IMORGON FLYTTAR JAG

FETT

Jag ska hitta en flickvän, som kan sitta på pakethållaren på min cykel med sitt sommarutsläppta hår och en cigarett i sin mun, medan jag trampar på påväg till havet!

Alltså jag har kommit fram till att jag älskar väder i allmänhet! Alltså väder är så himla bra, det är så jävla mäktigt och påverkande. Det är så konstant! Jag älskar älskar älskar älskar väder det är så fascinerande, det är som en stor famn.

Det finns inga dåliga väder bara dåliga kläder, heheheh....

Våld och manlighet

Jag läste nyligen en recension av en bok som undersöker bakgrunden till Columbine-massakern 1999. Vad som stod i recensionen var egentligen ganska ointressant, det intressanta var vad som INTE stod. I debatter rörande orsakerna bakom skolmassakrer och våld i allmänhet fokuseras det ofta på faktorer såsom lättillgängliga vapen, utanförskap, social utslagning, droger och alkohol etcetera. Gott så, men en minst sagt grundläggande orsak ignoreras nästan alltid, nämligen mansrollen. Den ständigt närvarande mansrollen.

Den yttersta orsaken bakom det massiva våld som dödar miljontals människor varje år runt om i världen, är utan tvekan den globala mansrollen med dess skeva manlighetsideal. Eller med andra ord, de socialt och kulturellt skapade normer och föreställningar som fastställer hur de människor som råkar födas med kuk ska bete sig. Att över 90 % av allt dödligt våld i Sverige och andra länder orsakas av män är definitivt ingen slump; våld är manligt, och således ett utmärkt sätt att utöva de ideal som definierar en som människa. Män konstituerar sig själva såsom samhällsvarelser genom att bruka våld, det är mannens exklusiva rättighet.
Hur många skolmassakrer har utförts av tjejer? Hur många arméer består inte praktiskt taget enbart av män? Hur många oprovocerade gatuöverfall begås av kvinnor?

Utan mansrollen skulle vi inte ha det globala våld som vi ser överallt idag. Manligheten är såväl våldets moder som dess avkomma.

Jag har inte här tänkt gå in på djupet av könsroller som sådana, könsrollernas ursprung och funktionssätt; det är väl egentligen bara att betrakta sin omgivning i tio minuter så får man en ganska bra bild av könsrollernas dynamik. Det är ju inte direkt så att könsrollerna är något överdrivet subtilt eller osynligt, de finns där att beskåda för alla som orkar öppna ögonen.

Orsaken att jag skriver det här är mest att jag tycker det är märkligt att mansrollen så sällan uppmärksammas som det samhällsproblem det faktiskt är. För ett samhällsproblem är ju precis vad det är. Skulle en terrorist som dödade miljontals människor varje år tillåtas fortsätta sitt värv obemärkt och utan motstånd? Ändå tillåts den kanske största boven i det globala våldsromantiska dramat gå fri. Därom talas det tyst över hela det samhälleliga spektrat.

Lite hårdraget skulle man kunna betrakta mansrollen som världens farligaste vapen. Betydligt fler människor dör runt om i världen som en direkt eller indirekt följd av skeva manlighetsideal än vad som dör av landminor, bomber eller terroristhandlingar (vilka förvisso i sig till stor del är en produkt av just manlighetsideal) tillsammans. Tänk om USA skulle starta krig mot mansrollen istället för terrorismen, vilken välgärning mot mänskligheten det skulle vara!

"What’s in a name?" frågade sig Julia Capulet, "What’s in a penis?" undrar jag. Uppenbarligen mer än folk vill medge.



Ikväll ska jag njuta av vad som kan bli den bästa matchen ever. Jag hoppas Rooney avgör skiten till Uniteds fördel, gärna i förlängningen. Fast det känns faktiskt helt hopplöst att tippa resultatet i detta minst sagt vidunderliga skådespel.

DET SKA BLI SOL OCH TYP 30 JÄVLA GRADER HÄR TILL HELGEN!! FUCK YOU SÖDRA SVERIGE

Vi börjar med den dåliga nyheten.

Guy Ritchie, känd för Lock Stock and Two Smoking Barrels och Snatch, men även på senare tid dunderfloppen Swept Away med frugan Madonna i huvudrollen, har tydligen gjort en film om Sherlock Holmes. Det verkar ligga i tiden att putsa till gamla hjälteikoner och göra dem lite hårdare, mörkare och häftigare. Men till skillnad från Christopher Nolan (regissören bakom The Dark Knight) verkar Guy Ritchie inte riktigt veta vad han håller på med. Iaf inte av trailern att döma, men det kan ju också bero på att de flesta producenter satsar på lyfta fram allt som har med vapen, explosioner och sexiga brudar att göra (med andra ord idiotförklara biopubliken). Men ändå, det här är så löjligt att det blir skrattretande.

Så den bra nyheten.

Woody Allen och Larry David (mannen bakom Seinfeld och Simma Lugnt, Larry) har gjort en film tillsammans. Vad kan man säga? Två genier som borde kunna matcha varandra perfekt med tanke på hur mycket de har gemensamt; den pessimistiska världssynen, det neurotiska karaktärsdraget och romantiserandet av New York. Och vad handlar filmen om? Jo, en neurotisk man i New York med pessimistisk syn på livet.

Hoppas bara att Allen och David inte tar ut varandra, att det blir för mycket och planar ut till något slätstruket. Blev inte helt övertygad av trailern, men vad har jag nu sagt om producenternas inflytande.

dammar av yankee hotel foxdrot på spotyfie

http://www.chicagotribune.com/entertainment/music/chi-0526-jay-bennettmay26,0,4302659.story

Jag blir kär i kvällar på tak, i romantiska platser, i fragment och scener ur filmer, i fragment och arrangemang i musik, i cigaretter på dom mest välvalda av platser, i vackra människor som är som drömbilder, i ett fåtal böcker, det är så förfärligt synd att det inte är saker som kan bli kär i en tillbaks.

Två veckor av mer eller mindre bestående besök har verkligen vart himmelen, ni är alla välkomna när som helst i princip. Jag har så mycket jag vill visa här, fast det är sällan jag kan visa dom i exakt dom situationer och med dom människor jag vill visa dom för er. Hoppas det var lika trevligt för er som det var för mig, vi ses om en inte alltför lång stund!

oj vad jag är cp-full men mår super i göteborg! torkelz tangentbord är cp, men jag njuter ändå. jagtycker t förtjänar en eloge för att han orkar skriva här med det här jävla skit-tangentbordet.love you man

nu fixarerik fika, peace

Belle & Sebastian är ju världens bästa band!!!

Man vet att man är dum i huvudet när man läser tv-tablån och ser titeln "Fetman tog hennes liv" och börjar fundera på vilken denna feta man är som tog hennes liv:/

Ibland händer det verkligen ingenting. Och man undrar vad som hände med allt som kunde hända. Det man skulle vilja hände, det som borde hända. Och så tar man ett glas vin och fattar mod för att ringa och fråga någon trevlig vad som egentligen händer och vad som ska hända. Men nej, de vet inte heller vad som händer, och det som skulle kunna hända kommer nog inte att hända.

Trist att det är så. 

Man kan iaf trösta sig med Bodies of Water (kredd till PSL) och hoppas på något nytt.

Jag o astrid kommer typ till umeå vid den 8e, då måste vi ha fest!!!!

Favoritsaker:

Röka måttligt
Bebisar som nyss lärt sig prata
Hundar
Krama leende människor
Våffelmiddagar
Piano
Sorgliga, fina låtar i tyst och ensam lägenhet
Seinfeld
Maris dator
Baka bröd som inte blir äckligt
Klippa mig själv och andra
Huset man ser från min balkong, som lyses upp så fint av gatulamporna
Besök
Kaffe
Springa
Min nya inredning i lägenheten
Att TV:n efter inredningen inte längre står så att jag kan somna till den, och tvingas till att läsa mer (ett trevligt tvång)
"When The Haar Rolls In"
Avsaknad av sysslolöshet
Att vakna på morgonen av måsarna, människorna och solen
Taket mellan Oscar Fredrikskyrkan och Oscar Fredriksskolan
Kramer
Drömma om att ha en cykel och vart man kan cykla med den
Lukten och känslan av alla varma kläder som man tar ut från torkskåpet efter en tvätt

Min önskelista för födelsedag den 26e maj

Maskrosbollen

Jag mötte en brud nere på gatan,
- Tjena vart är du på väg,
- Det ska du ge fan i,
nobben direkt
spelar roll då när man har flytet nästan jämt

- kan vi inte gå ut och bolla och olla?
- vadå olla?
- vet du inte vad olla är?
- trycka ollonet mot saker?
- ja!
- men vadå, vad ska vi olla?
- allt möjligt! små läckerbitar!

aaah, pedofiliac girlfriend!!!

Att kasta ut en halv miljon människor från a-kassan året innan Sverige drabbas av den värsta massarbetslösheten sedan 30-talet, det måste väl betraktas som en av århundradets största politiska tabbar?
Nu står vi alltså med hundratusentals arbetslösa runt om i landet, som helt saknar försörjning.
Hur tänkte ni där egentligen, korkade jävla borgare?


Maciej Zaremba är i många avseenden en dryg, reaktionär knöl, men det här är banne mig helt suverän journalistik: En annan bild av Vojakalla
Jag uppmanar alla och envar att avvara några minuter till att faktiskt läsa artikeln, den är i mina ögon den kanske mest förintande kritiken av en förvriden medielogik som publicerats i år.
Man blir påmind om varför det trots allt fortfarande finns journalister i det här landet.

