det här gjorde mig väldigt upprörd

http://beastamazin.tumblr.com/post/11702178077/hatadeportees

nu drar jag till uddevalla

Flyktigt subjekt

Mig själv, inte jag nog

Geniernas icke-genialitet
Det som kanske fascinerar mig mest när man läser vetenskapshistoriska översiktsverk är hur slående vanligt förekommande det är att en eller flera vetenskapsmän gör samma upptäckt mer eller mindre samtidigt, och oberoende av varandra. Låt mig ta tre exempel.
Den västerländska (natur)vetenskapens tre främsta ikoner eller koryféer kan sägas vara Newton, Darwin och Einstein. Det kollektiva minnet - eller kanske snarare romantikens ännu kvarlevande genikult - har varit påfallande effektivt att konstruera en bild av dessa som just exceptionella genier; unika, individualistiska män som tänkte utanför samtidens snäva ramar och ensamma tog vetenskapen till nya höjder (eller tvingade fram paradigmskiften). Gravitationsläran, evolutionsläran och relativitetsteorin är alla grundbultar ännu i dagens vetenskap. Det roliga är att ingen av dessa herrar var ensamma med sina upptäckter. Mest välkänt är väl att Alfred Russel Wallace lade fram en snarlik teori om naturligt urval samtidigt som Darwin (och som Darwin kände till innan publiceringen av Om arternas uppkomst). Jag blev dock helt tagen på sängen när jag läste att Henri Poincaré matematiskt härledde nästintill samma relativitetsteori som Einstein, samtidigt och oberoende av denne. Newton är förvisso definitivt ensam om sin gravitationslära. Nästan lika viktig var emellertid hans infinitesimalkalkyl, vilken Leibniz berömt nog också utvecklade parallellt (oberoende av Newton givetvis; det hela resulterade i ett hätskt bråk giganterna emellan).
Vad detta - och ett otal, som sagt ett fascinerande stort antal, andra exempel från vetenskapshistorien - säger är att den moderna vetenskapens stora genier vanligtvis inte alls var genier, utan snarast män av sin tid. Visserligen var de utan tvekan högst intelligenta och kreativa, men så var även deras samtid. Man kan kanske metaforiskt uttrycka det som genierna bara är barnmorskor, vilka förlöser ett barn som länge mognat i det fördolda. Eller att de är opportunister som lyckas fånga (och vara först med att formulera) en tanke som ligger i luften.
Nåväl, poängen är att genikult - tron på (vetenskaps)män som själva skapar något nytt ur ingenting och revolutionerar ett helt (vetenskaps)fält - har förvånansvärt lite stöd i vetenskapshistorien, och även om jag inte tänkt på det närmare skulle jag gissa att detsamma gäller om man ser till övriga intellektuella fält (Gunnar; jag minns att vi pratade om något i den stilen på Pompidou).

Apropå minnen så åt jag en madeleinekaka idag. Nej egentligen var det en mandarin (klementin?), men samtidigt en metaforisk madeleinekaka. Jag fick starka känslor av julen 2008, eller mer konkret:
- Twin Peaks
- Bon Iver och Fleet Foxes
- Ett annat liv
- Steriliseringsdebatten
- Bästa Björna-helgen (ni vet Torkels bilder)

Jag blir kolossalt nostalgisk när jag tänker på just julen 2008. Det måste varit första julen jag på allvar insåg mandarinens (klementinens?) särställning bland frukter!

Onsdag

GOJ kan vara din almanacka. En godtyckligt selektiv almanacka. Idag är det onsdag. Ikväll är det onsdag. Ingen har namnsdag.


Jag trodde att det skulle drickas öl men det ska det väl inte. Det gör inget. Jag är lite som i koma. Gör inget. Inte mycket i alla fall, går, läser. Det är ju höst, tänker man. Men jag saknar onsdagarna på scharinska, kom att tänka på dem nu över en cigarett, alltså de tidiga. Jag sitter och lyssnar på Ulf Stureson och det är toppen, får väl räcka, för nu. Kanske går jag ut, till affären, för en cigg, en promenad eller en ciggpromenad. Kan hända att det blir en titt på baren, inifrån och ut. Fast där inne är inte så varmt, så där att snålblåstsjaget jag direkt tinar. Inifrån och ut. Dit går man inte själv.

Taget från Svd:
"Horace Engdahl skriver om blosset som rit när människan står inför det absoluta: 'Världens undergång skulle vara en fullt uthärdlig tanke om det bara vore möjligt att ta en cigarett efter.'"

