Fuck Putin

Om lynchmobben i Vännäs
Nu har alltså en rasistisk lynchmobb med hjälp av våld stenkastning och hot jagat flera irakiska flyktingfamiljer ut ur Vännäs. LÄNK!
Det är sådant som man inte tror kan hända i ens eget närområde, men så gick det alltså till när Vännäs blev Nürnberg, och 2000-talet förvandlades till 30-talet.
Mycket har skrivits och sagts om händelserna, men som brukligt är när det gäller mediekarusellens inneboende logik är den djupare analysen av händelserna pinsamt frånvarande. För att råda bot på ytligheterna ämnar jag att här försöka sätta in händelserna i en bredare historisk och idéhistorisk kontext.

Händelseförloppet som vi sett här är knappast nytt, det följer i själva verket en noga utstuderad mall, som upprepats gång på gång genom historien. Orsaken till de våldsamma attackerna ska ha varit att en "svensk tjej blivit slagen", uppenbarligen av en irakisk flykting. Det är givetvis endast ett illa dolt svepskäl som döljer den mer djupgående rasistiska bakgrunden till attackerna. Det är ändock karakteristiskt att just ett (påstått) angrepp/övergrepp på en tjej är vad som tillsist utlöser de våldsamheter som sannolikt länge legat latent i samhället. Att (påstådda) övergrepp mot en kvinna av den "egna gruppen" utfört av en eller flera män från "de andra" fungerar som startskott för rasistiska kravaller, våldsamheter och lynchmobbar är knappast någonting nytt. Lynchningarna av svarta i den amerikanska södern föregicks allt som oftast av anklagelser om övergrepp på vita kvinnor: kunde man inte finna gärningsmannen lynchade man bara första bästa nigger på gatan. Samma rasistiska logik motiverade även lynchningarna av judar i Nazityskland. För att citera Hitler själv i Mein Kampf: "den svarthåriga judepojken ligger på lur i timtal med en sataniskt lömsk blick och väntar på den sorglösa, ovetande flickan, som han skändar med sitt blod".

Dessa exempel på lynchning och lynchningens logik har tre väsentliga drag gemensamt. För det första förutsätter de, liksom all rasistisk praktik, ett etniskt baserat kollektivt skuldbeläggande. Skulden för ett brott som begåtts av en enskild individ kollektiviseras och appliceras på en hel etnisk folkgrupp. Således blir det också berättigat att attackera vem som helst som tillhör denna folkgrupp; brottet ligger inte i gärningsmannens handling utan i hans blod, dvs. hans etnicitet.

För det andra är det nästan alltid brott begångna mot kvinnor (gärna sexualbrott såsom våldtäkt) som utlöser den här typen av rasistiska lynchningar. Logiken följer ett liknande mönster som ovan. En våldtäkt av en "ren" vit kvinna utförd av en "smutsig" neger/jude/invandrare blir i den rasistiska världsbilden en kollektiv våldtäkt av hela kvinnans "ras" eller etniska grupp. Genom att skända en vit kvinna angriper gärningsmannen hela hennes folkgrupps "rasliga renhet", och besudlar därigenom dennas "rena blod". Nu föregicks inte lynchningen i Vännäs av just ett sexuellt övergrepp, men liknande lynchsituationer har nyligen skett i bl.a. Åsele efter våldtäktsanklagelser.

För det tredje bygger den här typen av lynchmobbar alltid på en uråldrig manlig hederskultur med både rasistiska och sexistiska förtecken. Eftersom kvinnan ses som mannens (pojkvännens, makens, den manliga släktingens) egendom - en hjälplös och värnlös varelse utan egenvärde och självständig vilja - upprörs mobben inte bara av att övergreppet anses vara fegt och omanligt (kvinnan är ju försvarslös), det ses också som en attack mot den manliga äganderätten över kvinnan. När en främmande man gör med våld gör anspråk på en kvinna från den egna etniska gruppen ses det inte bara som en attack på kvinnan som individ, utan - liksom ovan - som en kollektiv attack på hela hennes folkgrupp (dvs. alla män som tillhör denna folkgrupp). Den vite mannens äganderätt över den vita kvinnan ifrågasätts av den mindervärdige "främlingen", vilket såklart är fullständigt oacceptabelt för den manschauvinistiske rasisten.

Människans kollektiva vansinne ligger alltid latent under civilisationens putsade yta, redo att explodera vilken sekund som helst.

*

Grouper - Lite som El Perro del Mar, men utan lika fåniga texter och med en mer drömsk röst. Hadouken! - Inte så vidare aktuellt kanske, men det är så underbart hårt att det inte går att ignorera.
Slutligen verkar det som att både The Field och Sally Shapiro ska släppa nytt snart. En finfin svensk musiksommar väntar!