Fuck Putin

Det började med att jag gick in hit på bloggen. Märkte som vanligt att ännu inget nytt publicerats.
Jag slänger en blick på högermarginalen och ser hur inläggen publiceras med allt större tid emellan. I augusti inget. I juli knappt någon text. Och sedan ser jag hur många inlägg vi skrev, inte jag så många – ändå delaktig på något sätt, år 2009. Jag klickar vidare, och sedan fastnar jag en längre stund med att kronologiskt gå igenom året samtidigt som blogginläggen skrivs. Och jag minns så mycket. Och en närmast pinsam nostalgi infinner sig. Jag vet inte om ögonen tåras, jag tror inte det. Men en stark känsla känner jag. Att jag var där. Att det var fint. Att det var fester och häng och hela nostalgin janusansikte (apropå Björns lysande text om kristendomens janusansikte) tränger in i mig. Oljar maskineriet, näe – dåligt, börjar – lämnar –
Vad menar jag då med nostalgins janusansikte? Att den har två ansikten, där den ena sidan borde motsäga sig själv. Nostalgin, för mig i varje fall, har alltid ett lömskt skimmer över sig. Den bedrar mig, men ändå berikar. Den vaggar in mig i minnen som uppstår som alldeles fantastiska, leder in i ett tillstånd som troligtvis aldrig var det tillstånd som gav upphovet till det falska. Falska, ändå riktiga. Jag vet, simpla motsägelser är banala (evighetens förgänglighet, ljusets mörker, den iskalla värmen, och så vidare) men ibland passar dem in, och jag hatar pekoral samtidigt som jag vet att gränsen är subtil och man måste balansera på den för att få något vettigt sagt – skrivet. Jag irrar bort mig tror jag, börjar om –
Helt medveten om allt kan vara smörja –
Den romerske guden Janus blickade både in i framtiden, samtidigt som han hade kännedom om det som hänt, dåtiden fullständigt klar. Nostalgin är på något sätt inverterad i jämförelse. Den förändrar dåtiden, förminskar och förlöjligar framtiden. På något sätt gör den framtiden, och den närmaste nutiden, mindre intressant. Att allt det goda är förbi. Detta gör mig ofta arg och irriterad, jag vill tro att det som kommer också blir bra. Nostalgin måste ju ha näring, och den näringen finns med all sannolikhet i det som stundar – längre bort flera år, eller bara till veckan.
När jag läste inläggen som för det mesta var signerat av någon helt annan än mig, känner jag mig delaktig. Det ligger upp bilder från när några av Er firade Björns födelsedag. Ni sitter vid cementsoffan i skogen över Kolbäcksskolan. Ni röker cigg, Björn är skäggig och alla har kavajer på sig. Uppklädda, ironiskt men gesten framstår ändå som ärlig. Framför en möjlig ironi att klä upp sig, finns det faktum att ni var uppklädda för att på något sätt fira ett speciellt tillfälle. Ironin framgår inte av bilderna. Jag var där. Nej. Men jag skulle kunna ha varit där, jag kanske var i närheten i någon annan lägenhet på Ålidhem, eller bortrest. Jag kan inbilla mig vad ni pratade om, hur ni pratade om det. Medlem i ett sammanhang som uppskattas. Med, fast man inte är närvarande.
Därför är det roligt att återberätta minnen. Någon nakenfest var ju jag aldrig med om. Men den har inträffat, på G8E någon vardag för kanske två år sedan nu. Jag tar del av er nostalgi och den blir min också.
Jag ser också något inlägg som liknar en annonsering för en fest. Världens fest. Och det blev ju en stor fest. Vi hade förfest hos Erik och Ida, flera gick först till mig och Amandus, för att senare till förfesten anlända. Alla blev berusade och vi gick sedan över till Matematikgränd 1D. Erik tror jag spydde. Jag slet sönder lite kläder. Polisen kom (nej, det var en annan fest). Men jag minns allt så tydligt, kan ännu minnas samtal. Bredvid mig på fönstret sitter en polaroidbild från mitt gamla rum. Jag i förgrunden sittandes på golvet. Emil ligger däckad bredvid mig, i bakgrunden Joar som blir skymd av (tror jag) Amanda som kliver över hela schabraket. Man ser hur sängkläderna är alldeles upprivna i kaos, och att vi kommer dansa senare på sängen, på byrån, på skrivbordet i mitt minimala rum. Och jag inser att vi aldrig mer kommer att göra om detsamma. Nostalgin säger mig det: ”Det var då, nu är nu, det kanske inte var bättre för, men det var helt jävla underbart då och det kommer inte tillbaka, inte på samma sätt.”
Polaroidbilden bredvid är från en förfest till Umeå Open, jag har för mig att det också är från 2009. Jag, Joar och Amandus sitter ute på vår altan. Men man måste veta vilka som sitter där för att se det. Viktor tog bilden en bit ifrån. Våra väderbitna ansikten grinar illa av solen som står lågt men lyser starkt. Tidigare under dagen hade jag skottat den ren samtidigt som jag lyssnade på Black Sabbaths ”Master of Reality”. Mitt och Amandus fönster är vita av de neddragna persiennerna. Vi sitter och röker tror jag. På förfesten lyssnade vi framförallt på Florence Valentins skiva ”Spring Ricco” och Olle Ljungströms ”Sju” – båda skivorna hade kommit ut i dagarna innan har jag för mig. Vid åttatiden minns jag att vi for till Anna och hade en sista förfest innan vi gick ut på Umeå Open – men minnet sviker därifrån. Knappt ens samlat intryck som kan uttryckas med enkla adjektiv: roligt, bra, tråkigt – inget passar.
De här bilderna brukar jag gilla att visa och berätta om, de få gånger jag har besökare här. Jag hoppas på något sätt att få överföra värmen jag själv känner vid åsynen av bilderna. Men jag tror inte jag lyckas, de som besöker mig var inte och kommer inte bli delaktiga i just det sammanhanget. Nostalgin stöter också ut utomstående. Jag tänkte på det i torsdags när vi åt tacos. Vi satt och tänkte tillbaka på just den här tiden och Kicki var ju inte med då, från den tiden allting tilldrog sig. Våra historier kan möjligtvis vara underhållande, men inte gripande som för oss. Den är lömsk.
Men fan, också helt fantastisk. Och nu till någon form av slutkläm. Bloggen, eftersom den mer eller mindre är nedlagd, aktiviteten är närmast minimal, fyller den kanske funktionen som ett tidsdokument över allt som varit. Helt omedvetet kan den verka som ett extra minne som uppbådar de egentliga minnena i form av banal nostalgi. Något gemensamt.
Hur att spara?