Då tänkte jag på det vi brukar göra. Åka till ett ställe och röka en cigg i rent rituellt syfte. Ett exempel: När jag och Björn var i Paris åkte vi metro till Place Trocadéro, ställde oss mellan Palais de Chaillot och blickade utför parken som bredde ut sig framför Eiffeltornet. Vi tände en cigarett och var där i ungefär tio minuter, sedan tog vi oss därifrån.

Det ska vara lördag

Så jävla fett att bolsjevikerna (innan revolutionen) tillhörde världens främsta bankrånare.

"The 1907 Tiflis bank robbery was an armed robbery by Bolshevik revolutionaries of a bank cash shipment in the Georgian city of Tiflis. The robbery occurred on 26 June 1907 in Yerevan Square. The bank stagecoach was attacked while transporting money between the Post Office and the Tiflis branch of the State Bank of the Russian Empire. The robbers attacked the bank stagecoach and surrounding security forces using bombs and guns in the crowded city square resulting in the deaths of forty people and the injuring of fifty others, according to official archive documents. The robbers escaped the attack with 341,000 rubles (estimated as US $3.4 million in 2008) from the robbery. The robbery was planned and/or executed by many high-level Bolsheviks, including Vladimir Lenin, Joseph Stalin, to fund their revolutionary activities."

40 döda! Till saken hör att Stalin till och med deltog i själva rånet (och således i dödandet)! Säga vad man vill om hans senare verksamhet som diktator, men nog är det ballt, och inte mer än rätt, att han var en framgångsrik bankrånare i sin ungdom. Och som Brecht sa: bättre att råna en bank än att grunda en.

Coffee, perfect hot and black

Berätta om igår. Om varför ni var uppe så länge, om när snön föll.

Mitt huvud var proppfullt av tankar igår, efter ett seminarie, oj oj. När jag började dricka fick jag lite ont i det, huvudet, men bara lite. Jag drack mer. Ingenting mer hände. Eller jo.

Statistik kan vara en sådan fantastisk ögonöppnare ibland!

Om Greklands bryderier:

Från Eurostat.

"Tax revenue, % of GDP, 2009

Greece 30.3 %

EU27 (EU-genomsnitt) 38.4 %"

8 länder har en skattekvot på ca 30 %. Fyra av fem krisländer - Grekland, Spanien, Irland och Portugal, dvs. alla utom Italien - ingår bland dessa. De övriga utgörs av nyare medlemmar i Östeuropa, t.ex. Bulgarien. Det kan tilläggas att även Island - som förvisso inte är med i EU men definitivt bör betraktas som ett krisland - har en skattekvot på 33.7 %, dvs. långt under snittet.

Från Stockholm International Peace Research Institute.

"Military expenditures, % of GDP, 2009:

Greece 3.2 %

Nu orkar jag inte lägga upp statistik för samtliga länder, men om jag skulle gjort det skulle det visa att Grekland har i särklass högst militärutgifter (relativt till ekonomins, och i än högre grad statsbudgetens, storlek) i Europa. Av alla industrialiserade länder är det bara Israel och USA som är värre.

Från OECD: "Average hours actually worked per worker:

Greece 2109 hours

Germany 1419 hours

OECD-genomsnitt 1749 hours."

I hela den industrialiserade världen är det endast sydkoreanerna som arbetar mer än grekerna.

Slutsatser: Greklands kris beror knappast på lathet, och än mindre på en överdimensionerad välfärdsstat. Kortsiktigt fiskalt beror den snarast på rekordhöga militärutgifter i kombination med låga skatter, dvs. på klassiskt högerpolitik. Till det kan läggas mer strukturella orsaker, låg produktivitet givetvis, men också, och kanske främst, ett enormt handelsunderskott (vilket förutsätter utlandsbelåning, dvs. skuldsättning, för att gå ihop), något som i sin tur är resultatet av (1) att euron möjliggjorde ett våldsamt kapitalinflöde från centrum till periferi (såkallade "heta pengar", gäller förövrigt samtliga krisländer förutom Italien), samt (2) att de fasta växelkurserna inom eurozonen har gjort att Grekland tappat i konkurrenskraft gentemot de länder, främst Tyskland, som praktiskt taget har frusit lönerna de senaste decenniet. Det finns fina diagram på detta (sambandet mellan kapitalinflöde och statsbankrutt/skuldkris, samt löneutvecklingen i de olika länderna inom eurozonen) men dom orkar jag inte leta upp.

