Post-Umeå depressionen

Rubriken säger väl allt. Konstigt vore annat, klart man blir sentimental. Det vände dock lite grann idag efter jobbet. Jag tog fel buss och fick gå i frölunda, lyssnade på Eldkvarn och drömde mig bort i lyrik. Det slog mig då, i mitt tillstånd av tågstationsromantik, att det här med att vara här egentligen bara cementerar att Umeå är vår stad; min, mina vänners, mina drömmars. Det finns en mening med att traska majstångsgatan upp och ner i gryningstimmar.


puss