Aja, från 2017.
Lowlife - Leaders. Återutgiven singel, kanonfin punk från Kanada 79'. Powerpop skulle somliga tycka och tänka, jag tycker nu att det har aningen slätstrukna och fåniga konnatationer, en fråga kanske snarare om begreppsanvändning än powerpop i sig. Tämligen snäll sång, oavsett, fastän vital, i skräpigare sound. You're the leader of the scene and you don't even know my name! Musikscenens ledare/centralgestalt tycks indirekt liknas vid en diktator, en fantasilös kändiskåt förtryckare. Samlingar av dylikt - mycket bra, allt från Kanada - i tre volymer finns sökbara på youtube, Smash the state heter dom.
Private Function - Rock in roll.
Blästrande punkrock, verkligt glädjande, verkligt bra! Från Melbourne som nu verkar kunna sägas ha en bra punkscen, i och med Private Function och Amyl & The Sniffers (som släppt ännu en grym låt som försmak på fler), och det finns väl säkert några som är ännu bättre också, för coola för skivor och sånt. Ja men herregud, Rock n roll, både I wish Australia had it's guns again och Jet set är som nå klassiker. Fox on the run också. Väldigt KBD men sen mer Ramones/Heartbreakers, till och med en liten hc-sväng på Heartattack (mindre bra). Två bra röster, helt olika stil.
Paul Messis - Songs of our times. Märkligt att det gick mig förbi. Han är fenomenal, särskilt i och med The Suburban Homes, under eget namn i regel 60-tal och pop. Snyggt och smart, kanske bättre än nånsin (solo vill säga), utan att vara överrumplande.
Shaking heads - s/t. Hjärtligt rockig punk från Göteborg. Inte alls oävet.
Men 2018.
Hank Wood and the Hammerheads - S/t.
Kultfigurer, såna som hamnar på de coolaste snubbarnas årsbästalistor. Jag har bara gillat delar tidigare, så långt jag hört. Det här är dock otivelaktigt riktigt bra rockmusik, ösigt och lite eget. Ändå har jag nog något instinktivt problem med vissa av låtarnas uppbyggnad (kan inte undgå att tänka på den där Modest Mouse-låten, både olyckligt och orättvist).
Rik & the Pigs - A childs gator. Först singelsamling och nu åtta låtar lång 12-tummare (det kallar jag album).
De har successivt blivit bättre när lustigheterna tonats ned, nu för
mer utpräglat snorig punk med rockgitarr, ganska riffig. Något i stil med första
uppsättningarna Gizmos och Pagans men inte fullt så bra förstås, kanske aningen återhållsamt. Och det
låter ingalunda Ohio 1977.Sju svåra år - Ingen tog det som ett skämt. Singel, fyra låtar, riktigt fett. Inte fullt så snabbt som det sex år gamla albumet, utan överlag närmare den verkliga höjdpunkten därifrån (Om du tror att jag är din! De kommer mig nu att tänka på Tant Strul, antagligen pratpartierna, Stockholmskan, lite missvisande när Sju svåra år låter mycket vassare (inte bättre, Tant Strul ju). Det är något med det iskalla, rena men hårda, lite som Matriarkatet.
Ruler - s/t. Ruler från Japan har förfärdigat en fantastisk singel. Särskilt låten Tiger låter riktigt tufft. Fink (sångaren) har tidigare varit medansvarig till banden Teengenerate och Raydios, vet inte riktigt om de var lika bra.
Private Sector - Cost of living EP.
Brittisk skräppunk med Television Personalities-ådra, likt The Suburban Homes. Det kanske snarare är en Prats-ådra, de gör i alla fall en cover på dom. Och alla borde lyssna på Jesus had P.A., med Prats alltså, den är helt makalös.
Thigh master - Split Euro tour EP 7". Två ypperliga låtar, typiskt australiensiskt men rivigare än brukligt. Andra halvan (av spliten) tillhör Dag och är klart sämre.
Jeanines - Hits the bone. Bara en låt, på bandcamp, men en suggestiv liten indiepärla. Från New York men klart brittisk eller möjligen som när amerikaner gör C86-indie bra (somligt från Slumberland records), om det är nån skillnad.
_____________________________________
Slutligen, min nyaste favoritlåt, Nowhere left to run! I konkurrens med Alone av Loose Heart. Och Doesn't take away the pain med Mike Rep and Friends och Boss moss med Problem. Whats this called love, också med Pagans, inte heller att förglömma. Eller Gizmos Amerika first, Rock sets Piteå Kommun.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar