Nu tänkte jag att jag skulle skriva. Att jag skulle göra det
nu. Jag har också tänkt ett tag på att skriva någonting varje dag, en enkel
tanke som jag tänkt som något i sig nödvändigt att skriva ned. Nu kan det sägas
vara gjort. Något litet varje dag, vad som helst, en dikt en vers, några ord.
Tillexempel som de jag skrev om Gizmos.
Det är lördag. Det hade kunnat vara söndag. Jag lyssnar på
musik. Kajsa Grytt har släppt ifrån sig en jättebra låt men nu lyssnar jag på
några andra. Mattias Alkberg ska vara i Umeå ikväll, vad för vet jag inte. Jag
frågade i gästboken på hans hemsida. Jag har varit i Göteborg med Camilla och i
Mariestad, hos Erik och Ulrika. De verkar ha en närmast ideal inställning kan
jag tycka, inte för att det är mycket lättare för det, de jobbar också hårt.
Jag sluter mig ständigt, fast ändrar och tänjer också men
just det att jag ska formulera och kontextualisera. Ett allomfattande system,
alltjämt abstrakt eller i alla fall omöjligt men ändå. Ett principprogram,
estetiska principer sa Björn men de har alltid politiska implikationer eller
verkningar. Allt görande och seende. För rocklåtar, visor och hus och mindre
riktigt människor. Utsagor, berättelser, representationer.
I det moderna projektet Sverige förstatligades kulturen. Det
är en möjlighet. Dess utrymme krymptes, det byggdes bort. Alltså det fria
liksom människornas liv standardiserades. Cyniskt men möjligen med visst
samvete för kulturen subventionerades som kompensation. Den som orkade kunde få
lite hjälp. Projekttiden är utlupen och subventionerna ifrågasätts. Fortfarande
finns varken tid eller rum men påbyggnaden av cynismen saknar samvete såsom
varande ett naturligt utfall av marknadens fria spel. Ungefär så, det spelar
ingen roll. Ett projekt utan nedpräntad beskrivning. Därmed kan ingen som helst
kompensation för folket rättfärdigas eller ens tänkas. Kultur i avseende av
verksamheter får lov att anpassa sig och gör möjligen så gott de kan, var och
en av dem men ingen vet riktigt till vad. Detsamma gäller förmodligen för sådant
som offentliga sektorer eller välfärdsinstitutioner. I periferin är det lite
annorlunda, där finns gott om plats men knappast någon påbyggnad. Där projektet
misslyckats eller lyckats fast oavsett rent materiellt vilket är lätträknat.
Jag som bara vill fiska och slippa och vara konstnär och
arbeta lite med kroppen. Och bara vill vara tillsammans med de allra finaste
och emellanåt nästan ingen alls. Jag kunde bo där någonstans.
Jag måste också komma ihåg att det inte i sig är viktigt att
skapa någonting alls, jag behöver inte dokumentera för någon annan än mig själv
och alltså inte alls. Inte ens jag vill läsa om mig själv, det är i alla fall
inte viktigt att kunna göra det. Det är bara det att jag verkar tvungen att
övertyga andra för att själv kunna hysa någon tilltro. Om det alltid varit om
att bli sedd, konsten som sägs få mottagaren att se sig själv, sitt liv. Som
för att vi ser någon eller något som bjuder in att se. Vi stirrar nyfiket
förbluffat. Vi får inte verkligen tillgång till varandra utan lämnas läsa dessa
nekrologer, döda långt bort.