Jag och min bästa kompis provade oss en lyxbärs var (och ett par till så klart!)

Om du inte sett serien Spung så ska du inte se detta klipp, utan komma hem till mig och sträckse igenom hela serien med mig. Om du däremot är en av dom som sett den, så kan du få betrakta det förmodligen finaste slut på en serie, en gång till:

Åhh jag luktar sommarsvett för första gången i år! Klibbigt, kvavt och småäckligt, men samtidigt helt underbart. En bitterljuv känsla, med betoning på ljuv.

Om att kriminalisera fattigdomen

Polisen i Malmö har nyligen beslutat att patrullera gatorna i Rosengård dygnet, och både Sverigedemokraterna och Moderaterna föreslår införande av utegångsförbud för ungdomar i Rosengård.

Logiken känns onekligen igen från historien. Att bemöta fattigdomen och dess uttryck med våld och repression är en metod lika gammal som klassamhället självt. Lyxen känns inte riktigt lika lyxig när den konfronteras med dess motsats. Det är helt enkelt inte lika kul att vara överklass när man måste handskas med massa argt, skabbigt och utblottat slödder på gatorna. Jag ska här inte gå in på hur synen på fattigdom har förändrats genom historien. (För den som är intresserad av det kan jag dock varmt rekommendera Bronislav Geremeks mästerverk "Den europeiska fattigdomens betydelse".)

Här har jag istället tänkt fokusera på ett av fattigdomens och klassamhällets specifika uttryck (eller kanske snarare konsekvenser), nämligen kriminalitet. Orsakssambandet mellan fattigdom / stora klassklyftor å ena sidan, och hög kriminalitet å den andra, är så allmänt vedertaget och självklart att det att det knappt ens behöver diskuteras. Strängare straff och fler fängelser har ingen effekt på brottsligheten, det är istället brottslighetens rötter som måste åtgärdas.
Stänger man in tusentals människor i stora ghetton - utan att ge dem möjlighet till vare sig utbildning, arbete eller ett socialt sammanhang överhuvudtaget - kommer de sociala oroligheterna mer eller mindre per automatik. Kort sagt, utesluter man vissa människor från samhället, och i praktiken tar ifrån dem deras medborgarskap, kan man inte förvänta sig att dessa människor förblir lojala samhällsmedborgare. I själva verket skulle man kunna betrakta förortskriminaliteten som ett socialt, men dock apolitiskt, uppror mot det såkallade "majoritetssamhällets" rasistsiska och förtryckande strukturer.

Inom kriminologin och sociologin har detta varit känt länge, och på 60- och 70-talet gjordes också ansatser runt om i världen att humanisera fångvården och istället angripa kriminalitetens orsaker. Genom aktiv socialpolitik, minskade klassklyftor och omfattande åtgärder mot sociala problem lyckades man i viss mån slå två flugor i en smäll: både den sociala misären och kriminaliteten kunde reduceras till ett relativt lågt pris.

Sedan dess har dock någonting hänt med kriminalpolitiken - Repressionen har återvänt: Nolltolerans! Fler poliser! Strängare straff! Rymningssäkra superfängelser! Dödligare vapen! I samband med de senaste decenniernas nyliberala offensiv - som slagit igenom på hart när samtliga samhällsplan - har också ett paradigmskifte åstadkommits i synen på kriminaliteten och dess orsaker.

Det finns, som jag ser det, två grundläggande orsaker till denna omsvängning.

För det första förutsätter paradigmskiftet en återgång till den klassiskt liberala, individualiserade människosynen, som jag redogjort för i tidigare inlägg. Så länge politiken sitter fast i denna tankemässigt trånga tvångströja kommer naiva individbaserade förklaringsmodeller att appliceras på i grunden sociala problem. Det är alltid en fråga om individens ansvar för sina handlingar, aldrig en fråga om samhällets ansvar för sina medborgare. Moralismen blir således en nödvändig konsekvens av den liberala samhällssyne: eftersom liberalen inte tror på några sociala, kulturella eller ekonomiska strukturer återstår bara moralismen som förklaring till samhällsproblemen.
Om det uppstår sprickor i det marknadsekonomiska samhällsbygget beror inte det på att huset är ett simpelt fuskbygge som saknar stabil grund. Nej, det beror på dess invånares dåliga karaktär, att de inte tar sitt moraliska ansvar och, så att säga, "lagar sprickorna".
Moralismen blir liberalismens auktoritära kärna.

Konsekvensen blir att brottslighet (och annat "osedligt beteende") alltid förklaras med individens tvivelaktiga karaktär, dvs. dennes personliga egenskaper, och då finns bara ett medel för att bekämpa denna brottslighet, nämligen paternalistisk repression. De förment brottsliga individerna måste förtryckas (utegångsförbud, fängelse), kontrolleras (övervakning, fler poliser), skrämmas (ökade polisiära våldsbefogenheter, hårdare straff) och tuktas (paternalistisk kriminalvård) till underkastelse.

För det andra är detta paradigmskifte inom kriminalpolitiken en oundviklig följd av de senaste decenniernas nyliberala offensiv, och den nedmontering av välfärdsstaten som följt i dess spår.
En hård, repressiv, attityd till kriminalitet är nyliberalismens sätt att hantera de destruktiva konsekvenser som den avreglerade marknaden (genom djupare fattigdom, ökad arbetslöshet, försämrat socialt skyddsnät etc.) med nödvändighet för med sig. Nyliberal politik innebär nämligen per automatik ökade klassklyftor och social förstörelse (t.ex. kriminalitet). Frågan är hur denna ska hanteras; ska orsakerna eller konsekvenserna åtgärdas? Den nyliberala diskursiva ordningen tillåter dock inte att orsakerna åtgärdas, det skulle ju innebära ideologiskt självmord. Alltså återstår bara repression och auktoritärt våld.

Alla människor får inte plats i den heliga marknadens socialdarwinistiska paradis, men för att medelklassen ska slippa känna obehaget av att se dessa människor i ögonen, stänger man in dem i ghetton och fängelser istället.

*

Då brottslighet i grunden har sina rötter i fattigdomen och det nya klassamhället innebär den repressiva kriminalpolitiken i förlängningen ett kriminaliserande av fattigdomen, och kriget mot kriminaliteten förvandlas till ett krig mot underklassen. Eller som Loic Wacquant kärnfullt beskriver det: "välfärdsstaten blir en fångvårdsstat."

Om någon är intresserad av vidare läsning på området kan jag varmt rekommendera Loic Wacquants "Fattigdomens fängelser". För ett historisk perspektiv på kriminalpolitiken är Michel Foucaluts klassiker "Övervakning och straff" ett måste. En läsvärd svensk bok på samma ämne är Mattias Hagbergs finfina "Släpp fångarna loss – Ett reportage om brott straff och trygghet".

Oj, helvete vad långt det här blev. Förlåt mig!

Så underbart här är när omständigheterna är goda, här i livet.
Frihet, glittrande solguld på älven, dansande musik i hjärtat.

Christian tipsade om ett fint band i förrgår: Heartsrevolution. Verkligen bra.

I samband med det myntade jag en ny term: kravallelektro. Kravallelektro är den typ av musik som gör att man blir sinnessjukt peppad på att festa, slåss, bränna bilar och kasta gatstenar genom skyltfönster. Allt på samma gång!

Anna berättade om ett intressant fenomen för en stund sen. Ju mer man umgås med någon, desto mer tycker man personen i fråga är vacker. Du ser alla små skavanker vid första mötet, och ser dom som skavanker, men med tiden blir det detaljer som du smått börjar älska. För att bevisa det hela bad hon mig komma på någon jag var nära, som var ful. Jag kunde verkligen inte komma på någon. Det är ett ganska vackert fenomen i mitt tycke.

UNKOWN BOY

Projektbeskrivning:
jag vill undersöka polisens sätt att omhänderta minderåriga fyllerister i mitt konsterverk "Unknown boy". genom att dricka 6 stark öl och bonga en liter vin ska jag, med mitt minderåriga utseende, gå runt på camping i mål om att bli gripen för fylleri.

jag var femton, jag var på trästocks festivalen och jag bongade vin. mina handleder gör fortfarande ont.

Om lynchmobben i Vännäs
Nu har alltså en rasistisk lynchmobb med hjälp av våld stenkastning och hot jagat flera irakiska flyktingfamiljer ut ur Vännäs. LÄNK!
Det är sådant som man inte tror kan hända i ens eget närområde, men så gick det alltså till när Vännäs blev Nürnberg, och 2000-talet förvandlades till 30-talet.
Mycket har skrivits och sagts om händelserna, men som brukligt är när det gäller mediekarusellens inneboende logik är den djupare analysen av händelserna pinsamt frånvarande. För att råda bot på ytligheterna ämnar jag att här försöka sätta in händelserna i en bredare historisk och idéhistorisk kontext.

