Medan jag varit upptagen med annat har jag blivit dragen vid näsan. Ungefär som när MABD gjorde en cover på Kom kom fastän Anton och Björn B sedan länge bestämt att göra det. Det där kanske jag har hittat på eller reviderat helt och hållet men ni förstår konceptet. För bara några dagar, eller någon vecka, sedan artikulerade jag en tanke om en rockskiva inspirerad av Nebraska fast utifrån en västerbottnisk kontext. Föga unikt, jag vet. Min idé ids jag inte gå in närmare på, det är inte vad det här handlar om. Hur som helst, det har nu ådagalagts att någon umeåbördig Ida Linde arbetat med att översätta Nebraska till svenska och att åtminstone en novell från detta verk är betitlat Västerbotten. Det är ju inte riktigt rocknroll men kanske inte värst synd heller. Det går ju inte att förlita sig till rena fantasier, man drar sig ändå bara vid näsan.

The Rules of Attraction blev tydligen sågad längs fotknölarna när den publicerades någon gång i slutet av åttiotalet. Den kanske inte var SÅ dålig, utan bara det att förväntningarna var extremt högt ställda efter Bret Easton Ellis debutroman Less Than Zero. Vad vet jag, jag har inte läst boken. Däremot har jag sett Roger Avarys (medmanusförfattare till Pulp Fiction, OBS försöker inte verka cool med denna referens...) filmatisering av den. Och i den lyckas han på ett snyggt sätt skildra både den gulliga college-atmosfären och den kåthet och brutalitet som döljer sig bakom fasaden, och som Easton Ellis så obarmhärtigt brukar föra fram i ljuset. Genialiskt nog får James Van Der Beek, tidigare känd som helyllekillen Dawson i Dawson's Creek, spela kåt sociopat.
(Gud vilken motbjudande bild detta är, men hittade inte den jag sökte efter och den här passar ju iaf in för att beskriva karaktärens personlighet någotsånär)

Men hans sociopatiska drag är ändå bagatellartade i jämförelse med hans betydligt mer kända bror Patrick Bateman (i Easton Ellis litterära universum dvs, han är inte med i filmen). Apropå American Psycho har ju Easton Ellis fått mycket uppmärksamhet på sistone efter att han twittrat en massa inlägg om handlingen till en eventuell uppföljare.
Fredrik Wikingsson skriver HÄR fint om att vi som följer Easton Ellis på twitter har fått ta del av skapandeprocessen i realtid. Fast nog känns tweets som att Bateman ska döda David Beckham i en hiss i Manchester och denna:

mer som något sorts kritik av samtiden än seriösa idéer för en roman. Men man vet aldrig...

Did you bring a horse for me?
Well... looks like we're... [snickers] ...looks like we're shy one horse.
You brought two too many.




Westerngenrens storhet:

1. Estetiken; vidderna, kärvheten.

2. Manligheten. Kompromisslös macho, helt utan försök till problematierande. Till detta kommer frånvaron av krystade kärlekshistorier; det är mannens värld tout court.

3. Den sociohistoriska inramningen. Ingen annan genre skildrar modernitetens blodiga födelse lika väl. Scenen - "the frontier" - utgör skärningspunkten mellan civilisationen och vildmarken; mellan statens lag, våldsmonopolet, och styrkans lag, revolverns, mellan rätt och hämnd, mellan ordning och kaos. "The frontier" är modernitetens slagfält.

4. Det amerikanska. Westernfilmen gestaltar Amerika som berättelse; nybyggarandan, den amerikanska drömmen, och bäst av allt; självständigheten, individualismen, personifierad av mannen som skyr alla band, emotionella liksom ekonomiska, till andra människor.

5. John Wayne, Eastwood, Charles Bronsson!

6. Dialogen. Kärv, hårdkokt, och med en inramning som gör att attityden aldrig känns krystad.

7. Våldet. Som sagt, ingenting gör sig så bra på film som våld.

8. Den extrema hederskulturen. I frånvaron av lag blir heder och respekt allt som oftast en mans viktigaste tillgång. Förkastligt, men grymt snyggt.

De båda klippen nedan, från Once upon a time in the west, brukar jag typ se en gång i veckan. Det är så vanvettigt jävla cp-bra.

Den utlovade listan

2011, Album:

1. Mattias Alkberg - Anarkist
2. Vånna inget - Allvar
3. Dirty beaches - Badlands
4. Smith westerns - Dye it blonde
5. Bob Hund - Det överexponerade gömstället
6. Pascal/Mattias Alkberg - Allt det här
7. Bloodshot Bill - Thunder and lightning
8. Säkert - Facit
9. Kids on a crime spree - Kids on a crime spree
10. Useless Eaters - Daily commute

Kommentar:
De två sista platserna var svårast, blev på känsla. Man kan summera det så här http://open.spotify.com/user/donalbatello/playlist/5mkBMaay5IxR95GlDQrZDD (listan innefattar några av de starkaste aspiranterna till plats 9-10, fast där hade ju en massa andra kunnat få plats, jäklar).

Till Erik

För en timme sedan läste jag O P Petterssons Nybbygarliv - en berättelse om nybygget Dårris i Vihelminafjällen, jag blev helt tagen. Det var om en svårvinter och a' Ingrid fick ge sig ut på tiggarfärd, så fint det blev när hon kom hem igen. Visst var det O P som skrivit boken din? Idag stötte jag också på en skiva som Monica Zetterlund och Thorstein Bergman gjort tillsammans, Folk som har sånger kan inte dö. Jag har inte hunnit lyssna men det kan nog vara en riktig pärla. Omslaget var i alla fall fint.

Idag vill jag tipsa om en skiva. Det är hur fint som helst ute. Inne också. Sol och lördagmorgon och kaffe. Skivan heter Rock n roll fragments, artisten Charlie Megira. Jag tror att den släpptes 2009, enligt spotify skulle även hans andra(eller första) skiva vara från samma år, jag tror att den håller samma klass men vet inte riktigt ännu. En låt heter Turkish Elvis och det tillsammans med albumtiteln säger en del om vad att vänta av musiken men inte allt - det är något helt annat än ren revival. Nu tänker jag lite på Badlands(med risk för missförstånd), på hans ingång till 50-60-tals rocken och på att den i alla fall påminner om Megiras. Charlie Megira gör yvig men mjuk rock n roll, reverb och sånt, twin peakskt fastän orientaliskt. Gammalt, modernt, tidlöst.

Här, en länk.