På fredag känns det lite lättare. Tycker ni inte det?

Jag glömde att Moon City Boys släppt ännu en mycket bra singel. Tune in! https://mooncityboys.bandcamp.com/

Detsamma gäller Suburban Homes men det angår nog inte så många särskilt mycket.
https://soundcloud.com/totalpunkrecords/suburban-homes-conformity-in-the-uk

Vi ses väl ikväll.

Allt i det här inlägget, är gammalt men aldrig riktigt klart. Det ligger och skräpar och sommaren går, högt vatten skall gå till historien. Nu tänker jag istället för att skriva klart bara lägga upp tramset.

Mascara Snakes - A corpse has been fucked in Hallstammar. Kolla till exempel spotify.

Otroligt bra. Genuint tufft sådär implicit politiserande. Med rakt bildspråk, omöjligt eller överflödigt att förklara. Punkrock. Konst. Jag såg en kärring som va full, hon rökte en tampong, fatta. Jag har tänkt på Anna Greta Leijons Ögon och på Tiger Tape när jag hört dem.

Shitfucks - Det är ditt fel. shitfucks.se

Jag måste nämna Shitfucks, vet inte varför jag inte gjort det. Tydligen verksamma i Östersund med vagt antydda kopplingar till Umeå, jag tror någon bor här. Som en blixt från klar himmel! Ljuvligt amatörljudande punk, som från svunna tiders ungdomsgårdar, lite som Mögel, fast rakare liksom mer självmedvetet. så levande att det aldrig kan låta retrospektivt. Eller om det är för att vi ingalunda är klara med alltihop, tvärtom, vad är grejen med allt disco och schlager.

Det går kanske att dra en linje till Uppgång & fall (vilken ep deras ändå var, så länge hon sjunger, honom tror jag inte på, inte mer än att han sjunger på en punkig låt (hitta ditt hjärtas röst liksom, sjung dig själv ledsen och mig rörd, förlåt)), därifrån till vånna och vidare till masshysteri, och så vidare och alltså mer eller mindre utan betydelse annat än att kunna säga att Shitfucks hoppar över allesammans, lite grann, längre tillbaka.

Buck Biloxi & the fucks - Streets of rage. Finns faktiskt på spotify, även bandcamp.

Plötsligt, till min stora glädje en skiva. Det är mycket samma som föregående, mest bara maffigare. Ändå är jag något besviken, han eller de är så himla bra men här framträder för få låtar riktigt ur bruset. Tänk om alla var som Holodeck survivor, som en ångvält, jag är ju övertygad om att de skulle kunna vara det.

Best Coast - Californa nights.
Jag tycker de gör sig jättebra i det här sötsliskigt mäktiga. Det passar så bra till den smakfulla ungdomsromantiken kring en liksom ständigt alienerande tillvaro av alltid olycklig kärlek. Eller om det sistnämnda är ett symptom eller en metafor? Best Coast borde kunna vara generationsdefinierande stora, tänker jag, åtminstone på gymnasier och sånt härikring, typ studentflak.

Bäddat för trubbel - Två sjundedelar av ett liv.
Jag tänkte skriva något långt, förklara varför jag inte riktigt gillar Bäddat för trubbel, inte så mycket som jag kanske skulle kunna, jag vet inte. Jag höll på jämförande med Kal p dal och Perssons men har aldrig orkat knyta ihop det. Sedan stångas jag ju också med själva den begripliggörande ansatsen, jag tycker den är dum. Jag kan ju helt enkelt skriva att jag tycker att de är bra men inte superbra, att jag fastnar på grejer samtidigt som jag tycker somligt är fint. Fast det slutar ändå inte där för det ger upphov till en brist på för förtroende, från mig, som verkar upplösande på innehållet, tyvärr. Jag är dålig på att ta saker för vad de är och om Bäddat för trubbel tänker jag att de som en estetisk princip nästan hela tiden balanserar på någon gräns för vad jag tycker om. Eller om det är sättet på vilket de närmar sig eller tangerar en sådan princip som jag tycker om.

Teaser Pony - Teaser Pony EP. https://cinnamonrecords.bandcamp.com/album/teaser-pony-ep

En medlem från Dick Diver med annat band som kommer åt något av samma goda pop. Inte riktigt förstås, det är ju bara fyra låtar och bland dem återfinns inget episkt mästerverk.