Händelseförloppet som vi sett här är knappast nytt, det följer i själva verket en noga utstuderad mall, som upprepats gång på gång genom historien. Orsaken till de våldsamma attackerna ska ha varit att en "svensk tjej blivit slagen", uppenbarligen av en irakisk flykting. Det är givetvis endast ett illa dolt svepskäl som döljer den mer djupgående rasistiska bakgrunden till attackerna. Det är ändock karakteristiskt att just ett (påstått) angrepp/övergrepp på en tjej är vad som tillsist utlöser de våldsamheter som sannolikt länge legat latent i samhället. Att (påstådda) övergrepp mot en kvinna av den "egna gruppen" utfört av en eller flera män från "de andra" fungerar som startskott för rasistiska kravaller, våldsamheter och lynchmobbar är knappast någonting nytt. Lynchningarna av svarta i den amerikanska södern föregicks allt som oftast av anklagelser om övergrepp på vita kvinnor: kunde man inte finna gärningsmannen lynchade man bara första bästa nigger på gatan. Samma rasistiska logik motiverade även lynchningarna av judar i Nazityskland. För att citera Hitler själv i Mein Kampf: "den svarthåriga judepojken ligger på lur i timtal med en sataniskt lömsk blick och väntar på den sorglösa, ovetande flickan, som han skändar med sitt blod".

Dessa exempel på lynchning och lynchningens logik har tre väsentliga drag gemensamt. För det första förutsätter de, liksom all rasistisk praktik, ett etniskt baserat kollektivt skuldbeläggande. Skulden för ett brott som begåtts av en enskild individ kollektiviseras och appliceras på en hel etnisk folkgrupp. Således blir det också berättigat att attackera vem som helst som tillhör denna folkgrupp; brottet ligger inte i gärningsmannens handling utan i hans blod, dvs. hans etnicitet.

För det andra är det nästan alltid brott begångna mot kvinnor (gärna sexualbrott såsom våldtäkt) som utlöser den här typen av rasistiska lynchningar. Logiken följer ett liknande mönster som ovan. En våldtäkt av en "ren" vit kvinna utförd av en "smutsig" neger/jude/invandrare blir i den rasistiska världsbilden en kollektiv våldtäkt av hela kvinnans "ras" eller etniska grupp. Genom att skända en vit kvinna angriper gärningsmannen hela hennes folkgrupps "rasliga renhet", och besudlar därigenom dennas "rena blod". Nu föregicks inte lynchningen i Vännäs av just ett sexuellt övergrepp, men liknande lynchsituationer har nyligen skett i bl.a. Åsele efter våldtäktsanklagelser.

För det tredje bygger den här typen av lynchmobbar alltid på en uråldrig manlig hederskultur med både rasistiska och sexistiska förtecken. Eftersom kvinnan ses som mannens (pojkvännens, makens, den manliga släktingens) egendom - en hjälplös och värnlös varelse utan egenvärde och självständig vilja - upprörs mobben inte bara av att övergreppet anses vara fegt och omanligt (kvinnan är ju försvarslös), det ses också som en attack mot den manliga äganderätten över kvinnan. När en främmande man gör med våld gör anspråk på en kvinna från den egna etniska gruppen ses det inte bara som en attack på kvinnan som individ, utan - liksom ovan - som en kollektiv attack på hela hennes folkgrupp (dvs. alla män som tillhör denna folkgrupp). Den vite mannens äganderätt över den vita kvinnan ifrågasätts av den mindervärdige "främlingen", vilket såklart är fullständigt oacceptabelt för den manschauvinistiske rasisten.

Människans kollektiva vansinne ligger alltid latent under civilisationens putsade yta, redo att explodera vilken sekund som helst.

*

Grouper - Lite som El Perro del Mar, men utan lika fåniga texter och med en mer drömsk röst. Hadouken! - Inte så vidare aktuellt kanske, men det är så underbart hårt att det inte går att ignorera.
Slutligen verkar det som att både The Field och Sally Shapiro ska släppa nytt snart. En finfin svensk musiksommar väntar!

att vara på besök hos pappa och det är som förr dricker ett glas vin innan middagen dricker några till säger godnatt till elias efter han ätit kvällsfilen dricker kaffe med pappa kanske pratar om lars-gunnar i gamla kollektivet och så vidare. uppsala är en fin stad det har jag aldrig tänk förrut innan jag gick runt där en heldag men skavsår i fötterna är lite fuckedup just nu! snart naklas ybuss hemtill umeå och några sköna tiotimmar med ångestladdad bussresa men de ska bli gött med umeå igen även om fredags kvällen var lite grann av en dröm!

Förfesta själv i sitt pojkrum med några avsnitt av It's always sunny in Philadelphia och lite Beirut, det är livet.

jag lovar att gemene man skulle få andningsproblem på grund av lyckorus om jag delade med mig av min glädje

Om Sverigedemokraterna och legitimitet
Jag har blivit less på allt skitsnack om att man måste "ta debatten" med Sverigedemokraterna och annat rasistpack i Sverige. Argumentationen går ungefär såhär: eftersom Sverigedemokraterna är efterblivna klåpare kommer de att avslöjas som just efterblivna klåpare så fort någon vettig "tar debatten" med dem i medierna. Deras förment respektabla fasad kommer att krackelera när de bemöts med rationella argument, och den simpla rasistiska kärnan kommer att framträda naken inför väljarnas åsyn.
Det är en väldigt naiv (och typiskt liberal) inställning, som bara visar hur de förment "vettiga" människorna grovt missförstått hela problematiken. Sverigedemokraterna ställer inte upp i debatter för att lägga fram rationella argument om varför invandringen är skadlig (det finns ju inga), de gör det för att kunna spela på folks underliggande xenofobi; vanliga Svenssons rädsla för förändringar och för det främmande. De främlingsfientliga och "de vettiga" (jag kommer inte på någon bättre beteckning, men jag syftar iaf på det politiskt korrekta etablissemanget) spelar samma spel, men med olika kort på handen, och med helt olika agendas. Medan "de vettiga" tror sig befinna sig på Agora, en öppen arena för sansad diskussion där den ene försöker övertyga den andre med förnuftsbaserad argumentation, befinner sig de främlingsfientliga på en Gladiatorarena, en underhållningsarena för känslor, skådespel och passion. Skiljelinjen går mellan det klassiska Aten och Rom; mellan det naiva och det realistiska, mellan idealism och machiavelliskt maktspel. På den romerska gladiatorarenan övertygar man inte med logik och argument, där hetsar man, där rör man upp känslor och hat. Där förnedras den svage inför massans dånande jubel.

Problemet är att folk inte röstar enbart med hjärnan, de röstar med kuken, biceps, hjärtat och allt annat irrationellt som driver människors handlande. Hitler lyckades trots allt få 42 % i ett demokratiskt val, men inte fick han det genom att lägga fram ett förnuftigt program över hur han skulle förbättra de tyska väljarnas livssituation. Han fick det för att folk var utsvultna och desperata, och därmed beredda att lyssna på vilket jävla högljudd demagog som helst, och Hitler skrek förbannat högt och mycket. Jimmie Åkesson skriker förvisso inte speciellt mycket, men i övrigt finns det en del obehagliga beröringspunkter mellan 30-talet och idag.

Ingen blir gladare av att Jimmie Åkesson får stå och spy ut rasistgalla i nationell tv på bästa sändningstid än Jimmie Åkesson själv. Att i ett slag helt gratis få tillgång till miljoner väljares vardagsrum är såklart en våt dröm för vilken demagog som helst, och Sverigedemokraterna kan bara tacka och ta emot liberalernas naiva gåva. Lenin hade ett bra uttryck för att beskriva den här typen av naiva människor som omedvetet springer andras ärenden, han kallade dem för "nyttiga idioter". Och det är precis det alla "ta debatten"-förespråkare är; Sverigedemokraternas nyttiga idioter.

Sverigedemokraterna bekämpas liksom allt fascistpack bäst med nackskott, alternativt deportation till Danmark, Leninstyle. Det får man dock inte säga offentligt, så då förordar jag osynliggörande, alternativt folklig mobilisering, framför naiva och kontraproduktiva "debatter".
Fast egentligen bekämpas rasism och främlingsfientlighet (och därmed Sverigedemokraterna) såklart bäst med hjälp av en progressiv jämlikhetspolitik: det finns ett otvetydigt empiriskt samband mellan social utslagning/stora klasskillnader och ökad främlingsfientlighet. Jämlikar hatar inte varandra, men det vill inte det borgerliga etablissemanget kännas vid, det skulle ju förutsätta en radikal omläggning, för att inte säga totalt avskaffande, av hela det borgerliga ideologiska projektet.

Till sist, vad är Jimmie Åkesson för jävla raggarnamn egentligen? Kan någon ta en kille som heter Jimmie Åkesson och pratar blekingska på allvar? Jimmie Åkesson var förresten moderat innan han blev Sverigedemokrat. Surprise surprise, steget från blått till brunt har aldrig varit speciellt långt.

Maja

den där björn verkar ju fett gaddig

Jag drömmer om grusvägar och åar

Jag har egentligen inte någon uppfattning om Karl Popper frånsett att jag spontant är mycket skeptisk till falsifikationismen. Men, jag snappade i förbifarten upp en klok sak han lär ha sagt i kritik mot rationalismen. Om jag har förstått det hela menar Popper, kort sagt, att rationalism faller på sitt eget grep emedan det grundar sig på en irrationell tro på förnuftet. Det må synas självklart men det frapperade mig med min ogenomtänkta "cyniskt förnuftiga vetenskapsteori". För visst är det är oförnuftigt att lita så till sitt eget förnuft, för att inte säga högmodigt. Visserligen leder detta resonemang förmodligen bara till en ökad grad cynism. Såvida man inte fortsätter med att oförnuftigt lita till sitt förnuft. Hur ska man annars kunna tro sig veta någonting?

yeah baby

Hela mitt liv har jag varit rädd för rymden. Det oändliga svarta med enorma planeter och stjärnor, vidunderliga nebulosor och svarta hål. När jag var yngre kunde jag få smärre panikattacker när jag tänkte på den på natten. Rymden symboliserar det ofattbara mysterium som livet är. Och döden. Att man en dag bara kommer att vara en massa atomer ute i det oändliga.

