Hej bloggen, hej grabbar!

Jag hittade ett dokument daterat till den andre maj 2015.

Nu tänkte jag att jag skulle skriva. Att jag skulle göra det nu. Jag har också tänkt ett tag på att skriva någonting varje dag, en enkel tanke som jag tänkt som något i sig nödvändigt att skriva ned. Nu kan det sägas vara gjort. Något litet varje dag, vad som helst, en dikt en vers, några ord. Tillexempel som de jag skrev om Gizmos. 

Det är lördag. Det hade kunnat vara söndag. Jag lyssnar på musik. Kajsa Grytt har släppt ifrån sig en jättebra låt men nu lyssnar jag på några andra. Mattias Alkberg ska vara i Umeå ikväll, vad för vet jag inte. Jag frågade i gästboken på hans hemsida. Jag har varit i Göteborg med Camilla och i Mariestad, hos Erik och Ulrika. De verkar ha en närmast ideal inställning kan jag tycka, inte för att det är mycket lättare för det, de jobbar också hårt. 

Jag sluter mig ständigt, fast ändrar och tänjer också men just det att jag ska formulera och kontextualisera. Ett allomfattande system, alltjämt abstrakt eller i alla fall omöjligt men ändå. Ett principprogram, estetiska principer sa Björn men de har alltid politiska implikationer eller verkningar. Allt görande och seende. För rocklåtar, visor och hus och mindre riktigt människor. Utsagor, berättelser, representationer.

I det moderna projektet Sverige förstatligades kulturen. Det är en möjlighet. Dess utrymme krymptes, det byggdes bort. Alltså det fria liksom människornas liv standardiserades. Cyniskt men möjligen med visst samvete för kulturen subventionerades som kompensation. Den som orkade kunde få lite hjälp. Projekttiden är utlupen och subventionerna ifrågasätts. Fortfarande finns varken tid eller rum men påbyggnaden av cynismen saknar samvete såsom varande ett naturligt utfall av marknadens fria spel. Ungefär så, det spelar ingen roll. Ett projekt utan nedpräntad beskrivning. Därmed kan ingen som helst kompensation för folket rättfärdigas eller ens tänkas. Kultur i avseende av verksamheter får lov att anpassa sig och gör möjligen så gott de kan, var och en av dem men ingen vet riktigt till vad. Detsamma gäller förmodligen för sådant som offentliga sektorer eller välfärdsinstitutioner. I periferin är det lite annorlunda, där finns gott om plats men knappast någon påbyggnad. Där projektet misslyckats eller lyckats fast oavsett rent materiellt vilket är lätträknat. 

Jag som bara vill fiska och slippa och vara konstnär och arbeta lite med kroppen. Och bara vill vara tillsammans med de allra finaste och emellanåt nästan ingen alls. Jag kunde bo där någonstans.

Jag måste också komma ihåg att det inte i sig är viktigt att skapa någonting alls, jag behöver inte dokumentera för någon annan än mig själv och alltså inte alls. Inte ens jag vill läsa om mig själv, det är i alla fall inte viktigt att kunna göra det. Det är bara det att jag verkar tvungen att övertyga andra för att själv kunna hysa någon tilltro. Om det alltid varit om att bli sedd, konsten som sägs få mottagaren att se sig själv, sitt liv. Som för att vi ser någon eller något som bjuder in att se. Vi stirrar nyfiket förbluffat. Vi får inte verkligen tillgång till varandra utan lämnas läsa dessa nekrologer, döda långt bort.    

Tänkte jag skulle göra nåt bättre av det här, fanzine eller nåt. Men det känns trots allt lite dumt att lägga massa tid på andras konst. Onödigt, särskilt sedan ingen skulle läsa. Om inte på engelska och jävligt ambitiöst, möjligen. Fint likväl, jag vill inte förringa tanken eller fanzine. Inte andras konst, rockmusik, heller. 