Andy Human & The Reptoids. Här finns i alla fall några av låtarna https://andyhumanthereptoids.bandcamp.com/

När jag hörde Blood on the wall, med dess refräng och allmänt påminnande om Magazines Shot by both sides trodde jag skivan kunna vara toppen. Felaktigt förstås, resterande låtar är sämre men låter alltjämt ganska snyggt. Andy Human har förövrigt gjort en del bra grejer tidigare också, då ofta mer 80-talsaktigt.

The Achtungs - Lies Again EP. http://achtungs.bandcamp.com/album/lies-again-ep

Väldigt mycket som Biloxi-skivan så till vida att det är tufft och bra men inte riktigt som jag hoppats. Jag gillar nog den senaste Koiran-låten bättre även om Lies again är grym. Oavsett är Joni Ekman alltjämt fantastisk.

Höje Haele - Nej tak til kropskontakt​/​En bagatel. https://dehojehale.bandcamp.com/album/nej-tak-til-kropskontakt-en-bagatel

Bara en singel, två låtar, förmodligen endast digitalt. Jag tycker att det kan göra riktigt bra musik och följer dem därför och här visade sig låt nummer två vara just bra. De verkar ska släppa skiva snart, det kan bli bra eller dåligt men förmodligen något däremellan.


Broken Talent - Rules No One. Exempel; https://soundcloud.com/totalpunkrecords/sets/broken-talents-rules-no-one
Rätt häftig samling av låtar från 84-85 med häftigt band. Jag gillar särskilt låten I'm dead men hur coolt det än kan låta blir de lite jobbiga i längden. 

Young Gov - Ripe 4 luv. Kolla spotify.

Värdelöst namn men musiken är bra, slick och svängig. Allra bäst är låtarna Ripe 4 luv och Kelly I'm not a creep.  Det låter mycket åttiotal om alltihop och mesigare powerpop som typ Dwight Twilley med vagare Ariel Pink och kanske till och med lite Prince-vibbar. Vid full genomlyssning väger det ändå lätt, tycker jag.

Ravegers - Natural Instinct. https://ravagers.bandcamp.com/
Baltimoreband, inte helt olikt Vicious/Masshysteri. Det låter till stora delar fett och bra men jag är inte helt övertygad om att de är coola, om att det låter coolt, det är ju en fin balansgång med sånt här, om inte coolt töntigt.

När jag nu håller på såhär kan jag också nämna Chastity Belt, H Hawkline, Vital Idles, Sneaks och Sonny and the Sunsets, som allihop relativt nyligen släppt rätt bra skivor. Home Blitz nya skiva var däremot allt annat än bra. Jag tänkte också ta upp en del inte alls nya grejer, sådant som är bra. Index är till exempel väl värda att kolla in på den här länken https://open.spotify.com/album/5REak6u2aqWC4uwk6hUXIc, somliga låtar är fantastiska. Detsamma gäller (Fabienne Delsol &) The Bristols samt Human Switchboard. Fast då kan jag ju lika gärna tala om Great Plains, Toy Love och Evan Schoenfeld fast det verkar stört omöjligt att få höra mer än ett par av hans låtar och Dead Moon inte minst men det är så himla öjämna och det här går ju inte riktigt.

Från San Fancisco hoppas jag att Rays respektive Warm Soda kan ha bra skivor på gång, eller ja, Warm Soda och Pleasers släppte i alla fall varsin grym singel på Southpaw records förra året, tydligen står en Matthew Melton bakom båda;

Pleasers - https://soundcloud.com/southpaw1/pleasers-reject-teen
Warm Soda - https://soundcloud.com/southpaw1/warm-soda-no-place-to-fall
#Powerpoprocknrollgung


The Hussy är ett band på samma etikett som jag inte blir riktigt klar med mitt omdöme om, jag gav väl som upp men inte för att de inte är ganska bra. Ungefär samma sak gäller för Black Time's skiva Aerial gobs of love (förmodligen bäst i det här gänget) och Lady Banana från Göteborg vars garagerock bitvis är cool men likväl kommer med ett lite unket orosmoln som jag inte tagit mig tid att reda ut.

Tjugonde ids jag inte tala om, presstexten är i sig bättre än allt annat. Mina tankar far upp till vackra Malån, kring Strömfors och till Skäppträskan och alla Västerbottens öringar.

