lådvin och rådvill

The Splits - II (2015). https://open.spotify.com/album/6TRLCUlWPjt79ouEGeXY6C
Det här låter skitbra. Finsk punk med härligt driv, härlig sång, popigt lite som new wave/postpunk,svängigt men skevt och lite elakt också. Initialt hörde jag utvecklingen från första skivan, mot det större, med viss skepsis men nu tror jag inte längre att något gått förlorat. Hittills framstår låtarna Melody och I know som särskilt bra.

The Dagoes - Supreme (2015). https://open.spotify.com/album/3OSREIkP3Kqq5nXQu7JIK1
De var från Adelaide och aktiva mellan 79-83. Det här en samling som tydligen utgavs 94 men nu uppdaterats en aning. Jag tänker att det kan tänkas finnas någon sorts grund i popigare punk, powerpop men att det samtidigt låter mycket 80-tal om sång och instrumentering och det låter trots allt ganska bra.

Slum of legs - Doll like (2015). http://riotsnotdiets.bandcamp.com/album/doll-like
De håller med denna andra singel mina förväntningar vid liv och fortsätter framkalla associationer till Velvet och Raincoats och på den andra låten, Half day closing som är helt fantastisk för mig även Heavenly. Fast det här är ett tydligt exempel på bristerna i att beskriva genom referenser. Jag ser Slum of legs som ett av de allra bästa banden i världen, tror att de skulle kunna vara det.

Witching Waves - Mini CD (2014). https://softpowerrecords.bandcamp.com/album/outline-mini-cd
Jag tyckte att det här var vad som fattades från deras debutskiva, det vill säga ett par lite långsammare låtar och jag tycker att de låter toppen. Kanske är det nu ännu mer påminnande om den brittiska indiepopens unga dagar fast ännu inte till någon för mig störande grad, inte alls.

Kiwi Animal - Music Media (1984). https://www.youtube.com/watch?v=u2IIDimjkMA
Lätt psykedelisk folk från Nya Zeeland, liksom görlig efter punken, möjligen, fast akustisk, lågmäld, och liksom simplistisk. Sovrumspop lika gärna och inte helt väsensskild från The Spies som jag tidigare talat om. Efter ett par smakprov var jag väldigt positiv men albumet visade sig som helhet vara svagare med ett flertal inte riktigt riktiga eller hela låtar, snarast fragment. Trots det god och intressant lyssning,  själv har jag fortfarande inte fått grepp om de återkommande sexuella inslagen i texterna.

Thalia Zedek Band - Via (2013). https://open.spotify.com/album/04kI69v92RcMrU5v0RbUPM
De första låtarna är skitbra, särskilt Winning hand. Det är vackert, allvarligt och ganska monotont, estetiskt tilltalande med råbra sång. En popmusik som tar i, rockar fast trögt. Sedan är skivan ganska homogen med undantag för att rockandet emellanåt blir mindre trögt och det tycker jag kanske sämre om. Jag inbillar mig att Thalia Zedek vet exakt vad hon gör och det gillar jag, sedan spelar det väl mindre roll om jag alltid fattar eller håller med. 