Litet citat

"Du är fri att inte tänka som jag; ditt liv, din egendom, allt får du behålla. Men från och med den dagen är du en främling bland oss".

A. de Tocqueville, 1864 (citerad i Horkheimer & Adornos Upplysningens dialektik).

En trevlig bit som jag har missat.

Bare Wires - Don't Ever Change from daniel hilsinger on Vimeo.

Jag gjorde en blandlista för oktober förut.

Lista

Det cyniska förnuftet i aktivistdräkt. Något som är värt att notera med de av finans(och efterföljande skuld)krisen föranledda protesterna är att de rent generellt mest bara är emot, och saknar eget program. Därtill är de inte emot vad som helst, utan just "systemet" eller "makten", förstått som en korrumperad och mer eller mindre enhetlig klick av finansmän och höga politiker. Detta gäller såväl Occupy Wall Street-rörelsen som den spanska indignados-rörelsen - två av de mer kreativa motrörelserna som framträtt i finanskrisens kölvatten - liksom de mer traditionella protesterna mot nedskärningar a lá Grekland och Frankrike. Vad de har gemensamt är alltså frånvaron av en politisk agenda som går utöver "ni har det bra, vi har det dåligt, det är fel", liksom en avsaknad av tro på rörelsens möjligheter att lyckas (vilket jag skulle förklara som följden av en cynisk, och på sätt och vis korrekt, syn på staten (den parlamentariska politiken), samtidigt som man inte har en bild av andra politiska arenor utanför staten).
I det avseende kan man säga att dagens protester präglas av desperation och hopplöshet (vilket givetvis avspeglar vår samtid, som präglas av just avsaknaden av hopp inför en bättre framtid), på ett sätt som de senaste decenniernas sociala protestvågor i västvärlden - från 68-rörelsen till millenieskiftets "global rättvisa-rörelse" - inte gjorde. Det är väl egentligen väldigt trist, och kan betraktas som den fullständiga segern för en borgerlig status quo- eller "historiens slut"-ideologi (utan framtid blir ju samtiden evig), men det passar mig faktiskt bättre än naiva (och voluntaristiska!) utrop av typen "vi kan om vi vill!".

Klingfitta; en kvinna som säljer bröd av illa siktat mjöl

Jag hade bestämt att jag skulle läsa Litteraturvetenskap i Umeå till våren men det går inte.

Fortsättning Juholt,

Juholt är naturligtvis en korrumperad gris, men det gäller ju mer eller mindre samtliga riksdagsledamöter i Sverige (jag skulle vilja sträcka mig så långt som att säga att hela den globala politiska klassen, från Marie-Louise Rönnmark till Obama, borde åtalas kollektivt för stöld och bedrägeri). Att Juholt parasiterar på svenska folket är alltså inte intressant i sammanhanget, det gör alla politiker per definition, just i egenskap av karriärpolitiker.
Det intressanta är varför denna typ av drev alltid blir som värst när de riktas mot socialdemokrater. Nu låter jag väl säkert konspiratorisk, men jag tror faktiskt att det stämmer.
Jämför reaktionerna på Anna Sjödins fylleeskapader med motsvarande tystnad rörande Anders Björcks (moderat f.d. minister och landshövding) och Erik Almqvists (Sverigedemokratisk riksdagsledamot) dito (i synnerhet Almqvists fylleslagsmål var nästintill identiskt med Sjödins).
Betänk hur man lyckades få en socialdemokratisk minister (Laila Freivalds) och en statssekreterare (Lars Danielsson) ansvariga för en naturkatastrof på andra sidan jordklotet, och jämför detta med hur en moderat utrikesminister går fri från delaktighet i människoskapade katastrofer av motsvarande dignitet (Sudan och Etiopien, samt Irak; Bildt var drivande i den amerikanska regeringens kampanj för att uppbringa stöd för Irakkriget, och därmed medansvarig för drygt en miljon irakiers död). Därtill bygger hela Carl Bildts politiska karriär redan från början på en lögn; den inleddes som bekant med att konstruera ett falskt hot från sovjetiska ubåtar.

Någon invänder säkert med att några moderata ministrar fick avgå pga. skandaler under den förra mandatperioden. Det rörde sig dock om okända skitminstrar med skitportföljer, och i vilket fall var själva dreven inte särskilt hysteriska, det var moderaternas reaktion på dreven som var det.

Det finns fler exempel (hur högt uppsatta moderata politiker, liksom f.d. finansmarknadsministern Mats Odell (!), har gjort miljonvinster på privatiserad välfärdsverksamhet, hur moderaterna vägrar redovisa partibidrag etc.), men nu är jag less på att skriva.

