Fuck Putin

Okej. Hej! Jag tillåter er att skratta eller le eller bara skaka på huvet. För någonting lär ni väl göra fastän mitt tillstånd inte har något med det att göra. Det jag bjuder på är i alla fall en uppsats jag skrivit. Den överlägset konstigaste och kanske sämsta, jag vet inte. Jag tror att den är lite underhållande också, därav av detta. Texten ser däremot väldigt trist ut, inklistrad här, och alla fotnoter försvann, styckeindelningen också men skit samma.


Det omöjligas möjlighet
Frantz Fanons Svart hud, vita masker utifrån och i jämförelse med Mattias Alkbergs Anarkist

”1800-talets sociala revolution kan inte hämta sin poesi ur det förgångna utan endast ur framtiden” . När Frantz Fanon nått fram till sammanfattningen av Svart hud, vita masker inleder han med Marx och fortsätter sedan själv: ”jag måste helt enkelt acceptera att det förgångna inte på något sätt kan vägleda mig i nuet” . Fanon pekar med hela handen på att vi måste göra oss ”kvitt en spasm som är allt annat än kulturell” – den är att förstå som långt mycket mer än så. Svart hud, vita masker skrevs 1951 och är en studie i kolonisationens mörker. Femtio år senare skriver Mattias Alkberg, i ett helt annat sammanhang: ”det är kamp, hela tiden är det kamp, inte som i väpnat motstånd eller ens motstånd, utan som i kämpigt och svårarbetat. Men saker SKA och BÖR stötas och blötas oupphörligen” . För Fanon Är det däremot verkligen motstånd när han ber ”O min kropp gör mig till en människa som alltid ställer frågor” . Det finns likheter, även om olikheterna är fler, vilka som är mer betydande får vara osagt. Kampen finns där, inte minst den existentiella, i olika tider och sammanhang. Alkbergs idealistiska strävan efter att verka fritt från normer och strukturer är intressant, Fanons strävan att förändra världen häpnadsväckande. Det är två vitt skilda upphovsmän, så olika man egentligen kan vara. Det som möjliggör den ingång som här börjar ta form är hur Alkberg beskriver begrepp, hur han kritiskt analyser dem och dess betydelse rent strukturellt. Tydligast är det begreppet Anarkism, som ism, hur omöjlig den är. Därmed är den för honom, som konstnär, också den mest möjliga enligt hans resonemang. Hans perspektiv är inte det allmänpolitiska utan det konstnärliga. ”Anarki är en omöjlighet: därför har den ett större konstnärligt berättigande än andra ismer, helt enkelt för att den beskriver det omöjliga. Anarki är den enda ismen som JAG kan välja vara icke exkluderande” . Han tillåter sig en egen tolkning och argumenterar för dess existensberättigande. Fanon söker lösa ett problem, eller kanske rättare presentera och analysera ett problem vars lösning är i det närmaste omöjlig att finna. De exempel jag tagit upp ur Anarkist syftar till att belysa det excentriska perspektivet och det i att frigöra sig från strukturer och doktriner. Är det överhuvudtaget möjligt? Framförallt är det för att se hur man kan läsa Fanon utifrån detta; att från imperialismens och rasismens vansinne möjliggöra en utväg, ett framsteg, en hint om något annat – en ny humanism – hur att gå till väga? Och hur går Fanon till väga? För att förtydliga något, vilket jag kommer att göra allteftersom i hopp om att så småningom framställa syftet klart; Alkbergs Anarkist väcker (och innehåller implicit) tankar kring detta med det strukturella tolkningskanon. Samma typ av strukturer som Fanon brottas med när han dels vill frigöra sig från dem men ständigt tvingas utgå ifrån desamma. Fanon vet att hans företag i princip är omöjligt; att befria mänskligheten från rasismens vansinne – skapa en ny humanism – en ny global struktur. Särskilt i skenet av att han står mitt i en redan rådande struktur. Alkberg, han vet att det även i hans fall är omöjligt att skapa någonting fritt från den kanon under vilket han lever, något väsensskilt. Han letar en möjlighet. Hade Fanon kunnat söka efter en sån? Vad gjorde han istället, vad gör han i Svart hud, vita masker? Lika relevanta som dessa frågeställningar kan tyckas vara är det kanske också att å andra sidan fråga sig vad de kan leda till, och om de verkligen är relevanta. Det är hög tid att säga något om denne Mattias Alkberg, även om det kanske inte bör göras alltför omfattande. Han är en musiker, låtskrivare och poet, född i Luleå 1969. Sedan början av nittiotalet har han gett ut ett tjugotal musikalbum i olika bandkonstellationer och av skiftande karaktär, utöver detta har han publicerat fyra diktsamlingar samt