Fuck Putin

Tre teser om Downton Abbey

1. Idealiseringen av den viktorianska och edwardianska aristokratin (från Austen- eller Brontëfilmatiseringar till Gosford Park, Brideshead och Downton Abbey) är direkt historierevisionistisk. "As late as 1914, a third of the population had incomes which did not provide them with sufficient food to sustain health throughout the year... and a further 40 % or even more lived so close to the margin that they often were forced below it by a veriety of life events". Underklassen var så depriverad att den av överklassen betraktades som "en främmande ras". Dessa tre fjärdedelar inkluderar givetvis lejonparten av adelns otaliga tjänare, drängar och pigor, som i filmer och serier framställs som besynnerligt välmående.

2. Detta är väl egentligen inte en tes, utan mer en undran. Varför är det bara den brittiska aristokratin som idealiseras i populärkulturen? Exempelvis tyska skildringar (se t.ex. Effi Briest eller Det vita bandet) av de preussiska junkrarna är betydligt mörkare (och, kan tilläggas, mer realistiska). Britterna har inte på samma sätt som tyskarna gjort upp med sin historia, men den brittiska adeln var naturligtvis lika militaristisk och tyrannisk som sina tyska likar. Utan att överdriva skulle jag vilja påstå att de verkliga förlagorna till Downton Abbeys huvudkaraktärer med all säkerhet var vidriga människor, som i händelse av en (rättfärdig) revolution (med rätta) skulle halshuggas.

3. (Här kommer väl egentligen själva tesen). Samtidens misskrediterade kapitalism (finanskriser groteska klassklyftor och vulgär ekonomism) har gett upphov till ett behov av bilden av en "god kapitalism", som kan legitimera klassklyftorna. Felet är inte kapitalismen eller klassamhället i sig, utan dagens vulgärkapitalism. Skillnaderna mellan det i Downton Abbey framställda klassamhället och samtidens dito är två: (1) Dåtidens aristokrati hade klass, bildning, talade väl, klädde sig smakfullt, och framförallt, hade andra värden än de naket monetära. Dagens finanskapitalister är däremot vulgära, obildade och förblindade av dollarn. (2) Dåtidens aristokrati, liksom dåtidens brukspatroner (exempelvis Kempe här i Umeåtrakten) hade en personlig relation till sina undersåtar och arbetare, tog hand om dem, lät dem bo på sina gods, kanske till och med niade dem. Klasserna förenades av personliga och kulturella lojalitetsband. Samtidens klasser förenas endast genom en penningrelation, och överklassen känner knappast till ens namnet på sina arbetare, som ju i globaliseringens tidevarv bor, lever och arbetar på andra kontinenter.
Jag tror Downton Abbeys enorma framgångar, liksom Bridesheads renässans, har sin grund i just detta; behovet av en god, social kapitalism, och ett förvisso orörligt men åtminstone respektfullt (och smakfullt!) klassamhälle.

Förövrigt tror jag att Bridesheadmodets renässans bottnar i ett liknande förhållande; en romantisering av svunna tiders mer smakfulla klassamhälle, i förening med ett ökat behov av att markera social status i samband med samtidens vidgade klyftor.