förlåt mig

jag är lite full, mycket kär, och lyssnar på primal scream, ja, tidiga. fy fan! love u guys!

En oansenlig juldikt

vi separerar snöflingor
annorlunda perspektiv på en skitsak

rullar omkring över skidspåren
går vilse i skogen
somnar i snöhögar
tappar fotfästet
svävar iväg från denna rastlöshet

God jul från ivar till er alla!

hej alla jul-bloggare! skickar här en kärleksfull julhäslning från dalarna där jag detta år firar jul! första gången på väldigt länge som jag inte innfinner mig i umeå stad under denna fantastiska högtid! saknar er i vanlig ordning - vilket blir extra påtagligt när denna klassiska återvänfning inte blir av! hoppas att de klappar ni önskar ligger under granen och att alla era önskningar blir sanna!
med vänliga julhälsningar / ivar

En skrivelse

Angående julfesten föreslår jag att Atlantis får ljuda ur högtalarna, helst i sin helhet. Diskutera gärna vidare i kommentarsfälten. Vi kan till exempel sjunga "Hej tomtegubbar", slå i glassen och vara lustiga! På julaftonskvällen får alla komma hit till vår enkla boning och följa ovanstående exempel eller bara ögonstråla ut det kristna kärleksbudskapet.

Jag kom att tänka på En socialists försvarstal, Antons. Någonstans ifrån att kunna vara osympatisk, jag alltså, fastän ansatsen att vara människovän falla in i förakt mot den människofientlighet som finns i nästan allt, överallt. Och att gå vilse i det där jonglerandet, bollarna far omkring och snurrar runt, man tappar en, tar upp en annan. Färgerna rörs omkring och nyanserna går upp i varann, eller försvinner ur blickfånget. Vilken bra text det var, det där försvarstalet! http://grabbarochjargong.blogspot.se/2009/09/en-socialists-forsvarstal.html

Fin Lördag

Jag läser Röda rummet. Det passar bra för ikväll får jag se grabbarna, kavaljererna, artisterna; filosofer, litteratörer, målare och drickare, antropologer och misantroper. Det snöar ju just ymnigt, mjukt över den frusna marken, orange, lila och vitt i luften, istället för bara mörkt. Kanske behöver vi inte frysa. Säkert blir det folköl. Ingen punsch nä. Skål ändå!

Apropå baracken

Den här låten spelade jag in för nästan fyra år sedan, i baracken, en mörk eftermiddag i mars.

Drömmen om pilsner, drömmen om vin

Gick ned åt älven att se vattnet. Där nytt uppvandringsrekord för lax och havsöring, 8920 respektive 621 stycken, sedan Stornorrfors och räkning. Det sken svart och av stadsljushimmel. Undra när vi, här uppe, blev fler än de. Önskar en kväll i baracken, en helg i Björna. Fast ikväll är det på spåret, i Mariestad, Gopa och på Holmön. I Luleå, Uppsala och Malmö likaså.

Bra!

Perhan Khoshkele "Poems of a Young King (Cathy's New York City-mix)"

2012, November

Jag glömde det viktigaste (i det här sammanhanget är det faktiskt inte Zlatan, det får andra skriva om, stackars infantiler, leve Zlatan). Det råder rökförbud på Friends Arena.

Reflektioner

Jag är sjuk, när jag blev det tänkte jag att det inte var något konstigt med det. Tvärtom, det verkade rimligt. Nu är det som att jag tappat bort det där perspektivet. Det är inte rimligt mer. Sverige - England. Jag har köpt godis som jag förstås inte klarar av att äta, jag kan inte tugga något vidare. Nog om det, om mig. Erik Hamrén är fel, det har han varit från början, tycker jag. Hans utstrålning suger, han är en fjant, dessutom har han lyckats degradera det svenska försvarsspelet avsevärt - till förmån för vad? Större mod och tro på det egna spelet. Inte direkt. Nyliberala luftformuleringar. Trygghet kommer bakifrån. Så enkelt ser jag det. Det finns andra saker att störa sig på, traditionella landslagsfenomen. Jag tänker på det underliggande förtrycket av allsvenska spelare samt åldersfixeringen. Det sistnämnda är en modern myt inom landslagsfotboll. Att satsa ungt för sakens skull är egentligen ganska meningslöst. de lag man satsar på och spelar ihop behöver inte ha en tänkt hållbarhet längre än över ett eller ett par mästerskap, kanske tre. Sällan sitter förresten en förbundskapten längre än så. Att införskaffa erfarenhet från landslagsspel är naturligtvis viktigt men jag vill hävda att de spelare som är tillräckligt bra ju faktiskt ändå kommer göra det, hur simpelt det än låter. Ett exempel blir Tobias Sana, är han där för sin kvalité eller för sin ålder och eventuella kapacitet? Hans kapacitet har ännu inget i landslaget att göra. Däremot har jag sett för lite av just honom för att kunna säga varken det ena eller andra. Kacaniklic verkar lyckligt nog vara riktig vara MEN vi har i flera års tid haft ett alternativ bättre än alla som testat på vänsterkanten i landslaget. Jag tror att det är Stefan Ishizaki, det verkar råda viss enighet om att han i åtminstone 5 års tid varit bland de allra bästa i allsvenskan (säkert bättre än Bajrami i alla fall, som heller aldrig visat något utanför allsvenskan) och det jag faktiskt sett gör mig benägen att köpa det. Min teori är att han "alltid" ansetts för gammal för landslaget. Ren idioti! Visst, han kanske saknar den internationella snabbheten men jämfört med Källström ser han överljussnabb ut. Ranegie är lätt att infoga i det här flummiga resonemanget. När man såg honom i Europa League för något(ett par?) år sen var det tydligt att han var en grym spelare, för bra för Malmö och allsvenskan. Att det ska krävas en flytt till Italien för att få spela i landslaget är ju bara löjligt. Jag tror på Ranegie, han har kvalitéer som ingen annan svensk anfallare, förutom Ibra, har och det är inte hans längd och tyngd utan tekniken och känslan, kanske också spelkänslan? Han är visserligen ganska gammal men utlandsflytten löste ekvationen. Angående åldern igen, har man väl fått in foten i laget kan man (med fördel?) få bli hur gammal som helst. Att däremot debutera efter typ 25 är inte helt enkelt. Det är ju då man är som bäst och mest troligt borde aspirera på en landslagsplats. Vidare finns det en tanke, hos mig, på att ett kvalspel bör kunna räcka för att spela in sitt lag. Kasta ut de unga som är där för att de är unga. Kasta ut Hamrén. Förresten faller ju Petter Andersson in på det här. Hans bäst före datum hann liksom gå ut innan han egentligen fick chansen, på grund av skador. Jag råkar ju tro att han har kvalitéerna som krävs. Jag råkar också vara tendentiös och slå in öppna dörrar a la Thomas Wernersson. Någon som det borde talas om i samband med landslagsuttagningen är förresten Elfsborgs högerback Johan Larsson, årets DN-lirare. Jag har ju ingen aning men han verkar vara snabb, stark och ha en bra fot och offensiva kvalitéer, det räcker för mig i den högerbacksbrist som råder. Han är dessutom ung.

björn högberg om 20 år när han har sadlat om till skådis

:)

kul att se dig i lördags joar!

