Bruces episka pianoballader, Glen och Guy och Townes, till och med Perssons. När solen glittrar in i bilen mellan trädtopparna, speglas i selen. Och det inte spelar någon roll. Om annat är skit. Det har jag väl alltid tid för, det kommer och går. Jag undrade om inte Camilla kunde lära sig spela piano så, som Racing och Factory men det skulle förstås förutsätta att jag kunde sjunga, skriva och spela.
Jag glömde av Frankie Cosmos sist, som sagts tidigare gillar jag henne och hennes nya skiva, Next thing är antagligen hennes bästa hittills. Antar jag. Jag gillar hennes berättarröst. Ändå, trots allt, är min entusiasm tämligen kontrollerad. Vasas flora och fauna och deras nya singel, Honda Monkey, den har ni väl hört? Det är såklart fina låtar men ingen sån där verkligt mästerlig, själva Honda Monkey är till och med lite väl glättig för mig, i svänget. Då skulle Counter Intuits Monosyllabilly kunna vara värd att lyssna till, jag har inte gjort det värst mycket men den avslutande Rockey surgery är riktigt bra. Skramligt, skräpigt, låter bättre än vad låtarna själva är bra. Apropå det, Stefan Christensen & Friends har spelat in en ep (bandcamp) som är bättre än de förra, mer punkigt i jämförelse (Counter Intuits har en rätt poppig nerv, tycker jag), i alla fall på Bad politics som också är bäst, sedan blir det tråkigare, mer jämnrock. Nä fy fan, ska en låt vara tretton minuter ska det vara jävligt bra, knappt ens då.
En Honda Monkey God kväll.
