hours
Germany - 1390 hours

Vem är latast? Grekiska arbetare arbetar faktiskt i särklass mest av alla OECD-länder som det finns statistik för, det är det enda landet med en genomsnittlig arbetstid på mer än 2000 timmar per år. Tyskland är däremot, tillsammans med Nederländerna och Norge, det land med lägst genomsnittlig arbetstid. Krisen i Grekland verkar alltså bero på någonting annat är lata, bortskämda arbetare.

2011-05-09T19:51:00.003+02:00

Perhan Khoshkele (länk)

om ni har lust kan ni kolla ut mina fotografier här!

2011-04-24T18:57:00.000+02:00

idag går fear and love på repeat

2011-04-08T17:41:00.002+02:00

Grabbar!

Jag funderar på att hälsa på i GBG den andra helgen i maj (dvs. kanske mellan den 4e och 8e eller nåt sånt). Är det en bra helg, eller är folk bortresta då?

För övrigt vill jag slå ett slag för ett underskattat begrepp inom neoklassisk nationalekonomisk teori, nämligen marginalnytta (eller lagen om avtagande marginalnytta). Jag antar att det beror på att det emanerar ur neoklassisk (och således borgerlig) teori, men det är ändå lite märkligt att vänstern inte har utnyttjat begreppet bättre. Enkelt uttryckt innebär lagen om avtagande marginalnytta att nyttan av någonting, låt oss säga pengar, avtar på marginalen, dvs. nyttan för varje ytterligare enhet är avtagande. 1 000 kronor kan vara skillnaden mellan liv och död för den utblottade, men för Kamprad är det en droppe i havet. De politiska implikationerna av detta är givna; (på kort sikt åtminstone) maximeras "nyttan" i ett samhälle om alla har lika mycket. Varje omfördelning från någon med mindre till någon med mer innebär en nettoförlust av nytta. Omvänt innebär varje omfördelning från någon med mer till någon med mindre en nettovinst av nytta, dvs. det totala utfallet för alla individer i samhället sammantagna blir positivt. Således; ju mer jämlikt desto bättre.
(På lång sikt kan ekvationen naturligtvis se annorlunda ut, men på lång sikt är vi ju alla döda, som Keynes sa)

2011-03-26T19:47:00.002+01:00

hej umeå!

jag kommer hem på tisdag kväll, och föreslår BC-fika på onsdag eftermiddag. vad sägs? kanske lite bastu på kvällen, gunnar/kalle? kommer bli förträffligt att få se er alla igen. på återseende / er hängivne