Aja, från 2017.
Lowlife - Leaders. Återutgiven singel, kanonfin punk från Kanada 79'. Powerpop skulle somliga tycka och tänka, jag tycker nu att det har aningen slätstrukna och fåniga konnatationer, en fråga kanske snarare om begreppsanvändning än powerpop i sig. Tämligen snäll sång, oavsett, fastän vital, i skräpigare sound. You're the leader of the scene and you don't even know my name! Musikscenens ledare/centralgestalt tycks indirekt liknas vid en diktator, en fantasilös kändiskåt förtryckare. Samlingar av dylikt - mycket bra, allt från Kanada - i tre volymer finns sökbara på youtube, Smash the state heter dom.


Private Function - Rock in roll. 
Blästrande punkrock, verkligt glädjande, verkligt bra! Från Melbourne som nu verkar kunna sägas ha en bra punkscen, i och med Private Function och Amyl & The Sniffers (som släppt ännu en grym låt som försmak på fler), och det finns väl säkert några som är ännu bättre också, för coola för skivor och sånt. Ja men herregud, Rock n roll, både I wish Australia had it's guns again och Jet set är som nå klassiker. Fox on the run också. Väldigt KBD men sen mer Ramones/Heartbreakers, till och med en liten hc-sväng på Heartattack (mindre bra). Två bra röster, helt olika stil.

Paul Messis - Songs of our times. Märkligt att det gick mig förbi. Han är fenomenal, särskilt i och med The Suburban Homes, under  eget namn i regel 60-tal och pop. Snyggt och smart, kanske bättre än nånsin (solo vill säga),  utan att vara överrumplande.

Shaking heads - s/t. Hjärtligt rockig punk från Göteborg. Inte alls oävet.

Men 2018.
Hank Wood and the Hammerheads - S/t. 
Kultfigurer, såna som hamnar på de coolaste snubbarnas årsbästalistor. Jag har bara gillat delar tidigare, så långt jag hört. Det här är dock otivelaktigt riktigt bra rockmusik, ösigt och lite eget. Ändå har jag nog något instinktivt problem med vissa av låtarnas uppbyggnad (kan inte undgå att tänka på den där Modest Mouse-låten, både olyckligt och orättvist).

Rik & the Pigs - A childs gator. Först singelsamling och nu åtta låtar lång 12-tummare (det kallar jag album). De har successivt blivit bättre när lustigheterna tonats ned, nu för mer utpräglat snorig punk med rockgitarr, ganska riffig. Något i stil med första uppsättningarna Gizmos och Pagans men inte fullt så bra förstås, kanske aningen återhållsamt. Och det låter ingalunda Ohio 1977.

Sju svåra år - Ingen tog det som ett skämt. Singel, fyra låtar, riktigt fett. Inte fullt så snabbt som det sex år gamla albumet, utan överlag närmare den verkliga höjdpunkten därifrån (Om du tror att jag är din! De kommer mig nu att tänka på Tant Strul, antagligen pratpartierna, Stockholmskan, lite missvisande när Sju svåra år låter mycket vassare (inte bättre, Tant Strul ju). Det är något med det iskalla, rena men hårda, lite som Matriarkatet.   


Ruler - s/t. Ruler från Japan har förfärdigat en fantastisk singel. Särskilt låten Tiger låter riktigt tufft. Fink (sångaren) har tidigare varit medansvarig till banden Teengenerate och Raydios, vet inte riktigt om de var lika bra. 

Private Sector - Cost of living EP.
Brittisk skräppunk med Television Personalities-ådra, likt The Suburban Homes. Det kanske snarare är en Prats-ådra, de gör i alla fall en cover på dom. Och alla borde lyssna på Jesus had P.A., med Prats alltså, den är helt makalös.

Thigh master - Split Euro tour EP 7". Två ypperliga låtar, typiskt australiensiskt men rivigare än brukligt. Andra halvan (av spliten) tillhör Dag och är klart sämre.

