Om postpolitik och hyckleri
Efter en, förvisso ytlig, läsning av Chantal Mouffe kom jag till insikt rörande den där våldtäktsanklagade f.d. polischefen som blev så uppmärksammad för någon månad sedan. I den efterföljande debatten har det hävdats att karln var en simpel hycklare, och man har fascinerats över hur han kan ha levt ett sådant vidunderligt dubbelliv (våldtäktsman och jämställdhetsivrare på samma gång?! hur är det möjligt?). Psykologer har kallats in för att spekulera kring detta synbarligen sjuka sinnes beskaffenhet.
Som brukligt är har det faktiskt intressanta med hela historien gått alla förbi. Att vissa män är våldtäktsmän är ju ingalunda något nytt, och att män med makt gärna missbrukar denna makt, i synnerhet gentemot kvinnor, är heller knappast förvånande.
Det fascinerande med historien är såklart den uppenbara diskrepansen mellan polischefens offentliga roll såsom jämställdhetsguru och samme mans kriminella privatliv. Detta har framställts som någonting absurt, omöjligt att förstå. Det är givetvis fel.
Vad som synbarligen förefaller vara en enskild individs groteska hyckleri är i själva verket en oundviklig konsekvens av vår tids
postpolitiska tillstånd. När en i grunden politisk fråga såsom feminism och jämställdhet avpolitiseras och förvandlas till en tom dogm som alla förväntas instämma i, går också frågans specifikt politiska innebörd förlorad. När den politiska sfären går från att vara en arena för konflikt och motsättningar, till att bli ett mjukt, behagligt rum för kollektivt ryggdunkande och förutbestämd konsensus, blir politiken med nödvändighet också
apolitisk, och därmed också värdelös.
När feminismen, i klassisk liberal anda, så att säga "kidnappas", och ideologiskt institutionaliseras uppifrån genom statliga påbud utan egentligt innehåll, döljs de faktiska motsättningar som från början ligger till grund för just feminismen. Den ideologiska kidnappningen innebär egentligen bara att en officiell potemkinkuliss har byggts upp för att skyla över samhällets faktiska intressemotsättningar; konflikterna, motsättningarna och förtrycket bubblar med ominskad styrka där bakom kulissen. Att genom officiella påbud tvinga folk att predika en lära de inte tror på, samtidigt som man helt oblygt tillåter de grundläggande orättvisorna att reproduceras, är som att försöka släcka ett brinnande hus med ordsalvor istället för med vatten. Endast en idealistisk liberal kan vara så naiv.
I freudianska termer är hela historien ett klassiskt exempel på hur överjagets sfär svävar alltför långt bort från dess undermedvetna bas. Diskrepansen är ofrånkomlig; konflikten måste upp till ytan.
När alla är feminister är ingen det; ordet förlorar helt enkelt sin innebörd. Politik handlar om kamp, inte konsensus. Reella konflikter försvinner inte bara för att man låtsas som att de gör det. Detta är bakgrunden till vad som inledningsvis förefaller vara en sjuk individs hyckleri. Problemet är att hyckleriet inte ligger så mycket i hans enskilda handlingar, utan i den samhälleliga kontext som skenheligt söker dölja denna konflikt.
Historien om den våldtäktsanklagade polischefen är således den postpolitiska politikens ofrånkomliga ironi.