Ganska nya skivor

Day Creeper - Central States (2015). http://www.superdreamerrecordsmain.com/album/255031
Jag tänker återigen på Gizmos och eftersom att jag också skriver det borde jag förstås beskriva vad jag egentligen tänker om dem. Först och främst är de egentligen inte särskilt bra, de finns några låtar jag tycker väldigt mycket om men däremellan är det väl lika delar trams och helt enkelt dåligt. Förmodligen har det mycket att göra med att de hann byta medlemmar flera gånger, alltså så till den grad att inga av de ursprungliga blev kvar och vilka som spelade in vad och när har jag inte orkat reda ut. Hursomhelst, åtminstone för mig står de för en avskalad och liksom väldigt sympatisk punk i det att de saknar mycket av de tuffa poser som skulle komma, de spelade helt enkelt in antirock-rocknroll, i sig varken mörk och tuff annat än det redan däri tuffa. Sedan är det ju råsnyggt att sjunga att "real rock n roll dont come from new york, they cant dance there", om det vet jag ju inte mycket men jag har lätt att sympatisera med the midwest. Visst kan man sen fråga sig hur punk de var men oavsett älskar jag hur de stundtals låter och här har jag samlat de flesta av de bättre låtar av dem som jag hört; https://open.spotify.com/user/donalbatello/playlist/0S8Yog3omQaxu871rN1Exo.
Day Creeper verkar också i mellanvästern (Ohio, Gizmos var från Indiana) och de låter kanske inte jättelikt Gizmos men skulle kunna kopplas till samma lösa tradition av eller utifrån naivistisk protopunk. Som om de inte bryr sig om att vara häftiga, inte ids införskaffa attributen men heller inte har någon lust att städa upp sig. Central States är en bra punkskiva, (klart bättre än deras föregående där de i och för sig sjöng de bevingade orden "I never read a whole book") som de flesta väl istället pejorativt skulle kalla powerpop. Och nu gör jag ju massa antaganden men de är naturligtvis blott illustrativa.

Rancid X - Voices (1978/2015). https://open.spotify.com/album/3JaXEfqco6F54HgxwqTGCE
Rancid X var tydligen ett band från Turin och det här lite punkiga albumet kom alltså ut 1978, det är emellertid mer rockigt och alls inte alltid på något bra sätt. Jag tycker om en del av låtarna (framförallt "In a wasted day") och tycker om hur de alla sjungs men det är både ojämnt och spretigt, ibland förstör gitarrerna för mycket för mig och ibland är det bara trist men som helhet är det väl ändå tämligen intressant lyssning. 

Grant Hart - The Argument (2013) https://open.spotify.com/album/6SZVIBmQ8VPpYaLplRCEVo

Det här är en väldigt ambitiös skiva, både till omfång och det rent musikaliska innehållet kanske man säga och sen är den dessutom löst baserad på Miltons Paradise Lost och Burroghs Lost Paradise (som kanske är baserad på den förra?) fast det har jag läst och alltså inte själv hört. Jag har också läst att Grant Hart var med i Hüsker Dü men det går nog inte riktigt att höra om en inte redan vet det. Vad jag hört tycker jag om och jag har redan börjat komma över mitt initiala motstånd som jag tror fästes vid den väldigt högtravande stämningen i både text och musik samt vad jag kanske upplevde som litet väl bekanta/tråkiga melodier. Nu tycker jag väl snarare om det där, alltså vad jag kan tänka på som rock och pop-historiskt intertextuellt, för det är alltjämt på den nivå att jag inte riktigt kan sätta fingret på det när det inte inte riktigt låter som något annat (utan mycket annat, olika) och det gör det ju inte.


Jag fortsätter sen nån gång.

fredag på jorden

Påskrock

Inledningsvis finns nu hela Dick Divers album Melbourne, Florida, både på spotify och bandcamp och det är bra. Kanske inte riktigt som jag hoppats, långtifrån alla låtar är perfekta men det är en som heter Leftovers, jisses. Jag blir exalterad och förklarande beskrivningar överflödiga. För mig finns här en tillbakalutad swagger, som om de står över attityd, som Nord och Syd helt enkelt var coola live, utan att försöka eller behöva.

Soko - My dreams dictate my reality
Emedan jag överhört delar av hennes tidigare, akustiska, album var det här en stor överraskning för mig. Det är nu något helt annat, för mig pop, modern och stor utan att vara slibbig, som lutar ganska mycket mot postpunk, både som Slits men oftare svulstigt och dystert sådär som stundtals Cure. Jag tycker väldigt mycket om både sången och texterna vilka jag förövrigt borde säga något mer om än att jag finner mycket av behållning med albumet i och kring dem.

