Något jag ogillar starkt är postmodernistisk värderelativism. Den är så nihilistisk, den kräver så mycket, precis som livet kräver mycket.
Fuck you livet.
Grabbar och Jargong tackar för i fredags!
16 år sedan
måndag 2 mars 2009
söndag 1 mars 2009
En reflektion från veckan som gått: Idrott och politik hör visst ihop.
Någon tjänsteman vid den israeliska regeringen sade i veckan (eller så var det förra veckan), angående Israels kommande Davis Cup-match mot Sverige, att ”det är en förskräcklig sak att blanda ihop idrott och politik”. Bortsett från hur fjantigt det var att använda ordet ”förskräckligt” i sammanhanget, så är det han säger helt åt helvete felaktigt. Att idrott och politik inte skulle höra ihop tillhör vår tids mest irriterande myter, det har blivit till ett evigt mantra som upprepas gång på gång, utan att någon verkar reflektera över vad som faktiskt menas.
Låt vara att de flesta idrottare i ärlighetens namn känns tämligen korkade, i själva verket finns det väl ingen bransch som lider av en sådan desperat brist på intelligenta människor som den professionella idrotten. Affärsmän, direktörer och politiker är väl de enda yrkesgrupper som kan konkurrera med idrottarna i obegåvning och enfald. Men det hör (faktiskt) inte till saken.
Jag har aldrig hört någon på ett trovärdigt sätt förklara varför just idrotten ska stå över resten av samhället, dvs. över politiken. Jämför med t.ex. kulturen eller ekonomin. Det finns ingen som på allvar skulle hävda att kultur eller ekonomi inte har något med politik att göra. Att man inte ska få yttra sig politiskt genom konst, eller att arbetslöshet och ekonomiska kriser inte har eller bör ha någon koppling till den politiska sfären (inte ens de mest extrema libertarianer eller nyliberaler försöker hävda det). Men just idrotten verkar alltså vara helig, vilket jag tycker är väldigt märkligt.
Det finns nämligen otaliga exempel på hur idrott och politik hör ihop, vare sig folk vill det eller inte. Uppenbara fall är OS i Kina, tennismatcher mot diktaturer och massmördare, och fotbollsmatcher i ett Saudiarabien där kvinnorna är portade från arenorna. De viktigaste kopplingarna mellan idrott och politik är dock sådana man inte reflekterar över i vardagen. Varje hockeyrink eller boxningsring är även en arena för skapandet av en skev och förlegad mansroll, och således också en arena för politik (jag tycker förövrigt att ingen borde tillåtas spela hockey utan att först tenta av minst 60 poäng genusvetenskap). Varje VM och OS är en orgie i unken nationalism och politisk propaganda, och därför självklara föremål för politisk diskussion. Elitidrotten som fenomen, med dess närmast nietzschianska dyrkan av övermänniskan, är en i sig en politisk manifestation. Idrottens besatthet av tävling, konkurrens och prestationer (givetvis alltid mätbara sådana) går inte att särskilja från det omgivande kapitalistiska samhället, utan är i själva verket ett förkroppsligande av detta samhälle och dess ideal. Idrottsrörelsens betoning av den starkes rätt och överhet, och dess illa dolda förakt för svaghet, är blott moderna uttryck för samma socialdarwinistiska tänkande som utgjorde (och utgör) fascismens kärna. Det idémässiga släktskapet med fascismen blir förövrigt obehagligt uppenbart i ljuset av idrottens veritabla dyrkan av den fysiskt fulländade manskroppen, en dyrkan som ser likadan ut i dagens Sverige som i 30-talets Tyskland. Och på tal om Nazityskland finns det även uppenbara kopplingar mellan den idrottsliga kollektivismen och den militära disciplineringen. Båda är i grunden uttryck för samma mansroll.
Idrotten är en samhällets spegel på precis samma sätt som konsten, idrotten påverkar samhället på samma sätt som kulturindustrin, idrotten är en folkrörelse på samma sätt som fackföreningsrörelsen (nåja, inte riktigt men ni förstår poängen). Med andra ord, idrotten utgör ett aktivt samhälleligt subjekt, och blir således PER DEFINITION ett objekt för den politiska sfären. Precis som allt annat i samhället.
Att hävda annorlunda är hyckleri och intellektuell ohederlighet. Sådeså.
Någon tjänsteman vid den israeliska regeringen sade i veckan (eller så var det förra veckan), angående Israels kommande Davis Cup-match mot Sverige, att ”det är en förskräcklig sak att blanda ihop idrott och politik”. Bortsett från hur fjantigt det var att använda ordet ”förskräckligt” i sammanhanget, så är det han säger helt åt helvete felaktigt. Att idrott och politik inte skulle höra ihop tillhör vår tids mest irriterande myter, det har blivit till ett evigt mantra som upprepas gång på gång, utan att någon verkar reflektera över vad som faktiskt menas.
