Ibland när jag läser Min Kamp kan jag ifrågasätta vad jag egentligen håller på med. Varför läser jag sida efter sida av till synes slumpmässigt utvalda, ofta extremt ordinära episoder ur någon annan persons liv? Skulle jag inte få ut mer av att läsa en politisk analys av Palestinakonflikten, filosofiska funderingar över det kapitaliska samhället, eller en idéroman där olika teorier bollas mot varandra?

Fast nu är ju Min Kamp absolut inte ett idélöst projekt, hela romansviten i sig är väl byggd på en tanke om extremrealism, och att Knausgård lämnar ut så många personer är ju ett ämne som tål att diskuteras. Och det är väl det som är så fängslande, att han går in så djupt på sitt privatliv och inte döljer några jobbiga detaljer, vilket ger hans text en prägel av autencitet. Det är väl folkets törst efter det privata, autentiska och ordinära, som alla kan känna i sig i, som är den stora orsaken bakom hans popularitet.

Man kan jämföra hans böcker med bloggar, där folk frossar i vardagligheter – vad man åt idag, vad man ska göra imorrn - och där man då och då även får ta del av privata självbekännelser. Skillnaden är att om Min Kamp vore en blogg skulle den sakna de korta, rastlösa texterna. Varje inlägg skulle istället sträcka sig över tiotals, ja hundratals sidor. För man läser inte Min Kamp som man läser någons blogg, för att kolla läget lite då och då, jaha vad har Knausgård gjort idag då, har han skrivit något roligt - det är snarare helheten som räknas. Ibland kan jag tycka att den känns lite tråkig och läsa flera sidor utan att engagera mig. Men man måste ha lite tålamod för att kunna komma in i berättelsen och engagera sig för karaktärerna; t.ex oroa sig för att den lille Karl-Ove ska åka fast för ett bus, eller glädjas över att han börjar hänga med den där söta flickan på lågstadiet. Det är episoder som drabbar en långsamt men lämnar djupa intryck.

and when you want to live, how do you start, where do you go, who do you need to know?

Har spenderat kvällen hemma, själv. Det har varit trevligt, jag har lyssnat på musik och läst. Men nu så drabbades jag av en viss rastlöshet. Såna perioder kommer och går, då man inte riktigt vet vad man ska göra, man har ingen uppgift att utföra och inget att fördriva tiden med. Så varför inte skriva ett litet inlägg?..

För bara typ ett år sedan hade jag det svårare att hantera rastlösheten. Och framförallt ensamheten. Jag har å ena sidan alltid uppskattat att vara själv, men bara när det är självvalt. Eller om man vet att man kommer att träffa folk snart, så att man inte behöver oroa sig för att man ska vara ensam alldeles för länge. Men just när man inte har något särskilt planerat, utan bara sitter hemma och hoppas på att något ska hända, då är det svårt att koppla av.

Nuförtiden har jag lättare att hantera ensamma kvällar. Jag drabbas inte lika ofta av den där rastlösheten, eller de desperata drömmarna om ett annat liv som då brukade uppstå. Det där suget i magen som gjorde att man söp sig dyngrak på helgerna för att man inte visste hur man annars skulle träffa nya människor, och kanske den där tjejen som man hade fantiserat ihop i otaliga konstellationer.

Hursomhelst, jag undrar om det kommer hända någon gång i ens liv, att man aldrig, eller i alla fall väldigt sällan, upplever den där rastlösheten, planlösheten. Att man ständigt antingen har något att göra, eller kan njuta av att inte göra något eftersom man redan har utfört något.

Det svåraste är ju att göra något man vill göra, när man inte vet vad man vill göra. Men det finns ju så många möjligheter ändå, så något borde man väl komma på..