Jeanines - Hits the bone. Bara en låt, på bandcamp, men en suggestiv liten indiepärla. Från New York men klart brittisk eller möjligen som när amerikaner gör C86-indie bra (somligt från Slumberland records), om det är nån skillnad. 
_____________________________________

Slutligen, min nyaste favoritlåt, Nowhere left to run! I konkurrens med Alone av Loose Heart. Och Doesn't take away the pain med Mike Rep and Friends och Boss moss med Problem. Whats this called love, också med Pagans, inte heller att förglömma. Eller Gizmos Amerika first, Rock sets Piteå Kommun.

Fiske och Rock n roll

Kurt Stenlund med 17 kg tung öring från Storsjön, Gällivare kommun, 1991, länge världsrekord ännu ohotat svenskt rekord. Ofattbar brist på dokumentering, det är ju romanstoff. Hade Stenlund några aningar, väntade han ett jättehugg på sin Abu Killer? Fanns det kännedom om storvuxna öringar i sjön? Och fisken, hur kunde den bli så stor, vad hände med dess stam? Det viskas i internetforum om inplanterad gullspångsöring, är det någon som vet?

Och jag tänker på Marken, Väyrynens, och då tänker jag på Västerbotten. För jag tänker på Marken som socialreportage, och undrar om samma kollektivism är möjlig i våra inre avfolkningsbygder. Alla paralleller till trots. Om det finns någon giltighet för Kriberg.

Jag lyssnar på bandet Ugly, från Los Angeles, albumet Ugly music (Länk) som tycks vara deras första, från november. Det är skitbra, Gun club och smärre X-vibbar, på något sätt. Fast det låter väl mer som Rowland S. Howard eller coolare grejer av Echo & The Bunnymen.

Och det här är nästan coolast. 1986, Per Renberg från Arvidsjaur med en harr på 2,850 kg.

"En mäktig fisk. Men någon skogshuggare har nog metat upp större någonstans någon gång? Flugfiskarens dröm-rekordfisk."

En hel värld ryms häri, Renberg och den mäktiga fisken från Piteälven, de mytiska skogshuggarna.

Album är nu en annan fråga, tråkigare, föremål för rationaliseringsprocesser. Överväganden vilka såna som Hyvönen, Alkberg och Norlin tenderar vinna på. Något jag i förlängningen provoceras ta vissa friheter utifrån.  

Sex Tide - Possesion sessions.
Great black swamp är bland det bästa jag hört. Här krämas det loss ordentligt utan att falla in i abstrakta pretentioner. Rocknroll. Mike Rep bakom spakar och en gitarr, skitsnygg sång, Columbus, Ohio. Visst, I was so wrong angränsar till gapig men vad jag kunnat höra av resterande spår via diverse smakprov tycks skivan i övrigt utmärkas av VU-liknande driv, därtill en allmän avsaknad dagsens mode i trivial, konform, bemärkelse.

Sheer Mag - Need to feel your love.
Initial besvikelse, utan deras karaktäristiska rockanthems (Expext the bayonet kommer visserligen nära, eller Just cant get enough) riskerar albumet blekna vid sidan om singelsamlingen. Det svänger emellertid minst lika snyggt, särskilt Pure desire, Need to feel your love och Milk and honey med nytt baxnande discogung. Ja jisses, som ett Greatest hits, med de där revolutionära anspelningarna dessutom.

Nature boys - Nature boys 3. 
Inget vidare namn och töntigt omslag men överraskande Dead moon-kvaliteter, mest och bäst i Into the waste och Private kite där det går lite långsammare. Trots en dragning mot att spela snabbare är det en skiva som vunnit på mig, inte minst tack vare två riktigt bra röster i linje med paret Coles.

