Diverse aspekter på politiken idag.
Nu har den årliga säljakten i Arktis dragit igång igen, och lika förutsägbart som alltid börjar folk skrika i högan sky om hur grym den är. Sällan blir det politiska masshyckleriet lika tydligt som när söta djur dödas. Människor som inte tvekar en sekund att sätta i sig grisar, kor, kycklingar eller lamm blir plötsligt alldeles till sig av ursinne när de ser bilder på söta sälungar som klubbas ihjäl på isen. Orsaken till upprördheten är uppenbar; sälungarna är helt enkelt betydligt sötare än grisarna (sen finns givetvis också nedärvda skillnader i matkultur, men dessa tror jag är av sekundär betydelse i sammanhanget).
Hyckleriet här blir pinsamt uppenbart, nästan vulgärt. Om du själv göder och stödjer dagens industriella köttproduktion, dvs. producerandet och dödandet av hundratusentals djur varje år för våra tallrikars skull, bör du se om ditt eget hus innan du börjar kritisera andra. Den osmakliga västerländska självgodheten blir bara alltför tydlig.
Sedan kan man ju fråga sig vad alternativet för befolkningen i Arkits är. Föds man på världens kanske ogästvänligaste plats har man inte så mycket annat än jakt och fiske att välja på. Finns det någon som förväntar sig att inuiterna ska övergå till att bli vegetarianer och börja odla sallad på glaciärerna?
Därmed inte sagt att man omöjligen kan kritisera säljakten (det kan man, och bör man – ett samhälle utan kritiska röster är inget samhälle), men snälla se till att gå ut från ert glashus innan ni börjar kasta sten. Det blir bara pinsamt annars.
Som den evigt vise Jesus från Nazareth sade: Varför ser du flisan i din broders öga, när du inte märker bjälken i ditt eget?
*
Debatten om säljakten belyser även några andra intressanta aspekter av den moderna politiska kulturen.
För det första hur uppenbart ytlig stora delar av samhällsdebatten är. Var är analysen, reflektionen och den sociala/ekonomiska/kulturella kontexten? Allt är sensationsjournalistik, fascinerande nyheter i ett läsvänligt format, men helst utan för mycket historik eller sammanhang, då blir det bara tråkigt.
Även diskussionen om bonussytemet i näringslivet visar på denna ytlighetstendens. Alla är givetvis (med rätta) förbannade över miljonbonusar till chefer som inte lyckats med något annat än att säga upp personal och driva företaget med förlust. Men ingen (i media och mainstreampolitiken åtminstone) verkar ha ägnat en tanke åt vad som ligger bakom dessa osmakliga jättebonusar. Få har påpekat att miljonbonusarna förutsätter ett visst ekonomiskt system, ett system byggd på oreglerad kapitalism och gigantiska klassklyftor.
Kopplat till detta är en annan aspekt av den moderna politiska kulturen, nämligen hur
partikularistisk den är. Aktuella händelser placeras inte något i relevant sammanhang, allt ses som enskilda delar i sig själv, utan samband eller anknytning med det övriga samhället. Ta t.ex. tre angelägna områden i borgarnas politik idag, arbetsmarknadspolitiken, integrationspolitiken och skolpolitiken. Normalt analyseras dessa som vitt skilda politiska områden, utan några direkta kopplingar till varandra. Men faktum är att praktiskt taget samtliga politiska åtgärder på dessa områden är en del av en större politisk trend, ett överordnat mål om ni så vill, nämligen disciplinering. Skolbarnen, invandrarna och arbetskraften - alla ska disciplineras, och tvingas in i den föregivna samhällsmodellen, som kuggar i det industriella maskineriet. Skolbarnen ska hålla käften och plugga, arbetarna ska hålla käften och ta jobb till vilka villkor som helst, och invandrarna ska hålla käften och göra som staten säger (dvs. "integreras"). Disciplin, rättning i ledet!
Jag hävdar att det krävs en mer holistisk syn på världen och samhället, ett helhetsgrepp, som inte ser varje företeelse som en isolerad ö. Utan helheten kan delarna inte till fullo förstås.
Slutligen är politiken väldigt känslostyrd. Just pga. att den generellt sett är så ytlig bygger opinionsbildningen på att väcka känslor hos människor, inte övertyga dem med rationella argument. Fredrik Reinfeldt har en "statsmannalik framtoning", och därför borde folk rösta på honom, inte för att han företräder en politik som folk vill ha. Säljakt är fel eftersom sälungarna är så söta på bild. Känslor är så mycket enklare, det krävs bara att man tycker på rätt knappar, och samtidigt så mycket effektivare som politiskt verktyg.
Därmed inte sagt att passion och reflektion utgör ett motsatspar, det är de definitivt inte (människan är ingen rationell nyttomaximerande maskin som vissa verkar tro), men det är uppenbart att många idag inte tänker över sin politiska övertygelse, och de konsekvenser denna har, utan snarast låter sig styras av mediernas känslomässiga dramaturgi. Detta gör människor lättpåverkade, och lätta offer för falska demagoger. Passion utan bakomliggande eftertanke är livsfarligt, det borde inte minst historien ha lärt oss.
Men! Politik utan känslor är ett minst lika stort hot mot demokratin, något dagens svenska riksdag är ett obehagligt bra exempel på. En passionslös teknokratisk politik (dvs. administration) är, som jag skrev i ett tidigare inlägg,
inautentisk politik. Utan upprördhet över orättvisor och förtryck kommer aldrig någon förändring komma till stånd, och den som inte blir förbannat över hur vår värld ser ut måste ha ett allvarligt fel någonstans. För att åter citera Antonio Gramsci: Jag hatar de likgiltiga.
Slutsats, det är i samspelet mellan passion och reflektion som politiskt engagemang skapas och närs. Förnuft och känsla är lemmar på samma politiska kropp.
Jag tror förresten det var David Hume som skrev något i stil med "Förnuftet är passionernas slav", mycket klokt.
Förresten, angående citat av upplysningsfilosofer har jag för mig att Benjamin Franklin sa att "öl är Guds gåva till mänskligheten". Det ska vi bejaka ikväll - Skål och revolution kamrater!