(Fredag, 12/7, tror jag) Det är sommartemperaturer, inte riktigt sommar men kanske redan till helgen. Knappt har jag fiskat, egentligen inte, jag var ute en gång innan vårfloden lagt sig. I inlandet är det ännu högt och i fjällälvarna förstås men här vid kusten, hade det inte varit för allt regn. NBA-finalen är i full gång, det går dåligt, jag hoppas Golden State kan vända 1-2-underläget mot Cleveland, tror att de kan men oj vilken oro. Fjärde matchen, i natt, en riktig ödesmatch. Och jag måste klippa mig.


Vasas flora och fauna - Släkt med Lotta Svärd
Ett mästerverk, kort och gott och fullständigt. Jag tycker att det hela är rörande. Jag har har tyckt om Björkas från första början, tänkt på och hoppats att Cats on fire eller bara han skulle göra något på svenska. Och Nog var han en vän sedan, den första Vasas-låten. Varje låt som följt därefter och nu skivan. Jag har tyckt om vad jag sett i honom, den unge konstnären i jeansjacka, med röd snusnäsduk, från Vasa, lika tuff som ödmjuk, lika obekväm som jag på en sportbar i närheten av avenyn en Champions league-kväll. Rörande hur det plockats upp, i Epstein & Nordegren, Ei saa peitää, DN och Svd, hur underminerad musik- & kulturjournalistiken än må vara blir jag ändå lika glad varje gång något verkligt bra får lite välförtjänt uppmärksamhet. Det kändes förresten lite overkligt när han pratade om Isolation Years' stora musikaliska inflytande på honom, där när det begav sig, min ungdom. Jag skulle för övrigt kunna skriva om detta  spännande fina i angelägenheten och igenkänningen i skildringar från landet på andra sidan kvarken som jag aldrig sett, men jag skulle förmodligen bara irra vilse. Såsom det där även är fint med Väinö Linna eller Kaurismäki fastän mer, bara namnen Västerbotten och Österbotten, som en skröna. 

Jag älskar ambitionerna och allvaret och alltihop är det bara bra och fint; text och sång, hela estetiken, också musikaliskt eller ljudmässigt, så genomgående välvalt. Jag älskar att det inte är eller låter modernt. Jag när en antagligen föga originell tanke om det modernas dialektik, och det fräscha, som jag inte tänker reda ut men alltså handlar om dess inneboende motsägelse, att det moderna och fräscha tvunget är blott reproduktion av ett redan mossigt konsensus. I förlängningen är det som sådant, ett konformitetens luftslott, inte eftersträvansvärt i sig. Ett uttryck för den biopolitiska makten kanske man tänka (haha, usch!) fast jag åtänker väl egentligen mest bara kulturella/konstnärliga uttryck såsom ljust och fräscht, högt i tak och lukta rent och Måns Zelmerlöv. Allt detta då problematiskt just såsom i namnvarande av någonting annat varför det som i motsats till detta skulle kunna vara modernt och fräscht i den mening som väl ändå anspelas på torde kallas något annat. Och det progressiva förminskas till en illusion. Fast alltihop kommer det förstås an på definition, diskurs. Nu måste jag sluta.

En låt jag fastnat särskilt för är Stängningsdax, fast jag hade kunnat framhålla nästan vilken som helst. Hur den på en gång samspelar med old tom-cats sentimentala fyllehistoria som ett annat perspektiv på den scenen, fastän likväl levande nu idag, varje stängningsstund. Observationens kloka reflektion som kanske är lika mycket mekanisk stolthet? En enkelt och liten framställd storhet, att hon inte kunnat säga nej, den unge mannen-pretendenten, allt däri. Nu har jag inte alls pratat om Iiris och hur fantastiskt hon sjunger men det känns som att det konstaterats i allt vad de omskrivits, det går väl inte att ta miste på, sedan har jag ingen riktigt bra koll på hur mycket eller vad hon skrivit, vad jag fått för mig är det dock (endast) musik.

När jag förut nämnde allvaret tänkte jag på hur underbart befriat det är från ursäkter. Ironin är en annan, inte förminskande utan allvarligare som visans (nåja) eller novellens. Hur distansen till vad som berättas, dess själva innebörd eller värdering inte riktigt röjs. Utsökta texter. 




(Måndag, 15/7) Och så hann det bli sommar och 3-2 till Golden State i NBA-finalen. Öring och harr i Tvärån Allt otroligt. Jag klippte mig, det blåser och är ännu ganska kallt, trots allt.


Sheer Mag - II. https://sheermag.bandcamp.com/album/ii-7
Samma fina grej som första epn tycker jag, kanske inte lika bra låtar, inte alla men nästan. Någon skrev att det här var just den sorts musik som reaktionen punk uppstod gentemot, för mig är det att vara väldigt okänslig inför nyanser (förutom att det är korkat fast det är väl samtidigt en sån sak jag skulle kunna säga) .  Felaktigt hur som helst och sämre verklighetsfattat än av Sheer Mag själva för även texterna är toppen. Faktiskt verkar pitchfork ha fattat rätt bra (http://pitchfork.com/reviews/albums/20408-ii-ep/).

Om de någon gång skulle spela eller spelas någonstans skulle man få dansa, vara glad och fin och känna nåt.  Kanske kan det stundtals låta lite stressigt/rörigt (travelin on, versen), om något, undrar också om jag inte utvecklat ett pyttelite problematiskt förhållande till trummorna och i så fall om det är den framskjutna platsen i ljudbilden eller vad, ljudet i sig? Det här är hur som helst så himla sommarriffigt och superbra, jag blir som sagt lycklig och vill vara del av en bilburen kultur. Och krossa kapitalismen samtidigt, från baksätet. https://www.youtube.com/watch?v=Pr2um9KXkgQ



Onsdag nu och de har hunnit spela i NBA igen fast jag har inte sett, det måste vänta till kväll. Till efter jobbet och efter sommaravslutning med jobbet, i Norrmjöle, ack ve, min ängslan för stor för att komma undan! Jag har heller inte sett VM-fotbollen, inte sett hur det gick, däremot en fasansfull krönika i VK av Gunnar Johnsson om det svenska lagets inledning. Han jämförde den med de italienska guldherrarnas 1982, påstod att de kryssat i samtliga gruppspelsmatcher och att den blivande skyttekungen Paolo Rossi varit osynlig så långt, allt för att illustrera att landslaget och Lotta Schelins gulddrömmar ännu efter två inledande kryss skulle kunna infrias. Gunnar Johnsson, den skyldige skribenten, är alltid dålig men det här, att det ens publicerades. Italien vann båda sina gruppspelsmatcher och Paulo Rossi gjorde hattrick mot Brasilien i den ena.

Jag hade föresatt mig att skriva om mer musik men så här kan jag ju inte hålla på, det får vara nog för den här gången.        

lådvin och rådvill

The Splits - II (2015). https://open.spotify.com/album/6TRLCUlWPjt79ouEGeXY6C
Det här låter skitbra. Finsk punk med härligt driv, härlig sång, popigt lite som new wave/postpunk,svängigt men skevt och lite elakt också. Initialt hörde jag utvecklingen från första skivan, mot det större, med viss skepsis men nu tror jag inte längre att något gått förlorat. Hittills framstår låtarna Melody och I know som särskilt bra.

The Dagoes - Supreme (2015). https://open.spotify.com/album/3OSREIkP3Kqq5nXQu7JIK1
De var från Adelaide och aktiva mellan 79-83. Det här en samling som tydligen utgavs 94 men nu uppdaterats en aning. Jag tänker att det kan tänkas finnas någon sorts grund i popigare punk, powerpop men att det samtidigt låter mycket 80-tal om sång och instrumentering och det låter trots allt ganska bra.

Slum of legs - Doll like (2015). http://riotsnotdiets.bandcamp.com/album/doll-like
De håller med denna andra singel mina förväntningar vid liv och fortsätter framkalla associationer till Velvet och Raincoats och på den andra låten, Half day closing som är helt fantastisk för mig även Heavenly. Fast det här är ett tydligt exempel på bristerna i att beskriva genom referenser. Jag ser Slum of legs som ett av de allra bästa banden i världen, tror att de skulle kunna vara det.

Witching Waves - Mini CD (2014). https://softpowerrecords.bandcamp.com/album/outline-mini-cd
Jag tyckte att det här var vad som fattades från deras debutskiva, det vill säga ett par lite långsammare låtar och jag tycker att de låter toppen. Kanske är det nu ännu mer påminnande om den brittiska indiepopens unga dagar fast ännu inte till någon för mig störande grad, inte alls.

Kiwi Animal - Music Media (1984). https://www.youtube.com/watch?v=u2IIDimjkMA
Lätt psykedelisk folk från Nya Zeeland, liksom görlig efter punken, möjligen, fast akustisk, lågmäld, och liksom simplistisk. Sovrumspop lika gärna och inte helt väsensskild från The Spies som jag tidigare talat om. Efter ett par smakprov var jag väldigt positiv men albumet visade sig som helhet vara svagare med ett flertal inte riktigt riktiga eller hela låtar, snarast fragment. Trots det god och intressant lyssning,  själv har jag fortfarande inte fått grepp om de återkommande sexuella inslagen i texterna.