Joni Ekman - 3: Uneton tampereella.
Joni gör ju rock som nästan ingen annan (annorlunda men nästan i klass med Jukka), gubbfolkligt alltjämt levande medelst utsökt stilistisk avvägning. På svenska hade det antagligen varit mitt i prick, eller engelska för den delen. Att nu bara till hälften förstå rockens språk. Albumtiteln torde ungefärligen kunna översättas till Sömnlös i Tammerfors, bara det! 💘🌙 


Skip Church - Out of tune, in touch with the devil. Det finns ögonblick som för tankarna till den
ständiga spiralen av nya indierockband för kidsen, och det är långt ifrån bra rakt igenom. Trots allt tillräckligt många höjdpunkter, framförallt Greenies, Hospital, Bad weather och The message, tillräckligt rocknroll. Och som han sjunger, nån Joe Schorgl, lyssna bara på nämnda Greenies.
 
Mattias Alkberg - Åtminstone artificell intelligens.
Den rena och enkla inriktningen var välkommen och att det stundtals blir lite sömnigt torde snarast handla om materialet, och, visst, det brinner ju inte heller. Obeskjuten är trist och rockabillylekarna skämtas liksom bort. Och det är väl jämfört med MABD-triptyken det framstår lite uddlöst. Trots allt himla mycket bra, förstås, Kvicksilver, Jag speglar mig, Livet är för kort eller för långt, "pengarna tog slut så det blev pizza".

Bed wettin bad boys - Rot.
Svinbra indierock, faktiskt, tack vare driv och oförställt rå sång. Dessutom smakfullt och svängigt rakt igenom, möjligen med undantag för Victoria. Vore här bara någon riktig jäkla rökare. 

Säkert - Däggdjur.
Annikas främsta storhet är tveklöst hennes röst (i vidare mening). I det här sammanhanget överlägset närvarande, ja, tillsammans med Lovisa, däremot helt annars och platt med Klüft och Svanängen. Men sen hissnande ljuva Dian Fossey och Almunecar, och Allting flyter och Nånting måste hända. Och det var fint som föreställning, tabberaset, om bara snubbarna skippas nästa gång (möjligen förutom Nyströmmen).


The Cowboys - The Cowboys.
Cowboys har skalat av och lugnat ned och deras renodlade ballader är fortfarande mest bara tråkiga.
Det krävs att det rockar på lite, som på Sittin pretty och överhuvudtaget alltmer med skivans gång. Ändå låter det lite tunt, särskilt när Live at Tony's garage finns att tillgå, en inspelningen som ska ges ut officiellt under våren, helt fenomenal faktiskt!

Ciggie Witch - Mad Music.
Den årliga Melbourne-sektionen, Ciggie Witch verkar i linje med senare års tradition av slackerpop härifrån. Nånstans mittemellan Dick Divers lite mer kultiverade pop och Bitch Prefects naivism. Enligt traditionens påbud ganska varierad skiva men uppfriskande snarare än ansträngt, hela tiden fritt från smetiga effekter och påklistrade poser, bara det att en låt som Picket fence kan låta så bra. Det är dock de fullfjäldrande popnumren som består, Shadow och Mighty Murray framförallt. 

RVG - A quality of mercy.
RVG, också verksamma i Melbourne, gör lite tvärtom, kastar sig ut i en Go-betweens-dramatik som inte alltid bär. Dels uppblandas det episkt anstrukna stundtals med lite väl from jangle, dels lämnar texterna en del övrigt att önska (IBM är en hemskt fånig låt). I andra fall förvaltas arvet riktigt lyckat, i stil och nerv (Vincent van Gogh, Eggshell World) och sången minner genomgående om Forsters.

Vasas flora och fauna - Veneziansk afton. Tudelad skiva, på sätt och vis, intryck därefter. Det är bara knappt hälften av låtarna som fungerar för mig, de enkla, traditionella - pop eller visa - som de gör så bra. Här saknas också landsvägshitsen från föregående men Min förtvivlan, Black Horse, Egnahemshus och Här på er villa är alla pärlor, med bra och intressanta texter.

_________________________________________________________

Simon Joyner - Step into the earthquake. Fin skiva men det mer traditionella singer-songwriter-stuket lever inte upp till det föregåendes stämningar. Jag vill liksom fortfarande framhålla In my drinking dream.

Guldregn - Hver dag.
Egentligen ingen vidare skiva, upptempospåren låter helt enkelt inte bra, men Andrea Aagard från Dig & Mig sjunger ett par tre fantastiska popballader. Niller är en satans vacker socialrealistisk rationaliseringsberättelse, tror jag, Når tågen letter så snygg att det skaver. Sydvest for stenbroen är också fin.

Litku Klemetti - Juna Kainuuseen.
Också här ett par mästerliga ballader, på en gång mer geniala och i mer klassisk stil (Elämä vain iltaa och Juna Kainussen). I övrigt präglas albumet av lekfulla infall, ett par till och med lite Ariel Pink-aktigt smetiga, tyvärr. Det skulle inte förvåna mig om texterna var coola. 

Dessutom Makthaverskan - III (To say it as it is!), Mordecai - Abstract recipe (Mer hjärna än hjärta? Och lite gnällig produktion och sång jämfört med epn), Golden Pelicans - Disciples of blood (en riktig rökare, bara aningens aning mycket machobröl), Institute - Subordination* (knappt värdigt omnämnande men Exhibitionism är en riktigt bra rocklåt).
__________________________________________________________

Bonus, bra låt från sämre skiva.

Rockåret

Okej, för skojs skull och för att kunna börja på ny. Det bästa jag hört och lagt på minnet, ifråga om mindre uppsättningar av låtar. Det tycks alltjämt förtvivlat svårt med album.


Ekman & Owen - Ekman & Owen. Rocknroll, bäst med Ekman på sång (Gonna go downtown).
Very mental - Miscunstrued. Något så härligt som två mycket bra punklåtar!
Life stinks - Hanging from the ceiling. Lite elakt och skitigt ös, värdigt Rocket from the tombs/Peter Laughner/Pere Ubu-referensen.
P. J. Bonneman - Mig og Henriette/De sagde at det var koldt. Mig og Henriette är perfekt, kanske fjolårets bästa.
Sun bather - Sun bather. Bonneman är grym även här. 

Amyl & the sniffers -  Big attraction. Otroligt bra attityd, folkligt swag fritt från postmoderna eller psykedeliska impulser. Och I'm not a loser är tveklöst en av fjolårets bästa.
Suburban Homes - Unemployed/Anxiety attack. Suburban Homes gör alltjämt sin budgetpunk riktigt bra. Skulle dock föredra mer malande driv (som på Welcome to Shitsville) framför de mer hoppiga gitarrerna. 
Rik & the pigs - Blue jean queen. Bra rocknrolldriv, bitvis småjobbigt studsigt. Album ute nu, skulle kunna vara riktigt bra.
Shifters - A believer/Contrast of form. Kvalitetsindie från Melbourne. 
Skiftande enheter - 4 spårs EP. Stilsäkert och snyggt rakt igenom. Hey baby gå på disco med mig!
Cavemen - Death row. Förståsigpåare tenderar skjuta ner dessa Nya Zeelandändska Cavemen framför en tuffare namne från Boston. Själv tycker jag Cavemen gör det skitbra, först likt Stooges, slutligen påminnande om Freddie i Liket Lever, om än light. Bostonbandets bajsrock är ju bara tröttsam.
Acid dad - Die hard/Bodies. Bandnamnet är fullkomligt värdelöst men Die hard är en pärla, en tuff poplåt med lika delar rockdramatik och punkattityd. Bodies, däremot, är knappast minnesvärd.  
The Chats - Get this in ya. Snorungar, antagligen skatare men med den goda smaken att spela punk. Smoko är en superhit, annars inget märkvärdigt.
Mordecai - What is art. Låter bättre än albumet, särskilt What is over.    
Private Interests - MAMA/Private Interests Split. MAMA's sida av splitsingeln är kass, de har tagit Sheer Mags rockimpulser åt fel håll. Private Interests spelar däremot riktigt bra powerpop, inte meslarvigt som annars är brukligt.