The Shifters - The Shifters. http://comfort35.bandcamp.com/album/the-shifters
Första låtsläppet (Captain Hindsight) fann jag utmärkt men det är också den låt som sticker ut mest på skivan. Tämligen märkvärdig popmusik från Melbourne, fast med någorlunda subtila egenheter, det är lite stompigt, ganska repetitivt och skräpigt med inslag av diverse plockande syntar, stråkar och dylikt. Snyggt sjunget är det också.  

Mer från 2014;

Sheer Mag - 7". https://sheermag.bandcamp.com/
Åh, när jag lyssnar blir jag glad att de inte längre gått mig förbi. Det här är fullständigt fenomenalt! Punk eller powerpop men samtidigt massor av rock n roll med riff och melodier från 70-talet och sången sen helt perfekt på sitt sätt.

Spies - The battle of Bosworth Terrace. Exempelvis https://www.youtube.com/watch?v=7AdHZal6rjk, https://www.youtube.com/watch?v=OKN_tGF_peM
En försvunnen pärla, ganska märklig men oftast bra, från Nya Zeeland 1979. Neo-psychedelia sägs det här https://fishriderrecords.wordpress.com/2014/04/12/the-spies-the-battle-of-bosworth-terrace-lp-on-siltbreeze/.

Owen Maercks - Teenage sex therapist. http://feedingtuberecords.bandcamp.com/album/teenage-sex-therapist Artsy rock, lite jazzigt och psykedeliskt men också punkigt, egentligen från 1978. Här står att läsa, och höra de rakaste och bästa låtarna; http://victimoftime.com/articles/exhumed-owen-maercks-teenage-sex-therapist-lp/.

Finskt 

First times, Två eps från 2013 (och en från 2012). https://firsttimes.bandcamp.com/
Jag vet att jag hörde smakproven och tyckte om dem, antagligen 2013 men sedan glömde jag när jag istället borde ha köpt. Jag tycker att I can't get to you är skitbra, det får väl sägas vara en ganska traditionell powerpop-dänga men i motsats till annat sådant nuförtiden tycker jag inte att det låter det minsta fånigt utan tvärtom bara coolt. Det är som mer rocknroll än pop, tuggummirock.

The Splits - The Splits (2012). http://the-splits.bandcamp.com/album/the-splits
Det här är superbra, svängigt och tungt med massor av attityd. Lyssna bara på Ghosts eller No way out. Och alldeles lagom till att de ska släppa en andra skiva, scrolla ner till The Splits och hitta första nya singeln; http://www.imposemagazine.com/bytes/chatter/week-in-pop-small-wonder-aj-pantaleo-inner-islands-algiers-el-hollin-paperhaus-the-splits-zema#the-splits. Den låter bra men kanske inte lika?

Vasas flora och fauna är bäst.

Nytt år, ny musik hela tiden. Veckor och helger. Det ska nog kunna bli bra men det är lätt att inte hinna med, lätt att inte orka med. Att inte orka när det finns tid.  

Det här nedan gäller bara lite ny musik, i ett godtyckligt urval av åtminstone någorlunda bra grejer. Jag tyckte Will Butler lät dålig solo men Tobias Jesso jr's debutalbum kanske är bra (andra halvan av Girls). Conny Nimmersjö har nu också släppt nytt.

Andy Place & the Coolheads - Demo. http://coolheads.bandcamp.com/releases
Ganska mycket 70-tals-ljudande punk, ganska mycket rocknrollgitarr (de/han skulle till exempel kunna tycka om Dolls och Richard Hell), ganska bra och oförställd sång och med lite av en popnerv i alltihop. Och jag tycker rätt bra om det fastän få av låtarna faktiskt är bra och jag vet inte hur mycket av substans det finns i dem. Den öppnande Coolies favourite bar är svängig och lite mysig men Hole är klart bäst. På sista spåret blir det emellertid väl glättig powerpop av refrängen.

