Jag är söndagsmelankolisk och lyssnar på Vatten under broarna, Lars Winnerbäck!
Ibland är banal självömkan medicin för själen.

Jo, The River. Jag lyssnade på hela häromveckan när jag jobbade. Att det är ett bra album vet vi redan men jag vill gå längre än så. The River skapar de mest fantastiska av bilder i mig. Jag förflyttas till de västerbottniska vägarna, de inländska. Jag minns och tänker på när jag färdats på väg 370, mot Malå, förbi Forsholm och Linbanan. Och vidare, vidare mot Brunträsk och lapparnas Storselet eller rakt mot Kronoborgskojan till, på den knappt farbara skogsbilvägen som slutar så tvärt vid den fallfärdiga bron. Men jag kan lika gärna se ut över Näsberget på väg ner i Malådalen där Storforsen evigt mullrar på eller se ut över Hundberget och Åliden längs med Lögdån i vårt södra län. Kort sagt; Är inte The River Springsteens verkliga järnbaneepos?

Hej

Angående tillvaron. Jag glömde säga att huset vi bor i har plåtfasad.

Annat. I lördags spelade Poffe pingis med Henrik Berggren bara för att några timmar senare stöta på Ingvar Oldsberg. Som att spela pingis med Inge Johansson och träffa Staffan Ling ute på krogen, inte sant? I Umeå då.

Jag har tänkt skriva ett inlägg om The River. Det kanske ploppar upp i eftermiddag. Inget allvarligt.