Fuck Putin

Ibland när jag läser Min Kamp kan jag ifrågasätta vad jag egentligen håller på med. Varför läser jag sida efter sida av till synes slumpmässigt utvalda, ofta extremt ordinära episoder ur någon annan persons liv? Skulle jag inte få ut mer av att läsa en politisk analys av Palestinakonflikten, filosofiska funderingar över det kapitaliska samhället, eller en idéroman där olika teorier bollas mot varandra?

Fast nu är ju Min Kamp absolut inte ett idélöst projekt, hela romansviten i sig är väl byggd på en tanke om extremrealism, och att Knausgård lämnar ut så många personer är ju ett ämne som tål att diskuteras. Och det är väl det som är så fängslande, att han går in så djupt på sitt privatliv och inte döljer några jobbiga detaljer, vilket ger hans text en prägel av autencitet. Det är väl folkets törst efter det privata, autentiska och ordinära, som alla kan känna i sig i, som är den stora orsaken bakom hans popularitet.

Man kan jämföra hans böcker med bloggar, där folk frossar i vardagligheter – vad man åt idag, vad man ska göra imorrn - och där man då och då även får ta del av privata självbekännelser. Skillnaden är att om Min Kamp vore en blogg skulle den sakna de korta, rastlösa texterna. Varje inlägg skulle istället sträcka sig över tiotals, ja hundratals sidor. För man läser inte Min Kamp som man läser någons blogg, för att kolla läget lite då och då, jaha vad har Knausgård gjort idag då, har han skrivit något roligt - det är snarare helheten som räknas. Ibland kan jag tycka att den känns lite tråkig och läsa flera sidor utan att engagera mig. Men man måste ha lite tålamod för att kunna komma in i berättelsen och engagera sig för karaktärerna; t.ex oroa sig för att den lille Karl-Ove ska åka fast för ett bus, eller glädjas över att han börjar hänga med den där söta flickan på lågstadiet. Det är episoder som drabbar en långsamt men lämnar djupa intryck.