Dick Diver - Melbourne, Florida. http://chaptermusic.bandcamp.com/album/melbourne-florida
De verkar fortsätta vara bland de bästa på pop, lyssna bara på Tearing the posters down. Verkar för att hela skivan inte ännu är tillgänglig. Av de Melbourneband jag lyssnat på känns de klart mest chosefria och liksom universella i sin pop, det är bara fint och bra och som han sjunger spelar det ingen roll vad han sjunger.

Chook Race - About time. http://chookrace.bandcamp.com/album/about-time
När jag såg och hörde det här blev jag exalterad men låten är väl ett par-tre år gammal och debutalbumet visade sig bli en besvikelse. Jag tycker väl helt enkelt inte att låtarna är tillräckligt bra samtidigt som soundet slätats ut och slöats ned lite grann men emellanåt är det hyfsat bra jangle.

The Fireworks - Switch me on. The Fireworks – Switch Me On
"The Fireworks are a loud fuzzy pop band", från London. Det här inget nytt eller nåt, det hade nästan lika gärna kunnat göras för trettio år sen men det bryr väl inte jag mig om. Jag tycker att några låtar är riktigt bra medan jag under de svagare tappar intresset, Let you know torde vara en av de bättre.

One man bannister - Birds & Bees. https://thokeitapes.bandcamp.com/
En samling hemmainspelningar gjorda 1990-2014 av en Matthew Bannister från Nya Zeeland. Jag har inte lyssnat så mycket som jag kanske borde eller i alla fall gott skulle kunna göra men det rör sig om mysig pop, fin och bra, som väl har en del med 60-talet att göra. 

Vasas Flora & Fauna - Leevi & the Leavings. Vasas Flora & Fauna – Leevi & The Leavings
Årets hittills bästa låt. Den gör mig lycklig men också nervös inför albumet som ska komma senare i vår.

The Stones - Three Blind Mice http://flyingout.co.nz/products/the-stones-three-blind-mice-lp-cd-digital
Ihopsamlade återutgivna låtar (plus lite livegrejer) med ett band från Nya Zeeland som höll på 1981-83. Jag kan tänka att jag får lite Gizmos-vibbar (eller tidiga Modern Lovers live kanske, utan vemodet) av vad jag hört, fast mer pop-new wave och jag skulle gärna höra mer fast kanske ska det då visa sig vara lite för stolligt. Här finns en bra låt med dem http://flyingnun.bandcamp.com/track/down-and-around-2.

Mer en annan gång.

Pop och rock 2014

Hej!

Jag har förstås burit på det här länge och skulle gärna fortsätta med det. Åtminstone skulle jag kunna göra det, pröva och ompröva, men jag inser också att jag aldrig kommer kunna precisera representation av mitt tyckande särskilt mycket mer för att det väl inte finns någon sån precision. Jag kan inte helt riktigt säga vilka skivor som jag tycker är bäst eller tycker bäst om från 2014. Därför tillåter jag mig att vara varken korrekt eller strukturerad när jag nu ändå omnämner några favoriter.

Dödsfest - Det stora äventyret
Ett för mig verkligt fint album, jag lyssnar gärna till hela. Det är kanske endast ett par låtar (Obegränsat otillgänglig & Jag går aldrig hem) som verkligen står ut för sig själva men jag tycker mycket om helheten, inte minst sången, tilltalet och känslan eller stämningen; att det är rått samtidigt som fint och skört, aggressivt och ödmjukt typ. Det är som att de lyckas säga mig mer än vad låtarna uttryckligt gör och jag kan nu tänka att det är sällan pop/rockmusik (gäller kanske främst textbaserad sådan) är så bra att den inte berövar en den möjligheten.

Hurula - Vi är människorna våra föräldrar varnande oss för
Jag blev lite besviken på skivan, tänk hur bra det var live och i det där way out west-session-klippet, samtidigt gillar jag förstås alltihop, alla låtar är liksom bra. Att det trots det blir lite enahanda och en smula ointressant vill jag delvis skylla produktionen för men dels antar jag att det också har med kvaliteten att göra. Att det balanserar till att bli alltför välpolerat i sin jämna nivå tillsammans med det faktum att temat som i sig tilltalar mig starkt går igen genom hela skivan. Detta senare är något jag som koncept tycker om men likväl kan jag onekligen önska något mer. Med det, alltihop, menar jag ju ändå att Hurula är skitbra, kanske bäst och det är väl utifrån den positionen albumet blir föremål för såna här nyanser.

