Hej bloggen, hej grabbar!

Jag hittade ett dokument daterat till den andre maj 2015.

Nu tänkte jag att jag skulle skriva. Att jag skulle göra det nu. Jag har också tänkt ett tag på att skriva någonting varje dag, en enkel tanke som jag tänkt som något i sig nödvändigt att skriva ned. Nu kan det sägas vara gjort. Något litet varje dag, vad som helst, en dikt en vers, några ord. Tillexempel som de jag skrev om Gizmos. 

Det är lördag. Det hade kunnat vara söndag. Jag lyssnar på musik. Kajsa Grytt har släppt ifrån sig en jättebra låt men nu lyssnar jag på några andra. Mattias Alkberg ska vara i Umeå ikväll, vad för vet jag inte. Jag frågade i gästboken på hans hemsida. Jag har varit i Göteborg med Camilla och i Mariestad, hos Erik och Ulrika. De verkar ha en närmast ideal inställning kan jag tycka, inte för att det är mycket lättare för det, de jobbar också hårt. 

Jag sluter mig ständigt, fast ändrar och tänjer också men just det att jag ska formulera och kontextualisera. Ett allomfattande system, alltjämt abstrakt eller i alla fall omöjligt men ändå. Ett principprogram, estetiska principer sa Björn men de har alltid politiska implikationer eller verkningar. Allt görande och seende. För rocklåtar, visor och hus och mindre riktigt människor. Utsagor, berättelser, representationer.

I det moderna projektet Sverige förstatligades kulturen. Det är en möjlighet. Dess utrymme krymptes, det byggdes bort. Alltså det fria liksom människornas liv standardiserades. Cyniskt men möjligen med visst samvete för kulturen subventionerades som kompensation. Den som orkade kunde få lite hjälp. Projekttiden är utlupen och subventionerna ifrågasätts. Fortfarande finns varken tid eller rum men påbyggnaden av cynismen saknar samvete såsom varande ett naturligt utfall av marknadens fria spel. Ungefär så, det spelar ingen roll. Ett projekt utan nedpräntad beskrivning. Därmed kan ingen som helst kompensation för folket rättfärdigas eller ens tänkas. Kultur i avseende av verksamheter får lov att anpassa sig och gör möjligen så gott de kan, var och en av dem men ingen vet riktigt till vad. Detsamma gäller förmodligen för sådant som offentliga sektorer eller välfärdsinstitutioner. I periferin är det lite annorlunda, där finns gott om plats men knappast någon påbyggnad. Där projektet misslyckats eller lyckats fast oavsett rent materiellt vilket är lätträknat. 

Jag som bara vill fiska och slippa och vara konstnär och arbeta lite med kroppen. Och bara vill vara tillsammans med de allra finaste och emellanåt nästan ingen alls. Jag kunde bo där någonstans.

Jag måste också komma ihåg att det inte i sig är viktigt att skapa någonting alls, jag behöver inte dokumentera för någon annan än mig själv och alltså inte alls. Inte ens jag vill läsa om mig själv, det är i alla fall inte viktigt att kunna göra det. Det är bara det att jag verkar tvungen att övertyga andra för att själv kunna hysa någon tilltro. Om det alltid varit om att bli sedd, konsten som sägs få mottagaren att se sig själv, sitt liv. Som för att vi ser någon eller något som bjuder in att se. Vi stirrar nyfiket förbluffat. Vi får inte verkligen tillgång till varandra utan lämnas läsa dessa nekrologer, döda långt bort.    

Tänkte jag skulle göra nåt bättre av det här, fanzine eller nåt. Men det känns trots allt lite dumt att lägga massa tid på andras konst. Onödigt, särskilt sedan ingen skulle läsa. Om inte på engelska och jävligt ambitiöst, möjligen. Fint likväl, jag vill inte förringa tanken eller fanzine. Inte andras konst, rockmusik, heller. 

Aja, från 2017.
Lowlife - Leaders. Återutgiven singel, kanonfin punk från Kanada 79'. Powerpop skulle somliga tycka och tänka, jag tycker nu att det har aningen slätstrukna och fåniga konnatationer, en fråga kanske snarare om begreppsanvändning än powerpop i sig. Tämligen snäll sång, oavsett, fastän vital, i skräpigare sound. You're the leader of the scene and you don't even know my name! Musikscenens ledare/centralgestalt tycks indirekt liknas vid en diktator, en fantasilös kändiskåt förtryckare. Samlingar av dylikt - mycket bra, allt från Kanada - i tre volymer finns sökbara på youtube, Smash the state heter dom.


