Igar lurade jag kroppen tva ganger. Först drack jag alldeles för mycket kaffe pa eftermiddagen, vilket fick mig att känna mig tillräckligt pigg för att ga ut och ga. Det skulle jag inte ha gjort: madde naturligtivs mycket värre (huvudvärk) när jag kom hem. Paul: Vill du ha nat smärtstillande? Anton: Nej, jag tar inte sant (det bryter ju ned immunförsvaret, halla? Är jag den enda som värnar om immunförsvaret?). Paul: Man kan göra det emellanat, det är inte farligt. Anton: Jag har väl inte mensvärk heller! (Fast jag visste inte det tyska ordet för mensvärk, sa jag improviserade: "fittsmärtor").
Tji fick jag, tva timmar senare lag jag i sängen och kved, och bad om en tablett. Nu lurades kroppen för andra gangen: jag sken upp, lag vaken till fem pa morgonen, är dödstrött idag och har helt rubbat min dygnsrytm. Och det är bland det värsta jag vet. Vaknar jag vid tio är jag ledsen, vid elva far jag hjärtklappning, vid tolv är jag förtvivlad och vid ruinens brant...
söndag 21 februari 2010
nu har jag och pontus bokat buss från göteborg till berlin, vi är där vid runt 6 på onsdag morgon och åker på söndag förmiddag! när är du i berlin, anton? vad ska man göra på onsdag morgon? tips?
Mycket riktigt, jag blev än sjukare igar. Men istället för att, min vana trogen, bejaka sjukdomen och lata den omfamna mig, beslöt jag mig att halla mitt ord och följa med pa klubb.
Jag "svettades som en gris" (som Tanja Mason brukade säga) i kön, led till en början, tills jag insag mitt förträffliga utgangsläge. Jag var ju redan sjuk, och hade saledes ingenting att frukta! Ge dig in i kampen, unge man! beordrade jag mig. - "Broder, lat oss dricka ur samma glas, idag kan du inte skada mig! Spotta pa mig, jag är inte rädd för dina baciller!" - "Hej sötnos, har du herpes? HIV? Whatever lixom - lat oss knulla! Jag är odödlig!"
Idag far jag dessvärre lida dubbelt, som följd av gardagens högmod. Ligger som en oplockad Selma Lagerlöf och läser, men jag fick ju i alla fall leva en kväll i mitt liv.
Om jag känner min kropp rätt, vilket jag gör, sa är jag nu sjuk för tredje gangen 2010. Jag har tva teorier, för hur jag smittades denna gang.
1. Kvinnan bakom mig pa sparvagnen igar satt och hostade, och pa grund av hennes nonchalans höll hon inte för munnen, och hennes bakterier kunde lätt uppsöka mig. Var hon tvungen att ga ut igar? När ska sjuka lära sig att stanna hemma och sluta förpesta omgivningen?
2. Nagon bekant har smittat mig, genom att skaka min hand. Ni anar inte hur ofta jag tvingas ta folk i han här! Och sällan hinner jag söka upp toa och tvätta händerna (oftast finns heller inte desinfektionsmedel pa toaletterna i detta fattiga Bundesland). När ska man sluta med denna ohygieniska sed? Första hur mycket lidande jag tvingas utsta bara för att jag är sa hövlig!
i morse, satt jag och Paul, som jag bor med, och smapratade lite. Efter ett tag fragar jag: - Om du skulle ta livet av dig, hur skulle du göra da? - Skjuta mig, svarar han. Du? - Dränka mig. - Det är ju plagsamt! - Mmm, svarar jag.
Min fraga maste ha fatt honom att tänka pa självmord i vidare bemärkelse, för efter en kort tystnad utbrister han: - De som gör sana där skolmassakrer har ju ingen stil! Hur manga har inte redan skjutit massa andra och sen sig själv? Jag skulle göra det pa ett helt annat sätt, typ med en flamethrower* eller ett samurajsvärd.
Jag har aldrig tidigare, och kommer säkert aldrig igen, höra nagon yttra sa intressant kritik av fenomenet skolmassaker, i det att de som gör sig skyldiga till dem brister i originalitet.
Jag vet att vi ses rätt snart(pepp), och att ni säkert lägger era sista slantar pa den resan, men har nagon lust att resa lite mer senare i var (slutet pa mars till början av april) sa far den/de hemskt gärna göra mig sällskap.