Är inte student/kårpolitiken ganska oseriös, rentav gnällig och bortskämd? Huvudkravet i kårpolitiken verkar ju alltid vara höjt studiemedel, jag kan dock omöjligen acceptera studenters och kårers krav på höjda studiemedel annat än under förutsättning att bättre utbildning är den huvudsakliga prioriteten. Ställ i första hand krav på digra litteraturlistor och en mångdubbling av antalet lärarledda timmar. Först när studenterna faktiskt lägger ner 40 timmar i veckan på studier är det rimligt att höja studiemedlet. Min erfarenhet är att praktiskt taget ingen jag har träffat har pluggat heltid (annat än då de har läst mer än 100 %), ändå tjuter folk av indignation då de måste läsa 1000 sidor på ett moment (1000 sidor fördelat på fem veckor blir 40 sidor per "arbetsdag", eller fem sidor per "arbetstimme"). Om man pluggar 20 timmar i veckan har man rimligtvis tid att jobba 20 timmar i veckan också, och vips har man fördubblat studiemedlet på egen hand.

Alltså (för att parafrasera socialdemokraternas geniala ATP-kampanj); gärna studiemedel, men först en rejäl utbildning.

Och två saker till:
- Den stora merparten av alla studenter (undantaget humanister och vissa samhällsvetare) kommer lik förbannat få en högre livsinkomst än de som saknar universitetsutbildning. Studiemedel innebär således en regressiv omfördelning, från arbetarklass till medelklass.
- Sluta ställ krav på arbetsmarknadsanpassning, det är vulgärt och missar poängen med den fria utbildningen. Den som läser sociologi ska inte förvänta sig att utbildningen ska skräddarsys efter arbetsmarknadens behov, det ger en väsentligt sämre och mer ointressant utbildning. Därtill ger det ett sämre samhälle. Samma kritik bör för övrigt riktas mot företagen; det är inte universitetens uppgift att ge studenterna företagsspecifika kunskaper, som många arbetsgivare verkar tro. Universitetet ska ge en bred grund, inte skräddarsy specialister med en inriktning så smal att de bara kan få jobb på en handfull arbetsplatser.

Det är ju ganska uppseendeväckande att Carl Bildt än i dag inte kan ta avstånd från sina motioner som var avsedda att hindra sanktioner mot apartheidregimen.

Det här är en asbra skiva. Lika bra att slänga upp det här.
Vånna Inget - Allvar

Epistemologiskt problem som ett romantiskt fragment

Tankar dyker upp till synes ur intet, överraskar en och pådyvlar begreppsliggörandet, att de måste artikuleras. De svävar strax utom oss, omärkbara, för att sedan ge sig till känna och då uppstår två alternativ: Antingen nedtecknas de på den efter bläck törstande sidan i skrivboken, eller berättar man dem rakt ut i luften, där de återigen får beblandas med det förgängliga.

Tankens inneboende vilja att inför världen ge sig till känna, genom oss. Var kommer de ifrån och vems är tankarna?

Jag funderar på en ambitiös analys av Erik Hamrén och varför han enligt mig är en dålig förbundskapten. En annan grej är det med den gängse idiotiska inställningen till idrott och då i synnerhet fotboll där det blir väldigt tydligt. Slutligen när jag en teori om hur folkhemsmentaliteten eller i alla fall den efterföljande socialdemokratiska egentligen inte är död, detta med Annales-skolans tankar om mentaliteternas tröghet i åtanke. Teorin skulle kunna exemplifieras med en analys kring moderaternas sätt att knyta an till dessa tankar, alltså de klassiskt socialdemokratiska. Mycket på gång, sånt som kan dyka upp här, men frågan är om någonting någonsin ser dagens ljus.

Handtag, famntag.

Med utgångspunkt i den fars som socialdemokraterna har framfört de senaste månaderna måste man dra endera av följande slutsatser:
1. En majoritet av partiets företrädare är fullständigt inkompetenta, och förstår inte att upprepad offentlig kritik av Juholt/ledningen/partiets politik knappast gynnar någon annan än borgerligheten.
2. De interna kritikerna inser detta (de flesta är ju trots allt yrkespolitiker sedan decennier), men skiter i det. Dvs. deras syfte är inte att få rätsida på partiet, utan tvärtom att skada det (eller skada Juholt/nuvarande ledningen/partiets nuvarande politiska inriktning).