Låt vara att de flesta idrottare i ärlighetens namn känns tämligen korkade, i själva verket finns det väl ingen bransch som lider av en sådan desperat brist på intelligenta människor som den professionella idrotten. Affärsmän, direktörer och politiker är väl de enda yrkesgrupper som kan konkurrera med idrottarna i obegåvning och enfald. Men det hör (faktiskt) inte till saken.
Jag har aldrig hört någon på ett trovärdigt sätt förklara varför just idrotten ska stå över resten av samhället, dvs. över politiken. Jämför med t.ex. kulturen eller ekonomin. Det finns ingen som på allvar skulle hävda att kultur eller ekonomi inte har något med politik att göra. Att man inte ska få yttra sig politiskt genom konst, eller att arbetslöshet och ekonomiska kriser inte har eller bör ha någon koppling till den politiska sfären (inte ens de mest extrema libertarianer eller nyliberaler försöker hävda det). Men just idrotten verkar alltså vara helig, vilket jag tycker är väldigt märkligt.
Det finns nämligen otaliga exempel på hur idrott och politik hör ihop, vare sig folk vill det eller inte. Uppenbara fall är OS i Kina, tennismatcher mot diktaturer och massmördare, och fotbollsmatcher i ett Saudiarabien där kvinnorna är portade från arenorna. De viktigaste kopplingarna mellan idrott och politik är dock sådana man inte reflekterar över i vardagen. Varje hockeyrink eller boxningsring är även en arena för skapandet av en skev och förlegad mansroll, och således också en arena för politik (jag tycker förövrigt att ingen borde tillåtas spela hockey utan att först tenta av minst 60 poäng genusvetenskap). Varje VM och OS är en orgie i unken nationalism och politisk propaganda, och därför självklara föremål för politisk diskussion. Elitidrotten som fenomen, med dess närmast nietzschianska dyrkan av övermänniskan, är en i sig en politisk manifestation. Idrottens besatthet av tävling, konkurrens och prestationer (givetvis alltid mätbara sådana) går inte att särskilja från det omgivande kapitalistiska samhället, utan är i själva verket ett förkroppsligande av detta samhälle och dess ideal. Idrottsrörelsens betoning av den starkes rätt och överhet, och dess illa dolda förakt för svaghet, är blott moderna uttryck för samma socialdarwinistiska tänkande som utgjorde (och utgör) fascismens kärna. Det idémässiga släktskapet med fascismen blir förövrigt obehagligt uppenbart i ljuset av idrottens veritabla dyrkan av den fysiskt fulländade manskroppen, en dyrkan som ser likadan ut i dagens Sverige som i 30-talets Tyskland. Och på tal om Nazityskland finns det även uppenbara kopplingar mellan den idrottsliga kollektivismen och den militära disciplineringen. Båda är i grunden uttryck för samma mansroll.
Idrotten är en samhällets spegel på precis samma sätt som konsten, idrotten påverkar samhället på samma sätt som kulturindustrin, idrotten är en folkrörelse på samma sätt som fackföreningsrörelsen (nåja, inte riktigt men ni förstår poängen). Med andra ord, idrotten utgör ett aktivt samhälleligt subjekt, och blir således PER DEFINITION ett objekt för den politiska sfären. Precis som allt annat i samhället.
Att hävda annorlunda är hyckleri och intellektuell ohederlighet. Sådeså.
lördag 28 februari 2009
fredag 27 februari 2009
Nimrod Workman,Musikaliskt faller han mig väl kanske inte riktigt i smaken, men som människa, men en livshistoria utöver det vanliga, var han onekligen helt fantastisk!
Anywho, han har nu släppt en skiva postumt, kallad "I Want to Go Where Things Are Beautiful".
*
Jag har förövrigt, genom helt omedveten valutaspekulation, tjänat drygt 10 000 kronor de senaste två månaderna. Och detta utan att röra ett finger!
Förvisso handlar det för närvarande enbart om teoretiska värden, men de är bara en knapptryckning från att realiseras.
I alla fall,
Björn 1 - Sveriges ekonomiska kris 0!
Tänk på det ni, med era värdelösa svenska kronor. HA!
*
Det är väl knappast världens bästa band direkt, men å andra sidan är det inte varje dag man ser ett popband med en bild på självaste Leo Trotskij på deras Myspace-sida!
torsdag 26 februari 2009
A Love Story
Viktor skriker Håkan Hellström längs Andra Lång, och lyckan är enorm.
Viktor dragen i kragen av en bartender, för att han gjort något så trivialt som att stjäla en mandelkaka.
Viktor är en sommaräng, och man glömmer allt det som tynger en. Som att tillbringa en dag bland högt gräs, dom finaste människorna och med den vackraste musiken som mänskligheten kan åstadkomma.
Viktor dragen i kragen av en bartender, för att han gjort något så trivialt som att stjäla en mandelkaka.
Viktor är en sommaräng, och man glömmer allt det som tynger en. Som att tillbringa en dag bland högt gräs, dom finaste människorna och med den vackraste musiken som mänskligheten kan åstadkomma.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