Jag (jag, jag, jag...!) ska nämligen aka runt litegrann i Europa da. Tänkte mig: Wien, Prag, (kanske Brno), Lidice, Krakow, Auschwitz och sedan upp till Warzawa. Fatta att shoppa i Polen!! Resplanen är naturligtvis förhandlingsbar. Vore hemskt tacksam och glad över sällskap!
Sällan har väl ett så helgjutet vetenskapligt konsensus uppbådats i klasskampens tjänst! Inte bara har "The Spirit Level" av Richard Wilkinsson och Kate Pickett, med rigorös vetenskaplig skärpa, underbyggt tesen om ojämlikhetens förbannelse och förödande konsekvenser för människors liv och hälsa. I dagarna har även WHO släppt sin rapport om hälsa och social jämlikhet, Closing the gap in a generation - Health equity through action on the social determinants on health, med motsvarande resultat och slutsatser. Praktiskt taget all form av ohälsa - från barnadödlighet, till hjärtsjukdom till psykiska problem - är intimt sammankopplad med ojämlikhet och klassklyftor. I själva verket framträder ett samhälles grad av ojämlikhet som den klart viktigaste bestämningsfaktorn för människors fysiska och psykiska hälsa. Tillsammans framstår rapporterna snarast som ett program för en pånyttfödd, radikal socialdemokrati.
Slutsatsen är i vilket fall tämligen glasklar; ifall politikens objekt ska vara människan - och ska syfta till att förbättra människors liv, hälsa och välbefinnande - så är det socialism, en politik för ökad rättvisa och minskad ojämlikhet, som gäller. Om politikens objekt istället, som dagens liberalism postulerar, är något abstrakt såsom maximerad kapitalackumulation (dvs. ekonomisk tillväxt) eller "ekonomisk frihet", är ökad ohälsa och lägre välbefinnande hos samhällets individer den oundvikliga konsekvensen. Ett samhälles grad av liberalism är således direkt kopplat till dess grad av ohälsa. Med andra ord är den liberala ideologin ett virus. YES! .
lördag 13 februari 2010
Gamm-Bjuckis vimmlar. Jag är glad och ser ut att ha en slida.
onsdag 10 februari 2010
Myten om den lavinartade ökningen av fuskande sjukskrivna visar sig, föga överraskande, vid närmare granskning vara just en myt:
Hur jävla bra som helst! Pop om något borde ju utgöra grundbulten för den svenska patriotismen, vi är ju typ bäst i världen.
tisdag 9 februari 2010
Bjälken i ditt eget öga, inte flisan i din broders.
För några dagar sedan antydde Hanne Kjöller, DN:s kanske sämsta ledarskribent, att Turkiet inte ska få gå med i EU. Orsaken var ett (förvisso synnerligen brutalt och otäckt) hedersmord i den kurdiska delen av landet. Den kvinnosyn detta hedersmord är ett uttryck är visst inte "förenlig med europeiska värderingar". Må så vara. Men i konsekvensens namn kräver jag i så fall att Sverige utesluts från EU på grund av Anders Eklund och hans gärning. Nämen seriöst, finns det verkligen specifikt europeiska värderingar, en specifikt europeisk kvinnosyn? Och kännetecknas den i så fall inte lika mycket av sexslaveri, kvinnomisshandel, abortmotstånd och en sällan skådad grad av sexuell objektifiering av kvinnokroppen, som av jämställdhet och emancipation? Nu syftar jag inte till att förringa eller relativisera det kvinnoförtryck som obestridligen frodas i många såkallade "hederskulturer", men är det inte märkligt att ett enskilt mord på en främmande kontinent får så otroligt uppblåsta proportioner i västerländsk media, samtidigt som ingen lyfter ett finger för att protestera mot det faktum att hundratusentals kvinnor bokstavligen lever i slaveri mitt i den europeiska civilisationens hjärta? Hundratusentals kvinnor våldtas dagligen av upplysta europeiska män, med lagens och myndigheternas goda minne. Borde egentligen inte alla EU:s medlemsstater uteslutas ur EU tills dess grundläggande mänskliga rättigheter kan garanteras också för den andra halvan av unionens befolkning? Nåväl, den egna buken är väl alltid jobbigast att tvätta. .