verkat som krönikör och kulturskribent. Hans verk kännetecknas av polemiska inslag och han uppfattas ofta som en politisk artist . Anarkist är hans senaste utgåva och är både ett musikalbum och en bok. Boken innehåller en samling texter, samtliga tidigare publicerade, det rör sig om blogginlägg, krönikor och liknande. I det här arbetet ligger fokus av naturliga skäl på texterna där han blandar stort och smått, frågor om konstens vara med frågor om sitt eget vara. Verkets titel handlar alltså inte om att Alkberg nödvändigtvis skulle vara Anarkist , för honom är det i sig inte det viktigaste. Det är hur han kan använda sig av begreppet och vad det som titel kan stå för, för honom, som istället är centralt. Hos Alkberg finns passager och en attityd som kan vara intressant att ta upp i en läsning av Frantz Fanon, om inte annat för att de triggar ett visst tänkande – ett kanon- och symbolkritiskt, och prövande sådant. Meningen är att dessa stycken bestående av Alkbers tankar ska agera fond till tolkningen av Svart hud, vita masker, visa ut något slags riktning helt enkelt. Skillnaderna de båda verken emellan är naturligtvis enorma. Å ena sidan har vi en konstnär uppvuxen i 80-talets norrbotten, å den andra: Frantz Fanon, den svarte, fransmannen, antillern, psykoterapeuten, läkaren, filosofen, författaren, soldaten. Vad gäller Fanons liv och verksamhet som man naturligtvis kan säga mycket om lämnas här det mesta därhän. Att han föddes 1925 på Martinique, den franska kolonin i västindien och avled 1961, bara någon månad efter hans sista verk, Jordens fördömda, färdigställts bör ändå beaktas. Tillbaka till likheterna, som det går att hitta fler av, författarna emellan. Alkberg är på det klara med att samhället är vansinnigt, om de senaste decenniernas utveckling skriver han till exempel att ”Det var värre då, framtiden var värre. Den framtid som är nu” – en tid (vår tid) med avsaknad av ”riktning och anledning” där allt är ”mittemellan…och ingen tänker på bomben” . Det skulle då kunna betyda att båda verken uppkommer i och på grund av en förvissning om ett beklagansvärt tillstånd, även om det koloniala är av en helt annan dimension. Vidare skulle jag kunna exemplifiera hur han även behandlar frihet, delvis i stil med Sartres tankar om att vi i friheten är dömda till valets kval. Alkberg skriver ”ingen bestämmer över mig, man är fri, så ensam man nånsin kan bli” och åsyftar hur vi som individer förväntas förverkliga oss själva genom en konsumtionsinriktad livsstil och i förlängningen alieneras i den identifikationsprocessen. Om det dialektala förhållandet mellan en fri individualism som samtidigt faktiskt kedjar fast oss. Det senare ett exempel endast ämnat att åskådliggöra möjliga tolkningar av Alkberg . Ambitionen är inte att jämföra deras grad av kritik eller deras inbördes helt olika ambitioner. Det handlar om att se på olika sätt att förhålla sig till det samhällsstrukturella problemet – på sätt och vis mellan skillnaden hos den småskalliga konstens och en ambitiös studies premisser och möjligheter . Här är alltså ett försök att behandla den excentriska, idéhistoriska analysen av Fanon, ur ett valt perspektiv, för det är alltjämt på honom vi ska rikta vårt intresse. Alltså ett försök att avgöra om och i så fall hur Fanon kan betraktas som excentrisk. Det handlar inte om någon närläsning av Mattias Alkberg, de toner man kan utläsa ur de mest substantiella av hans texter, liksom summerat till en ton – innehållande hans olika nyanser – får istället fungera som klangbotten i ingången till Fanon. En naturlig följd av detta är att de rent konkreta aktionerna hos Fanon får stå tillbaka något, det vill säga aspekterna kring hur de koloniserade faktiskt ska agera. I inledning till Svart hud, vita masker kan man tidigt utröna hur Fanon tänker om sin uppgift. Han skriver ut det klart; ”Jag kommer inte med avgörande sanningar” , ”Jag tror helt enkelt att det vore nyttigt om vissa saker blev sagda, lugnt och stilla” . Hur han sedan säger dessa saker kan man sedan fundera kring, huruvida det är lugnt och stilla kan man förresten ifrågasätta. Nåväl, det finns ännu mer betydelsefull klarhet i inledningen; varför skriver han boken? ”Mot en ny humanism” – han måste upp till bevis, det är hans övertygelse. Därefter, genom boken, skiftar karaktären, denna klarhet får stå tillbaka en aning i studiet av mer specifika förhållanden. Han prövar sig fram, tänker liksom högt. Tar upp exempel på tänkare, teorier