Hälsningar från Abisko

Jag, Anna, pappa, Elsa och Chaplin är i Abisko sen i måndags. Halvdåligt väder med plusgrader och Lite regn men har hunnit med en längre skidtur i alla fall! Annars är det mycket radio, böcker och bastu som man fyller dagarna med här. Ser fram emot helgen och Umeå, är det någon som ska göra nåt förutom umeå Open då? Sen tänker jag bakisfilm hos någon, kanske på marmorvägen, på söndag? Och fika på BC, lördag eftermiddag? Mycket ska hinnas med! // Torkel

dålig dikt
pungen skrynklig
jeansen har blivit för stora
fastän vädret nu är fint
ska det åtminstone bli vackert
en vän i transition
men här är nytt
urbanism och liberalism
förankra dig
pränta ner
bränn in
människor i sverige
med historier att berätta
så jävla tomma

blå mocca
hela världen i min kopp
kissa i den
låta det rinna över
dra fram över golvet
en snabb ljusbrun hinna
det skulle jag aldrig någonsin göra

Björn Högberg

Kommer du hem till påsk?

snart, snart

doft av hägg och kaffekask
och burken full av mask

Medan jag varit upptagen med annat har jag blivit dragen vid näsan. Ungefär som när MABD gjorde en cover på Kom kom fastän Anton och Björn B sedan länge bestämt att göra det. Det där kanske jag har hittat på eller reviderat helt och hållet men ni förstår konceptet. För bara några dagar, eller någon vecka, sedan artikulerade jag en tanke om en rockskiva inspirerad av Nebraska fast utifrån en västerbottnisk kontext. Föga unikt, jag vet. Min idé ids jag inte gå in närmare på, det är inte vad det här handlar om. Hur som helst, det har nu ådagalagts att någon umeåbördig Ida Linde arbetat med att översätta Nebraska till svenska och att åtminstone en novell från detta verk är betitlat Västerbotten. Det är ju inte riktigt rocknroll men kanske inte värst synd heller. Det går ju inte att förlita sig till rena fantasier, man drar sig ändå bara vid näsan.

The Rules of Attraction blev tydligen sågad längs fotknölarna när den publicerades någon gång i slutet av åttiotalet. Den kanske inte var SÅ dålig, utan bara det att förväntningarna var extremt högt ställda efter Bret Easton Ellis debutroman Less Than Zero. Vad vet jag, jag har inte läst boken. Däremot har jag sett Roger Avarys (medmanusförfattare till Pulp Fiction, OBS försöker inte verka cool med denna referens...) filmatisering av den. Och i den lyckas han på ett snyggt sätt skildra både den gulliga college-atmosfären och den kåthet och brutalitet som döljer sig bakom fasaden, och som Easton Ellis så obarmhärtigt brukar föra fram i ljuset. Genialiskt nog får James Van Der Beek, tidigare känd som helyllekillen Dawson i Dawson's Creek, spela kåt sociopat.
(Gud vilken motbjudande bild detta är, men hittade inte den jag sökte efter och den här passar ju iaf in för att beskriva karaktärens personlighet någotsånär)

Men hans sociopatiska drag är ändå bagatellartade i jämförelse med hans betydligt mer kända bror Patrick Bateman (i Easton Ellis litterära universum dvs, han är inte med i filmen). Apropå American Psycho har ju Easton Ellis fått mycket uppmärksamhet på sistone efter att han twittrat en massa inlägg om handlingen till en eventuell uppföljare.
Fredrik Wikingsson skriver HÄR fint om att vi som följer Easton Ellis på twitter har fått ta del av skapandeprocessen i realtid. Fast nog känns tweets som att Bateman ska döda David Beckham i en hiss i Manchester och denna:

mer som något sorts kritik av samtiden än seriösa idéer för en roman. Men man vet aldrig...

Did you bring a horse for me?
Well... looks like we're... [snickers] ...looks like we're shy one horse.
You brought two too many.




Westerngenrens storhet:

1. Estetiken; vidderna, kärvheten.

2. Manligheten. Kompromisslös macho, helt utan försök till problematierande. Till detta kommer frånvaron av krystade kärlekshistorier; det är mannens värld tout court.