Private Function - Rock in roll. 
Blästrande punkrock, verkligt glädjande, verkligt bra! Från Melbourne som nu verkar kunna sägas ha en bra punkscen, i och med Private Function och Amyl & The Sniffers (som släppt ännu en grym låt som försmak på fler), och det finns väl säkert några som är ännu bättre också, för coola för skivor och sånt. Ja men herregud, Rock n roll, både I wish Australia had it's guns again och Jet set är som nå klassiker. Fox on the run också. Väldigt KBD men sen mer Ramones/Heartbreakers, till och med en liten hc-sväng på Heartattack (mindre bra). Två bra röster, helt olika stil.

Paul Messis - Songs of our times. Märkligt att det gick mig förbi. Han är fenomenal, särskilt i och med The Suburban Homes, under  eget namn i regel 60-tal och pop. Snyggt och smart, kanske bättre än nånsin (solo vill säga),  utan att vara överrumplande.

Shaking heads - s/t. Hjärtligt rockig punk från Göteborg. Inte alls oävet.

Men 2018.
Hank Wood and the Hammerheads - S/t. 
Kultfigurer, såna som hamnar på de coolaste snubbarnas årsbästalistor. Jag har bara gillat delar tidigare, så långt jag hört. Det här är dock otivelaktigt riktigt bra rockmusik, ösigt och lite eget. Ändå har jag nog något instinktivt problem med vissa av låtarnas uppbyggnad (kan inte undgå att tänka på den där Modest Mouse-låten, både olyckligt och orättvist).

Rik & the Pigs - A childs gator. Först singelsamling och nu åtta låtar lång 12-tummare (det kallar jag album). De har successivt blivit bättre när lustigheterna tonats ned, nu för mer utpräglat snorig punk med rockgitarr, ganska riffig. Något i stil med första uppsättningarna Gizmos och Pagans men inte fullt så bra förstås, kanske aningen återhållsamt. Och det låter ingalunda Ohio 1977.

Sju svåra år - Ingen tog det som ett skämt. Singel, fyra låtar, riktigt fett. Inte fullt så snabbt som det sex år gamla albumet, utan överlag närmare den verkliga höjdpunkten därifrån (Om du tror att jag är din! De kommer mig nu att tänka på Tant Strul, antagligen pratpartierna, Stockholmskan, lite missvisande när Sju svåra år låter mycket vassare (inte bättre, Tant Strul ju). Det är något med det iskalla, rena men hårda, lite som Matriarkatet.   


Ruler - s/t. Ruler från Japan har förfärdigat en fantastisk singel. Särskilt låten Tiger låter riktigt tufft. Fink (sångaren) har tidigare varit medansvarig till banden Teengenerate och Raydios, vet inte riktigt om de var lika bra. 

Private Sector - Cost of living EP.
Brittisk skräppunk med Television Personalities-ådra, likt The Suburban Homes. Det kanske snarare är en Prats-ådra, de gör i alla fall en cover på dom. Och alla borde lyssna på Jesus had P.A., med Prats alltså, den är helt makalös.

Thigh master - Split Euro tour EP 7". Två ypperliga låtar, typiskt australiensiskt men rivigare än brukligt. Andra halvan (av spliten) tillhör Dag och är klart sämre.

Jeanines - Hits the bone. Bara en låt, på bandcamp, men en suggestiv liten indiepärla. Från New York men klart brittisk eller möjligen som när amerikaner gör C86-indie bra (somligt från Slumberland records), om det är nån skillnad. 
_____________________________________

Slutligen, min nyaste favoritlåt, Nowhere left to run! I konkurrens med Alone av Loose Heart. Och Doesn't take away the pain med Mike Rep and Friends och Boss moss med Problem. Whats this called love, också med Pagans, inte heller att förglömma. Eller Gizmos Amerika first, Rock sets Piteå Kommun.