Gårdagens Medierna i P1 gör i alla fall (som vanligt) en bra granskning av situationen. Särskilt kul är det när man fullständigt drar ner byxorna på Jan Helin (Aftonbladets minst sagt inkompetente chefredaktör). Programmets journalist, som är utsänd att intervjua nämnde Helin, råkar överhöra (eller vad man nu säger på svenska) en konversation mellan Helin och en av de journalister som varit ansvariga för Aftonbladets granskning av fallet. I konversationen uttalar både Helin och journalisten att de "hoppas" att Juholt avgår. Minsann!

Och kanske märkligast av allt: Den jävel som i efterhand har gått in på riksdagens hemsida och ändrat informationen rörande reglerna kring hyresersättningen. Jag vet inte vem som administrerar riksdagens hemsida, men såvitt jag förstår måste detta innebära att förment neutrala tjänstemän, inte politiker eller journalister, med en uppenbar politisk agenda har kastat sig in i kampanjen mot Juholt.

fan, det är lite skrämmande drevet mot Juholt.

något djupt hatiskt och djupt otäckt finns där.

Jag håller på med en uppsats, lite sporadiskt sådär. Ofta distraherar jag mig med något annat. Hela helgen var en distraktion helt i min smak. Vi hade det höstfint i Arkösund; bastubad, promenad, berusning. Det är därför jag nu behöver ägna mig åt uppsatsen, om än sporadiskt. Det brukar räcka så. Jag har börjat tänka men saknar struktur. Himlen hägrar alldeles blå där uppe, mycket mer så än på länge. Lika typiskt är det med EM-kvalet ikväll men det är ju underbart också. En öl till matchen. Gå ner på gatan. Bara någonstans. Till en bar. Bara någonting. Distrahera mig sporadiskt.

En fråga innan jag eventuellt sätter mig in i vad ni skrivit. Är den första helgen i november en dålig helg att hälsa på i Umeå? Det var väl vad ni (Björn och Gunnar) lät hälsa. Alkberg spelar den 5e och Erik kommer nog också upp. Hörde ni förresten Alkberg i P3 igår? Det var väldigt fint.

Ännu en sak. Ulrika Kärnborg skriver om Charlie Sheen i en kolumn på Aftonbladet Kultur. Det hela är bara ett upprepande av vad Bret Easton Ellis skrev i våras, men att skribenten också kopplar senaste roasten av Sheen till vad Ellis menade. Alltså. Inget jävla nytt.

Inom sportjournalistiken kallas detta en re-write.
Det är inte så meriterande att skriva re-writes. bläh

För att fortsätta Anarkisthysterin: Jag tror de mest träffande och symptomatiska raderna på skivan är refrängen på "Bit i kudden, skattebetalare".

De rader jag åsyftar är följande:

Ingen bestämmer över mig.
Men du kan inte klara allting själv.
Ingen bestämmer över mig.
Man är fri, så ensam man nånsin kan bli.

Det hela handlar alltså om det dialektiska förhållandet mellan en fri individualism, och hur individualismen kedjar fast människan. Egentligen skulle man kunna sammanfatta hela dagens samhälle i de där exakta raderna, och då är jag ändå medveten om vilka anspråk jag nu framför.
Men tänk er själva. Dagens samhälle består dels i att förverkliga sig själv genom, för det mesta, en konsumtionsinriktad livsstil. Men bara i att man måste förverkliga sig själv genom ett falskt förlängande - det man inhandlar och tillfogar sin identitet - förflyttas man ifrån sig själv. Alltså, jag väljer, men är också tvungen att välja. Men detta är inget nytt så klart. Även Sartre menade att människan var dömd till val, och därav vår för alltid latenta liggande ångest.
Skitsamma. Men jag tycker bara att Alkberg beskriver det fint. Och drypande av ångest såklart.

Frankrike på onsdag. Kul med Anton!

Några modifieringar till föregående inlägg:

- "Makten" ska här inte förstås som begränsad till den borgerliga demokratins officiella fasad (parlament/regering), utan i bredare, snarast marxistisk bemärkelse.

- Detta cyniska förnuft uppstår naturligtvis inte i ett vakuum, utan bör förstås mot bakgrund av en tid där det, som Fredric Jameson uttryckte det, är lättare att föreställa sig jordens undergång än kapitalismens fall. Det uppstår alltså ur samtidens totala vanmakt.