Mordecai - Neil's generator
Det här kan jag tro vara mina favoritskiva från det gångna året men jag vet inte. Jag har inte haft möjlighet att höra albumet i sin helhet utan begränsats till 3-4 låtar samt en minut långa förhandslyssningar av alla spår. Härmed har jag heller inte tagit mig förbi det estetiska som jag alltså gillar väldigt mycket, vilken substans som skulle framträda därunder i avseende av det textmässiga och sådant som mer lyssnande avslöjar återstår att höra. Det tycks i samband med skivan ofta framhållas att de kommer från Montana eller nåt, att de verkar utanför hipster-kluster, vilket väl ämnar vara en positiv beskrivning av hur det låter, och det håller jag med om även om det är en ganska banal exotisism. Skivan kan påminna mig om Velvet underground fast liksom skränigare och mer garage- eller källaraktigt samtidigt som det landar i något popigare, ibland lite som tidigare Go-betweens. Men fuck, här finns allt jag skriver redan att läsa https://midheaven.com/item/neils-generator-by-mordecai-lp#.VODD8i63DIU.

Jag hade väl egentligen inte tänkt skriva något om skivorna och framförallt inte så här mycket men det är svårt att skriva mindre. Nu ska jag ändå försöka det, skriva mindre, så jag kanske kan bli klar någon gång och slipper trilla dit på nya album under tiden, mellan de gånger jag skriver.

Buck Biloxi & The Fucks - Culture demanufacturer
Jag är såld på Buck Biloxi.. Allt han gör känns väldigt konceptuellt men likväl genuint och i antitext-texterna har jag på något sätt lyckats läsa något jag tycker om. Han sjunger fuck you och att "Im so smart no one can kill me" men attityden och hatet är relativt fritt från rocknroll-klichéer. Och jag kan ta det på allvar fast det kan handla om dataspel och att vilja köpa sexpiller. Buck Biloxi hatar framförallt dryga snubbar och att han är bättre än alla andra gör honom inte mindre värdelös för det. Här finns alla de minimalistiska punkdängorna, jag gillar för övrigt just det, hur han skalat ner allt jämfört med den första skivan; http://buckbiloxiandthefucks.bandcamp.com/album/culture-demanufacturer.

Estrogen Highs - Hear me on the numbers station
Spretigt och jättefint album med en handfull riktiga pärlor till låtar och de är i allmänhet de lugnare och mindre skräniga men jag tycker helhetens kvalitet rättfärdigar några i sig tråkiga spår. Jag kan tycka att det känns någorlunda tidlöst men kanske mest som i inte särskilt mycket 2014, om något för det kanske snarast tankarna till åttiotalet och sån här lo-fi-indie, typ nyzeeländsk.

Mike Rep & friends - Darby creek drifter
Mike rep är tydligen något av en amerikansk undergroundlegend, en bland många som tycks kunna tillskrivas den första punksingeln någonsin (Rocket to nowhere från 1975). Den här skivan är hur som helst något helt annat och ännu en jag inte haft någon egentlig möjlighet att lyssna in mig på.
Jag tycker i alla fall mycket om vad jag hört, emellanåt är det ganska traditionell amerikansk folk(rock/pop)tradition, emellanåt lite väl excentriskt. Den som vill kan läsa om honom och skivan här http://chaosintejas.bigcartel.com/product/mike-rep-darby-creek-drifter-lp. Och här kan man höra två av låtarna https://soundcloud.com/540records, det är förstås de två av "Mike rep and friends".