Fiske och Rock n roll

Kurt Stenlund med 17 kg tung öring från Storsjön, Gällivare kommun, 1991, länge världsrekord ännu ohotat svenskt rekord. Ofattbar brist på dokumentering, det är ju romanstoff. Hade Stenlund några aningar, väntade han ett jättehugg på sin Abu Killer? Fanns det kännedom om storvuxna öringar i sjön? Och fisken, hur kunde den bli så stor, vad hände med dess stam? Det viskas i internetforum om inplanterad gullspångsöring, är det någon som vet?

Och jag tänker på Marken, Väyrynens, och då tänker jag på Västerbotten. För jag tänker på Marken som socialreportage, och undrar om samma kollektivism är möjlig i våra inre avfolkningsbygder. Alla paralleller till trots. Om det finns någon giltighet för Kriberg.

Jag lyssnar på bandet Ugly, från Los Angeles, albumet Ugly music (Länk) som tycks vara deras första, från november. Det är skitbra, Gun club och smärre X-vibbar, på något sätt. Fast det låter väl mer som Rowland S. Howard eller coolare grejer av Echo & The Bunnymen.

Och det här är nästan coolast. 1986, Per Renberg från Arvidsjaur med en harr på 2,850 kg.

"En mäktig fisk. Men någon skogshuggare har nog metat upp större någonstans någon gång? Flugfiskarens dröm-rekordfisk."

En hel värld ryms häri, Renberg och den mäktiga fisken från Piteälven, de mytiska skogshuggarna.

Album är nu en annan fråga, tråkigare, föremål för rationaliseringsprocesser. Överväganden vilka såna som Hyvönen, Alkberg och Norlin tenderar vinna på. Något jag i förlängningen provoceras ta vissa friheter utifrån.  

Sex Tide - Possesion sessions.
Great black swamp är bland det bästa jag hört. Här krämas det loss ordentligt utan att falla in i abstrakta pretentioner. Rocknroll. Mike Rep bakom spakar och en gitarr, skitsnygg sång, Columbus, Ohio. Visst, I was so wrong angränsar till gapig men vad jag kunnat höra av resterande spår via diverse smakprov tycks skivan i övrigt utmärkas av VU-liknande driv, därtill en allmän avsaknad dagsens mode i trivial, konform, bemärkelse.

Sheer Mag - Need to feel your love.
Initial besvikelse, utan deras karaktäristiska rockanthems (Expext the bayonet kommer visserligen nära, eller Just cant get enough) riskerar albumet blekna vid sidan om singelsamlingen. Det svänger emellertid minst lika snyggt, särskilt Pure desire, Need to feel your love och Milk and honey med nytt baxnande discogung. Ja jisses, som ett Greatest hits, med de där revolutionära anspelningarna dessutom.

Nature boys - Nature boys 3. 
Inget vidare namn och töntigt omslag men överraskande Dead moon-kvaliteter, mest och bäst i Into the waste och Private kite där det går lite långsammare. Trots en dragning mot att spela snabbare är det en skiva som vunnit på mig, inte minst tack vare två riktigt bra röster i linje med paret Coles.

Joni Ekman - 3: Uneton tampereella.
Joni gör ju rock som nästan ingen annan (annorlunda men nästan i klass med Jukka), gubbfolkligt alltjämt levande medelst utsökt stilistisk avvägning. På svenska hade det antagligen varit mitt i prick, eller engelska för den delen. Att nu bara till hälften förstå rockens språk. Albumtiteln torde ungefärligen kunna översättas till Sömnlös i Tammerfors, bara det! 💘🌙 


Skip Church - Out of tune, in touch with the devil. Det finns ögonblick som för tankarna till den
ständiga spiralen av nya indierockband för kidsen, och det är långt ifrån bra rakt igenom. Trots allt tillräckligt många höjdpunkter, framförallt Greenies, Hospital, Bad weather och The message, tillräckligt rocknroll. Och som han sjunger, nån Joe Schorgl, lyssna bara på nämnda Greenies.
 
Mattias Alkberg - Åtminstone artificell intelligens.
Den rena och enkla inriktningen var välkommen och att det stundtals blir lite sömnigt torde snarast handla om materialet, och, visst, det brinner ju inte heller. Obeskjuten är trist och rockabillylekarna skämtas liksom bort. Och det är väl jämfört med MABD-triptyken det framstår lite uddlöst. Trots allt himla mycket bra, förstås, Kvicksilver, Jag speglar mig, Livet är för kort eller för långt, "pengarna tog slut så det blev pizza".

