Fuck Putin

Idag när jag såg ett avsnitt av Portlandia slogs jag av hur liten skillnaden kan vara mellan konst och humor. Innan jag går in på detta kan jag i kortfattade ordalag beskriva Portlandia som en sketch-serie som driver med de trendkänsliga, miljömedvetna, hippie-aktiga så kallade alternativa rörelserna som tydligen ska ha vuxit sig stora i just Portland.
Det är svårt att sätta ord på vad som är roligt med den här serien (precis som med all sorts humor) men det har väl bland annat med timing och oförutsägbarhet att göra. Den här oförutsägbarheten som jag tror är en förutsättning för all sorts humor gör att komedin, liksom ofta konsten, har ett behov av att bryta mot mönster för att få någon effekt, vilket innebär att det lätt blir absurt.
En av de bästa karaktärerna i Portlandia är "The Major" som spelas av Kyle Machlachlan (Agent Cooper i Twin Peaks). När han i det åttonde avsnittet sjöng Portlands "nationalsång" brast jag först ut i skratt, men började sedan faktiskt att tänka på just Twin Peaks. För det finns många karaktärer i Portlandia som, om de gjordes om litegrann, i sin absurditet skulle kunna passa i Twin Peaks, eller någon annan film av David Lynch.
Det är viktigt vad man har för inställning när det gäller vad man skrattar åt eller inte. När man ser Twin Peaks vet man att det kommer att vara "konstigt", så det känns inte passande (särskilt inte i sociala sammanhang eftersom man inte vill förstöra stämningen) att skratta åt en dvärg som pratar baklänges, även om man nu skulle vilja det.
Är man däremot osäker på vad som är okej att skratta åt kan det lätt uppstå pinsamma situationer. Jag tänker till exempel på Fyra Nyanser av Brunt; en film av Killinggänget med både allvarliga och humoristiska scener. Det var som upplagt för missförstånd. Skulle man skratta åt mannen som brände upp hela ansiktet? För det var ju trots allt Robert Gustafsson.
I lite samma kategori som Fyra Nyanser har vi serien Louie. Här övergår komedin lätt i melankoliska, vardagspoetiska och vackra scener. Och själv älskar jag när man kan skratta i ena stunden för att sedan gråta. För det är inte alltid lätt att särskilja på det roliga, tragiska och vackra.