Hej!
Jag har förstås burit på det här länge och skulle gärna fortsätta med det. Åtminstone skulle jag kunna göra det, pröva och ompröva, men jag inser också att jag aldrig kommer kunna precisera representation av mitt tyckande särskilt mycket mer för att det väl inte finns någon sån precision. Jag kan inte helt riktigt säga vilka skivor som jag tycker är bäst eller tycker bäst om från 2014. Därför tillåter jag mig att vara varken korrekt eller strukturerad när jag nu ändå omnämner några favoriter.Dödsfest - Det stora äventyret
Ett för mig verkligt fint album, jag lyssnar gärna till hela. Det är kanske endast ett par låtar (Obegränsat otillgänglig & Jag går aldrig hem) som verkligen står ut för sig själva men jag tycker mycket om helheten, inte minst sången, tilltalet och känslan eller stämningen; att det är rått samtidigt som fint och skört, aggressivt och ödmjukt typ. Det är som att de lyckas säga mig mer än vad låtarna uttryckligt gör och jag kan nu tänka att det är sällan pop/rockmusik (gäller kanske främst textbaserad sådan) är så bra att den inte berövar en den möjligheten.
Hurula - Vi är människorna våra föräldrar varnande oss för
Jag blev lite besviken på skivan, tänk hur bra det var live och i det där way out west-session-klippet, samtidigt gillar jag förstås alltihop, alla låtar är liksom bra. Att det trots det blir lite enahanda och en smula ointressant vill jag delvis skylla produktionen för men dels antar jag att det också har med kvaliteten att göra. Att det balanserar till att bli alltför välpolerat i sin jämna nivå tillsammans med det faktum att temat som i sig tilltalar mig starkt går igen genom hela skivan. Detta senare är något jag som koncept tycker om men likväl kan jag onekligen önska något mer. Med det, alltihop, menar jag ju ändå att Hurula är skitbra, kanske bäst och det är väl utifrån den positionen albumet blir föremål för såna här nyanser.
Mordecai - Neil's generator
Det här kan jag tro vara mina favoritskiva från det gångna året men jag vet inte. Jag har inte haft möjlighet att höra albumet i sin helhet utan begränsats till 3-4 låtar samt en minut långa förhandslyssningar av alla spår. Härmed har jag heller inte tagit mig förbi det estetiska som jag alltså gillar väldigt mycket, vilken substans som skulle framträda därunder i avseende av det textmässiga och sådant som mer lyssnande avslöjar återstår att höra. Det tycks i samband med skivan ofta framhållas att de kommer från Montana eller nåt, att de verkar utanför hipster-kluster, vilket väl ämnar vara en positiv beskrivning av hur det låter, och det håller jag med om även om det är en ganska banal exotisism. Skivan kan påminna mig om Velvet underground fast liksom skränigare och mer garage- eller källaraktigt samtidigt som det landar i något popigare, ibland lite som tidigare Go-betweens. Men fuck, här finns allt jag skriver redan att läsa https://midheaven.com/item/neils-generator-by-mordecai-lp#.VODD8i63DIU.
Jag hade väl egentligen inte tänkt skriva något om skivorna och framförallt inte så här mycket men det är svårt att skriva mindre. Nu ska jag ändå försöka det, skriva mindre, så jag kanske kan bli klar någon gång och slipper trilla dit på nya album under tiden, mellan de gånger jag skriver.
Buck Biloxi & The Fucks - Culture demanufacturer
Jag är såld på Buck Biloxi.. Allt han gör känns väldigt konceptuellt men likväl genuint och i antitext-texterna har jag på något sätt lyckats läsa något jag tycker om. Han sjunger fuck you och att "Im so smart no one can kill me" men attityden och hatet är relativt fritt från rocknroll-klichéer. Och jag kan ta det på allvar fast det kan handla om dataspel och att vilja köpa sexpiller. Buck Biloxi hatar framförallt dryga snubbar och att han är bättre än alla andra gör honom inte mindre värdelös för det. Här finns alla de minimalistiska punkdängorna, jag gillar för övrigt just det, hur han skalat ner allt jämfört med den första skivan; http://buckbiloxiandthefucks.bandcamp.com/album/culture-demanufacturer.
Estrogen Highs - Hear me on the numbers station
Spretigt och jättefint album med en handfull riktiga pärlor till låtar och de är i allmänhet de lugnare och mindre skräniga men jag tycker helhetens kvalitet rättfärdigar några i sig tråkiga spår. Jag kan tycka att det känns någorlunda tidlöst men kanske mest som i inte särskilt mycket 2014, om något för det kanske snarast tankarna till åttiotalet och sån här lo-fi-indie, typ nyzeeländsk.