- Greklandskrisen är ett ypperligt exempel på hur man idag, mer eller mindre medvetet, frambringar denna cynism inför politiken. Trots enorm folklig mobilisering kör den grekiska regeringen tillsammans med finanskapitalismens exekutiva utskott på med sitt självmordsrace. Bortsett från de uppenbara invändningarna - det är ekonomiskt irrationellt, det är hopplöst, det handlar i grunden om att rädda tyska och franska bankers idiotlån osv. - är den stora faran hur man i Grekland (liksom, om än i lägre grad, i praktiskt taget alla europeiska länder) så brutalt öppet har upphävt och bespottat demokratins grundläggande princip, den om folkets suveränitet. Avsaknaden av lyhördhet inför folkliga protester är rent skrämmande. Sällan har det väl visat sig tydligare hur makten befinner sig i en nyliberal-teknokratisk bubbla (egentligen en ortodoxt marxistisk klasstat): massiva insatser för att rädda det globala finanssystemet, sedan lika massiva nedskärningar i offentlig sektor för att bekosta detta. I år, knappt tre år efter finanskrisen, nådde antalet dollarmiljardärer, liksom dessas sammanlagda förmögenhet, sin högsta nivå någonsin. Samtidigt håller hela stater på att falla sönder under tyngden av finanskrisens skuldbörda, sönderspekulerade som de är av precis den finanssfär som orsakade kraschen i första taget. Vem förnekar idag statens klasskaraktär? Den är ju rent barnsligt övertydlig.
Om jag får tillåta mig själv att spekulera så skulle jag vilja påstå att undergrävandet av demokratin, och folkens tillit till denna, kommer vara den mest bestående, och mest förödande, konsekvensen av dagens finans/skuldkris. "Demokratier" får de folk de förtjänar.


Lite sent kanske, men vem är så banalt fantasilös att vederbörande, i Sverige år 2011, tar sig artistnamnet Azure Blue?

Såg att det har börjat bli aktivitet här igen, så jag bör väl bidra lite jag med. Jag har diagnostiserat mig själv, eller snarare min politiska hållning. Den kan sägas karaktäriseras av vad Peter Sloterdijk (som, för att låna den gode Zizeks omdöme om honom, "inte tillhör vår sida, men som inte heller är någon komplett idiot") det cyniska förnuftet, i bemärkelsen "upplyst falskt medvetande", och dess seger över handlingen. Det cyniska förnuftet (tror sig) ha genomskådat allt - maktens funktionssätt och verkningar, och i synnerhet maktens egen machiavelliska cynism -, [kan man förresten ha ett kommatecken efter ett tankestreck?] det cyniska förnuftet vet vad som är rätt och fel, men är för distanserat, för cyniskt, för blasé för att orka bry sig, och framförallt för att försöka göra någonting åt det.

På så vis blir det cyniska förnuftet maktens slutgiltiga triumf över motståndet; genom ett outtalat kontrakt slipper vi ("undersåtarna") låtsas som att vi tillskriver makten någon som helst legitimitet, men i utbyte lovar vi att inte ställa till besvär. Det är som den borgerliga demokratins svar på kommunismens "vi låtsas arbeta, ni låtsas betala oss", fast devisen nu istället lyder "vi låtsas bry oss om er, och ni låtsas bry er om oss".

Nu börjar jag fundera. När det framställs som om denna Anarkist skulle vara det enda. När jag framställer det så. För mig vore det inget annat än ren lögn. Om det fanns någon som brydde sig skulle jag skriva och tipsa om en massa annat. Det gör ju aldrig det, jag är jag och varför ska ni lyssna eller ens bry er om mig. Läsa kan man ju liksom alltid göra. Vore det annorlunda skulle jag tipsa om nordirländska punksinglar från -83' och new yorksk protopunk (haha! läs; 74',75' eller 76'-rock). Med andra och ord och kortare sagt; The Neon Boys, The Heartbreakers, Mink DeVille, Jonathan Richman (It's time for), Good Vibrations-katalogen eller bara Bowies Scary Monsters, Nick Lowes Jesus of Cool, Newtown Neurotics och The Pretenders.

Jag kan tänka, tillåter mig att tänka Och tänker att storheten i Anarkist ligger i dess estetiskt tidlösa karaktär. Visserligen utifrån en i tid, sammanhang och subjekt, fixerad punkt. Detta bör omöjliggöra en sådan tes. Häri ligger poängen; framförallt i verket Anarkist men också min åsikt - i det omöjliga. Detta enligt Alkbergs anförande om anarkism som betecknande element, bland andra.

God natt mina kära