Okej. Hej! Jag tillåter er att skratta eller le eller bara skaka på huvet. För någonting lär ni väl göra fastän mitt tillstånd inte har något med det att göra. Det jag bjuder på är i alla fall en uppsats jag skrivit. Den överlägset konstigaste och kanske sämsta, jag vet inte. Jag tror att den är lite underhållande också, därav av detta. Texten ser däremot väldigt trist ut, inklistrad här, och alla fotnoter försvann, styckeindelningen också men skit samma.


Det omöjligas möjlighet
Frantz Fanons Svart hud, vita masker utifrån och i jämförelse med Mattias Alkbergs Anarkist

”1800-talets sociala revolution kan inte hämta sin poesi ur det förgångna utan endast ur framtiden” . När Frantz Fanon nått fram till sammanfattningen av Svart hud, vita masker inleder han med Marx och fortsätter sedan själv: ”jag måste helt enkelt acceptera att det förgångna inte på något sätt kan vägleda mig i nuet” . Fanon pekar med hela handen på att vi måste göra oss ”kvitt en spasm som är allt annat än kulturell” – den är att förstå som långt mycket mer än så. Svart hud, vita masker skrevs 1951 och är en studie i kolonisationens mörker. Femtio år senare skriver Mattias Alkberg, i ett helt annat sammanhang: ”det är kamp, hela tiden är det kamp, inte som i väpnat motstånd eller ens motstånd, utan som i kämpigt och svårarbetat. Men saker SKA och BÖR stötas och blötas oupphörligen” . För Fanon Är det däremot verkligen motstånd när han ber ”O min kropp gör mig till en människa som alltid ställer frågor” . Det finns likheter, även om olikheterna är fler, vilka som är mer betydande får vara osagt. Kampen finns där, inte minst den existentiella, i olika tider och sammanhang. Alkbergs idealistiska strävan efter att verka fritt från normer och strukturer är intressant, Fanons strävan att förändra världen häpnadsväckande. Det är två vitt skilda upphovsmän, så olika man egentligen kan vara. Det som möjliggör den ingång som här börjar ta form är hur Alkberg beskriver begrepp, hur han kritiskt analyser dem och dess betydelse rent strukturellt. Tydligast är det begreppet Anarkism, som ism, hur omöjlig den är. Därmed är den för honom, som konstnär, också den mest möjliga enligt hans resonemang. Hans perspektiv är inte det allmänpolitiska utan det konstnärliga. ”Anarki är en omöjlighet: därför har den ett större konstnärligt berättigande än andra ismer, helt enkelt för att den beskriver det omöjliga. Anarki är den enda ismen som JAG kan välja vara icke exkluderande” . Han tillåter sig en egen tolkning och argumenterar för dess existensberättigande. Fanon söker lösa ett problem, eller kanske rättare presentera och analysera ett problem vars lösning är i det närmaste omöjlig att finna. De exempel jag tagit upp ur Anarkist syftar till att belysa det excentriska perspektivet och det i att frigöra sig från strukturer och doktriner. Är det överhuvudtaget möjligt? Framförallt är det för att se hur man kan läsa Fanon utifrån detta; att från imperialismens och rasismens vansinne möjliggöra en utväg, ett framsteg, en hint om något annat – en ny humanism – hur att gå till väga? Och hur går Fanon till väga? För att förtydliga något, vilket jag kommer att göra allteftersom i hopp om att så småningom framställa syftet klart; Alkbergs Anarkist väcker (och innehåller implicit) tankar kring detta med det strukturella tolkningskanon. Samma typ av strukturer som Fanon brottas med när han dels vill frigöra sig från dem men ständigt tvingas utgå ifrån desamma. Fanon vet att hans företag i princip är omöjligt; att befria mänskligheten från rasismens vansinne – skapa en ny humanism – en ny global struktur. Särskilt i skenet av att han står mitt i en redan rådande struktur. Alkberg, han vet att det även i hans fall är omöjligt att skapa någonting fritt från den kanon under vilket han lever, något väsensskilt. Han letar en möjlighet. Hade Fanon kunnat söka efter en sån? Vad gjorde han istället, vad gör han i Svart hud, vita masker? Lika relevanta som dessa frågeställningar kan tyckas vara är det kanske också att å andra sidan fråga sig vad de kan leda till, och om de verkligen är relevanta. Det är hög tid att säga något om denne Mattias Alkberg, även om det kanske inte bör göras alltför omfattande. Han är en musiker, låtskrivare och poet, född i Luleå 1969. Sedan början av nittiotalet har han gett ut ett tjugotal musikalbum i olika bandkonstellationer och av skiftande karaktär, utöver detta har han publicerat fyra diktsamlingar samt verkat som krönikör och kulturskribent. Hans verk kännetecknas av polemiska inslag och han uppfattas ofta som en politisk artist . Anarkist är hans senaste utgåva och är både ett musikalbum och en bok. Boken innehåller en samling texter, samtliga tidigare publicerade, det rör sig om blogginlägg, krönikor och liknande. I det här arbetet ligger fokus av naturliga skäl på texterna där han blandar stort och smått, frågor om konstens vara med frågor om sitt eget vara. Verkets titel handlar alltså inte om att Alkberg nödvändigtvis skulle vara Anarkist , för honom är det i sig inte det viktigaste. Det är hur han kan använda sig av begreppet och vad det som titel kan stå för, för honom, som istället är centralt. Hos Alkberg finns passager och en attityd som kan vara intressant att ta upp i en läsning av Frantz Fanon, om inte annat för att de triggar ett visst tänkande – ett kanon- och symbolkritiskt, och prövande sådant. Meningen är att dessa stycken bestående av Alkbers tankar ska agera fond till tolkningen av Svart hud, vita masker, visa ut något slags riktning helt enkelt. Skillnaderna de båda verken emellan är naturligtvis enorma. Å ena sidan har vi en konstnär uppvuxen i 80-talets norrbotten, å den andra: Frantz Fanon, den svarte, fransmannen, antillern, psykoterapeuten, läkaren, filosofen, författaren, soldaten. Vad gäller Fanons liv och verksamhet som man naturligtvis kan säga mycket om lämnas här det mesta därhän. Att han föddes 1925 på Martinique, den franska kolonin i västindien och avled 1961, bara någon månad efter hans sista verk, Jordens fördömda, färdigställts bör ändå beaktas. Tillbaka till likheterna, som det går att hitta fler av, författarna emellan. Alkberg är på det klara med att samhället är vansinnigt, om de senaste decenniernas utveckling skriver han till exempel att ”Det var värre då, framtiden var värre. Den framtid som är nu” – en tid (vår tid) med avsaknad av ”riktning och anledning” där allt är ”mittemellan…och ingen tänker på bomben” . Det skulle då kunna betyda att båda verken uppkommer i och på grund av en förvissning om ett beklagansvärt tillstånd, även om det koloniala är av en helt annan dimension. Vidare skulle jag kunna exemplifiera hur han även behandlar frihet, delvis