Om reaktionerna på SCUM-manifestet

Min morsa frågade i dag vad jag tyckte om ovan nämnda teaterföreställning, men kanske mest om reaktionerna. Jag svarade: Det handlar mest om medelåldersmän som har en skev verklighetsuppfattning, nämligen den om att samhället styrs av radikala feminister och att någon gång får det vara nog. (Hur absurt det är att Moderata männen i aktuella kommun tänker demonstrera mot en teaterföreställning är inte värt att skriva ut.)
Men det jag inte sa till morsan var följande, eftersom det slog mig först senare:
Efter dåden i Utöya blev nationalister i Norden tilldelade ett visst ansvar eftersom de hade gemensam världsbild med Breivik. Men det Breivik också hade en uppfattning om var hur feminismen och kulturmarxister styr världen.
Så frågan som jag tycker då borde ställas till dem som är så upp över öronen förbannade på Turteatern, och personer som försvarar uppsättningen, är: Är ni medvetna att ni delvis delar exakt samma världsbild som Breivik?

Årets julklapp: 4 gånger Sebald - plus extramaterial! Över 1000 sidor för bara 200 kr.

-------------------------------------------------

Hövlighet - inte sällan ansett som tråkigt, stelt, borgerligt, gammaldags, till och med falskt - är inte det egentligen en utpräglad, och grovt underskattad, jämlikhetsprincip? Att visa respekt och intresse för alla människor man möter, inte bara för dem som man själv anser sig ha utbyte av, inte bara för dem som man tillskriver tillräckligt hög status.

-------------------------------------------------

Jag hjälpte nyligen Bore med att skriva debattartikel angående regeringens förslag (i senaste budgetpropositionen) att föra över resurser från mindre, nyare till större och mer väletablerade högskolor. Att föra samman texten till en sammanhållen artikel överlät jag till Bore, mitt uppdrag bestod i att leta upp forskning på området (alltid lika kul att slå högern på fingrarna med hårda fakta!), och skriva ett par stycken utifrån denna.
Styckena nedan är lite grann tagna ur sitt sammanhang, men jag hoppas att helhetsbilden är tydlig ändå: regeringen klär sig i allmänintressets skrud, låtsas vara neutrala teknokrater som bedriver en objektiv, vetenskapligt grundad (opolitisk) politik till hela svenska folkets fromma. Egentligen rör det sig givetvis om klasspolitik, som därtill allt som oftast är direkt ovetenskaplig (i den mån man kan tala om "vetenskaplig" politik, dvs. politik som grundar sig på vetenskapliga konsekvensbedömningar)

"Liksom många av de utbildningsreformer som regeringen genomdrivit de senaste åren finns det anmärkningsvärt lite stöd för det bland i modern forskning och bland berörda remissinstanser. Tvärtemot vad Björklund påstår visar studier på området att forskning och utbildning är åtskilda verksamheter, vilket betyder att högskolor som bedriver forskning inte alls har högre standard på utbildningen. De mindre högskolorna uppnår lika bra resultat, dvs. har lika bra utbildning, som de större, om man kontrollerar för studenternas sociala bakgrund. Skillnaden består i att de mindre högskolorna lockar fler studenter från studieovana miljöer. Det finns alltså inga kvalitetsvinster att göra på centraliseringen."

"Vidare ligger de mindre högskolorna vanligtvis i regioner med högre arbetslöshet, och lockar studenter med större arbetslöshetsrisk, varför förslaget rimmar illa med regeringens arbetslinje."