Vic Godard - 1979 now!
Brittisk punkikon med dragning mot pop och ett konstnärligare uttryck, alltså redan från början, han har aldrig varit något Joe Strummer. Den här skivan består av låtar från 1979, inspirerade av northern soul, som han nu spelat in på nytt och givit ut för första gången (åtminstone merparten av dem) och det är helbra.

Sonny Smith - Sees all knows all
Jag älskade en låt från Sonny & the sunsets förra skiva där Sonny pratade och pratsjöng och nu, under eget namn, pratar han sig igenom hela skivan. Det är väl lite som en novell, lite löst i fogarna, fint skrivet, i all enkelhet, och fint framfört till minst lika fin musik.

Jukka Nousiainen- Huonoa Seuraa
Jukka var länge en gåta för mig, vem gör en sån här skiva undrade jag. Det är råbra och ganska eget fast väl tydligt grundat i rock från 70-talet, fast på ett bra sätt, från ett garage och utan att vara slemmigt. Råbra är det ofta men däremellan stolligt, och jag fattar ju tyvärr ingenting av finskan. Han spelar i alla fall också i Räjayttäjät som väl nästan kunnat nämnas här i egen rätt, ett band som spelar jävligt rivig rocknrollpunk, lite som Dolls men mer skitigt och 70-taligt tillika en aning för vräkigt för min smak. Jag har tänkt på det här albumet som en motsvarighet till Ariel Pink fast utifrån rocknrolll(och lite (proto)punk?) istället för pop och mycket häftigare.

Posse - Soft opening
En helt enkelt bra skiva, tycker jag. Det ger ett litet tråkigt, nästan sömnigt intryck men blir en paradoxal uppvisning i svängig och tilltalande återhållsamhet. Nä men, det är bra, välskrivet, smakfullt komponerat och välsjunget. Och alltså, det är gitarrpop som är tillbakadragen men ändå pockar på.

Witching Waves - Fear of falling down
Här är det mycket new wave-pop, brittisk, sån där ganska frenetisk. Jag gillar hur det låter, ljudbilden och melodierna och jag gillar (växel)sången. Det är också en hyfsat jämnbra skiva men om jag skulle önska något är det väl en något dämpad frenesi emellanåt, ifråga om tempot. Det här är min favoritlåt från skivan; Witching Waves – Concrete.

Och här blir det än mer rörigt.

Joni Ekman
Den här 22-årige snubben från Tammerfors är en ny upptäckt som gjort väldigt starkt intryck på mig. Han släpper en massa grejer under olika namn och allt jag hört tycker jag om men det är tyvärr begränsat till strölåtar och språkbarriären är återigen frustrerande. Om Jukka kan liknas vid en finsk Mike Rep (alltså bildligt, och jag vet att jag dillade om Ariel Pink tidigare) skulle kanske Joni kunna jämföras med Buck Biloxi (jag har läst att Joni tycker om Buck) fast jag tycker att Joni verkar bredare och bättre. Lähtevät Kaukojunat är ett av hans band som släppt en fullängdare 2014 som verkar råbra, det låter så här https://soundcloud.com/airiston-punk-levyt/lahtevat-kaukojunat-minka-ma-voin. Sedan har det kommit ett par kassetter under namnet Koiran Näköinen Nainen, https://soundcloud.com/fuck-cds-official/koiran-n-k-inen-nainen-hauskaa. Därtill kommer också de mer uppmärksammade The Achtungs, https://www.youtube.com/watch?v=e_Dahu8SanI plus en massa mindre grejer. Jag tycker väl som att han lyckas karva ur något eget och väldigt bra ur allt vad Ramones och Gizmos eller finskt som Eppu Normali och Kolla Kestää man kan tänkas tänka på.

