Fuck Putin

Favoritstycken i Maskrosbollen:

1. - Vi har haft det bra Rita Karin. Eller hur? Hoppas du fått det ännu bättre. Här kan ni sitta och pysa och diskutera, skaffa ungar och du vet...
Händerna låg som de gjort på kontoret. Fast nu låg de i soffan. Jag märke uppriktigt sagt inte. Faktiskt alltså. Men rätt vad det var kände jag hennes hand snudda min. Jag hade inte sett på hennes ansikte på länge. Bara känt att det fanns där, att det andades, att ögonen blinkade. Och det dröjde ett tag innan jag vände mig om. Och då såg hon på mig med de blå ögonen fulla av tårar. De bara stirrade och stirrade.

- Älskade du, vad är det?

- Jag orkar inte längre, sa hon. Det är så hopplöst alltihop. Det var så den första dagen du kom hit.

- Snälla du, du är bara trött. Det går snart över.

- Du kommer hit med din frihet, Bastiano, och Sten bara läser och läser.

- Nu är du agressiv.

- Jag är det ja. Men jag vill härifrån, har velat det hela tiden. Jag skrev brev till dig, som jag aldrig sände. Jag bad dig hjälpa mig bort.

Det må ju ha varit sant eller inte. Men hon hade velat, och det var huvudsaken. Jag tog hennes huvud och lutade det in mot mitt bröst.

2. Jag slog mig ner i korgstolen, tände en cigarett. Och eftersom jag sagt att jag skrivit en massa brev till Rita Karin från Turkiet, tänkte jag att det var lika bra att göra det nu, så jag skrev fyra fem stycken, men det gav sig liksom inte. Jag rev sönder dom allihop utom en liten lapp;... Du är ämnad till något annat än att sitta i köpingen, om du fortfarande är kvar, du har så stora möjligheter och det vill jag inte att du ska glömma. Du får inte ge efter för minsta motståndets lag.. Osv. Det hela inleddes med en vacker scen: Två åsnor, varmt blått hav, berg, turkiska barn. Jag satte ett avlägset datum i hörnet, ungefär en vecka efter deras förlovning.

3. - Här skulle jag vilja stanna hela mitt liv. Det är så vackert här.

Så var det med det: när solen sken och det var varmt i gräset och mellan träden då vill Rita Karin aldrig bort. Det är om dagen man skall överfalla henne för att få övertag. Riktigt så enkelt är det kanske inte, men man kunde ju alltid försöka. När man umgås med folk, det är ju det man gör, går egentligen ingenting som man tänker. Gudsbevis och ideologier kommer till i ensamma rum. Men läppar och armar och viskningar, om de var som Rita Karins, skulle förhindrat både Nietzsche och Hitler.

- Det skulle jag också, sa jag, egentligen är det synd att jag skall åka.

- Vartdå, sa hon och slängde av mig.

- Snart, sa jag, innan Teknis. Jag har fått jobb i Indien, högg jag till med.

- Äh.

- På allvar. Fast jag ville det egentligen inte. Men jag måste samla poäng, skrattade jag.

Hon betraktade mig tyst en lång stund. Bet sig i läppen och la handen över brösten, som om hon inte längre gillade sin nakenhet. Jag försökte ta bort handen, men hon slog undan mina försök.

- Är du inte ett dugg ledsen för att åker från mig då?

- Klart Rita Karin lilla. Visst är jag. Det förstår du lika bra som jag, men jag måste, och jag vill inte stanna här.

- Vad är det för fel på Sverige då? Jag trivs så bra här, sa hon och sträckte sig bakåt och tittade upp mot himlen, innan hon likgiltigt vände sig över och letade fram en cigarett. Och med ens var det inte ett jäkla fel på Sverige.

- När jag nu ändå fått chansen.

- Jamen jag då, skall jag stanna.

- Jag kommer tillbaka och hämtar dig. Och förresten, du kan ju komma ner till jul.

- Till Indien, va? Hö. Du tänker bara på dig själv.

En bil nånstans långt bakom träden knegade sig upp för backen och en svala kastade en förströdd blick på oss, när hon började gråta. Och jag som redan var framme med foten mellan hennes lår kunde inte stå emot gråten.

- Men jag klarar mig änd...

- Jag skall inte resa, sa jag.

Förbannat, Förbannat! Jag visste det i samma stund orden fladdrade ut, vilket misstag jag gjort, jag kände det när hennes kropp sjönk ihop vid sidan av mig. Hon var besviken! Hon var besviken! Och det var försent, för månader framöver. För hela sommarn. För man kan ju inte hålla på och säga jo nu reser jag och nej nu reser jag inte. Och förresten gällde det väl inte det heller nu. Det gäller ibland att bli först att säga att man stannar också. Det gäller att jämt vara först, att ha iniativet. Jag försökte trösta mig med att det kanske inte varit så skoj att ha haft övertag heller med så enkla trick. Och dessutom var jag kär i henne. I hennes ögon som såg längre än mina därför att det i alla fall var mer bundna.