Bed wettin bad boys - Rot.
Svinbra indierock, faktiskt, tack vare driv och oförställt rå sång. Dessutom smakfullt och svängigt rakt igenom, möjligen med undantag för Victoria. Vore här bara någon riktig jäkla rökare. 

Säkert - Däggdjur.
Annikas främsta storhet är tveklöst hennes röst (i vidare mening). I det här sammanhanget överlägset närvarande, ja, tillsammans med Lovisa, däremot helt annars och platt med Klüft och Svanängen. Men sen hissnande ljuva Dian Fossey och Almunecar, och Allting flyter och Nånting måste hända. Och det var fint som föreställning, tabberaset, om bara snubbarna skippas nästa gång (möjligen förutom Nyströmmen).


The Cowboys - The Cowboys.
Cowboys har skalat av och lugnat ned och deras renodlade ballader är fortfarande mest bara tråkiga.
Det krävs att det rockar på lite, som på Sittin pretty och överhuvudtaget alltmer med skivans gång. Ändå låter det lite tunt, särskilt när Live at Tony's garage finns att tillgå, en inspelningen som ska ges ut officiellt under våren, helt fenomenal faktiskt!

Ciggie Witch - Mad Music.
Den årliga Melbourne-sektionen, Ciggie Witch verkar i linje med senare års tradition av slackerpop härifrån. Nånstans mittemellan Dick Divers lite mer kultiverade pop och Bitch Prefects naivism. Enligt traditionens påbud ganska varierad skiva men uppfriskande snarare än ansträngt, hela tiden fritt från smetiga effekter och påklistrade poser, bara det att en låt som Picket fence kan låta så bra. Det är dock de fullfjäldrande popnumren som består, Shadow och Mighty Murray framförallt. 

RVG - A quality of mercy.
RVG, också verksamma i Melbourne, gör lite tvärtom, kastar sig ut i en Go-betweens-dramatik som inte alltid bär. Dels uppblandas det episkt anstrukna stundtals med lite väl from jangle, dels lämnar texterna en del övrigt att önska (IBM är en hemskt fånig låt). I andra fall förvaltas arvet riktigt lyckat, i stil och nerv (Vincent van Gogh, Eggshell World) och sången minner genomgående om Forsters.

Vasas flora och fauna - Veneziansk afton. Tudelad skiva, på sätt och vis, intryck därefter. Det är bara knappt hälften av låtarna som fungerar för mig, de enkla, traditionella - pop eller visa - som de gör så bra. Här saknas också landsvägshitsen från föregående men Min förtvivlan, Black Horse, Egnahemshus och Här på er villa är alla pärlor, med bra och intressanta texter.

_________________________________________________________

Simon Joyner - Step into the earthquake. Fin skiva men det mer traditionella singer-songwriter-stuket lever inte upp till det föregåendes stämningar. Jag vill liksom fortfarande framhålla In my drinking dream.

Guldregn - Hver dag.
Egentligen ingen vidare skiva, upptempospåren låter helt enkelt inte bra, men Andrea Aagard från Dig & Mig sjunger ett par tre fantastiska popballader. Niller är en satans vacker socialrealistisk rationaliseringsberättelse, tror jag, Når tågen letter så snygg att det skaver. Sydvest for stenbroen är också fin.

Litku Klemetti - Juna Kainuuseen.
Också här ett par mästerliga ballader, på en gång mer geniala och i mer klassisk stil (Elämä vain iltaa och Juna Kainussen). I övrigt präglas albumet av lekfulla infall, ett par till och med lite Ariel Pink-aktigt smetiga, tyvärr. Det skulle inte förvåna mig om texterna var coola. 

Dessutom Makthaverskan - III (To say it as it is!), Mordecai - Abstract recipe (Mer hjärna än hjärta? Och lite gnällig produktion och sång jämfört med epn), Golden Pelicans - Disciples of blood (en riktig rökare, bara aningens aning mycket machobröl), Institute - Subordination* (knappt värdigt omnämnande men Exhibitionism är en riktigt bra rocklåt).
__________________________________________________________

Bonus, bra låt från sämre skiva.