i stil med Sartres tankar om att vi i friheten är dömda till valets kval. Alkberg skriver ”ingen bestämmer över mig, man är fri, så ensam man nånsin kan bli” och åsyftar hur vi som individer förväntas förverkliga oss själva genom en konsumtionsinriktad livsstil och i förlängningen alieneras i den identifikationsprocessen. Om det dialektala förhållandet mellan en fri individualism som samtidigt faktiskt kedjar fast oss. Det senare ett exempel endast ämnat att åskådliggöra möjliga tolkningar av Alkberg . Ambitionen är inte att jämföra deras grad av kritik eller deras inbördes helt olika ambitioner. Det handlar om att se på olika sätt att förhålla sig till det samhällsstrukturella problemet – på sätt och vis mellan skillnaden hos den småskalliga konstens och en ambitiös studies premisser och möjligheter . Här är alltså ett försök att behandla den excentriska, idéhistoriska analysen av Fanon, ur ett valt perspektiv, för det är alltjämt på honom vi ska rikta vårt intresse. Alltså ett försök att avgöra om och i så fall hur Fanon kan betraktas som excentrisk. Det handlar inte om någon närläsning av Mattias Alkberg, de toner man kan utläsa ur de mest substantiella av hans texter, liksom summerat till en ton – innehållande hans olika nyanser – får istället fungera som klangbotten i ingången till Fanon. En naturlig följd av detta är att de rent konkreta aktionerna hos Fanon får stå tillbaka något, det vill säga aspekterna kring hur de koloniserade faktiskt ska agera. I inledning till Svart hud, vita masker kan man tidigt utröna hur Fanon tänker om sin uppgift. Han skriver ut det klart; ”Jag kommer inte med avgörande sanningar” , ”Jag tror helt enkelt att det vore nyttigt om vissa saker blev sagda, lugnt och stilla” . Hur han sedan säger dessa saker kan man sedan fundera kring, huruvida det är lugnt och stilla kan man förresten ifrågasätta. Nåväl, det finns ännu mer betydelsefull klarhet i inledningen; varför skriver han boken? ”Mot en ny humanism” – han måste upp till bevis, det är hans övertygelse. Därefter, genom boken, skiftar karaktären, denna klarhet får stå tillbaka en aning i studiet av mer specifika förhållanden. Han prövar sig fram, tänker liksom högt. Tar upp exempel på tänkare, teorier och begrepp och ger sedan sin analys av dessa. Prövningen består till stor del, och syftar till att utkristallisera vad som är viktigt och rätt, och vad som Fanon kan ha användning av, vad som i förlängningen kan behållas och tas med i en ny diskurs. Hela tiden vill han påminna om att det faktiska problemet i kolonierna är unikt och att inga tankegångar helt och fullt går att tillämpa på detta, ändå fortsätter han med att avverka sina doktriner. Vad skulle han annars göra? Det är knappast inskränkt, här finns såväl psykoanalytiska och filosofiska som erfarenhetsbaserade och biologiska analyser, här finns också tolkningar av till exempel Aimé Césaires poesi och den kultur barnen i franska Antillerna exponeras för. Visserligen är det mesta sådant som finns representerat i en fransk kanon, eller är franskt. Han undersöker och väger än det ena, än det andra påståendet – ”men att rada upp dem bidrar inte till min verkliga uppgift, som består i att påvisa deras innebörd… att utröna deras mening” Metoden, den prövande, påminner en del om Alkbergs i den bemärkelsen att hans texter ofta kan liknas vid tankar, liksom tänkta högt. I avslutningen återkommer han till det inledande resonemanget, här låter han det återigen lysa igenom vad det är han gör eller vill göra. Han förklarar att han egentligen inte kan precisera eller definiera sig. Sammanfattningen i Jordens fördömda har samma drag, stilen är visserligen en annan och han skriver nu vi istället för jag, han är slagkraftigare, om möjligt än mer angelägen. En problematik i Fanons stora fråga framträder tydligt när han sammanfattar sina verk; det handlar om lösningen, den som inte riktigt går att komma fram till, därav handlar det lika mycket om förhållningssättet till lösningen. Fanon blir liksom aldrig riktigt klar med sitt livsverk, han förstår vad som bör göras, alltjämt inte exakt hur. Sista meningen i Jordens fördömda lyder ”För Europas skull, för vår egen skull och för mänsklighetens skull, kamrater, måste vi skifta hamn, utveckla ett nytt tänkande och söka skapa en ny människa . Att utveckla ett nytt tänkande – det påbörjar Fanon. Här kan man hävda att han gör något i grunden rätt. Att han inte når fram till vad som här kallats en lösning motsäger inte vikten av att han lägger grunden för en ny postkolonial diskurs som på ett närmast excentriskt sätt speglar det europeiska – först inifrån sedan utifrån. När han har prövat sig fram har han inte minst prövat kanon. Den algeriska frigörelsekampen, revolution, var tvungen att använda kolonisatörens medel för att besegra densamma, det var kolonisatörerna som var upphovet. Revolutionen förändrar inte de underliggande grundvalarna på vilka samhällets strukturer vilar, dess påverkan är mer konkret. Att luckra upp hela tolkningsmekanismen tar tid, om det ens är möjligt. Genom Fanons tanke om en ny humanism som bygger på negationer skapar han de riktiga förutsättningarna. Han prövar hela det strukturella kanon. Här kan man påvisa hur Fanon lyft och vänt på åtskilliga stenar, tagit upp dom för granskning och ifrågasatt själva den traditonella tolkning som finns i granskningen. Hans resonemang om att något nytt måste skapas grundlägger möjligheter för ett kritiskt förhållningssätt, det skapas liksom en ny diskurs bestående av att det faktiskt krävs något annat, som medför indirekt kritik av allt vad strukturer heter. Inledningen var lång och ingången kan framstå som knepig. Målet med den här texten har inte heller varit någon direkt lösning, men en prövning. En prövning av en idé. Liksom hos Alkberg och liksom hos Fanon kan man se att det i sig leder fram till något. Det kan tyckas att mycket av innehållet i Svart hud, vita masker försummats, att sådant som analyser kring de filosofiska aspekterna och influenserna fattas men må så vara. Som det står i Frihet, Jämlikhet, brodermord kan det fastslås att det enligt Fanon är någonting ”absolut nytt som inte kan tänkas i enighet med några givna kategorier eller historiska scheman” som skall födas. Om inte annat föds en diskussion, inte en ny, men en som Fanon sätter sin prägel på. Vari ligger då möjligheten, möjliggör det omöjliga en utväg? Frantz Fanon utgår från kanon, påverkas av den men hymlar inte med det. Fastheten i övertygelsen om att det krävs en annan ordning är så stark, övertygelsen i kritiken sätter någonting i gungning, rubbar hela kanoniseringen, om än bara en hårsmån. Han frammanar en tanke om en möjlighet i det omöjliga.

