Fuck Putin

Darwins sociala relevans

Det är beklagligt - men givetvis fullt förståeligt med tanke på rasbiologin, eugeniken den svaghetsföraktande socialdarwinismen osv. – att evolutionstänkandet har fallit bort från samhällsvetenskapen. Delvis beror nog detta, om jag tillåts vara cynisk, på klassiskt vetenskapligt revirpinkande – samhällsvetenskaperna vill markera distans till naturvetenskaperna. Överhuvudtaget är ju samhällsvetares och humanisters ryggmärgsmässiga aversion mot naturvetenskap (och omvänt, ett av de stora problemen med vetenskapens specialisering/arbetsdelning) att likna vid sandlådebeteende, men det är en annan fråga.

Hursomhelst så tror jag att Darwin har mycket relevant att säga oss än idag. I en berömd passus i Manifestet beskriver Marx & Engels kapitalismens framfart över världen. "[världsmarknaden] tvingar alla nationer att tillägna sig bourgeoisins produktionssätt, om de ej vill gå under; den tvingar den att hos sig själva införa den såkallade civilisationen, dvs. att bli bourgeoisi. Med ett ord: bourgeoisin skapar sig en värld efter sitt eget beläte." Häri ligger evolutionslärans relevans (för övrigt, märk väl att manifestet skrevs elva år innan Darwins "Om arternas uppkomst". Inte illa!). Det handlar alltså inte om att återföra den genetiska darwinismen, fokuserad på enskilda organismer (eller ännu värre, raser), till den sociala teorins mittfåra. Istället handlar den om att använda Darwin metaforiskt, för att beskriva strukturella processer i samhället. Jag vill mena att kapitalistiska samhällen i hög grad fungerar efter samma logik som naturen, dvs. survival of the fittest. Marx påpekade detta redan för 150 år sedan, men det är en insikt som sedermera har gått förlorad (eller i den mån den lever kvar, hamnat hos högern). Eftersom såväl småskaliga samhällen som världsekonomin och geopolitiken präglas av oupphörlig konkurrens är det endast de mest välanpassade som överlever, och expanderar på de andras bekostnad.

Poängen med detta resonemang är att det erbjuder en öppning att ta sig ur det kausalitetstänkande som annars dominerar samhällstänkandet, och inte minst används som vapen mot vänsterns påstått ”konspiratoriska” världsbild (att påstå att USA invaderade Irak av ekonomiska och geopolitiska skäl är visst konspiratoriskt, man måste tydligen ta presidentens humanistiska dimridåer på orden). En förklaringsmodell anses vanligtvis vara värdelös om den inte kan peka på en direkt kausalitet, och allra helst en rationell aktör som handlar intentionellt för att uppnå ett visst mål. Evolutionsmetaforen saknar dock både intention och medvetenhet, eller ställer dem åtminstone inte i förgrunden. Istället är det funktionen och den effektiva strukturella anpassningen det centrala. För att återigen ta ett exempel från den geopolitiska arenan: USA beter sig inte som en mobbare i världspolitiken för att man har lägre moral än andra; man gör det för att det är det effektivaste sättet att utöva hegemoni över den geopolitiska konkurrensen. Man beter sig kort sagt som ett (monopolistiskt) företag på marknaden (om än med längre tidshorisont), eller som en organism i ett ekosystem. Detta motsäger visserligen inte att USA handlar rationellt och intentionellt (vilket de givetvis gör), men det flyttar fokus från den enskilde aktörens bevekelsegrunder till systemets funktionssätt och dynamik.

Samma darwinistiska logik kan också överföras på det individuella planet, fast som sagt utan de genetiska konnotationerna. Bourdieu skrev någonstans, tyvärr minns jag inte var, angående anklagelser om att hans handlingsteori skulle vara deterministisk, att det sociala livet kan ses som en tennismatch. Det finns tydliga regler, normer och begränsingar, vilka utgörs av linjerna, spelreglerna, resurserna (ett racket) osv. Men inom dessa begränsningar kan tennisspelaren i princip spela hur vill. Hur kommer det sig då att han spelar på det sätt han gör? Varför spelar alla det sociala spelet på mer eller mindre samma sätt, trots deras förment fria vilja? Svaret är naturligtvis att alla strävar efter att vinna, och det gör man genom att så effektivt som möjligt anpassa sig till omständigheterna (vilka man själv som individ inte har någon makt över). Det intressanta är härvidlag inte huruvida människan har en fri vilja eller inte, utan varför så många väljer att använda denna på nästan exakt samma sätt. Det sociala livet karaktäriseras av en kamp om status (för övrigt ett nollsummespel), knappa resurser och begränsade positioner. Den aktör som inte anpassar sig efter detta faktum, dessa omständigheter, går också under (inte i betydelsen att dö, men att förpassas till det socialas periferi). Avståndet till djungelns lag och det naturliga urvalet är nog kortare än vad folk vill erkänna.

Avseende marxistisk teori är detta tillämpningsbart i synnerhet på bas-överbyggnad-dikotomin. Denna behöver inte förutsätta en enkel kausalitet från basen till överbyggnaden (som om alla världens kapitalister samlades en gång per år och bestämmer hur överbyggnaden ska se ut). Snarare är det så att det sociala omständigheterna frambringar incitamentsstrukturer som styr människors fria handlande åt ett specifikt, för systemets fortlevnad, önskvärt håll. En incitamentsstruktur som gör det fördelaktigt för den enskilde individen att handla i enlighet med dessa incitament, och således anpassa sig efter systemet (märk väl att tvång inte är relevant här). För att ta ett exempel från yttrandefrihetsdiskursen: Liberaler tenderar att enögt fokusera på formella hinder – dvs. statlig censur - för människors frihet att yttra sina åsikter. Detta gör att man blir blind för hur individers och tidningars aktiva självcensur innebär en ständig begränsning av det offentliga samtalet i moderna demokratier. Det finns i västvärlden ingen totalitär myndighet som förbjuder vissa åsikter, men incitamentsstrukturen är konstruerad på så sätt att det är fördelaktigt för den enskilde att framföra vissa åsikter/diskurser på bekostnad av andra, dvs. att anpassa sig.