Mike Rep & friends - Darby creek drifter
Mike rep är tydligen något av en amerikansk undergroundlegend, en bland många som tycks kunna tillskrivas den första punksingeln någonsin (Rocket to nowhere från 1975). Den här skivan är hur som helst något helt annat och ännu en jag inte haft någon egentlig möjlighet att lyssna in mig på.
Jag tycker i alla fall mycket om vad jag hört, emellanåt är det ganska traditionell amerikansk folk(rock/pop)tradition, emellanåt lite väl excentriskt. Den som vill kan läsa om honom och skivan här http://chaosintejas.bigcartel.com/product/mike-rep-darby-creek-drifter-lp. Och här kan man höra två av låtarna https://soundcloud.com/540records, det är förstås de två av "Mike rep and friends".
Vic Godard - 1979 now!
Brittisk punkikon med dragning mot pop och ett konstnärligare uttryck, alltså redan från början, han har aldrig varit något Joe Strummer. Den här skivan består av låtar från 1979, inspirerade av northern soul, som han nu spelat in på nytt och givit ut för första gången (åtminstone merparten av dem) och det är helbra.
Sonny Smith - Sees all knows all
Jag älskade en låt från Sonny & the sunsets förra skiva där Sonny pratade och pratsjöng och nu, under eget namn, pratar han sig igenom hela skivan. Det är väl lite som en novell, lite löst i fogarna, fint skrivet, i all enkelhet, och fint framfört till minst lika fin musik.
Jukka Nousiainen- Huonoa Seuraa
Jukka var länge en gåta för mig, vem gör en sån här skiva undrade jag. Det är råbra och ganska eget fast väl tydligt grundat i rock från 70-talet, fast på ett bra sätt, från ett garage och utan att vara slemmigt. Råbra är det ofta men däremellan stolligt, och jag fattar ju tyvärr ingenting av finskan. Han spelar i alla fall också i Räjayttäjät som väl nästan kunnat nämnas här i egen rätt, ett band som spelar jävligt rivig rocknrollpunk, lite som Dolls men mer skitigt och 70-taligt tillika en aning för vräkigt för min smak. Jag har tänkt på det här albumet som en motsvarighet till Ariel Pink fast utifrån rocknrolll(och lite (proto)punk?) istället för pop och mycket häftigare.
Posse - Soft opening
En helt enkelt bra skiva, tycker jag. Det ger ett litet tråkigt, nästan sömnigt intryck men blir en paradoxal uppvisning i svängig och tilltalande återhållsamhet. Nä men, det är bra, välskrivet, smakfullt komponerat och välsjunget. Och alltså, det är gitarrpop som är tillbakadragen men ändå pockar på.
Witching Waves - Fear of falling down
Här är det mycket new wave-pop, brittisk, sån där ganska frenetisk. Jag gillar hur det låter, ljudbilden och melodierna och jag gillar (växel)sången. Det är också en hyfsat jämnbra skiva men om jag skulle önska något är det väl en något dämpad frenesi emellanåt, ifråga om tempot. Det här är min favoritlåt från skivan; Witching Waves – Concrete.
Och här blir det än mer rörigt.
Joni Ekman
Den här 22-årige snubben från Tammerfors är en ny upptäckt som gjort väldigt starkt intryck på mig. Han släpper en massa grejer under olika namn och allt jag hört tycker jag om men det är tyvärr begränsat till strölåtar och språkbarriären är återigen frustrerande. Om Jukka kan liknas vid en finsk Mike Rep (alltså bildligt, och jag vet att jag dillade om Ariel Pink tidigare) skulle kanske Joni kunna jämföras med Buck Biloxi (jag har läst att Joni tycker om Buck) fast jag tycker att Joni verkar bredare och bättre. Lähtevät Kaukojunat är ett av hans band som släppt en fullängdare 2014 som verkar råbra, det låter så här https://soundcloud.com/airiston-punk-levyt/lahtevat-kaukojunat-minka-ma-voin. Sedan har det kommit ett par kassetter under namnet Koiran Näköinen Nainen, https://soundcloud.com/fuck-cds-official/koiran-n-k-inen-nainen-hauskaa. Därtill kommer också de mer uppmärksammade The Achtungs, https://www.youtube.com/watch?v=e_Dahu8SanI plus en massa mindre grejer. Jag tycker väl som att han lyckas karva ur något eget och väldigt bra ur allt vad Ramones och Gizmos eller finskt som Eppu Normali och Kolla Kestää man kan tänkas tänka på.