"Helhetsbilden av regeringens högskolepolitik är tydlig; färre ska studera, det ska bli dyrare att studera, det ska vara en förmån att kunna studera. Förslaget drabbar otvetydigt de studenter med arbetarbakgrund som är överrepresenterade på de mindre högskolorna. När Björklunds förslag sätts i samband med hans övriga utbildningspolitiska "reformer"- skapandet av "döda ändar" i utbildningssystemet (genom att yrkesförberedande program inte längre ska ge högskolebehörighet), tidigare sortering av elever (t.ex. genom elitklasser redan på högstadiet!), den ohämmade tillväxten av segregerande friskolor, samt nedskärningar av komvux, där det är väl belagt att samtliga dessa åtgärder utgör allvarliga hinder för social rörlighet - blir slutsatsen självklar: Björklunds politik syftar till att cementera och förstärka klassamhället. Klassbakgrund ska i allt högre grad tillåtas bestämma barns möjligheter i livet, sicken frihetsreform från ett förment liberalt parti! Liksom regeringens politik på övriga områden rör det sig om traditionell, bakåtsträvande klasspolitik. Att ta från de fattiga och ge till de rika synes vara kungsordet för regeringens omvända Robin Hood-politik.

Anteckning ur liv
Uppsala är en plats med anor, och när jag mötte Björn tidigare under dagen på Carolina Rediviva, längst uppe på Drottningsgatan med backen ned mot Fyrisån och slottet som en hägrande rovfågel till höger, tog vi en ritual-cigg på den stora stentrappan. Känner du historiens vingslag? skojade Björn, och jag svarade: ja, det gör jag faktiskt. Nu sitter jag på mitt vandrarhem, har spelat biljard med en kille med ADHD, han sa: näe, jag är här och letar ett jobb, jag har ADHD, och de har någon form av arrangemang för sådana som oss här i Uppsala. Och jag tänkte: Vad svarar man på det? Jag beklagar? Va kul! Tur att de har fixat jobb för sådana som dig? Det är inte att uttrycka mig för starkt att jag blev litet förlägen när han sa det.
I min sovsal bor det en kille som jag aldrig har sett lämna sin säng. ADHD-killen berättade att han, sängliggaren, hade bott här i två och en halv månad, och förlägenheten slog mig även vid detta yttrande av den gode smålänningen, han är från Vetlanda och verkar inte sakna hålan, som han sa. Sängkillen kändes tragisk, jag vet inget om honom och jag vet inte om jag kan tänka så om honom. Man tänker illvilliga och maliciösa tankar, vare sig det var ens mening eller inte.
Det finns något djupt lugnande över att bo på opersonliga vandrarhem, inrättningar där man medtar endast sina viktigaste ägodelar; några kläder, tändare och cigaretter, böcker, skrivböcker och en dator. Man inser hur lite man behöver för att kunna fördriva tid och vara nöjd med samma fördrivna tid.
Det var frost i morse när jag gick till Universitetshuset. Med min hastiga gång, jag riskerade att bli försenad annars, släppte ibland fotsulorna från den lätt blanka asfalten. Men det var ljust. Genomskinlig blå himmel, övergång till närmast vitt borta där husen mötte horisonten. Mellan gränderna nådde solljuset mig ibland, men jag vågade inte stanna upp för att känna hur solen verkligen värmde, för det gjorde den, på mina vänstra axel som blottades i korta ögonblick för strålningen.
Kukbajsfitta – det kommer bli en sen natt, jag måste skriva klart en hemtenta.

vafan jag kan inte kommentera björns inlägg så får väl skriva min kommentar som ett eget inlägg:

håller med dig om att brideshead-hypen handlar mycket om att romantisera dåtidens aristokrati som man tänker hade en viss smak och stil som saknas idag.

angående "Bridesheadmodet renässans", dvs när det "aristokratiska" modet blev mainstream, håller jag med dig till viss mån i ditt resonemang om social status som delorsak. men då får man inte glömma att Brideshead framförallt har varit en inspirationskälla för de "alternativa kretsarna" (s mode).

att klä sig som om man levde för hundra år sen kan vara ett sätt att ta sig an en outsiderroll. man vill ta avstånd från det samhälle man inte passar in i genom att hänge sig åt en bättre, svunnen tid.

att man klär sig "aristokratiskt" behöver alltså inte innebära att man vill visa på högre social status. jag tror snarare att det är identifieringen med utanförskapet, eller längtan efter något annat, som har varit inspirerande för alla indiekids som vill se ut som sebastian flyte.

