(Fredag, 12/7, tror jag) Det är sommartemperaturer, inte riktigt sommar men kanske redan till helgen. Knappt har jag fiskat, egentligen inte, jag var ute en gång innan vårfloden lagt sig. I inlandet är det ännu högt och i fjällälvarna förstås men här vid kusten, hade det inte varit för allt regn. NBA-finalen är i full gång, det går dåligt, jag hoppas Golden State kan vända 1-2-underläget mot Cleveland, tror att de kan men oj vilken oro. Fjärde matchen, i natt, en riktig ödesmatch. Och jag måste klippa mig.
Vasas flora och fauna - Släkt med Lotta Svärd
Ett mästerverk, kort och gott och fullständigt. Jag tycker att det hela är rörande. Jag har har tyckt om Björkas från första början, tänkt på och hoppats att Cats on fire eller bara han skulle göra något på svenska. Och Nog var han en vän sedan, den första Vasas-låten. Varje låt som följt därefter och nu skivan. Jag har tyckt om vad jag sett i honom, den unge konstnären i jeansjacka, med röd snusnäsduk, från Vasa, lika tuff som ödmjuk, lika obekväm som jag på en sportbar i närheten av avenyn en Champions league-kväll. Rörande hur det plockats upp, i Epstein & Nordegren, Ei saa peitää, DN och Svd, hur underminerad musik- & kulturjournalistiken än må vara blir jag ändå lika glad varje gång något verkligt bra får lite välförtjänt uppmärksamhet. Det kändes förresten lite overkligt när han pratade om Isolation Years' stora musikaliska inflytande på honom, där när det begav sig, min ungdom. Jag skulle för övrigt kunna skriva om detta spännande fina i angelägenheten och igenkänningen i skildringar från landet på andra sidan kvarken som jag aldrig sett, men jag skulle förmodligen bara irra vilse. Såsom det där även är fint med Väinö Linna eller Kaurismäki fastän mer, bara namnen Västerbotten och Österbotten, som en skröna.
Jag älskar ambitionerna och allvaret och alltihop är det bara bra och fint; text och sång, hela estetiken, också musikaliskt eller ljudmässigt, så genomgående välvalt. Jag älskar att det inte är eller låter modernt. Jag när en antagligen föga originell tanke om det modernas dialektik, och det fräscha, som jag inte tänker reda ut men alltså handlar om dess inneboende motsägelse, att det moderna och fräscha tvunget är blott reproduktion av ett redan mossigt konsensus. I förlängningen är det som sådant, ett konformitetens luftslott, inte eftersträvansvärt i sig. Ett uttryck för den biopolitiska makten kanske man tänka (haha, usch!) fast jag åtänker väl egentligen mest bara kulturella/konstnärliga uttryck såsom ljust och fräscht, högt i tak och lukta rent och Måns Zelmerlöv. Allt detta då problematiskt just såsom i namnvarande av någonting annat varför det som i motsats till detta skulle kunna vara modernt och fräscht i den mening som väl ändå anspelas på torde kallas något annat. Och det progressiva förminskas till en illusion. Fast alltihop kommer det förstås an på definition, diskurs. Nu måste jag sluta.
En låt jag fastnat särskilt för är Stängningsdax, fast jag hade kunnat framhålla nästan vilken som helst. Hur den på en gång samspelar med old tom-cats sentimentala fyllehistoria som ett annat perspektiv på den scenen, fastän likväl levande nu idag, varje stängningsstund. Observationens kloka reflektion som kanske är lika mycket mekanisk stolthet? En enkelt och liten framställd storhet, att hon inte kunnat säga nej, den unge mannen-pretendenten, allt däri. Nu har jag inte alls pratat om Iiris och hur fantastiskt hon sjunger men det känns som att det konstaterats i allt vad de omskrivits, det går väl inte att ta miste på, sedan har jag ingen riktigt bra koll på hur mycket eller vad hon skrivit, vad jag fått för mig är det dock (endast) musik.
När jag förut nämnde allvaret tänkte jag på hur underbart befriat det är från ursäkter. Ironin är en annan, inte förminskande utan allvarligare som visans (nåja) eller novellens. Hur distansen till vad som berättas, dess själva innebörd eller värdering inte riktigt röjs. Utsökta texter.
(Måndag, 15/7) Och så hann det bli sommar och 3-2 till Golden State i
NBA-finalen. Öring och harr i Tvärån Allt otroligt. Jag klippte mig, det
blåser och är ännu ganska kallt, trots allt.
Sheer Mag - II. https://sheermag.bandcamp.com/album/ii-7
Samma fina grej som första epn tycker jag, kanske inte lika bra låtar, inte alla men nästan. Någon skrev att det här var just den sorts musik som reaktionen punk uppstod gentemot, för mig är det att vara väldigt okänslig inför nyanser (förutom att det är korkat fast det är väl samtidigt en sån sak jag skulle kunna säga) . Felaktigt hur som helst och sämre verklighetsfattat än av Sheer Mag själva för även texterna är toppen. Faktiskt verkar pitchfork ha fattat rätt bra (http://pitchfork.com/reviews/albums/20408-ii-ep/).
Om de någon gång skulle spela eller spelas någonstans skulle man få dansa, vara glad och fin och känna nåt. Kanske kan det stundtals låta lite stressigt/rörigt (travelin on, versen), om något, undrar också om jag inte utvecklat ett pyttelite problematiskt förhållande till trummorna och i så fall om det är den framskjutna platsen i ljudbilden eller vad, ljudet i sig? Det här är hur som helst så himla sommarriffigt och superbra, jag blir som sagt lycklig och vill vara del av en bilburen kultur. Och krossa kapitalismen samtidigt, från baksätet. https://www.youtube.com/watch?v=Pr2um9KXkgQ
Onsdag nu och de har hunnit spela i NBA igen fast jag har inte sett, det måste vänta till kväll. Till efter jobbet och efter sommaravslutning med jobbet, i Norrmjöle, ack ve, min ängslan för stor för att komma undan! Jag har heller inte sett VM-fotbollen, inte sett hur det gick, däremot en fasansfull krönika i VK av Gunnar Johnsson om det svenska lagets inledning. Han jämförde den med de italienska guldherrarnas 1982, påstod att de kryssat i samtliga gruppspelsmatcher och att den blivande skyttekungen Paolo Rossi varit osynlig så långt, allt för att illustrera att landslaget och Lotta Schelins gulddrömmar ännu efter två inledande kryss skulle kunna infrias. Gunnar Johnsson, den skyldige skribenten, är alltid dålig men det här, att det ens publicerades. Italien vann båda sina gruppspelsmatcher och Paulo Rossi gjorde hattrick mot Brasilien i den ena.
Jag hade föresatt mig att skriva om mer musik men så här kan jag ju inte hålla på, det får vara nog för den här gången.
Grabbar och Jargong tackar för i fredags!
13 år sedan