Melbourne, pop
Jag fattar inte riktigt vad det är frågan om men jag har fastnat för otroligt många band från Melbourne i år. De flesta av dem har väl ganska mycket gemensamt i att det är ganska avskalad pop (till både text och musik), lite janglig med en mer eller mindre rockig eller punkig attityd eller i alla fall antydan. Vad jag talar om kan väl liknas med det om Estrogen Highs ovan och i förlängningen kanske kopplas till Dunedin soundet. Men va fasen, det får väl bli ett eget, senare, inlägg om det här. Hur som helst har de också avsaknaden av fullträff ifråga om album gemensamt, åtminstone om vi ska hålla oss till kalenderåret det 2014e. För att ändå nämna namn; Bitch prefect, Full ugly, The Shifters, The Clits, Pop Singles, Chook Race, Dick Diver, Ciggie Witch. Det här kanske exemplifierar vad jag åsyftar https://www.youtube.com/watch?v=kN4Trj-7k3o#t=81 även om det naturligtvis görs stora avvikelser därifrån. Som sagt kanske jag får anledning att återkomma i ämnet.
J.T. IV - Cosmic Lightning
En samlingsskiva som första gången utgavs 2008 men sedan dess nyutgivits minst ett par gånger, både det förra och förförra året om jag förstått det rätt. Inspelningarna är i alla fall gjorda omkring 1980 och det är först nu jag stött på dem och jag verkligen älskar det, även om det må röra sig lika mycket om fenomenet (han omgärdas av en riktig outcast-myt) som musiken i sig. Hälften av låtarna är fullständigt fenomenala ("in the can", "ouf of the can", "death trip", "destructo rock") och i fråga om referenser kan väl såväl lou reed och stooges som bowie dyka upp även om det ändå inte riktigt liknar någonting annat.
Twilight Nuages - Twilight Nuages
Jag höll på att glömma men det vore dumt för det här är ett älskligt popalbum. Också det här en återutgivning, i det här fallet från 1977 när musikläraren Bill Last spelade in låtarna i sina föräldrars källare tillsammans med några elever och vänner. Det är helt enkelt ett väldigt fint album, jättebra till och med. Det finns på spotify också.
Härtill skulle det kunna tillkomma en massa grejer, till exempel.
Dutch masters - All in the wires
En samling mestadels outigiva inspelningar från 2003-2010 av ett numera nedlagt band. Även här har jag bara hört en del men det låter råbra, punkrock alltså; http://www.spacecaserecords.com/news/2014/6/2/dutch-masters-all-in-the-wires-lp-out-now
Bare Wires - Greatest Hits
Också samlingskiva och nedlagt band, vars huvudkaraktär i och för sig fortsätter nästan likadant i Warm Soda. Samlingen består av mer eller mindre garageaktig powerpop, bitvis suverän.
Frankie Cosmos, ett par-tre album. Lågmäld liksom naivistisk sovrumspop med texter jag lyssnar till. På spotify finns dock vad jag antar vara ett studioinspelat album och jag vet inte om det blir något bättre för det.
___________________________________________________________________________________
Favoriter i mindre format:
Cross - Pyre. Fantastiskt bra singel av Hurula och Masshysteri-Erik!
Hurula - Betongbarn. Låter bättre än skivan, tycker jag.
Slum of legs - Begin to Dissolve. Fantastiskt bra och mersmakande debut från England, lite Velvet, lite lite Slits/Raincoats kanske.
Giorgio Murderer - Primitive World. Samme upphovsman som Buck Biloxi, här även med en primitiv synt.
Suburban Homes - The Suburban Home EP. Toppenbra brittisk, skramlig, punk.
Paul Messis - Nightmares/Penny Arcade. Mannen bakom ovanstående singel, i eget namn spelar han här tämligen rak 60-talspop av ett något litet mörkare slag.
Electric eels - Jaguar ride. En otroligt bra återutgiven punksingel, från 1975.
Loose Heart - Paris 1976. En otroligt bra punksingel från 1976 som aldrig tidigare utgivits.
Achtungs - Full of hate. Alltså ett av ovan nämnde Joni Ekmans band, singeln bättre än skivan, tyvärr.
Komplettering:
Sheer Mag - 7". Råbra!
Hejdå!