Melbourne, pop
Jag fattar inte riktigt vad det är frågan om men jag har fastnat för otroligt många band från Melbourne i år. De flesta av dem har väl ganska mycket gemensamt i att det är ganska avskalad pop (till både text och musik), lite janglig med en mer eller mindre rockig eller punkig attityd eller i alla fall antydan. Vad jag talar om kan väl liknas med det om Estrogen Highs ovan och i förlängningen kanske kopplas till Dunedin soundet. Men va fasen, det får väl bli ett eget, senare, inlägg om det här. Hur som helst har de också avsaknaden av fullträff ifråga om album gemensamt, åtminstone om vi ska hålla oss till kalenderåret det 2014e. För att ändå nämna namn; Bitch prefect, Full ugly, The Shifters, The Clits, Pop Singles, Chook Race, Dick Diver, Ciggie Witch. Det här kanske exemplifierar vad jag åsyftar https://www.youtube.com/watch?v=kN4Trj-7k3o#t=81 även om det naturligtvis görs stora avvikelser därifrån. Som sagt kanske jag får anledning att återkomma i ämnet.

J.T. IV - Cosmic Lightning
En samlingsskiva som första gången utgavs 2008 men sedan dess nyutgivits minst ett par gånger, både det förra och förförra året om jag förstått det rätt. Inspelningarna är i alla fall gjorda omkring 1980 och det är först nu jag stött på dem och jag verkligen älskar det, även om det må röra sig lika mycket om fenomenet (han omgärdas av en riktig outcast-myt) som musiken i sig. Hälften av låtarna är fullständigt fenomenala ("in the can", "ouf of the can", "death trip", "destructo rock") och i fråga om referenser kan väl såväl lou reed och stooges som bowie dyka upp även om det ändå inte riktigt liknar någonting annat.

Twilight Nuages - Twilight Nuages
Jag höll på att glömma men det vore dumt för det här är ett älskligt popalbum. Också det här en återutgivning, i det här fallet från 1977 när musikläraren Bill Last spelade in låtarna i sina föräldrars källare tillsammans med några elever och vänner. Det är helt enkelt ett väldigt fint album, jättebra till och med. Det finns på spotify också.

Härtill skulle det kunna tillkomma en massa grejer, till exempel.
Dutch masters - All in the wires
En samling mestadels outigiva inspelningar från 2003-2010 av ett numera nedlagt band. Även här har jag bara hört en del men det låter råbra, punkrock alltså; http://www.spacecaserecords.com/news/2014/6/2/dutch-masters-all-in-the-wires-lp-out-now
Bare Wires - Greatest Hits
Också samlingskiva och nedlagt band, vars huvudkaraktär i och för sig fortsätter nästan likadant i Warm Soda. Samlingen består av mer eller mindre garageaktig powerpop, bitvis suverän.
Frankie Cosmos, ett par-tre album. Lågmäld liksom naivistisk sovrumspop med texter jag lyssnar till. På spotify finns dock vad jag antar vara ett studioinspelat album och jag vet inte om det blir något bättre för det.

___________________________________________________________________________________

Favoriter i mindre format:

Cross - Pyre. Fantastiskt bra singel av Hurula och Masshysteri-Erik!
Hurula - Betongbarn. Låter bättre än skivan, tycker jag.
Slum of legs - Begin to Dissolve. Fantastiskt bra och mersmakande debut från England, lite Velvet, lite lite Slits/Raincoats kanske.
Giorgio Murderer - Primitive World. Samme upphovsman som Buck Biloxi, här även med en primitiv synt.
Suburban Homes - The Suburban Home EP. Toppenbra brittisk, skramlig, punk.
Paul Messis - Nightmares/Penny Arcade. Mannen bakom ovanstående singel, i eget namn spelar han här tämligen rak 60-talspop av ett något litet mörkare slag.    
Electric eels - Jaguar ride. En otroligt bra återutgiven punksingel, från 1975.
Loose Heart - Paris 1976. En otroligt bra punksingel från 1976 som aldrig tidigare utgivits. 
Achtungs - Full of hate. Alltså ett av ovan nämnde Joni Ekmans band, singeln bättre än skivan, tyvärr.


Komplettering:
Sheer Mag - 7". Råbra!

Hejdå!