måndag 28 februari 2011

För övrigt; angående Darwin så har ju biologin förlänat socialismen med några av dess främsta teoretiska inspirationskällor. Läser man Marx ungdomsskrifter är det tydligt hur mycket han drar från biologin när han talar om människan som ett socialt djur. Anarkisten Kropotkin är väl annars det kanske främsta exemplet på en teoretiker som (i viss mån) härleder ett socialistiskt ideal ur en biologistisk teori.

Även flera moderna evolutionsbiologer, såsom Frans de Waal eller Joan Roughgarden, har lagt fram teorier som betonar hur evolutionen har format människan till ett utpräglat flockdjur, ett socialt djur med biologiskt betingad moral och empati, som av evolutionära skäl snarare sätter gruppen än sig själv i högsätet. Individer som maximerar sin egen individuella nytta (dvs. homo economicus) kan aldrig blir framgångsrika flockdjur, och det är just som flockdjur, med ohyggligt utvecklad samarbetsförmåga (vad är språket om inte ett överlägset verktyg för samarbete?), som människan har intagit platsen som evolutionens krona. Det är på grund av att vi är flockdjur som vi har utvecklat vår unika intelligens och vår rationalitet, inte på grund av att vi är egoistiska nyttomaximerare. Alltför utpräglade egoister borde snarast ha selekterats bort av evolutionen.

Slutsats; biologism är inte nödvändigtvis reaktionärt. Och socialkonstruktionism är inte nödvändigtvis progressivt för den delen. Jag skulle snarare vilja hävda att den liberala individualismen, i ljuset av evolutionsteorin, är det kanske mest "onaturliga" ideologiska imperativet som kan tänkas sig. Liberalismen går tvärtemot människans sociala natur.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar