Album
Frida Hyvönen, Kvinnor och barn.
En framtida klassiker i min värld, det är jag övertygad om. Utstuderat elegant, samtidigt autentiskt. Och så himla bra melodier och sång, varenda låt.
Jukka Nousiainen - Jukka Nousiainen*
Råbra, vackert och intressant.
Punk i bästa mellanvästerntradition - rocknroll, stundtals garageinfluerad. Tänk om Norsjö och Malå och Åsele, den västerbottniska mellanvästern för sen kommer Guldkusten-fjällen för alla med diverse säsongskort. Först, i början av året, gavs ett självbetitlat album ut som visade sig bestå av utsnitt från kassettvolymer 1-3, bandet påstods eller antogs också vara nedlagt men i december kom ändå en ny. Det låter lika bra men som helhet är kvaliteten jämnare, inte minst tack vare att de lugnare låtarna inte längre tillhör de svagare, möjligen tvärtom.
Hurula - Vapen till dom hopplösa
Jag gillar det råare ljudet klart bättre än förra skivans. Ont som jag är helt fantastisk och Kom över nu ett mästerverk, det går också att nämna fler, som Åtta trappor till exempel. Öppningsspåret och dess namn är dock ett minus i min bok och jag tycker i runda slängar bara att hälften av låtarna närmar sig den där mästerliga klassen. Sammanfattningvis vore det svårt att inte ge skivan en femma men det är lika svårt att inte jämföra med hur det skulle kunna vara.
Joni Ekman, genius mind, i år har han släppt två riktiga album, i olika namn samtidigt som fuck rekords soundcloud-sida erbjuder ett ständigt flöde av nya låtar respektive artistnamn (till exempel Punk Ekman, Joni Ekmanin Skooteri, Joni Ekman Revival). För övrigt är han också inblandad i ett Juice Normaali (från storheterna Juice Leskinen och Eppu Normaali). Låtarna av Joni & Ville är de allra bästa på soundcloud, särskilt Se on fakta - en av mina absoluta favoriter från året som var, men också den senaste, Nähdään hautasmaalla.
Koiran Näikonen Nainen - Koiran Näikonen nainen
Joni Ekman har släppt ett antal kassetter som Koiran, det här ska vara tydligen vara inspelat 2013, före alla dessa kassettsläpp, och utgör den första lpn. Det är lika bra som KNN alltid varit, fullt av häftiga skräprökare. Jag tycker inte riktigt att det liknar något annat.
Joni Ekman - 2: Ikuisesti, Rock'n'roll
Mer samlad, lite gubbigare rocknroll i renare ljud utan att på något sätt låta stelt för det. "Evigt, rock'n'roll" översätts albumtiteln till.
Hjelle - Högst medelmåttig
Jag tycker utfallet av den här Kal P Dal-rocken varierar lite från låt till låt men sammantaget gillar jag det bättre än någon av Bäddats skivor, det finns trots allt en långa radda riktigt lyckade nummer. Trehundratusen, Samma sak, Det var bara du, Den här jävla stan, Precis tillräckligt med pengar, då återstår balladerna som han gör så himla bra, En gång var det sommar allra bäst.
Mike Rep and the Quotas - Hellbender (:Rare & unreleased 75-78)
Delvis snarare råballt än egentligen bra men de verkligt bra låtarna väger upp för det. Diy rocknroll som fan, lite som Stooges men närmast ligger det ändå J.T. IV, en annan outsider/underground-legend (precis som på dennes Cosmic Lightning kan det också bli lite väl mycket på de mer ösiga låtarna). Höjdpunkterna kommer mot slutets två ballader, You're so decadent/sad och särskilt Cowboy gone straight, den älskar jag. För mer sånt kan man lyssna på Tommie Jay & Mike reps The Grim-o comix sequence.
Cowboys - Cowboys
Den där samlingen jag talade om ovan och som jag också skrivit om tidigare. Blandat och ojämnt men riktigt svängigt och snyggt emellanåt.
Sleeping Beauties - Sleeping beauties
Egentligen har jag haft svårt att skapa bestående intryck kring skivan men jag har i alla fall försökt. Undra på om det inte börjar lossna. Det kan sägas röra sig om ganska rak rocknroll, i stil med Stones eller ibland till och med Dolls men det drar sedan iväg åt lite olika håll under albumets gång och det blir bättre och bättre, särskilt de mer långsamma passagerna. Jag är mycket förtjust i sången.
Giorgio Murderer - Holographic Vietnam War
Som koncept föredrar jag fortsatt Buck Biloxi framför Giorgio Murderer men han (Rob?) gör låtarna likadant, lika fantastiskt bra. "You all probably think that it's my fault that Buck Biloxi and the Fucks will never be considered a classic band of the genre of punk, but will instead always be thought of as some stupid novelty act, but it is really your collective lack of imagination. Yes, fans of Buck Biloxi, I am talking to you. I want you all to spend some serious time today thinking about why you're wrong."
Opposite Sex - Hamlet
Ambitiöst och egensinnigt utan att vara svårlyssnat, avant-garde populärmusikmässigt på så sätt likt Velvet, i andra fall vill ju sånt gärna bli tröttsamt. Opposite Sex är från Dunedin i Nya Zeeland, litet som Umeå men med långt starkare musikaliska traditioner, de låter mörkare, mer repetetivt och lite rockigare än vad i alla fall jag annars förknippar med Dunedin/Flying nun-scenen.
Jag kan ju inte påstå att jag brukar lyssna på soul, särskilt inte ny men nu har det kommit sig att jag slagits av två likartade röster. Jag vet inte riktigt vad det handlar om, verkshöjd eller estetiskt tycke, för sång och produktion. Lite sentimentalitet kanske. Jag har vidare lite svårt att orientera mig, vet inte i vilken mån dessa skivor bör betraktas som retro, vet inte vilken betydelse det skulle ha för mig.
Charles Bradley - Ain't it a sin
Lyssna på Changes (Sabbath-cover), det räcker. Kolla också på den här videon. Och läs om honom, det är en häftig historia. Det är möjligt att hans samtliga skivor är lika bra eller bättre, fullt möjligt med tanke på att den här är väldigt ojämn, jag har dock inte hunnit så långt att jag kan jämföra dem.
Lee Fields & the expressions - Special Night
Fields album är jämfört med Bradleys (förlåt jämförande sammankoppling) klart hittigare med lite såsiga och enformiga texter men det är vackert och bra. Fina blås och körer.
Weyes Blood - Front row seat to earth
Fantastiskt vacker skiva.
Kevin Morby - Singing saw
Jag har gillat hans musik lite gran hela tiden och nu låter det mycket bättre än nånsin, mer ensligt. I have been to the mountain är helt suverän i sin storslagna, lätt glåmiga, stämning och underbara Cohen-körer, till och med utgångstonen på sologitarren, faktiskt.
Jag har svårt att sluta, för avvägningen, det utgör ofrånkomligt en så abrupt gränsdragning. Det finns alltid massor, jag gillar ju till exempel Olov Antonssons skiva och Pascals likaså. Ännu hellre album av Goon Sax, Angel Olsen, Doctor Nod, David Nance (i en intervju bekände han sällsynt god smak (Peter Jefferies, Peter Laughner!) men det är förstås fusk) Chook Race och The Holiday Crowd (väldigt bra men väldigt retro, nästan genant) också.
Dessutom skulle jag gärna ha med Amateur hour, från Göteborg, vars hela skiva jag inte förmått mig betala för men likväl tar för väldigt bra. Och inte minst Small World Project som jag fram till nyligen aldrig hört talas om men deras fantastiska (särskilt, tror jag, Shelf-life) skivor kom egentligen på 90-talet och nyutgåvor vill jag egentligen inte ge mig in på. Återigen, Peter Laughner, lyssna här, det är helt otroligt bra! Hans inspelningar tangerar i mycket Rocket from the tombs' som ju också är råbra (The day the earth met...!) och som är fröet till både Pere Ubu och Dead Boys. Laugners Ain't it fun är helt vansinnigt bra, liksom Amphetamine och här finns intressant läsning av Lester Bangs rörande Laughners död.
__________________________________________________________
Mindre omfång
Sheer Mag - III
Igen och fortfarande.
Suburban Homes - ...Are bored
Himla bra och fint polemisk punk, likt tidiga Buzzcocks och Television Personalities (Part time punks), förstås. Welcome to Shitsville (bäst) och Constipation har ett driv de andra låtarna saknar, vilka istället tenderar bli lite väl hoppiga.
Raring - Raring EP + Efter dig
EPn var bra, ännu bättre live, och den senaste låten, Efter dig, är suverän.
The Vitamens - The Vitamens
Svinbra Kansas city R&R. Vilseledande kanske, när det rör sig om punk/postpunk men det är i alla fall inget tjafs, ingen sån här tjusigt tillrättalagd svärta i purpur.
Joni Ekman/Joni & Ville - ?
Så snart jag skaffat mig en inkomst måste jag beställa ett parti kassetter, särskilt de med Joni & Ville tror jag.
Rik & The Pigs - Baked Transformer
Riktigt bra diy/lo-fi punk. Snyggt omslag också.
Whipper - Shit Love
Bra punk, Ann Arbor-style, särskilt titelspåret.
Rangoons - Asylum/Cult of thorns + A postcard from Rangoons Island (2015?)
Tydligen typiskt australiensisk cool. Excentriskt och svängigt.
Growth - Colour, cut & clarity
Torde vara Stockholms coolaste band. Bortsett från Mascara Snakes såklart. Lagom experimentellt, rått och kusligt.
Pleasers - Such a fool/Whirlwind
Ännu en bra singel från Matthew Meltons Pleasers, tuffare och bättre än Warm Soda som han förut spelade med (i sin tur efterföljare till Bare Wires). Melton påminner om Mcconaugheys karaktär i Dazed and confused och möjligen kan man tänka sig att Pleasers låter lite som ett band med rollfiguren kunnat göra i den allra bästa tänkbara av världar.
Härtill kommer allt halvbra eller delvis. Det är i alla fall kul att det med Stephen's Shore
görs bra janglepop i Stockholm 2016, visserligen lite sömnig efter titelspåret Ocean blue. Men huvudsakligen, eftersom att jag nämnde nå album som inte räknas: Moderni Elämä! Som så ofta förr undrar jag uppriktigt varför ingen berättat. Helt fenomenalt band, råare och mer mångfacetterat än Masshysteri, aktivt omkring 2010-2013 vars alla släpp finns på youtube. Exempelvis:
Kram.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar