Fuck Putin

Science fiction-genrens sällsamma tillbakablickande (eller egentligen begränsat till Star Wars)

När jag såg episod VI härom månaden slogs jag av hur dålig fantasi George Lucas har gällande praktiskt taget allting som inte rör rent teknologiska aspekter. Missförstå mig nu inte, detta är inte en kritik av Star Wars kvaliteter som film betraktat, vilka är obestridliga, utan en kort betraktelse av dess politiska element (en extern kritik med Bourdieu, dvs. den typ av kulturkritik som jag förstår mig på).

Den sociala värld som George Lucas målar upp bjuder på anmärkningsvärt lite, om något, som inte var bekant för Lucas egen samtid; heteronormativ och monogam kärlek (i den mån temat berörs), traditionella könsroller, tydlig måttfullhetsnorm, kapitalism m.m. Här ska jag fokusera på galaxens politiska konstitution (politiken, i dess dystopiska form, hamnar ju ofta i förgrunden i science fiction-filmer). Det politiska systemet i galaxen är ju alldeles uppenbart modellerat utifrån den klassiska berättelsen om Rom. Republiken (aristokratisk, inte demokratisk) som för att skydda sig själv från yttre eller inre hot ger en man (Palpatine eller Kejsaren) diktatoriska befogenheter att upphäva konstitutionen (införa en typ av undantagstillstånd), just för att rädda denna konstitution. Men då makt naturligtvis korrumperar frestas denna tillfälliga diktator att permenentera sin ställning, avskaffa senaten och upphöja sig själv till kejsare (och därmed upplösa republiken). Utöver denna berättelse lånar Star Wars sin begreppsapparat från Rom; senat, imperium, kejsare (tom. den militära terminologin är romersk, och truppenheterna kallas legioner). Viss inspiration kan även skönjas från Tredje riket, även om den är av det ytligare slaget, och främst gäller Imperiets estetik, militarism och ondskefullhet.

Star Wars-filmerna hade premiär 1977 – 1983, precis i en tid då nya maktbegrepp började cirkulera i större utsträckning. Nätverksmakten, och med detta närliggande begrepp, är väl det som fått störst spridning, såväl i vetenskapen som i det offentliga samtalet; det utgör standardmodellen i dagens organisationsteori- och praktik (det horisontella, flexibla företaget á la Toyota). Till detta kan läggas Foucaults maktbegrepp, som pekar åt samma riktning (liksom Hardt och Negris Imperieteori, som i många avseenden står i övertydligt bjärt kontrast till Star Wars). I Star Wars är Imperiet däremot rigoröst hierarkiskt ordnat, så till den grad att det faller i sin helhet bara för att Kejsaren dör (hela den kejserliga flottan är ju intakt vid filmens slut). Vidare är makten samlad i rigida personer/positioner/punkter, vilket går rakt emot moderna maktteoriers flytande och relationella maktbegrepp (inte bara närverksmakten utan även den weberska makten med dess rågång mellan person och position).

Ännu ett säreget drag med Imperiet är dess totala avsaknad av social eller ekonomisk underbyggnad. Det må vara av rent berättarmässiga skäl (vem vill höra utläggningar om skatteuppbörd i en sån film?), men det ger samtidigt en slående bild av det galaktiska systemets funktionssätt; Imperiet som en fritt flytande kropp, en våldets parasit som på avstånd suger ut resten av galaxen. Imperiet är rent våld, tvång och ingenting annat, den saknar ideologisk underbyggnad eller ett socialt kontrakt som legitimeringsprincip. I detta liknar det snarast en maffia som utövar beskyddarverksamhet över en stadsdel, eller en prefeodal kringresande krigsherre som plundrar varthelst han kommer. Man kan i vilket fall inte påstå att Imperiets makt är vidare produktiv.

Vad som emellertid är genuint nyskapande är hur makten (den exekutiva såväl som den beslutsfattande, dessa är ju oskiljaktiga och samlade i Kejsarens person) samlas i en enorm rörlig krigsmaskin, dödsstjärnan. Den politiska och militära makten sammanfaller alltså till fullo, men det intressanta är hur de förenas i en rörlig fysisk enhet, likt ett enormt hangarfart. Inte en huvudstad, inte en nationalstat, inte ens en traditionell befäst borg, utan en rörlig, offensivt inriktat borg. Dock, även i dödsstjärnans fall döljer sig en bakåtblickande underton; dödsstjärnan centraliserar nämligen makten, vilket gör Imperiet sårbart för enstaka angrepp. I själva verket är Imperiet besynnerligt enkelt att angripa, det räcker med att träffa kraftgeneratorn i dödsstjärnans mitt för att få hela Imperiet på fall. Det var precis denna sårbarhet som koncentration och centralisering av viktiga funktioner medför som Pentagon sökte undvika genom att utveckla internet.

Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt här, men. Hur kommer det sig att en genre (nåväl, en filmserie) som vars själva definition ålägger ett framtidsperspektiv, kan vara så djupt konservativ när den tvingas röra sig utanför naturvetenskapen? Svaret ligger väl på sätt och vis i namnet (science har ju en snävare betydelse i engelskan), men jag tycker ändå att det är lite underligt.