Men det som övervinner rädslan är fascinationen för det hela. Varför tar man sig aldrig tid att lägga sig på en gräsplätt nånstans på landsbygden för att titta på stjärnorna? 

Jag har otroligt svårt för att minnas stunder då jag mår dåligt. Oftast rör det sig om ett par timmar då jag verkligen inte kan göra något alls. Efter denna korta period av tid kan jag inte på något sätt lägga något värde eller minnas hur det kändes, och jag kan heller inte relatera till det överhuvudtaget. På så sätt är det väldigt lindrigt. Det är inget som tynger ner mig nämnvärt till vardags, även om det är vedervärdigt vid nämnda tillfällen. Nu är verkligen inget sånt tillfälle. Anton kommer förmodligen till helgen, och Björn kommer nästa helg, och här sitter jag i sängen med en kopp kaffe och växlar mellan datorn och boken, och lyssnar på hwasser och kunde inte önska efter annat väder även fast det regnar, är kallt och ovälkomnande ute! Jag saknar er också, Umeå. På ett fint sätt, ett hoppfullt sätt! Kram

Chelsea - Barcelona

Det känns lite som jag har blivit våldtagen av en norrman.. Obehaglig känsla.




Tankarna går osökt till Emil Näsman.

min sommarinköpslista:

såpbubblor
kortbyxor - sport
kortbyxor - fin
randig skjorta
sommarklänning (till min sommarlovsdröm (astrid))
solhatt (till min sommarlovsdröm (astrid))
kritor
bok (min förra scrapbook försvann, måste göra ny)
picknickkorg
saftflaska
polaroidfilm
sommarklänningsskor (till min sommarlovsdröm (astrid))
keps

min skivinköpslista:

pats
skansros
anna järvinen
cristopher sander

idag ringde jag en kvinna som inte visste om hon skulle se sig själv som arbetslös eller inte, hon jobbade inte längre på sitt jobb men hon hade ett eget företag och en lön på 30 000 (och hennes man 80 000), hon velade länge om hon skulle välja arbetslös eller egen företagare. till min förvåning röstade hon borgerligt, skoja (blev inte alls förvånad)

Kritik av den falska toleransen

Igår natt hade jag lite svårt att sova, så jag passade på att utforma en politisk teori, som jag tänkte dela med mig av. Jag kallar det för tesen om den falska toleransen (delvis inspirerat av Herbert Marcuses begrepp "repressiv tolerans").
Den borgerligt liberala demokratin bygger mycket av sina legitimitetsanspråk på vad jag betecknar "toleransprincipen": Avvikande och kritiska åsikter ska få höras de med, dissidenter ska accepteras och de minoriteter som inte passar in i den givna politiska ordningen ska åtnjuta samma respekt och rättigheter som alla andra. I själva verket skulle man kunna sträcka sig så långt som att hävda att toleransen är den borgerliga demokratins mest fundamentala grundsats. Toleransen är frihetens moder.
Men vad händer när toleransens själva objekt upphör att existera? När de avvikande rösterna inlemmats i mittfåran? När de kritiska rösterna marginaliserats till den milda grad att de varken hörs eller syns längre? När hälften av dissidenterna bekvämt satt sig till ro i maktens korridorer, och den andra hälften av ren defaitism helt enkelt slutat bry sig? När de avvikande minoriteterna antingen ignoreras eller stämplas som kriminella? När allt subversivt, upproriskt, revolutionärt och omstörtande pulvriserats av maktens råa tyngd?
Kort sagt, vad händer med toleransen när den sociala och politiska pluralismen går förlorad? För det är precis det som kännetecknat den socio-politiska utvecklingen under de senaste decennierna. Det borgerligt-liberala samhället är det första historiska system som lyckats med konststycket att helt förinta allt motstånd, och alla motkrafter som utmanat dess dominans. Den har förmått upphäva både den hegelianska och materialistiska dialektiken; tesen saknar numera antites (tydligast uttryckt i Francis Fukuyamas teori om "historiens slut"). Men det som saknar balanserande motkrafter riskerar alltid att falla och gå under av sin egen tyngd, något som blir obehagligt tydligt i ljuset av dagens klimatkris.