Just fan, jag gjorde en lista på soundcloud av det jag kunde hitta där, tillsammans med några äldre låtar också.

2018

Jag vill spendera dagar längs 363an, ända upp mellan bergen. Jag vill se Lappland, inom Norrbottens län. Det borde jag göra. Sånt som Moskosel, åtminstone.
I övrigt skärpning, som vanligt. Läsa, skriva, sjunga. Ständiga konfliktlinjen mellan att acceptera sig själv och tillvaron, för att överhuvudtaget orka med, respektive ambitioner att göra något-vara något, också för att orka med.

Musikfavoriter från 2016, bättre än ganska bra.

Album

Frida Hyvönen, Kvinnor och barn.
En framtida klassiker i min värld, det är jag övertygad om. Utstuderat elegant, samtidigt autentiskt. Och så himla bra melodier och sång, varenda låt.

Jukka Nousiainen - Jukka Nousiainen*
Råbra, vackert och intressant.   

The Cowboys - Vol 4. https://www.youtube.com/watch?v=E_Zie_hy1zk&feature=youtu.be
Punk i bästa mellanvästerntradition - rocknroll, stundtals garageinfluerad. Tänk om Norsjö och Malå och Åsele, den västerbottniska mellanvästern för sen kommer Guldkusten-fjällen för alla med diverse säsongskort. Först, i början av året, gavs ett självbetitlat album ut som visade sig bestå av utsnitt från kassettvolymer 1-3, bandet påstods eller antogs också vara nedlagt men i december kom ändå en ny. Det låter lika bra men som helhet är kvaliteten jämnare, inte minst tack vare att de lugnare låtarna inte längre tillhör de svagare, möjligen tvärtom.

Hurula - Vapen till dom hopplösa
Jag gillar det råare ljudet klart bättre än förra skivans. Ont som jag är helt fantastisk och Kom över nu ett mästerverk, det går också att nämna fler, som Åtta trappor till exempel. Öppningsspåret och dess namn är dock ett minus i min bok och jag tycker i runda slängar bara att hälften av låtarna närmar sig den där mästerliga klassen. Sammanfattningvis vore det svårt att inte ge skivan en femma men det är lika svårt att inte jämföra med hur det skulle kunna vara.


Joni Ekman, genius mind, i år har han släppt två riktiga album, i olika namn samtidigt som fuck rekords soundcloud-sida erbjuder ett ständigt flöde av nya låtar respektive artistnamn (till exempel Punk Ekman, Joni Ekmanin Skooteri, Joni Ekman Revival). För övrigt är han också inblandad i ett Juice Normaali (från storheterna Juice Leskinen och Eppu Normaali). Låtarna av Joni & Ville är de allra  bästa på soundcloud, särskilt Se on fakta - en av mina absoluta favoriter från året som var, men också den senaste, Nähdään hautasmaalla.

Koiran Näikonen Nainen - Koiran Näikonen nainen
Joni Ekman har släppt ett antal kassetter som Koiran, det här ska vara tydligen vara inspelat 2013, före alla dessa kassettsläpp, och utgör den första lpn. Det är lika bra som KNN alltid varit, fullt av  häftiga skräprökare. Jag tycker inte riktigt att det liknar något annat.

Joni Ekman - 2: Ikuisesti, Rock'n'roll
Mer samlad, lite gubbigare rocknroll i renare ljud utan att på något sätt låta stelt för det. "Evigt, rock'n'roll" översätts albumtiteln till.

Hjelle - Högst medelmåttig
Jag tycker utfallet av den här Kal P Dal-rocken varierar lite från låt till låt men sammantaget gillar jag det bättre än någon av Bäddats skivor, det finns trots allt en långa radda riktigt lyckade nummer. Trehundratusen, Samma sak, Det var bara du, Den här jävla stan, Precis tillräckligt med pengar, då återstår balladerna som han gör så himla bra, En gång var det sommar allra bäst.