Det är natt typ, eller morgon, det beror på. Trött, fast inte så trött. Vecka imorgon, eller i dag. Vad bjuder den på? Det kan man verkligen fråga sig. Tiden går så fort ibland, men man vet aldrig vad man gör av dagarna. Försvinner. Det var fint väder i dag, solen värmde. Det var skönt. Fredrik Lundberg var roligast i dag, han sa: "Med flensost som bete gav jag mig ut i natten [och fiskade med snoppen]". Då skrattade jag. Det var kul. Det var mycket i dag som inte var kul, jobba var inte kul, engelska brunchen hos Oskar var lite kul ett tag. Vin hos Frida med Emil var kul, fast mest bara gött. I morgon är nog inte kul, då börjar ju veckan. Fast veckorna är också kul, annorlunda som, bra annorlunda men lite lika. Jag pratade med Wille nyss, han skulle till sitt jobb, vi sa: "Godnatt, ses i morgon, eller i dag, eller hur fan ska man säga."
"Jag vet inte vilka ni är. Ni vet inte vem jag är." - Mangan i Klungan
söndag 7 februari 2010
hej kompisar! behöver man veta något särskilt inför berlinresan? poffe sitter här bredvid och är mycket, mycket peppad! jag hade ett missat samtal från erik häromdagen, men har inte lyckats få tag i honom. hoppas eran helg varit fin, det har min. kram och så // eran torkel
Jag kom idag att tänka på två, helt disparata, aspekter på nationalismen såsom ideologi, praktisk och potential.
För det första hur nationalismen i globaliseringens tidevarv, för första gången sedan efterkrigstidens koloniala frihetsrörelser, kan ses som en danande progressiv samhällskraft. Globaliseringen innebär i allt väsentligt en expansion av det kapitaliska produktionssystemet; större och större områden sugs in i den globala kapitalismens ackumulationsprocess. Med andra ord är det kapitalet som globaliserats. Politiken däremot, befinner sig fortfarande kvar på det nationella planet, och därmed även demokratin (de få överstatliga organ som existerar, främst bland dessa EU, är snarast parodier på demokratins idé än organ för denna).
Det existerar alltså två separata maktsystem i dagens globaliserade värld; ett politiskt system kopplat till nationalstaternas sfär, och ett ekonomiskt system personifierat av det gränslösa kapitalets otyglade spöke. Kapitalet är dock till sitt väsen odemokratiskt, det kan inte vara annat. Av de två maktsystemet är sålunda nationalstatens det enda som äger någon form av demokratisk legitimitet, om än kraftigt urholkad.
Fram till dess att en genuin internationell solidaritet realiseras, till dess en autentisk global folkrörelse tar form – med andra ord, till dess en autentisk demokratisk arena skapas på det globala planet - är nationalstaten demokratins sista bastion. Nationalstaten må vara bräcklig, korrupt och, om än i vulgärmarxistiska ordalag, ett organ för klassherravälde, men för närvarande är den det bästa vi har. Alternativet är en fullständigt otyglad marknad där kapitalet är såväl lag som väktare.
För det andra kom jag att tänka på sambandet mellan nationalism och pacifism. I idealfallet är pacifismen en rörelse med den internationella solidariteten som ledstjärna, men så har det definitivt inte sett ut historiskt. Pacifistiska rörelser har historiskt sett alltid fört en borttynande tillvaro fram till dess att krigslyckan vänder. Det är först när det egna landets soldater skickas hem i kistor en masse som pacifistiska folkrörelser börjar få tyngd. Pacifismen som praktik (om än inte nödvändigtvis som teori) tenderar alltså att bygga på en nationalchauvinistisk grundprincip; det är de egna offren som räknas. Pacifismen handlar således oftare om en motvilja mot att själv dö än om en avsky mot att döda andra. Alla är jämlika, men vissa är mer jämlika än andra.
Detta blir uppenbart i ljuset av de amerikanska fredsrörelserna. När Springsteen sjunger "We sent our sons to Korea and Vietnam, now we’re wondering what they are dying for" framträder han som en ideal patriot. För vad är ett par tre miljoner mördade vietnameser mot 58 000 döda amerikanska pojkar?