Övervikt bland barn och ungdomar i 36 europeiska länder:

Minst andel överviktiga barn, i fallande ordning:
Nederländerna, Schweiz, Belgien (Flandern), Sverige, Danmark, Norge

Samtliga nordeuropeiska länder.

Störst andel överviktiga, i fallande ordning:
Malta, Italien, Portugal. Sen kommer Grekland på sjätte och Spanien på åttonde plats.

Lol medelhavskost

Familj kommer från latinets familia, ett ord som i sin tur härrör från famulus (också latin), vilket betyder slav eller tjänare. Det borde tas fasta på i debatter om såkallade "family values".

Den stora terrorn i Sovjetunionen 1937 - 1938 initierades med ett dekret från kommunistpartiets centralkommité, där kvoter för antalet fiender till staten som skulle arresteras respektive avrättas angavs (72 950 i första rundan; 680 000 sammanlagt under dessa två år). Varje NKVD-distrikt (NKVD kan sägas vara föregångaren till KGB) fick en kvot på x antal tusen personer som skulle avrättas, men direktivet angav inte vilka, innehöll inga namn. Som brukligt i den planekonomiska byråkratin fanns en implicit uppmuntran (eller hot) om att kvoten gärna fick överskridas. 
Antalet människor som skulle dö stipulerades på förhand i kvoter; endast namnen återstod att fylla i. Vilka som avrättades var alltså ointressant, så länge tillräckligt många dog! 

regeringen har en obehaglig, men tidsenlig, tendens att framställa sin politik som opolitisk, som en rent teknokratisk affär där man använder sig av de mest effektiva medlen för att uppnå "objektivt" goda mål (en förvaltarmentalitet som nu börjar bli kontraproduktiv). det tillhör ju mittens prerogativ att definiera allmänintresset, men samtidens borgerlighet (inte bara regeringen) går längre, inte minst i sin iver att brännmärka politiska motståndare som extremister (ett analytiskt värdelöst ord som används för att bunta ihop den utomparlamentariska vänstern med islamister och fascister, som om dom hade någonting av ideologisk vikt gemensamt). i borgerlighetens sverige finns inga konflikter, och den politik som förs har inga vinnare eller förlorare (eller ja, bara vinnare). sjuka vinner på att bli utförsäkrade (då kan dom ju börja jobba!), alla sjuka stockholmare vinner på att få välja vårdcentral själv (även om det överför knappa sjukvårdsresurser resurser från förort till innerstad), alla vinner på avskaffad förmögenhetsskatt (även om 99 % av befolkningen inte betalade den så vinner dom ju på en hypotetisk högre tillväxt!).
hursom, i linje med denna postpolitiska ideologi ligger också regeringens iver att framställa sin politik som vetenskapligt grundad (anders borg är ju skolexemplet). utgångspunkten är naturligtvis galen - politik aldrig kan vara vetenskaplig - men även om man tar dom på orden och granskar det vetenskapliga stödet för specifika åtgärder så faller det allt som oftast platt. ett exempel: OECD sammanfattar i rapporten "Equity and Quality in Education: Supporting Disadvantaged Students and Schools" forskningsläget angående vad som gör ett skolsystem framgångsrikt:

"2. Avoid early tracking and defer student selection to upper secondary. Early student selection has a negative impact on students assigned to lower tracks and exacerbates inequities, without raising average performance."
Regeringen svarar med att införa elitklasser.

"3. Manage school choice to avoid segregation and increased inequities. Providing full parental school choice can result in segregating students by ability, socio economic background and generate greater inequities across education systems."
Regeringen driver på så att friskolorna expanderar explosionsartat. Friskolereformen drevs för övrigt igenom av den förra borgerliga regeringen på 90-talet. 

"4. Make funding strategies responsive to students’ and schools’ needs"
Ersättningen till skolorna är mer eller mindre densamma oberoende av elevernas socioekonomiska bakgrund. I praktiken innebär detta om omfördelning av utbildningsresurser uppåt, från arbetar- till medelklass.

"5. Design equivalent upper secondary education pathways to ensure completion (...) making academic and vocational tracks equivalent by improving the quality of vocational education and training, allowing transitions from academic to vocational studies and removing dead ends"
Regeringen svarar med att ta bort högskolebehörigheten för praktiska program.

OECD listar fem avgörande punkter (den första är ointressant i sammanhanget); regeringen gör tvärtom på fyra av dessa. ett av fem rätt alltså.

Jag hakar ju gärna upp mig på samtidens slätstrukna liberalism, som snarare liknar knähundsdogmatik än en levande idérörelse. "Tocqueville could only contemplate with melancholy what has happened with liberalism since his days, its rich vision of human flourishing dwindled to the thin alternatives of utilitarism of wants a contractualism of rights. In this reduction, any active conception of citizenship vanishes. We are left with the roles of mere consumers or litigants"

Grattis kalle och bore!