Mike Rep and the Quotas - Hellbender (:Rare & unreleased 75-78)
Delvis snarare råballt än egentligen bra men de verkligt bra låtarna väger upp för det. Diy rocknroll som fan, lite som Stooges men närmast ligger det ändå J.T. IV, en annan outsider/underground-legend (precis som på dennes Cosmic Lightning kan det också bli lite väl mycket på de mer ösiga låtarna). Höjdpunkterna kommer mot slutets två ballader, You're so decadent/sad och särskilt Cowboy gone straight, den älskar jag. För mer sånt kan man lyssna på Tommie Jay & Mike reps The Grim-o comix sequence.

Cowboys - Cowboys
Den där samlingen jag talade om ovan och som jag också skrivit om tidigare. Blandat och ojämnt men riktigt svängigt och snyggt emellanåt.

Sleeping Beauties - Sleeping beauties
Egentligen har jag haft svårt att skapa bestående intryck kring skivan men jag har i alla fall försökt. Undra på om det inte börjar lossna.  Det kan sägas röra sig om ganska rak rocknroll, i stil med Stones eller ibland till och med Dolls men det drar sedan iväg åt lite olika håll under albumets gång och det blir bättre och bättre, särskilt de mer långsamma passagerna. Jag är mycket förtjust i sången.

Giorgio Murderer - Holographic Vietnam War
Som koncept föredrar jag fortsatt Buck Biloxi framför Giorgio Murderer men han (Rob?) gör låtarna likadant, lika fantastiskt bra. "You all probably think that it's my fault that Buck Biloxi and the Fucks will never be considered a classic band of the genre of punk, but will instead always be thought of as some stupid novelty act, but it is really your collective lack of imagination. Yes, fans of Buck Biloxi, I am talking to you. I want you all to spend some serious time today thinking about why you're wrong."

Opposite Sex - Hamlet
Ambitiöst och egensinnigt utan att vara svårlyssnat, avant-garde populärmusikmässigt på så sätt likt Velvet, i andra fall vill ju sånt gärna bli tröttsamt. Opposite Sex är från Dunedin i Nya Zeeland, litet som Umeå men med långt starkare musikaliska traditioner, de låter mörkare, mer repetetivt och lite rockigare än vad i alla fall jag annars förknippar med Dunedin/Flying nun-scenen.

Jag kan ju inte påstå att jag brukar lyssna på soul, särskilt inte ny men nu har det kommit sig att jag slagits av två likartade röster. Jag vet inte riktigt vad det handlar om, verkshöjd eller estetiskt tycke, för sång och produktion. Lite sentimentalitet kanske. Jag har vidare lite svårt att orientera mig, vet inte i vilken mån dessa skivor bör betraktas som retro, vet inte vilken betydelse det skulle ha för mig.  

Charles Bradley - Ain't it a sin
Lyssna på Changes (Sabbath-cover), det räcker. Kolla också på den här videon. Och läs om honom, det är en häftig historia. Det är möjligt att hans samtliga skivor är lika bra eller bättre, fullt möjligt med tanke på att den här är väldigt ojämn, jag har dock inte hunnit så långt att jag kan jämföra dem.   

Lee Fields & the expressions - Special Night
Fields album är jämfört med Bradleys (förlåt jämförande sammankoppling) klart hittigare med lite såsiga och enformiga texter men det är vackert och bra. Fina blås och körer.

Weyes Blood - Front row seat to earth
Fantastiskt vacker skiva.  

Kevin Morby - Singing saw
Jag har gillat hans musik lite gran hela tiden och nu låter det mycket bättre än nånsin, mer ensligt. I have been to the mountain är helt suverän i sin storslagna, lätt glåmiga, stämning och underbara Cohen-körer, till och med utgångstonen på sologitarren, faktiskt. 