3. Den sociohistoriska inramningen. Ingen annan genre skildrar modernitetens blodiga födelse lika väl. Scenen - "the frontier" - utgör skärningspunkten mellan civilisationen och vildmarken; mellan statens lag, våldsmonopolet, och styrkans lag, revolverns, mellan rätt och hämnd, mellan ordning och kaos. "The frontier" är modernitetens slagfält.

4. Det amerikanska. Westernfilmen gestaltar Amerika som berättelse; nybyggarandan, den amerikanska drömmen, och bäst av allt; självständigheten, individualismen, personifierad av mannen som skyr alla band, emotionella liksom ekonomiska, till andra människor.

5. John Wayne, Eastwood, Charles Bronsson!

6. Dialogen. Kärv, hårdkokt, och med en inramning som gör att attityden aldrig känns krystad.

7. Våldet. Som sagt, ingenting gör sig så bra på film som våld.

8. Den extrema hederskulturen. I frånvaron av lag blir heder och respekt allt som oftast en mans viktigaste tillgång. Förkastligt, men grymt snyggt.

De båda klippen nedan, från Once upon a time in the west, brukar jag typ se en gång i veckan. Det är så vanvettigt jävla cp-bra.

Den utlovade listan

2011, Album:

1. Mattias Alkberg - Anarkist
2. Vånna inget - Allvar
3. Dirty beaches - Badlands
4. Smith westerns - Dye it blonde
5. Bob Hund - Det överexponerade gömstället
6. Pascal/Mattias Alkberg - Allt det här
7. Bloodshot Bill - Thunder and lightning
8. Säkert - Facit
9. Kids on a crime spree - Kids on a crime spree
10. Useless Eaters - Daily commute

Kommentar:
De två sista platserna var svårast, blev på känsla. Man kan summera det så här http://open.spotify.com/user/donalbatello/playlist/5mkBMaay5IxR95GlDQrZDD (listan innefattar några av de starkaste aspiranterna till plats 9-10, fast där hade ju en massa andra kunnat få plats, jäklar).

Till Erik

För en timme sedan läste jag O P Petterssons Nybbygarliv - en berättelse om nybygget Dårris i Vihelminafjällen, jag blev helt tagen. Det var om en svårvinter och a' Ingrid fick ge sig ut på tiggarfärd, så fint det blev när hon kom hem igen. Visst var det O P som skrivit boken din? Idag stötte jag också på en skiva som Monica Zetterlund och Thorstein Bergman gjort tillsammans, Folk som har sånger kan inte dö. Jag har inte hunnit lyssna men det kan nog vara en riktig pärla. Omslaget var i alla fall fint.

Idag vill jag tipsa om en skiva. Det är hur fint som helst ute. Inne också. Sol och lördagmorgon och kaffe. Skivan heter Rock n roll fragments, artisten Charlie Megira. Jag tror att den släpptes 2009, enligt spotify skulle även hans andra(eller första) skiva vara från samma år, jag tror att den håller samma klass men vet inte riktigt ännu. En låt heter Turkish Elvis och det tillsammans med albumtiteln säger en del om vad att vänta av musiken men inte allt - det är något helt annat än ren revival. Nu tänker jag lite på Badlands(med risk för missförstånd), på hans ingång till 50-60-tals rocken och på att den i alla fall påminner om Megiras. Charlie Megira gör yvig men mjuk rock n roll, reverb och sånt, twin peakskt fastän orientaliskt. Gammalt, modernt, tidlöst.

Här, en länk.

Kolla in det här!
http://www.maklarringen.se/Kopa/Objektsida/?objectid=OBJ16224_1063478058
Är det någon som är sugen? Vi kan säkert få det ännu billigare, de vill ju bara bli av med det. El och kommunalt vatten, inga konstigheter. 10 mil från Umeå. Enligt wikipedia har byn, Åsträsk, 14 invånare och de flesta hus står tomma. Låt oss gentrifiera. Det här en seriös intresseförfrågan.

Alltså, ni perifera. Fast det är ju vi. Hör här! John Cale, Alkberg och Tant Strul till made.

Hej fina vänner!