Manchesterliberalism vs. ordoliberalism.
Om Premier League är världens mest kommersialiserade fotbollsliga - med riskkapitalister och oljeoligarker som kan köpa klubbar som vore de vilken vara som helst (verkligen helt utan respekt för supportrar och tradition), tv-rättigheter som omfördelar resurser uppåt till storklubbarna, övervikt av utländska spelare lockade av höga löner osv. - verkar den tyska fotbollsmodellen snarast vara en motsvarighet till det ekonomiska systemet i landet i stort. Ordoliberalismen kännetecknas av långsiktighet, korporativism, marknadens sociala inbäddning och en stark och mycket synlig statlig hand. "Det tyska fotbollsundret" är ett resultat av precis den typen av "politik": starkt supporterinflytande i klubbarna, aktiva ungdomssatsningar, samordning mellan, och styrning ovanifrån av, klubbarna (alla Bundesligaklubbar i högsta ligan måste ha egna ungdomsakademier), begränsning av antalet utländska spelare. 
England vann visserligen sin grupp, men har knappast imponerat (såg bara första halvleken mot Ukraina, men vågar ändå påstå att dom inte har gjort en enda riktigt bra halvlek hittills i EM). Tyskland har vunnit samtliga sina matcher och är att anses som favoriter till guldet. Till detta kommer att Bundesliga har Europas högsta publiksnitt, och kanske mest levande läktarkultur (jämför med Premier Leagues sittplatsläktare och anemiska turisttäthet).
Ibland är demokratin och staten minsann effektivare än marknaden!

Nä men visst ska vi till badhuset idag då. Om vi kanske är där vid sju-tiden så hinner man se fotboll sen. Simma, bada, basta, tvaga och halvannan folköl.

Nä men det jag ville ha sagt är att det är störande när folk, genom att hänvisa till normer - påhittade eller reella - som dom enligt egen mening mot, konstruerar sig själva som förtryckta, alternativt provocerande. Även om det knappast var syftet med vänsterns ideologiska vändning mot normkritik de senaste decennierna, så ligger det i linje med just denna typ av politik. Följden blir att "verkliga" förtryck och dominansförhållanden devalveras och relativiseras. Det bleke kan tydligen vara lika osynliggjord av normer som den färgade, trots att det i den blekes fall aldrig kommer ta sig uttryck i arbetsmarknadsdiskriminering, lägre medellivslängd och negativ särbehandling i rättssystemet.

Igår spann vi vidare lite på upplysningen, många trådar, här är en.
Nog är det paradoxalt att upplysningen hos sina mer dogmatiska tillskyndare har förstelnats till en tradition, till en uppsättning idéer vars legitimitet härrör från att vara just tradition. Upplysningen som föddes just ur uppbrottet från hävd och sedvänja, vars kungstanke var att inga beteenden, föreställningar eller sociala relationer kan rättfärdigas med hänvisning till tradition, utan måste byggas på kritisk, rationell grund.
Upplysningens sanna anda är väl snarast fadersmordet?

Vad är egentligen dealen med Norrbottensgårdar, är de alltid svinstora och, i så fall, brukade bönderna vara rikare däruppe? Var de kanske högfärdiga, eller alls inte bönder?

När någon - vanligtvis en liberal - anklagar någon annan - vanligtvis en "postmodern vänster" - för att, som det heter, "svika arvet från upplysningen", borde man sluta läsa omedelbart. Det är så simpelt, ihåligt och tanklöst, delvis för att det bygger på en falsk historieuppfattning (på vilket sätt var de amerikanska slavarna "födda fria"?), men framförallt för att det är så reaktionärt, som om inte det politiska tänkandet skulle få utvecklas bortom 1700-talets ideal. Nu senast var det Björn Wiman som i klasshatsdebatten körde "sveket mot upplysningen"-kortet.
Är dessa uppblåsta upplysningsivrare medvetna om att det mest utpräglade upplysningsprojektet av alla - med frihet, jämlikhet, broderskap som honnörsord, präglat av framstegstanken, framtidsoptimismen, tron på människans möjligheter, det radikala brottet mot traditioner, och försöket att skapa ett rationellt ordnat samhälle, helt på sekulär grund - var Sovjetunionen? Historielöst är bara förnamnet!

Dagens politiska vits:
KD - broder 2,4 %
(broder istället för kamrat, höhö)

På östfronten intet nytt

Nog är det lite lustigt hur västerländska kommentatorer förfasas över Putins auktoritära "presidentvälde" (marionettparlament osv.), när denna - förövrigt fullt konstitutionsenliga - presidentmakt helt och hållet bygger på den grundlag som antogs av Jeltsin 1993, ivrigt påhejad av samma västerländska marknadsreformatörer som nu skriker "skendemokrati" i kör. Jeltsins presidentvälde gick i själva verket betydligt längre än Putins dito; han satte tom. in stridsvagnar för att bomba Duman till underkastelse (tänk er vad som skulle hända om Putin stormade Duman idag!). Detta rättrådiga och modiga bombardemang av demokratins främsta pelare var en förutsättning för att grundlagen skulle antas. Men det var helt i sin ordning, Jeltsin behövde ju denna makt för att kunna genomdriva världshistoriens mest omfattande massprivatisering medelst presidentiellt (är det ett ord på svenska?) dekret. Att kringgå en grundläggande demokratisk ordning är tydligen förenligt med liberala principer så länge det görs i syfte att sälja ut offentlig egendom; KGB-metoderna blir bara antidemokratiska när Ryssland återigen utgör en geopolitisk motvikt mot NATO-axeln.

Slam punk

Pizza gang 1997 basketvideo av Perhan

En kanske banal iakttagelse angående senaste numret av nöjesmagasinet: "Ny design" eller "nytt utseende" går påfallande ofta hand i hand med minskat textinnehåll. Inte för att nöjesmagasinet är kända för djuplodande essäer, men samma mönster går ju igen i praktiskt taget alla dagstidningar. Det är helt enkelt svårt att förena stora, sterila och vita ytor med text (bokstäver är ju hemskt plottriga). Borgerlig ängslighet - rädslan för det grova och oordnade - och postindustriell ytekonomi förenas i kamp mot tid och djup. Form och substans går ej att skilja åt.

Jag ska göra en coup d’etat mot mig själv.

Jag ska göra en coup d’etat mot mig själv.
Jag ska gå in intravenöst, företrädesvis i armvecket, och omintetgöra alla syre- och koldioxidbärande erytrocyter, utan att visa någon barmhärtighet.
Jag ska leta mig in mot det centrala nervsystemet, och slå ut det genom att kapa trådarna.
Jag ska leda mina yttertrupper i ett bakhåll, de ska gå in genom anus, smyga sig upp genom tjocktarmen, lura sig förbi tunntarmen, och neutralisera enzymerna i magsäcken.
Jag ska frysa ner mina extremiteter och orsaka kallbrand på mig själv, när mina fingrar och fötter har anfrätts, ska de falla av, döda och svartfärgade.
Jag ska in med en ishacka ovanför mitt högra öga, och hacka av den frontala lobens kontakt.
Jag ska radera alla minnen, till och med mina muskelminnen.
Sedan ska jag vidimera min coup d’etat mot mig själv, genom att laborera fram ett virus, som ska slå ut hela mitt immunförsvar.
Trupperna i magsäcken ska fortsätta uppåt med hjälp av den brända jordens taktik.
Till sist, när jag har åkt fram och tillbaka genom mina vener och artärer och njutit av förödelsen, ska jag utkämpa ett lika slutgiltigt som fatalt blixtkrieg mot mina drömmar.

