om ni har tur, panik i skavsta och vänder om
om jag har tur, fuck paniken!!!!!!!!!!

wish me luck!!

Anna Järvinen spelar på på spåret ikväll!

Ålidhem

Om nationalism

Jag kom idag att tänka på två, helt disparata, aspekter på nationalismen såsom ideologi, praktisk och potential.

För det första hur nationalismen i globaliseringens tidevarv, för första gången sedan efterkrigstidens koloniala frihetsrörelser, kan ses som en danande progressiv samhällskraft. Globaliseringen innebär i allt väsentligt en expansion av det kapitaliska produktionssystemet; större och större områden sugs in i den globala kapitalismens ackumulationsprocess. Med andra ord är det kapitalet som globaliserats. Politiken däremot, befinner sig fortfarande kvar på det nationella planet, och därmed även demokratin (de få överstatliga organ som existerar, främst bland dessa EU, är snarast parodier på demokratins idé än organ för denna).

Det existerar alltså två separata maktsystem i dagens globaliserade värld; ett politiskt system kopplat till nationalstaternas sfär, och ett ekonomiskt system personifierat av det gränslösa kapitalets otyglade spöke. Kapitalet är dock till sitt väsen odemokratiskt, det kan inte vara annat. Av de två maktsystemet är sålunda nationalstatens det enda som äger någon form av demokratisk legitimitet, om än kraftigt urholkad.

Fram till dess att en genuin internationell solidaritet realiseras, till dess en autentisk global folkrörelse tar form – med andra ord, till dess en autentisk demokratisk arena skapas på det globala planet - är nationalstaten demokratins sista bastion. Nationalstaten må vara bräcklig, korrupt och, om än i vulgärmarxistiska ordalag, ett organ för klassherravälde, men för närvarande är den det bästa vi har. Alternativet är en fullständigt otyglad marknad där kapitalet är såväl lag som väktare.

För det andra kom jag att tänka på sambandet mellan nationalism och pacifism. I idealfallet är pacifismen en rörelse med den internationella solidariteten som ledstjärna, men så har det definitivt inte sett ut historiskt. Pacifistiska rörelser har historiskt sett alltid fört en borttynande tillvaro fram till dess att krigslyckan vänder. Det är först när det egna landets soldater skickas hem i kistor en masse som pacifistiska folkrörelser börjar få tyngd. Pacifismen som praktik (om än inte nödvändigtvis som teori) tenderar alltså att bygga på en nationalchauvinistisk grundprincip; det är de egna offren som räknas. Pacifismen handlar således oftare om en motvilja mot att själv dö än om en avsky mot att döda andra. Alla är jämlika, men vissa är mer jämlika än andra.

Detta blir uppenbart i ljuset av de amerikanska fredsrörelserna. När Springsteen sjunger "We sent our sons to Korea and Vietnam, now we’re wondering what they are dying for" framträder han som en ideal patriot. För vad är ett par tre miljoner mördade vietnameser mot 58 000 döda amerikanska pojkar?

"- Fick du ligga igår?

- Nej, jag kom inte till stånd!"


TYSK POP?! Minsann, det fungerar! Lali Puna!

you have nothing to live up to
you have nothing to live down
Emma's house is empty
so why do I call it Emma's house?

Viktor, här är din noisepoplänk!