Det här får bli kort. Jag sitter och skriver om globala produktionsmönster, kicki lägger pussel i vardagsrummet och viktor har gått och lagt sig. Han ska ju upp och jobba imorgon, ja, kicki också men inte jag. Grupparbete är det som gäller. Fy fan. På lördag ska vi ha inflyttningsfest här på pedagoggränd 3D. Ni är många som kommer saknas, det vore jävla mycket bättre om ni var här. Fast det är fint ändå, inte minst lägenheten, kvarteret är så vitt jag förstått det äldsta på ålidhem, uppfört 1965. Det märks, fina dörrar, garderober, köksluckor och sånt. Och stort, tänk vad studenter ändå skulle ha det fint. Spräng tvistevägen. Jag menar såklart Christer Olsson, tydligen är nya konstcampus(eller vad det ska kallas) ett riktigt skitbygge det med. Spräng honom och alla andra i massociopatin.

Jag ska publicera min albumlista snart. Imorgon. Tidigare hade jag en massa kandidater nedtecknade men jag har varit lat, låtit tiden stå för urvalsprocessen. Kvar blir väl bara ett tiotal skivor, kanske de bästa. Nu tjuvstartar jag i alla fall.

Årets bästa singlar/eps/minialbum utan inbördes ordning:

Dig og Mig - Skyggerne
Wavves - Life sux
Ty Segall - Ty Rex
Hanna Hirsch - Gå hem över himlen
Hospitalet - I fjärran

Puss & Kram

idag är det exakt en månad sen jag senast tog en snus! hurra hurra hurra för mig!

för det första är jag jävligt less på att som inhyrd personal få göra skitjobben som de fast anställda helst vill slippa. det är också jobbigt att som timanställd vara osäker på om man kommer att få jobba eller inte, att man ständigt måste vara flexibel och oftast blir inringd samma dag.
men ännu värre är ändå utanförskapet och känslan att man blir trampad på. som när de fast anställda inte bryr sig om en; man kommer in i fikarummet och ingen hälsar, ingen bjuder in en i gemenskapen. eller att den man jobbar med inte orkar ge en instruktioner utan bara låter en stå där som en idiot. eller när någon skyller på oss "ungdomar" (dvs inhyrda) på att det är vårt fel att allt är så stressigt för att vi står med våra mobiler för mkt, fast det i själva verket är de anställda som stressar på oss.
värst av allt är ändå när man efter att ha stressat som en galning med att sortera paket, är riktigt trött på slutet av arbetsdagen och har druckit för lite för man glömde vattenflaskan hemma, bemöts av en lastbilschaufför som börjar stressa en och klagar på hur man packar, trots att det är none of his god damn business!
fattar inte hur vissa personer tänker. vill de medvetet vara taskiga? har de så mycket aggressioner inom sig att de måste låta det gå ut över andra? eller saknar dem det där som kallas empati, så att de verkligen inte för en sekund kan sätta sig in i hur det är att vara på botten av arbetshierarkin?

p.s Björn kan man nå dig på mailen som finns på den här sidan???

Science fiction-genrens sällsamma tillbakablickande (eller egentligen begränsat till Star Wars)

När jag såg episod VI härom månaden slogs jag av hur dålig fantasi George Lucas har gällande praktiskt taget allting som inte rör rent teknologiska aspekter. Missförstå mig nu inte, detta är inte en kritik av Star Wars kvaliteter som film betraktat, vilka är obestridliga, utan en kort betraktelse av dess politiska element (en extern kritik med Bourdieu, dvs. den typ av kulturkritik som jag förstår mig på).

Den sociala värld som George Lucas målar upp bjuder på anmärkningsvärt lite, om något, som inte var bekant för Lucas egen samtid; heteronormativ och monogam kärlek (i den mån temat berörs), traditionella könsroller, tydlig måttfullhetsnorm, kapitalism m.m. Här ska jag fokusera på galaxens politiska konstitution (politiken, i dess dystopiska form, hamnar ju ofta i förgrunden i science fiction-filmer). Det politiska systemet i galaxen är ju alldeles uppenbart modellerat utifrån den klassiska berättelsen om Rom. Republiken (aristokratisk, inte demokratisk) som för att skydda sig själv från yttre eller inre hot ger en man (Palpatine eller Kejsaren) diktatoriska befogenheter att upphäva konstitutionen (införa en typ av undantagstillstånd), just för att rädda denna konstitution. Men då makt naturligtvis korrumperar frestas denna tillfälliga diktator att permenentera sin ställning, avskaffa senaten och upphöja sig själv till kejsare (och därmed upplösa republiken). Utöver denna berättelse lånar Star Wars sin begreppsapparat från Rom; senat, imperium, kejsare (tom. den militära terminologin är romersk, och truppenheterna kallas legioner). Viss inspiration kan även skönjas från Tredje riket, även om den är av det ytligare slaget, och främst gäller Imperiets estetik, militarism och ondskefullhet.