Typ så

Genomgående för litteraturen är att rikedom, svenskhet och nyttighet verkar förknippas med jordbruk och bondeliv och att även framtiden härmed ligger däri, vilket i Campbells redan citerade ord är att betrakta som en ”för förhållandena i Nordsverige verklighetsfrämmande tro på åkerns och sädesodlingens bärighet”, samt därtill en tydligt ovanifrån projicerad attityd hos nybyggarna.

Om Made-festivalen

Jag tycker fortfarande att Mattias Alkbergs bergravning var det bästa jag sett och hört. I alla fall så vitt jag minns.

Lyssna på låten i förra inlägget. Det är inte Alkberg.

Hur fint och bra som helst

Vasas flora och fauna - Nog var han en vän

Vad är det som får er att plugga? Är det inte bara fåfänga av något slag, är det fel och bara jag? Jag som är abborre men vill va öring. Det skriver jag mest för syns skull, fiskgrejen, alltså utan egentlig anledning, i alla fall i det här sammanhanget.

Den här kåken ligger på 15 mils avstånd från Umeå, vägsträckan räknat. Trettitusen.

http://www.blocket.se/vasterbotten/Fritids_eller_permanentboende_40588433.htm?ca=2&w=1

Måla, måla, hela världen.
In i dig, i hörnet.

Det brukade handla mycket mer om öl och fest.

Bli yngre; ung! Tänker jag. Inte odelat, kanske också äldre men det är ju inte det. Bara vara produktiv, ändå hängiven och hänförd. Kan bli lite att tjugofyra och sitta och småfisa. Hatar det. Det ska slå gnistor. Annars, i alla fall, glöda.

Jag kunde inte låta bli att sträckläsa

Det är lite halvers att citera Jan Gradvall på nåt sätt, vet inte om det blir bättre eller sämre av att det är från en andrahandskälla och inte orkar jag kolla upp riktigheten i det heller. Förlåt jag bara citerar liksom, tror nån skrivit så. Det är i alla fall Tant Strul på lördag och jag tror fan att det är det som gäller. Så här ska Jan alltså ha skrivit om deras smygpremiär;

”Tant strul är ett av Sveriges bästa band. De var trollbindande på 80 talet men har aldrig låtit så bra som nu. Nike är världens coolaste trummis och när liten sjunger After hours gör hon det bättre än velvet underground. Malena är en av mina favoritpianister. Precis som med Roy Bittan hör man direkt att det är hon. När Kajsa grytt sjunger som den söndan och slicka mig ren önskar jag mig inte mera av musik”

Tack. Förlåt.

Bjurselet [Byske socken] är med all säkerhet världens nordligaste jordbruk från förkristen tid.

Svårt underskattad låt. Det tycker jag.



Urban Släke - Så jävla svensk (1981)

På onsdag, tidigt på morgonen, är jag i samma stad som Björn. Först Zürich dock!

Idag luktade jag på årets första syren.

Nog är det lustigt (paradoxalt!) att dagens rabiata ateister (upplysningsfundamentalister, the ditchkins och co) kritiserar religion i förnuftet och vetenskapens namn, samtidigt som dom intar den mest antiintellektuella positionen som kan tänkas visavi kritikens objekt. Att definiera religion som simpel vidskepelse innebär att abdikera inför blotta möjligheten att förstå vad det är man kritiserar. Man ignorerar människans djupa andliga behov (religion som "sublimerad dödsångest"), behovet av mening i tillvaron, liturgins sociala kraft och den kollektiva ritualens funktion, osv. Vilken antropolog som helst kan intyga att trons kärna inte är det transcendenta, utan det sociala.
Att jämställda den unika, transnationella gemenskap som exempelvis den katolska kyrkan utgör (vilka rötter, vilka traditioner!), med korkade tv-tittares fascination inför sjuans spökjägarprogram när knappast vidare upplyst.

aprilfeber

jag gjorde ett c60 (här), kanske en låt för mycket, kanske märklig komposition. om spotify tillät skulle jag haft den här låten med necessaries http://www.youtube.com/watch?v=TVv7YANsahg, och den här med iq55 http://www.youtube.com/watch?v=fvwxPQBDRgc.

Typiskt svenskt! I sverige får man aldrig visa sig duktig bla bla bla allt är jantelagens fel!
Det mest störande i dagens jantelagskverulans är inte den nyliberala undertonen, utan hur uppenbart felaktig, historielös, och inskränk det är. Att måttfullhet var en dygd (kanske tom. den främsta) i antikens grekland, att högmod betraktats som en dödsynd (och måttfullhet som en kardinaldygd) av 2000 års kristendom, och att praktiskt taget alla stora "civilisationer" eller idésystem (konfucianism, buddism, hinduism, säkert också islam) har upprätthåller liknande principer om det syndfulla i att tro sig vara för mer än andra, verkar inte bekomma jantelagskverulanterna. Att tom. amerikansk kultur, detta individualismens och uppåtsträvandets förlovade land, genom sin djupt rotade, lantliga och antielitistiska populism (småstadsvurmen, föraktet mot frankofila san fransisco-snobbar osv.) präglas av samma jämlikhetsideal kan dom knappt ens föreställa sig.

Jag skulle vilja gå så långt som att hävda att jantelagen är en antropologiskt universell princip, född ur det evolutionära behovet att sammanfoga en mängd individer till en organism. Människan är trots allt ett flockdjur, och ohämmat "jag jag jag!!"-tänkande har alltid varit evolutionärt självmord.
Således; jantelagen är inte typiskt svensk, och har definitivt inget med socialdemokratisk välfärdspolitik att göra. För den som hyser tilltro till (nationellt komparativa) attitydundersökningar kan det vara upplysande att veta att svenskarna, i konkurrens med övriga skandinavier, är världens mest individualistiska folk. (denna individualism är iofs sprungen ur den socialdemokratiska välfärdsstaten, och hur den möjliggjort individens självständighet visavi familje- och släktband (tänkt bara på förskolan!), men det är ett för stort ämne för att behandla här).

