Fuck Putin

Borgerlighetens endimensionella tänkande når nya höjder. Barnfattigdomen har visst blivit en het potatis, och föga förvånande börjar den borgerliga megafonen ropa ut "arbete!" som vore det en universalmedicin.

Att barn är fattiga beror givetvis på att deras föräldrar är fattiga, så frågan som måste ställas är; hur motverka föräldrars fattigdom? Det stämmer visserligen att arbete alltsomoftast är en förutsättning för att undvika fattigdom (den parasiterande minoritet som lever på ägande är givetvis undantaget från den regeln), men det är ingalunda tillräckligt. Lejonparten av de fattiga barnen lever i familjer med en ensam försörjare, vilket i praktiken är liktydigt med en ensamstående mor. Fattiga barn är alltså i regel konsekvensen av en fattig ensamstående mor.

Så låt oss omformulera frågan; hur motverka ensamstående mödrars fattigdom? Jag roade mig med att kolla upp lite statistik rörande ämnet.

Första kolumnen visar fattigdomsgraden innan skatter och transfereringar, den andra visar motsvarande men efter skatter/transfereringar, och den tredje visar hur mycket fattigdomsgraden minskar från kolumn ett till kolumn två, dvs. ett mått på socialpolitikens effektivitet.

Före trans fereringar

Efter trans.

Reduktion

Sweden	52.3	6.7	87.2
Norway	63.7	13.1	79.4
Denmark	49.9	12.4	75.2
Finland	43.7	4.5	89.7
Mean	52.4	9.2	82.9
Austria	49.2	27.5	44.1
Belgium	48.6	9.2	81.1
Netherlands	78.4	25.4	67.6
Germany	49.9	28.4	43.1
France	47.1	23.7	49.7
Switzerland	40.7	14.1	65.4
Mean	52.3	21.4	58.5
Australia	74.6	41.9	43.8
Canada	61.3	41.7	32.0
Ireland	81.1	40.6	49.9
UK	81.4	40.5	50.2
USA	62.3	49.3	20.9
Mean	72.1	42.8	39.4
Grand Mean	59.8	26.4	50.7

Sådärja. Vilka lyckas bäst? Och varför lyckas dom bäst? Sett till arbetsinkomst innan skatt så är fattigdomen nästan lika hög i Skandinavien som i övriga Västvärlden, men genom generösa (eller före detta generös; siffrorna är från 90-talet) sociala transfereringar och välfärdsinrättningar lyckas de skandinaviska (socialdemokratiska) länderna få ner fattigdomsgraden till en tredjedel av genomsnittet bland jämförda länder. För att citera artikelförfattarna: "Generous welfare states are clearly effective in reducing poverty among single mothers through transfers."

Och för att citera mig själv: "de länder som lyckas i särklass bäst med att motverka ensamstående mödrars fattigdom också är de länder där politiken både främjar förvärvsarbete och erbjuder komplementärt understöd."

Statistiken är tagen från "The Politics of Women's Economic Independence" (2009) av Huber et. al. men det finns hur mycket övrig forskning som helst som stödjer dessa slutsatser.

Kontentan av det hela är att borgerligheten består av ett gäng ideologiskt likriktade och endimensionellt tänkande Timbroidioter som inte vet vad dom pratar om. Välfärdsstaten äger, punkt.