Star Wars-filmerna hade premiär 1977 – 1983, precis i en tid då nya maktbegrepp började cirkulera i större utsträckning. Nätverksmakten, och med detta närliggande begrepp, är väl det som fått störst spridning, såväl i vetenskapen som i det offentliga samtalet; det utgör standardmodellen i dagens organisationsteori- och praktik (det horisontella, flexibla företaget á la Toyota). Till detta kan läggas Foucaults maktbegrepp, som pekar åt samma riktning (liksom Hardt och Negris Imperieteori, som i många avseenden står i övertydligt bjärt kontrast till Star Wars). I Star Wars är Imperiet däremot rigoröst hierarkiskt ordnat, så till den grad att det faller i sin helhet bara för att Kejsaren dör (hela den kejserliga flottan är ju intakt vid filmens slut). Vidare är makten samlad i rigida personer/positioner/punkter, vilket går rakt emot moderna maktteoriers flytande och relationella maktbegrepp (inte bara närverksmakten utan även den weberska makten med dess rågång mellan person och position).

Ännu ett säreget drag med Imperiet är dess totala avsaknad av social eller ekonomisk underbyggnad. Det må vara av rent berättarmässiga skäl (vem vill höra utläggningar om skatteuppbörd i en sån film?), men det ger samtidigt en slående bild av det galaktiska systemets funktionssätt; Imperiet som en fritt flytande kropp, en våldets parasit som på avstånd suger ut resten av galaxen. Imperiet är rent våld, tvång och ingenting annat, den saknar ideologisk underbyggnad eller ett socialt kontrakt som legitimeringsprincip. I detta liknar det snarast en maffia som utövar beskyddarverksamhet över en stadsdel, eller en prefeodal kringresande krigsherre som plundrar varthelst han kommer. Man kan i vilket fall inte påstå att Imperiets makt är vidare produktiv.

Vad som emellertid är genuint nyskapande är hur makten (den exekutiva såväl som den beslutsfattande, dessa är ju oskiljaktiga och samlade i Kejsarens person) samlas i en enorm rörlig krigsmaskin, dödsstjärnan. Den politiska och militära makten sammanfaller alltså till fullo, men det intressanta är hur de förenas i en rörlig fysisk enhet, likt ett enormt hangarfart. Inte en huvudstad, inte en nationalstat, inte ens en traditionell befäst borg, utan en rörlig, offensivt inriktat borg. Dock, även i dödsstjärnans fall döljer sig en bakåtblickande underton; dödsstjärnan centraliserar nämligen makten, vilket gör Imperiet sårbart för enstaka angrepp. I själva verket är Imperiet besynnerligt enkelt att angripa, det räcker med att träffa kraftgeneratorn i dödsstjärnans mitt för att få hela Imperiet på fall. Det var precis denna sårbarhet som koncentration och centralisering av viktiga funktioner medför som Pentagon sökte undvika genom att utveckla internet.

Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt här, men. Hur kommer det sig att en genre (nåväl, en filmserie) som vars själva definition ålägger ett framtidsperspektiv, kan vara så djupt konservativ när den tvingas röra sig utanför naturvetenskapen? Svaret ligger väl på sätt och vis i namnet (science har ju en snävare betydelse i engelskan), men jag tycker ändå att det är lite underligt.

igår var vi på nittiotalsfest hos emma jonsson. vissa mer, andra mindre utklädda. jag nöjde mig med att ha en bakvänd mighty ducks-keps så att man kan låta en hårtofs sticka fram så där. vi pratade en hel del om hockeykort, uttryck man använde sig av såsom "och?" och "duh" och när man slog varann på det där stället på överarmen där det gör så ont. på kylskåpet satt ett fotografi föreställandes emma tillsammans med en slätrakad gunnar, sippandes på ett glas vin. tänkte skicka ett mms men så tänkte jag att gunnar säkert har en för gammal mobil för det. så nu skrev jag den här texten istället.