onsdag 14 november 2012

Reflektioner

Jag är sjuk, när jag blev det tänkte jag att det inte var något konstigt med det. Tvärtom, det verkade rimligt. Nu är det som att jag tappat bort det där perspektivet. Det är inte rimligt mer. Sverige - England. Jag har köpt godis som jag förstås inte klarar av att äta, jag kan inte tugga något vidare. Nog om det, om mig. Erik Hamrén är fel, det har han varit från början, tycker jag. Hans utstrålning suger, han är en fjant, dessutom har han lyckats degradera det svenska försvarsspelet avsevärt - till förmån för vad? Större mod och tro på det egna spelet. Inte direkt. Nyliberala luftformuleringar. Trygghet kommer bakifrån. Så enkelt ser jag det. Det finns andra saker att störa sig på, traditionella landslagsfenomen. Jag tänker på det underliggande förtrycket av allsvenska spelare samt åldersfixeringen. Det sistnämnda är en modern myt inom landslagsfotboll. Att satsa ungt för sakens skull är egentligen ganska meningslöst. de lag man satsar på och spelar ihop behöver inte ha en tänkt hållbarhet längre än över ett eller ett par mästerskap, kanske tre. Sällan sitter förresten en förbundskapten längre än så. Att införskaffa erfarenhet från landslagsspel är naturligtvis viktigt men jag vill hävda att de spelare som är tillräckligt bra ju faktiskt ändå kommer göra det, hur simpelt det än låter. Ett exempel blir Tobias Sana, är han där för sin kvalité eller för sin ålder och eventuella kapacitet? Hans kapacitet har ännu inget i landslaget att göra. Däremot har jag sett för lite av just honom för att kunna säga varken det ena eller andra. Kacaniklic verkar lyckligt nog vara riktig vara MEN vi har i flera års tid haft ett alternativ bättre än alla som testat på vänsterkanten i landslaget. Jag tror att det är Stefan Ishizaki, det verkar råda viss enighet om att han i åtminstone 5 års tid varit bland de allra bästa i allsvenskan (säkert bättre än Bajrami i alla fall, som heller aldrig visat något utanför allsvenskan) och det jag faktiskt sett gör mig benägen att köpa det. Min teori är att han "alltid" ansetts för gammal för landslaget. Ren idioti! Visst, han kanske saknar den internationella snabbheten men jämfört med Källström ser han överljussnabb ut. Ranegie är lätt att infoga i det här flummiga resonemanget. När man såg honom i Europa League för något(ett par?) år sen var det tydligt att han var en grym spelare, för bra för Malmö och allsvenskan. Att det ska krävas en flytt till Italien för att få spela i landslaget är ju bara löjligt. Jag tror på Ranegie, han har kvalitéer som ingen annan svensk anfallare, förutom Ibra, har och det är inte hans längd och tyngd utan tekniken och känslan, kanske också spelkänslan? Han är visserligen ganska gammal men utlandsflytten löste ekvationen. Angående åldern igen, har man väl fått in foten i laget kan man (med fördel?) få bli hur gammal som helst. Att däremot debutera efter typ 25 är inte helt enkelt. Det är ju då man är som bäst och mest troligt borde aspirera på en landslagsplats. Vidare finns det en tanke, hos mig, på att ett kvalspel bör kunna räcka för att spela in sitt lag. Kasta ut de unga som är där för att de är unga. Kasta ut Hamrén. Förresten faller ju Petter Andersson in på det här. Hans bäst före datum hann liksom gå ut innan han egentligen fick chansen, på grund av skador. Jag råkar ju tro att han har kvalitéerna som krävs. Jag råkar också vara tendentiös och slå in öppna dörrar a la Thomas Wernersson. Någon som det borde talas om i samband med landslagsuttagningen är förresten Elfsborgs högerback Johan Larsson, årets DN-lirare. Jag har ju ingen aning men han verkar vara snabb, stark och ha en bra fot och offensiva kvalitéer, det räcker för mig i den högerbacksbrist som råder. Han är dessutom ung.

1 kommentar:

  1. har inte tid till en riktig kommentar men: bra sagt!

    bh

    SvaraRadera