Idag när jag såg ett avsnitt av Portlandia slogs jag av hur liten skillnaden kan vara mellan konst och humor. Innan jag går in på detta kan jag i kortfattade ordalag beskriva Portlandia som en sketch-serie som driver med de trendkänsliga, miljömedvetna, hippie-aktiga så kallade alternativa rörelserna som tydligen ska ha vuxit sig stora i just Portland.
Det är svårt att sätta ord på vad som är roligt med den här serien (precis som med all sorts humor) men det har väl bland annat med timing och oförutsägbarhet att göra. Den här oförutsägbarheten som jag tror är en förutsättning för all sorts humor gör att komedin, liksom ofta konsten, har ett behov av att bryta mot mönster för att få någon effekt, vilket innebär att det lätt blir absurt.
En av de bästa karaktärerna i Portlandia är "The Major" som spelas av Kyle Machlachlan (Agent Cooper i Twin Peaks). När han i det åttonde avsnittet sjöng Portlands "nationalsång" brast jag först ut i skratt, men började sedan faktiskt att tänka på just Twin Peaks. För det finns många karaktärer i Portlandia som, om de gjordes om litegrann, i sin absurditet skulle kunna passa i Twin Peaks, eller någon annan film av David Lynch.
Det är viktigt vad man har för inställning när det gäller vad man skrattar åt eller inte. När man ser Twin Peaks vet man att det kommer att vara "konstigt", så det känns inte passande (särskilt inte i sociala sammanhang eftersom man inte vill förstöra stämningen) att skratta åt en dvärg som pratar baklänges, även om man nu skulle vilja det.
Är man däremot osäker på vad som är okej att skratta åt kan det lätt uppstå pinsamma situationer. Jag tänker till exempel på Fyra Nyanser av Brunt; en film av Killinggänget med både allvarliga och humoristiska scener. Det var som upplagt för missförstånd. Skulle man skratta åt mannen som brände upp hela ansiktet? För det var ju trots allt Robert Gustafsson.
I lite samma kategori som Fyra Nyanser har vi serien Louie. Här övergår komedin lätt i melankoliska, vardagspoetiska och vackra scener. Och själv älskar jag när man kan skratta i ena stunden för att sedan gråta. För det är inte alltid lätt att särskilja på det roliga, tragiska och vackra.

Nu har någon talat med mig om att jag skulle ha en ton. En röst eller något sånt som jag brukar tala om utan att riktigt veta, det man hör när man läser som är utöver. Ton utan innehåll tänker jag, helt absurt. Det skulle ju vara tvärtom. Innehållet skulle dechiffreras och forma någonting värt ordet, språket. Stil är bara stil, utan kärna inget annat än tomma poser. Jag gjorde tafatta försök, prövade lite. Någon bit blev fin, annat bara abstraktioner. Jag hade tänkt lägg upp något jag skrev en sån kväll, när jag trevade i text, men jag orkar inte för det behöver skrivas om. Inledningen är som den var, varken bra eller relevant, bara en inledning.

den ‎16 ‎juni ‎2011

Jaha. Igår, ute på den sista ciggen tänkte jag på vad jag gjort under dagen. Allt. Hur mycket det är men lite det skulle ha framstått för mig själv eller någon annan sett utifrån. Jag åt en dl gröt, åtta limpskivor, ungefär tvåhundra gram blodpudding, två piller och lite godis. Jag drack väl en två liter vatten samt en halv liter öl. Jag läste hundratjugo sidor, lyssnade på tvåhundra låtar, sprang sju km och rökte sju cigaretter, pratade med en person, hälsade på en annan, chattade med fem.

Hälsningar från Abisko

Jag, Anna, pappa, Elsa och Chaplin är i Abisko sen i måndags. Halvdåligt väder med plusgrader och Lite regn men har hunnit med en längre skidtur i alla fall! Annars är det mycket radio, böcker och bastu som man fyller dagarna med här. Ser fram emot helgen och Umeå, är det någon som ska göra nåt förutom umeå Open då? Sen tänker jag bakisfilm hos någon, kanske på marmorvägen, på söndag? Och fika på BC, lördag eftermiddag? Mycket ska hinnas med! // Torkel

dålig dikt
pungen skrynklig
jeansen har blivit för stora
fastän vädret nu är fint
ska det åtminstone bli vackert
en vän i transition
men här är nytt
urbanism och liberalism
förankra dig
pränta ner
bränn in
människor i sverige
med historier att berätta
så jävla tomma

blå mocca
hela världen i min kopp
kissa i den
låta det rinna över
dra fram över golvet
en snabb ljusbrun hinna
det skulle jag aldrig någonsin göra

Björn Högberg

Kommer du hem till påsk?

snart, snart

doft av hägg och kaffekask
och burken full av mask

Medan jag varit upptagen med annat har jag blivit dragen vid näsan. Ungefär som när MABD gjorde en cover på Kom kom fastän Anton och Björn B sedan länge bestämt att göra det. Det där kanske jag har hittat på eller reviderat helt och hållet men ni förstår konceptet. För bara några dagar, eller någon vecka, sedan artikulerade jag en tanke om en rockskiva inspirerad av Nebraska fast utifrån en västerbottnisk kontext. Föga unikt, jag vet. Min idé ids jag inte gå in närmare på, det är inte vad det här handlar om. Hur som helst, det har nu ådagalagts att någon umeåbördig Ida Linde arbetat med att översätta Nebraska till svenska och att åtminstone en novell från detta verk är betitlat Västerbotten. Det är ju inte riktigt rocknroll men kanske inte värst synd heller. Det går ju inte att förlita sig till rena fantasier, man drar sig ändå bara vid näsan.

The Rules of Attraction blev tydligen sågad längs fotknölarna när den publicerades någon gång i slutet av åttiotalet. Den kanske inte var SÅ dålig, utan bara det att förväntningarna var extremt högt ställda efter Bret Easton Ellis debutroman Less Than Zero. Vad vet jag, jag har inte läst boken. Däremot har jag sett Roger Avarys (medmanusförfattare till Pulp Fiction, OBS försöker inte verka cool med denna referens...) filmatisering av den. Och i den lyckas han på ett snyggt sätt skildra både den gulliga college-atmosfären och den kåthet och brutalitet som döljer sig bakom fasaden, och som Easton Ellis så obarmhärtigt brukar föra fram i ljuset. Genialiskt nog får James Van Der Beek, tidigare känd som helyllekillen Dawson i Dawson's Creek, spela kåt sociopat.
(Gud vilken motbjudande bild detta är, men hittade inte den jag sökte efter och den här passar ju iaf in för att beskriva karaktärens personlighet någotsånär)

Men hans sociopatiska drag är ändå bagatellartade i jämförelse med hans betydligt mer kända bror Patrick Bateman (i Easton Ellis litterära universum dvs, han är inte med i filmen). Apropå American Psycho har ju Easton Ellis fått mycket uppmärksamhet på sistone efter att han twittrat en massa inlägg om handlingen till en eventuell uppföljare.
Fredrik Wikingsson skriver HÄR fint om att vi som följer Easton Ellis på twitter har fått ta del av skapandeprocessen i realtid. Fast nog känns tweets som att Bateman ska döda David Beckham i en hiss i Manchester och denna:

mer som något sorts kritik av samtiden än seriösa idéer för en roman. Men man vet aldrig...

