Hej!

När jag ändå mest står och stampar eller sitter i soffan eller på jobbet kan det vara skönt att få lite skitsaker gjorda. Som att skriva av mig lite musik jag klottrat ned notiser om. Jag håller mig ständigt med sånt strunt, spellistor som ska göras, vara bra och tuffa.

Först ett par kassetter tillgängliga digitalt på ifrågavarande bands respektive bandcamp. Olika band alltså men lika i skitbra, skramligt ljud och överhuvudtaget väldigt estetiskt fint men de är också rätt ojämna båda två. Rock n roll som Velvet Underground som låter pop som är lite grann punkig kan man säga, kanske, fastän det väl ändå blott rör sig om pop. Calamari Girls - Before Darwin tape (http://calamarigirls.bandcamp.com/releases) den ena och något starkare tycker jag, från Melbourne. De sista två låtarna är fantastiska ballader. Den andra Polio Club - Polio Club tape (https://polioclub.bandcamp.com/album/polio-club-tape) från Seattle, också denna alltjämt toppen. Lite svängigare, spretigare och mer excentrisk, mer new wave med låten Light as a feather som den stora höjdpunkten.

Och nu hör jag precis en till sån här grej. Möjligen bättre än de ovan fast jag är bara inne på första låten. De heter Top Down och albumet eller kassetten Silver Ashes, och de låter som Dead Moon, produktionen är helt fantastiskt och då visar den sig förstås vara gjord av Fred Cole från just Dead Moon. Dead Moon var stundtals väldigt bra, alltså några låtar är otroliga, till exempel On and on, Demona och Dead in the saddle, annars är de ofta sådär, liksom för häftiga att hålla nivån och med någon fallenhet för att leka lite med hårdrock. Sedan tycker jag inte att alltid att nämnde Freds sång är så himla bra. Med Top Down är det likadant på sista punkten, liksom hos Dead Moon hörs två röster varav den kvinnliga är klart bättre, tyvärr sjunger ändå snubben mer. Nu antar jag att min entusiasm svalnat en aning. Silver Ashes kan höras på bandcamp, bara att googla.

Soda Boys - Soda Boys. https://sodaboys1.bandcamp.com/releases
Det här är mitt i prick musikaliskt, tror bara det är en enda sämre låt sett till riff och melodier och  sångaren låter råbra. Det är ung, poppigt medryckande punk, Gizmos återigen och alla små svenska band från svunna tider. Alltså förutom att gitarristen uppenbarligen är väldigt skicklig låter det väl lite ungdomsgårds/folkets hus-punk om det. Problemet är nu bara texterna som får sägas vara lite väl substanslösa och enformiga, det är Soda boys och soda girls hit och dit, på ett sätt som jag visserligen kan tycka om, konceptuellt och naivistiskt men det är förstås ändå inte mer än så. Lite coolt och roligt och det för mina tankar till greasergänget i Outsiders, Sodapop och Ponyboy ni vet och sen kan jag förstås försöka innebörder, tendenser genom referens. 

Boys - Kind of hurt EP. Spotify.
Ni vet, skitbra EP av Nora från Umeå som också spelar i Holy. Verkligen himla bra tycker jag. Om man ska jämföra är det förutom att vara mer avskalat, sovrumsljudande och mjukare också klart mer tidlöst än Holy och det närmar sig en mer universell popnerv. Mindre 60-tal (eller 2015-populärpsych) och mer indie, sån riktigt fin i sig mindre daterad. Jag tycker mig i alla fall höra en massa olika undflyende saker. Och det blir nästan bara bättre och bättre, låt för låt. Ever before är otroligt vacker och Stars & Lies' alla pärlor till melodier och refrängen sedan, en sån man tror sig alltid ha känt.

Jag ser att Achtungs senaste kommit ut sedan jag sist skrev. Jag är stormförtjust i Joni Ekman, fortfarande, och det är ju rätt häftigt hur mycket han spelar in och ger ut. Welcome to hell är nu inte det bästa han gjort men likväl bättre och tuffare än första Achtungs-skivan. Med det sagt vet jag inte riktigt om det är så himla bra albummusik, det blir lite mosigt (i skallen) och det är väl förstås lika mycket för att alltför många låtar saknar tillräckligt starka melodier. Like you a lot och Welcome to hell är råbra och det är rätt fint med enkelheten i texterna som jag tror mig ha läst honom helt enkelt förklara med sin begränsande engelska. 

Death Valley Girls är ett riktigt bra band. Lyssna bara på Wait for you, från deras senaste singel. Vad jag tror vara debutalbumet från förra året är däremot lite ojämnt, jag gillar till exempel inte rockigheten i Sanatarium blues. Lätt att hitta alltihop på spotify. Jag inbillar mig att de musikaliskt ansluter sig till en ganska amerikansk tradition, surfmörk postpunk kanske, och det är skitfett så länge de håller sig till den och på singeln från i år gör väl båda låtarna också det.

Jukka Nouisianen har tillgängliggjort en ny låt med video till, jag la upp den i förra inlägget. Eftersom att jag inte förstår finska vet jag inte vad det ska bli av det. Jag förstår heller inte hur han kan vara så bra, göra det han gör så bra. Det känns också helt omöjligt att någon skulle kunna göra något liknande i Sverige. Ofattbart att kunna ro i land det här; https://www.youtube.com/watch?v=OLS_bEXDhPU (det är en massa finskt prat i mitten av klippet, en låt i början och en i slutet).

En för mig ny upptäckt är Mac Blackout och dennes egensinniga punk. Det finns en singel från 2010 där låten Don't let your love die är råbra fastän den mest låter 80-tal och new eller cold wave. Och ett mycket rockigare album från 2014, väldigt spretigt och ojämnt men med en fantastisk dänga i I'm in love with you - riffet och refrängen är ren och skär lycka.

Copy Cats - An idea died (2014).
Ett spanskt band som gör klart lyssningvärd punk på engelska av det tillgängliga och poppigare  slaget. Jag vet inte riktigt om jag vill beskriva som 77-78 (gissar att de skulle vilja) men väl brittiskt. Skivan är väldigt enformig och aldrig riktigt riktigt bra.

Arre! Arre! - A.T.T.A.C.K. 
Ny svensk punk på engelska, tuff och bra. Hittills kan jag ha lite svårt för en del av låtarna men Fight the system är en jag tycker mycket om. Det är lite surfrockiga gitarrer men framförallt riot girrrl och mycket svängiga melodier. Säkert en fröjd att se live. Läs mer annorstädes..

Simon Joyner - Grass, branch & bone.
Jag är väldigt exalterad över den här skivan och ser mycket fram emot att lyssna mer. Americana eller country fast enkel, något i stil med Townes som bäst och Guy Clark, när det inte är så mycket country. Ibland låter det lite som Cohens Songs-skivor, ibland nån Neil Young-låt. Fast kanske kan jag ändå tänka att Joyners låtar ibland balanserar stundtals nära popen, rent och fint, såsom singer-songwriters kan te sig, att det kunnat vara lite råare. Allt sånt enfaldigt tvivel skingras i låten In my drinking dream, den är bäst. Jag är också nyfiken på hans tidigare skivor, inte minst The cowardly traveller pays his toll från 1994 som verkar vara toppenbra lo-fi rock, en bra bit från den här senaste skivan.

Hinds.
Till slut kom jag fram till tycka att det här är ett bra band. Hinds kommer från Spanien, sjunger på engelska och har släppt ett gäng enstaka låtar, singlar och en liten samling som dock hunnit efterföljas av ytterligare ett par låtar och det verkar bli ett album efter jul. Stuket och kvaliteten på låtarna varierar ganska mycket (Garden är nog bäst), det är svårt att sätta fingret på, hipstrigt men ändå originellt och jag gillar de bärande rösterna och attityden.

Sissy - Gave birth to a mum EP
Bra ny musik, postpunk från Dublin, redan deras första ep var rätt bra men nu låter de tuffare och bättre.


Massa annat, alltid massa annat, kansken, förmodligen åtminstone bättre än nämnda Copy Cats. Till exempel Diät och Flesh World och Könsförrädare är ju fortsatt bra och Rat Columns tar på nya epn ett trevligt steg mot brittisk indiepop. Woollen Kits har släppt en toppenlåt i Girl with heart.
Jag recenserar ju inte utan noterar. För mig själv och kanske tipsar. Högst värdig att noteras är också Jamie Paul Lamb som tydligen spelat in spännande musik sedan 80-talet och nu tillgängliggjort allt på sin bandcamp, gratis, och åh, albumet under (band?)namnet Gnomes låter otroligt bra. Han kan väl sägas vara löst hemmahörande bland punk och rocknroll. Detsamma gäller för Outsiders som ska ha varit ett av England första punkband men vars debutskiva Calling on youth (1977) är ovanligt otydlig till koncept, exempelvis innehållandes ett par rockballader. En handfull av låtarna är råbra och frontmannen Adrian Boreland bildade för övrigt sedan The Sounds, också dom stundtals fenomenalt bra. Och det franska bandet Rob Jo Star Bands enda och självbetitlade album från 1975 är också det både bra och intressant, potentiellt suberbra vore det bara inte för vissa jävligt störande synthinslag.