*

Utan avvikelser att tolerera (dvs. utan toleransens primära objekt) blir toleransen per definition irrelevant. Tolerans utan något att tolerera blir inte mer än en tom dogm, ett evigt mantra utan varken substans eller mening. Tolerans utan objekt, utan pluralism, saknar ovillkorligen innehåll, därav begreppet falsk tolerans. Falsk tolerans innebär passiv i motsats till aktiv tolerans; tolerans som icke-praktik snarare än praktik.
När 1000 köpcentra säljer exakt samma saker, 100 tidningar skriver samma saker, och 10 politiska partier tycker exakt samma sak blir toleransen falsk och demokratin således inautentisk. Demokratin kan nämligen aldrig överleva utan kritiker, dvs. utan pluralism, och den industriella likriktning som kännetecknar det moderna samhället är pluralismens själva antites.
Vidare saknas hos den borgerliga toleransens apostlar en fundamental insikt, nämligen att vad som får tänkas inte är detsamma som vad som kan tänkas. Den borgerliga toleransen postulerar att allt får tänkas, men det relevanta är det som faktiskt kan tänkas inom den rådande maktordningens gränser, och där sätter den falska toleransen upp tydliga ramar. Det möjliga begränsas; det offentliga rummet blir ett stängt rum, som i princip tolererar avvikelser, men som i praktiken inskränker det demokratiska samtalet till en knappt hörbar viskning, och därmed kväser all väsentlig opposition.

NÄR DISSIDENTEN TYSTNAR DÖR DEMOKRATIN

Hoppet kommer med tiden

Hämtat från kommentarer under Alkbergs senaste inlägg på mabd.se

kilotin säger:
Skrivet den 13 april 2009 kl. 1:24
Är det bara jag som saknar tiden? Alltså den faktiska tiden (tick-tack). Den fabulöst kvantitativa tiden som i alla fall jag hade när jag var i tonåren. Den “meningslösa” tiden, som på senare tid blivit synonymt med den “luxuösa” tiden. Att likt Joakim von Anka vältra sig i ett överflöd av rikedom: Prata i telefon i fem timmar. Se tre meningslösa filmer i rad på tv3. Runka så många gånger att linjen för smärta och linjen för njutning möts och passeras. Drömma, drömma, fantisera och ingenting är omöjligt. Visserligen inte heller troligt, men inte omöjligt. Räcker för mig.
Hopp är nog det jag söker. Hoppet kommer med tiden.

Om historiens ironi
Jag har tidigare hänvisat till Marx snillrika iakttagelse att historien alltid upprepar sig två gånger, första gången som tragedi, andra gången som fars. Och sannerligen har historien märklig tendens att återupprepa sig, och därtill låta ironin få sista ordet.
Historien är full av myter och berättelser om syndafloder, från Moseböckerna (syndafloden), till Gilgamesheposet och myten om Atlantis. Civilisationer som blivit för maktlystna, högmodiga och moraliskt depraverade går under, och dränks av de vredgade gudarna.
Känns scenariot igen? För första gången i världshistorien är vi just nu i färd med att rent fysiskt utplåna hela nationer (t.ex. Maldiverna). Dagens västerländska konsumtionssamhälle har drabbats av samma gamla högmod och dekadens, ignorerat naturens begränsningar, negligerat de grundvalar på vilka vi byggt vårt välstånd, och betalar följaktligen också priset i form av ett vredgat hav som uppslukar allt större landmassor.
Idag förverkligar vi den dystopi som grekerna bara kunde fantisera om. Vår civilisation, den förment mest upplysta av dem alla, är tydligen knappast klokare än forntidens sumerer. Historien har inte lärt oss någonting.

"Efter oss syndafloden", lär Madame den Pompadour ha sagt, strax innan Franska revolutionen dränkte den urspårade franska adeln i dess eget blod.
Förutsättningarna känns onekligen igen, vi får se vad historien har att bjuda på i framtiden. Måhända ännu en ironisk twist?

Om Björn ska hålla på att höja nån vanlig, tråkig kvinna till skyarna, så vill jag också göra det, fast detta handlar om en charmig, vacker person. Jag pratar om hon i trailern, som syns i den senare delen av trailern. För att verkligen förstå, måste man nog se filmen i sin helhet. Trailern funkar dock som redskap för att någorlunda greppa om vad jag pratar om.

Eftersom jag stötte på motstånd från T känner jag att jag måste förklara och motivera min hållning lite mer utförligt:
Alltså, den som inte faller för det här leendet måste ju vara en kallhjärtad bastard utan dess like!:

Gosh!

Jag har efter en del funderande kommit på att jag är lite halvförälskad i Lauren i The Hills. Hon är så jävla bra på alla sätt och vis.

Heidi däremot är en förbannad ärkeslyna. Och Spencer är en satans ärkekuk, en riktigt motbjudande människa.

Dom ska förresten gifta sig snart. Hoppas dom dör och brinner i helvetet för all framtid.