Om vi ska spinna vidare på det ”aristokratiska” modet tror jag även att samma känsla av utanförskap och flyktlängtan har varit drivkraften bakom den ”aristokratiska” looken som t.ex ”the embassy” har anammat, och som har varit väldigt inflytelserik i popsverige, men nu är jag kanske lite off topic.

Tre teser om Downton Abbey

1. Idealiseringen av den viktorianska och edwardianska aristokratin (från Austen- eller Brontëfilmatiseringar till Gosford Park, Brideshead och Downton Abbey) är direkt historierevisionistisk. "As late as 1914, a third of the population had incomes which did not provide them with sufficient food to sustain health throughout the year... and a further 40 % or even more lived so close to the margin that they often were forced below it by a veriety of life events". Underklassen var så depriverad att den av överklassen betraktades som "en främmande ras". Dessa tre fjärdedelar inkluderar givetvis lejonparten av adelns otaliga tjänare, drängar och pigor, som i filmer och serier framställs som besynnerligt välmående.

2. Detta är väl egentligen inte en tes, utan mer en undran. Varför är det bara den brittiska aristokratin som idealiseras i populärkulturen? Exempelvis tyska skildringar (se t.ex. Effi Briest eller Det vita bandet) av de preussiska junkrarna är betydligt mörkare (och, kan tilläggas, mer realistiska). Britterna har inte på samma sätt som tyskarna gjort upp med sin historia, men den brittiska adeln var naturligtvis lika militaristisk och tyrannisk som sina tyska likar. Utan att överdriva skulle jag vilja påstå att de verkliga förlagorna till Downton Abbeys huvudkaraktärer med all säkerhet var vidriga människor, som i händelse av en (rättfärdig) revolution (med rätta) skulle halshuggas.

3. (Här kommer väl egentligen själva tesen). Samtidens misskrediterade kapitalism (finanskriser groteska klassklyftor och vulgär ekonomism) har gett upphov till ett behov av bilden av en "god kapitalism", som kan legitimera klassklyftorna. Felet är inte kapitalismen eller klassamhället i sig, utan dagens vulgärkapitalism. Skillnaderna mellan det i Downton Abbey framställda klassamhället och samtidens dito är två: (1) Dåtidens aristokrati hade klass, bildning, talade väl, klädde sig smakfullt, och framförallt, hade andra värden än de naket monetära. Dagens finanskapitalister är däremot vulgära, obildade och förblindade av dollarn. (2) Dåtidens aristokrati, liksom dåtidens brukspatroner (exempelvis Kempe här i Umeåtrakten) hade en personlig relation till sina undersåtar och arbetare, tog hand om dem, lät dem bo på sina gods, kanske till och med niade dem. Klasserna förenades av personliga och kulturella lojalitetsband. Samtidens klasser förenas endast genom en penningrelation, och överklassen känner knappast till ens namnet på sina arbetare, som ju i globaliseringens tidevarv bor, lever och arbetar på andra kontinenter.
Jag tror Downton Abbeys enorma framgångar, liksom Bridesheads renässans, har sin grund i just detta; behovet av en god, social kapitalism, och ett förvisso orörligt men åtminstone respektfullt (och smakfullt!) klassamhälle.

Förövrigt tror jag att Bridesheadmodets renässans bottnar i ett liknande förhållande; en romantisering av svunna tiders mer smakfulla klassamhälle, i förening med ett ökat behov av att markera social status i samband med samtidens vidgade klyftor.

fatta vilken story Johan Persson och Martin Schibbye sitter inne på.

okej, jag plockar upp er i eftermiddag?
vi köper öl och åker runt