På onsdag, tidigt på morgonen, är jag i samma stad som Björn. Först Zürich dock!

Idag luktade jag på årets första syren.

Nog är det lustigt (paradoxalt!) att dagens rabiata ateister (upplysningsfundamentalister, the ditchkins och co) kritiserar religion i förnuftet och vetenskapens namn, samtidigt som dom intar den mest antiintellektuella positionen som kan tänkas visavi kritikens objekt. Att definiera religion som simpel vidskepelse innebär att abdikera inför blotta möjligheten att förstå vad det är man kritiserar. Man ignorerar människans djupa andliga behov (religion som "sublimerad dödsångest"), behovet av mening i tillvaron, liturgins sociala kraft och den kollektiva ritualens funktion, osv. Vilken antropolog som helst kan intyga att trons kärna inte är det transcendenta, utan det sociala.
Att jämställda den unika, transnationella gemenskap som exempelvis den katolska kyrkan utgör (vilka rötter, vilka traditioner!), med korkade tv-tittares fascination inför sjuans spökjägarprogram när knappast vidare upplyst.

aprilfeber

jag gjorde ett c60 (här), kanske en låt för mycket, kanske märklig komposition. om spotify tillät skulle jag haft den här låten med necessaries http://www.youtube.com/watch?v=TVv7YANsahg, och den här med iq55 http://www.youtube.com/watch?v=fvwxPQBDRgc.

Typiskt svenskt! I sverige får man aldrig visa sig duktig bla bla bla allt är jantelagens fel!
Det mest störande i dagens jantelagskverulans är inte den nyliberala undertonen, utan hur uppenbart felaktig, historielös, och inskränk det är. Att måttfullhet var en dygd (kanske tom. den främsta) i antikens grekland, att högmod betraktats som en dödsynd (och måttfullhet som en kardinaldygd) av 2000 års kristendom, och att praktiskt taget alla stora "civilisationer" eller idésystem (konfucianism, buddism, hinduism, säkert också islam) har upprätthåller liknande principer om det syndfulla i att tro sig vara för mer än andra, verkar inte bekomma jantelagskverulanterna. Att tom. amerikansk kultur, detta individualismens och uppåtsträvandets förlovade land, genom sin djupt rotade, lantliga och antielitistiska populism (småstadsvurmen, föraktet mot frankofila san fransisco-snobbar osv.) präglas av samma jämlikhetsideal kan dom knappt ens föreställa sig.

Jag skulle vilja gå så långt som att hävda att jantelagen är en antropologiskt universell princip, född ur det evolutionära behovet att sammanfoga en mängd individer till en organism. Människan är trots allt ett flockdjur, och ohämmat "jag jag jag!!"-tänkande har alltid varit evolutionärt självmord.
Således; jantelagen är inte typiskt svensk, och har definitivt inget med socialdemokratisk välfärdspolitik att göra. För den som hyser tilltro till (nationellt komparativa) attitydundersökningar kan det vara upplysande att veta att svenskarna, i konkurrens med övriga skandinavier, är världens mest individualistiska folk. (denna individualism är iofs sprungen ur den socialdemokratiska välfärdsstaten, och hur den möjliggjort individens självständighet visavi familje- och släktband (tänkt bara på förskolan!), men det är ett för stort ämne för att behandla här).

Idag när jag såg ett avsnitt av Portlandia slogs jag av hur liten skillnaden kan vara mellan konst och humor. Innan jag går in på detta kan jag i kortfattade ordalag beskriva Portlandia som en sketch-serie som driver med de trendkänsliga, miljömedvetna, hippie-aktiga så kallade alternativa rörelserna som tydligen ska ha vuxit sig stora i just Portland.
Det är svårt att sätta ord på vad som är roligt med den här serien (precis som med all sorts humor) men det har väl bland annat med timing och oförutsägbarhet att göra. Den här oförutsägbarheten som jag tror är en förutsättning för all sorts humor gör att komedin, liksom ofta konsten, har ett behov av att bryta mot mönster för att få någon effekt, vilket innebär att det lätt blir absurt.
En av de bästa karaktärerna i Portlandia är "The Major" som spelas av Kyle Machlachlan (Agent Cooper i Twin Peaks). När han i det åttonde avsnittet sjöng Portlands "nationalsång" brast jag först ut i skratt, men började sedan faktiskt att tänka på just Twin Peaks. För det finns många karaktärer i Portlandia som, om de gjordes om litegrann, i sin absurditet skulle kunna passa i Twin Peaks, eller någon annan film av David Lynch.
Det är viktigt vad man har för inställning när det gäller vad man skrattar åt eller inte. När man ser Twin Peaks vet man att det kommer att vara "konstigt", så det känns inte passande (särskilt inte i sociala sammanhang eftersom man inte vill förstöra stämningen) att skratta åt en dvärg som pratar baklänges, även om man nu skulle vilja det.
Är man däremot osäker på vad som är okej att skratta åt kan det lätt uppstå pinsamma situationer. Jag tänker till exempel på Fyra Nyanser av Brunt; en film av Killinggänget med både allvarliga och humoristiska scener. Det var som upplagt för missförstånd. Skulle man skratta åt mannen som brände upp hela ansiktet? För det var ju trots allt Robert Gustafsson.
I lite samma kategori som Fyra Nyanser har vi serien Louie. Här övergår komedin lätt i melankoliska, vardagspoetiska och vackra scener. Och själv älskar jag när man kan skratta i ena stunden för att sedan gråta. För det är inte alltid lätt att särskilja på det roliga, tragiska och vackra.

Nu har någon talat med mig om att jag skulle ha en ton. En röst eller något sånt som jag brukar tala om utan att riktigt veta, det man hör när man läser som är utöver. Ton utan innehåll tänker jag, helt absurt. Det skulle ju vara tvärtom. Innehållet skulle dechiffreras och forma någonting värt ordet, språket. Stil är bara stil, utan kärna inget annat än tomma poser. Jag gjorde tafatta försök, prövade lite. Någon bit blev fin, annat bara abstraktioner. Jag hade tänkt lägg upp något jag skrev en sån kväll, när jag trevade i text, men jag orkar inte för det behöver skrivas om. Inledningen är som den var, varken bra eller relevant, bara en inledning.

den ‎16 ‎juni ‎2011

Jaha. Igår, ute på den sista ciggen tänkte jag på vad jag gjort under dagen. Allt. Hur mycket det är men lite det skulle ha framstått för mig själv eller någon annan sett utifrån. Jag åt en dl gröt, åtta limpskivor, ungefär tvåhundra gram blodpudding, två piller och lite godis. Jag drack väl en två liter vatten samt en halv liter öl. Jag läste hundratjugo sidor, lyssnade på tvåhundra låtar, sprang sju km och rökte sju cigaretter, pratade med en person, hälsade på en annan, chattade med fem.