och begrepp och ger sedan sin analys av dessa. Prövningen består till stor del, och syftar till att utkristallisera vad som är viktigt och rätt, och vad som Fanon kan ha användning av, vad som i förlängningen kan behållas och tas med i en ny diskurs. Hela tiden vill han påminna om att det faktiska problemet i kolonierna är unikt och att inga tankegångar helt och fullt går att tillämpa på detta, ändå fortsätter han med att avverka sina doktriner. Vad skulle han annars göra? Det är knappast inskränkt, här finns såväl psykoanalytiska och filosofiska som erfarenhetsbaserade och biologiska analyser, här finns också tolkningar av till exempel Aimé Césaires poesi och den kultur barnen i franska Antillerna exponeras för. Visserligen är det mesta sådant som finns representerat i en fransk kanon, eller är franskt. Han undersöker och väger än det ena, än det andra påståendet – ”men att rada upp dem bidrar inte till min verkliga uppgift, som består i att påvisa deras innebörd… att utröna deras mening” Metoden, den prövande, påminner en del om Alkbergs i den bemärkelsen att hans texter ofta kan liknas vid tankar, liksom tänkta högt. I avslutningen återkommer han till det inledande resonemanget, här låter han det återigen lysa igenom vad det är han gör eller vill göra. Han förklarar att han egentligen inte kan precisera eller definiera sig. Sammanfattningen i Jordens fördömda har samma drag, stilen är visserligen en annan och han skriver nu vi istället för jag, han är slagkraftigare, om möjligt än mer angelägen. En problematik i Fanons stora fråga framträder tydligt när han sammanfattar sina verk; det handlar om lösningen, den som inte riktigt går att komma fram till, därav handlar det lika mycket om förhållningssättet till lösningen. Fanon blir liksom aldrig riktigt klar med sitt livsverk, han förstår vad som bör göras, alltjämt inte exakt hur. Sista meningen i Jordens fördömda lyder ”För Europas skull, för vår egen skull och för mänsklighetens skull, kamrater, måste vi skifta hamn, utveckla ett nytt tänkande och söka skapa en ny människa . Att utveckla ett nytt tänkande – det påbörjar Fanon. Här kan man hävda att han gör något i grunden rätt. Att han inte når fram till vad som här kallats en lösning motsäger inte vikten av att han lägger grunden för en ny postkolonial diskurs som på ett närmast excentriskt sätt speglar det europeiska – först inifrån sedan utifrån. När han har prövat sig fram har han inte minst prövat kanon. Den algeriska frigörelsekampen, revolution, var tvungen att använda kolonisatörens medel för att besegra densamma, det var kolonisatörerna som var upphovet. Revolutionen förändrar inte de underliggande grundvalarna på vilka samhällets strukturer vilar, dess påverkan är mer konkret. Att luckra upp hela tolkningsmekanismen tar tid, om det ens är möjligt. Genom Fanons tanke om en ny humanism som bygger på negationer skapar han de riktiga förutsättningarna. Han prövar hela det strukturella kanon. Här kan man påvisa hur Fanon lyft och vänt på åtskilliga stenar, tagit upp dom för granskning och ifrågasatt själva den traditonella tolkning som finns i granskningen. Hans resonemang om att något nytt måste skapas grundlägger möjligheter för ett kritiskt förhållningssätt, det skapas liksom en ny diskurs bestående av att det faktiskt krävs något annat, som medför indirekt kritik av allt vad strukturer heter. Inledningen var lång och ingången kan framstå som knepig. Målet med den här texten har inte heller varit någon direkt lösning, men en prövning. En prövning av en idé. Liksom hos Alkberg och liksom hos Fanon kan man se att det i sig leder fram till något. Det kan tyckas att mycket av innehållet i Svart hud, vita masker försummats, att sådant som analyser kring de filosofiska aspekterna och influenserna fattas men må så vara. Som det står i Frihet, Jämlikhet, brodermord kan det fastslås att det enligt Fanon är någonting ”absolut nytt som inte kan tänkas i enighet med några givna kategorier eller historiska scheman” som skall födas. Om inte annat föds en diskussion, inte en ny, men en som Fanon sätter sin prägel på. Vari ligger då möjligheten, möjliggör det omöjliga en utväg? Frantz Fanon utgår från kanon, påverkas av den men hymlar inte med det. Fastheten i övertygelsen om att det krävs en annan ordning är så stark, övertygelsen i kritiken sätter någonting i gungning, rubbar hela kanoniseringen, om än bara en hårsmån. Han frammanar en tanke om en möjlighet i det omöjliga.