Thalia Zedek Band - Via (2013). https://open.spotify.com/album/04kI69v92RcMrU5v0RbUPM
De första låtarna är skitbra, särskilt Winning hand. Det är vackert, allvarligt och ganska monotont, estetiskt tilltalande med råbra sång. En popmusik som tar i, rockar fast trögt. Sedan är skivan ganska homogen med undantag för att rockandet emellanåt blir mindre trögt och det tycker jag kanske sämre om. Jag inbillar mig att Thalia Zedek vet exakt vad hon gör och det gillar jag, sedan spelar det väl mindre roll om jag alltid fattar eller håller med. 

Ganska nya skivor

Day Creeper - Central States (2015). http://www.superdreamerrecordsmain.com/album/255031
Jag tänker återigen på Gizmos och eftersom att jag också skriver det borde jag förstås beskriva vad jag egentligen tänker om dem. Först och främst är de egentligen inte särskilt bra, de finns några låtar jag tycker väldigt mycket om men däremellan är det väl lika delar trams och helt enkelt dåligt. Förmodligen har det mycket att göra med att de hann byta medlemmar flera gånger, alltså så till den grad att inga av de ursprungliga blev kvar och vilka som spelade in vad och när har jag inte orkat reda ut. Hursomhelst, åtminstone för mig står de för en avskalad och liksom väldigt sympatisk punk i det att de saknar mycket av de tuffa poser som skulle komma, de spelade helt enkelt in antirock-rocknroll, i sig varken mörk och tuff annat än det redan däri tuffa. Sedan är det ju råsnyggt att sjunga att "real rock n roll dont come from new york, they cant dance there", om det vet jag ju inte mycket men jag har lätt att sympatisera med the midwest. Visst kan man sen fråga sig hur punk de var men oavsett älskar jag hur de stundtals låter och här har jag samlat de flesta av de bättre låtar av dem som jag hört; https://open.spotify.com/user/donalbatello/playlist/0S8Yog3omQaxu871rN1Exo.
Day Creeper verkar också i mellanvästern (Ohio, Gizmos var från Indiana) och de låter kanske inte jättelikt Gizmos men skulle kunna kopplas till samma lösa tradition av eller utifrån naivistisk protopunk. Som om de inte bryr sig om att vara häftiga, inte ids införskaffa attributen men heller inte har någon lust att städa upp sig. Central States är en bra punkskiva, (klart bättre än deras föregående där de i och för sig sjöng de bevingade orden "I never read a whole book") som de flesta väl istället pejorativt skulle kalla powerpop. Och nu gör jag ju massa antaganden men de är naturligtvis blott illustrativa.

Rancid X - Voices (1978/2015). https://open.spotify.com/album/3JaXEfqco6F54HgxwqTGCE
Rancid X var tydligen ett band från Turin och det här lite punkiga albumet kom alltså ut 1978, det är emellertid mer rockigt och alls inte alltid på något bra sätt. Jag tycker om en del av låtarna (framförallt "In a wasted day") och tycker om hur de alla sjungs men det är både ojämnt och spretigt, ibland förstör gitarrerna för mycket för mig och ibland är det bara trist men som helhet är det väl ändå tämligen intressant lyssning. 

Grant Hart - The Argument (2013) https://open.spotify.com/album/6SZVIBmQ8VPpYaLplRCEVo

Det här är en väldigt ambitiös skiva, både till omfång och det rent musikaliska innehållet kanske man säga och sen är den dessutom löst baserad på Miltons Paradise Lost och Burroghs Lost Paradise (som kanske är baserad på den förra?) fast det har jag läst och alltså inte själv hört. Jag har också läst att Grant Hart var med i Hüsker Dü men det går nog inte riktigt att höra om en inte redan vet det. Vad jag hört tycker jag om och jag har redan börjat komma över mitt initiala motstånd som jag tror fästes vid den väldigt högtravande stämningen i både text och musik samt vad jag kanske upplevde som litet väl bekanta/tråkiga melodier. Nu tycker jag väl snarare om det där, alltså vad jag kan tänka på som rock och pop-historiskt intertextuellt, för det är alltjämt på den nivå att jag inte riktigt kan sätta fingret på det när det inte inte riktigt låter som något annat (utan mycket annat, olika) och det gör det ju inte.


Jag fortsätter sen nån gång.