Höstföljetong - del 2

Över det lilla sundet beger vi oss nu och vi får följa Norrbyskärs uppladdning inför den stora sammandrabbningen. Lagen är bittra konkurrenter, Norrbyskär hade förlorat bortamatchen i våras, endast två poäng skiljer dem åt i tabellen och bara ett fåtal matcher återstår innan serien skriver bokslut. Men solen lyser över ön och över säsongsarbetarna som håller på att ställa ordning timret runtom fotbollsplanen. Storpublik väntas, hela ön har fått ledigt av Kempe för att se denna avgörande match. Därför måste läktare iordningställas. Man bygger läktare av timmer. De börjar med att lägga ut ett jämnt tätt lager, sedan viras första lagret samman med hjälp av rep. Och för varje lager som läggs ut, används en stock mindre för varje lager, detta gör att läktaren får en sluttande framsida som vetter mot planen. Fyra meter från marken är man längst upp läktaren, och tack vare att dylika konstruktioner uppställs runt hela planen, får hela ön parkettplats till matchen.
Thomas Jacob är lagets store ledargestalt, om man varken inräknar Kempe eller Vår Herre, och han hade stigit upp tidigt denna morgon, dels för att samla laget till välsignelsen av pastor Symeon, dels för att han var en aning nervös, i smyg förstås, och således haft en dålig natts sömn. Vi ser hur han kollar över sundet mot Norrbyn, han ser hur molnen vräker sig ned över fastlandet, alltmedan han vänder sig om och märker hur soligt det är på ön. Han vandrar grusvägen fram och anländer till planen.
”Det ser strålande ut” säger han till arbetarna som alldeles strax är klara med läktarna.
”Tror Ni på vinst i dag?” säger en av dem.
”Det ser strålande ut” upprepar han mekaniskt och går därifrån.
Nu hälsar han på Johannes, son till pastorn och döpt efter Johannes Döparen. En fenomenal fotbollsspelare är han, anfallare och trots att öborna verkligen är frikyrkligt fromma, vilket inte vill säga lite fromma, har ett smeknamn spridits, ty humorbefriade är de inte: Han kallas Johannes Dräparen. Skulle hans fader pastor Symeon få vetskap om detta, då vore sonens idrottskarriär över, således används smeknamnet varsamt i rädsla för möjliga konsekvenser.
”De är bra Hörnefors” säger Johannes Dräparen.
”Jag vet det” säger Thomas Jacob. ”Det blir en tuff match, men vi ha Gud Fader på vår sida.”
Fort nu, över till Norrbyn måste vi fara. Hörnefors har anlänt till färjläget. Vi ser dem modfällda efter att de tillryggalagt bussresan, men ännu väntar ju båtresan!
”Fyfan” säger mellanbrodern Knut Nordahl när han kliver ur bussen, ännu regnar det kraftigt. ”Det verkar ju storma över havet!”
”Tyst nu, svär vi på ön kommer vi inte hem” säger tränare Alrik Svensson.
”Sådan tid ni tog, jag var just på väg att åka över utan er” säger Färjkarlen till dem.
”In i båten med er.”
”Den här?” frågar Gunnar och pekar på båten Färjkarlen sitter i.
”Ja, vår färja är sönder. Denna är vår reservbåt, gnäll inte, hoppa i.”
Båten är en fem meter lång, öppen träeka utan motor, endast med vind i seglen och muskler vid rorkultarna kommer båten att kunna framföras. Färjkarlen ser helt oberörd, vettskrämda står fastlandsborna kvar på bryggan. Fastän sträckan över till Norrbyskär är obetydlig, synes den nu mardrömslik. Vinden skriker! Molnen rasar ned över dem! Havet verkar sluka allt som kommer i dess närhet! Träden vid strandkanten knakar och står böjda! Vågorna stänker klipporna våta och skummet brusar uppe på vågtopparna!
”I med er nu.”
”Hoppa i grabbar” manar Alrik Svensson på. Och vi hör hur han säger, tyst för sig själv: Det verkar som om vi åka över floden Styx med självaste Karon, Hades vasall, månde vi endast få återvända från underjorden. Alrik Svensson är nämligen en bildad man, ateist och livrädd inför de strikta reglerna som styr hela Norrbyskär, i Hades underjord ser han analogin med Kempes Norrbyskär.