Jag har svårt att sluta, för avvägningen, det utgör ofrånkomligt en så abrupt gränsdragning. Det finns alltid massor, jag gillar ju till exempel Olov Antonssons skiva och Pascals likaså. Ännu hellre album av Goon Sax, Angel Olsen, Doctor Nod, David Nance (i en intervju bekände han sällsynt god smak (Peter Jefferies, Peter Laughner!) men det är förstås fusk) Chook Race och The Holiday Crowd (väldigt bra men väldigt retro, nästan genant) också.

Dessutom skulle jag gärna ha med Amateur hour, från Göteborg, vars hela skiva jag inte förmått mig betala för men likväl tar för väldigt bra. Och inte minst Small World Project som jag fram till nyligen aldrig hört talas om men deras fantastiska (särskilt, tror jag, Shelf-life) skivor kom egentligen på 90-talet och nyutgåvor vill jag egentligen inte ge mig in på. Återigen, Peter Laughner, lyssna här, det är helt otroligt bra! Hans inspelningar tangerar i mycket Rocket from the tombs' som ju också är råbra (The day the earth met...!) och som är fröet till både Pere Ubu och Dead Boys. Laugners Ain't it fun är helt vansinnigt bra, liksom Amphetamine och här finns intressant läsning av Lester Bangs rörande Laughners död.
__________________________________________________________
Mindre omfång

Sheer Mag - III
Igen och fortfarande. 

Suburban Homes - ...Are bored
Himla bra och fint polemisk punk, likt tidiga Buzzcocks och Television Personalities (Part time punks), förstås.  Welcome to Shitsville (bäst) och Constipation har ett driv de andra låtarna saknar, vilka istället tenderar bli lite väl hoppiga.
 
Raring - Raring EP + Efter dig
EPn var bra, ännu bättre live, och den senaste låten, Efter dig, är suverän.

The Vitamens - The Vitamens
Svinbra Kansas city R&R. Vilseledande kanske, när det rör sig om punk/postpunk men det är i alla fall inget tjafs, ingen sån här tjusigt tillrättalagd svärta i purpur. 

Joni Ekman/Joni & Ville - ?
Så snart jag skaffat mig en inkomst måste jag beställa ett parti kassetter, särskilt de med Joni & Ville tror jag. 

Rik & The Pigs - Baked Transformer
Riktigt bra diy/lo-fi punk. Snyggt omslag också.  

Whipper - Shit Love
Bra punk, Ann Arbor-style, särskilt titelspåret. 


Rangoons - Asylum/Cult of thorns + A postcard from Rangoons Island (2015?)
Tydligen typiskt australiensisk cool. Excentriskt och svängigt.

Growth - Colour, cut & clarity
Torde vara Stockholms coolaste band. Bortsett från Mascara Snakes såklart. Lagom experimentellt, rått och kusligt.

Pleasers - Such a fool/Whirlwind
Ännu en bra singel från Matthew Meltons Pleasers, tuffare och bättre än Warm Soda som han förut spelade med (i sin tur efterföljare till Bare Wires). Melton påminner om Mcconaugheys karaktär i Dazed and confused och möjligen kan man tänka sig att Pleasers låter lite som ett band med rollfiguren kunnat göra i den allra bästa tänkbara av världar.

Härtill kommer allt halvbra eller delvis. Det är i alla fall kul att det med Stephen's Shore
görs bra janglepop i Stockholm 2016, visserligen lite sömnig efter titelspåret Ocean blue. Men huvudsakligen, eftersom att jag nämnde nå album som inte räknas: Moderni Elämä! Som så ofta förr undrar jag uppriktigt varför ingen berättat. Helt fenomenalt band, råare och mer mångfacetterat än Masshysteri, aktivt omkring 2010-2013 vars alla släpp finns på youtube. Exempelvis:

Kram.