Did you bring a horse for me?
Well... looks like we're... [snickers] ...looks like we're shy one horse.
You brought two too many.




Westerngenrens storhet:

1. Estetiken; vidderna, kärvheten.

2. Manligheten. Kompromisslös macho, helt utan försök till problematierande. Till detta kommer frånvaron av krystade kärlekshistorier; det är mannens värld tout court.

3. Den sociohistoriska inramningen. Ingen annan genre skildrar modernitetens blodiga födelse lika väl. Scenen - "the frontier" - utgör skärningspunkten mellan civilisationen och vildmarken; mellan statens lag, våldsmonopolet, och styrkans lag, revolverns, mellan rätt och hämnd, mellan ordning och kaos. "The frontier" är modernitetens slagfält.

4. Det amerikanska. Westernfilmen gestaltar Amerika som berättelse; nybyggarandan, den amerikanska drömmen, och bäst av allt; självständigheten, individualismen, personifierad av mannen som skyr alla band, emotionella liksom ekonomiska, till andra människor.

5. John Wayne, Eastwood, Charles Bronsson!

6. Dialogen. Kärv, hårdkokt, och med en inramning som gör att attityden aldrig känns krystad.

7. Våldet. Som sagt, ingenting gör sig så bra på film som våld.

8. Den extrema hederskulturen. I frånvaron av lag blir heder och respekt allt som oftast en mans viktigaste tillgång. Förkastligt, men grymt snyggt.

De båda klippen nedan, från Once upon a time in the west, brukar jag typ se en gång i veckan. Det är så vanvettigt jävla cp-bra.

Den utlovade listan

2011, Album:

1. Mattias Alkberg - Anarkist
2. Vånna inget - Allvar
3. Dirty beaches - Badlands
4. Smith westerns - Dye it blonde
5. Bob Hund - Det överexponerade gömstället
6. Pascal/Mattias Alkberg - Allt det här
7. Bloodshot Bill - Thunder and lightning
8. Säkert - Facit
9. Kids on a crime spree - Kids on a crime spree
10. Useless Eaters - Daily commute

Kommentar:
De två sista platserna var svårast, blev på känsla. Man kan summera det så här http://open.spotify.com/user/donalbatello/playlist/5mkBMaay5IxR95GlDQrZDD (listan innefattar några av de starkaste aspiranterna till plats 9-10, fast där hade ju en massa andra kunnat få plats, jäklar).

Till Erik

För en timme sedan läste jag O P Petterssons Nybbygarliv - en berättelse om nybygget Dårris i Vihelminafjällen, jag blev helt tagen. Det var om en svårvinter och a' Ingrid fick ge sig ut på tiggarfärd, så fint det blev när hon kom hem igen. Visst var det O P som skrivit boken din? Idag stötte jag också på en skiva som Monica Zetterlund och Thorstein Bergman gjort tillsammans, Folk som har sånger kan inte dö. Jag har inte hunnit lyssna men det kan nog vara en riktig pärla. Omslaget var i alla fall fint.

Idag vill jag tipsa om en skiva. Det är hur fint som helst ute. Inne också. Sol och lördagmorgon och kaffe. Skivan heter Rock n roll fragments, artisten Charlie Megira. Jag tror att den släpptes 2009, enligt spotify skulle även hans andra(eller första) skiva vara från samma år, jag tror att den håller samma klass men vet inte riktigt ännu. En låt heter Turkish Elvis och det tillsammans med albumtiteln säger en del om vad att vänta av musiken men inte allt - det är något helt annat än ren revival. Nu tänker jag lite på Badlands(med risk för missförstånd), på hans ingång till 50-60-tals rocken och på att den i alla fall påminner om Megiras. Charlie Megira gör yvig men mjuk rock n roll, reverb och sånt, twin peakskt fastän orientaliskt. Gammalt, modernt, tidlöst.

Här, en länk.

Kolla in det här!
http://www.maklarringen.se/Kopa/Objektsida/?objectid=OBJ16224_1063478058
Är det någon som är sugen? Vi kan säkert få det ännu billigare, de vill ju bara bli av med det. El och kommunalt vatten, inga konstigheter. 10 mil från Umeå. Enligt wikipedia har byn, Åsträsk, 14 invånare och de flesta hus står tomma. Låt oss gentrifiera. Det här en seriös intresseförfrågan.

Alltså, ni perifera. Fast det är ju vi. Hör här! John Cale, Alkberg och Tant Strul till made.

Hej fina vänner!

Det här får bli kort. Jag sitter och skriver om globala produktionsmönster, kicki lägger pussel i vardagsrummet och viktor har gått och lagt sig. Han ska ju upp och jobba imorgon, ja, kicki också men inte jag. Grupparbete är det som gäller. Fy fan. På lördag ska vi ha inflyttningsfest här på pedagoggränd 3D. Ni är många som kommer saknas, det vore jävla mycket bättre om ni var här. Fast det är fint ändå, inte minst lägenheten, kvarteret är så vitt jag förstått det äldsta på ålidhem, uppfört 1965. Det märks, fina dörrar, garderober, köksluckor och sånt. Och stort, tänk vad studenter ändå skulle ha det fint. Spräng tvistevägen. Jag menar såklart Christer Olsson, tydligen är nya konstcampus(eller vad det ska kallas) ett riktigt skitbygge det med. Spräng honom och alla andra i massociopatin.

Jag ska publicera min albumlista snart. Imorgon. Tidigare hade jag en massa kandidater nedtecknade men jag har varit lat, låtit tiden stå för urvalsprocessen. Kvar blir väl bara ett tiotal skivor, kanske de bästa. Nu tjuvstartar jag i alla fall.

Årets bästa singlar/eps/minialbum utan inbördes ordning:

Dig og Mig - Skyggerne
Wavves - Life sux
Ty Segall - Ty Rex
Hanna Hirsch - Gå hem över himlen
Hospitalet - I fjärran

Puss & Kram