Rockåret

Okej, för skojs skull och för att kunna börja på ny. Det bästa jag hört och lagt på minnet, ifråga om mindre uppsättningar av låtar. Det tycks alltjämt förtvivlat svårt med album.


Ekman & Owen - Ekman & Owen. Rocknroll, bäst med Ekman på sång (Gonna go downtown).
Very mental - Miscunstrued. Något så härligt som två mycket bra punklåtar!
Life stinks - Hanging from the ceiling. Lite elakt och skitigt ös, värdigt Rocket from the tombs/Peter Laughner/Pere Ubu-referensen.
P. J. Bonneman - Mig og Henriette/De sagde at det var koldt. Mig og Henriette är perfekt, kanske fjolårets bästa.
Sun bather - Sun bather. Bonneman är grym även här. 

Amyl & the sniffers -  Big attraction. Otroligt bra attityd, folkligt swag fritt från postmoderna eller psykedeliska impulser. Och I'm not a loser är tveklöst en av fjolårets bästa.
Suburban Homes - Unemployed/Anxiety attack. Suburban Homes gör alltjämt sin budgetpunk riktigt bra. Skulle dock föredra mer malande driv (som på Welcome to Shitsville) framför de mer hoppiga gitarrerna. 
Rik & the pigs - Blue jean queen. Bra rocknrolldriv, bitvis småjobbigt studsigt. Album ute nu, skulle kunna vara riktigt bra.
Shifters - A believer/Contrast of form. Kvalitetsindie från Melbourne. 
Skiftande enheter - 4 spårs EP. Stilsäkert och snyggt rakt igenom. Hey baby gå på disco med mig!
Cavemen - Death row. Förståsigpåare tenderar skjuta ner dessa Nya Zeelandändska Cavemen framför en tuffare namne från Boston. Själv tycker jag Cavemen gör det skitbra, först likt Stooges, slutligen påminnande om Freddie i Liket Lever, om än light. Bostonbandets bajsrock är ju bara tröttsam.
Acid dad - Die hard/Bodies. Bandnamnet är fullkomligt värdelöst men Die hard är en pärla, en tuff poplåt med lika delar rockdramatik och punkattityd. Bodies, däremot, är knappast minnesvärd.  
The Chats - Get this in ya. Snorungar, antagligen skatare men med den goda smaken att spela punk. Smoko är en superhit, annars inget märkvärdigt.
Mordecai - What is art. Låter bättre än albumet, särskilt What is over.    
Private Interests - MAMA/Private Interests Split. MAMA's sida av splitsingeln är kass, de har tagit Sheer Mags rockimpulser åt fel håll. Private Interests spelar däremot riktigt bra powerpop, inte meslarvigt som annars är brukligt.

Just fan, jag gjorde en lista på soundcloud av det jag kunde hitta där, tillsammans med några äldre låtar också.

2018

Jag vill spendera dagar längs 363an, ända upp mellan bergen. Jag vill se Lappland, inom Norrbottens län. Det borde jag göra. Sånt som Moskosel, åtminstone.
I övrigt skärpning, som vanligt. Läsa, skriva, sjunga. Ständiga konfliktlinjen mellan att acceptera sig själv och tillvaron, för att överhuvudtaget orka med, respektive ambitioner att göra något-vara något, också för att orka med.

Musikfavoriter från 2016, bättre än ganska bra.

Album

Frida Hyvönen, Kvinnor och barn.
En framtida klassiker i min värld, det är jag övertygad om. Utstuderat elegant, samtidigt autentiskt. Och så himla bra melodier och sång, varenda låt.

Jukka Nousiainen - Jukka Nousiainen*
Råbra, vackert och intressant.   

The Cowboys - Vol 4. https://www.youtube.com/watch?v=E_Zie_hy1zk&feature=youtu.be
Punk i bästa mellanvästerntradition - rocknroll, stundtals garageinfluerad. Tänk om Norsjö och Malå och Åsele, den västerbottniska mellanvästern för sen kommer Guldkusten-fjällen för alla med diverse säsongskort. Först, i början av året, gavs ett självbetitlat album ut som visade sig bestå av utsnitt från kassettvolymer 1-3, bandet påstods eller antogs också vara nedlagt men i december kom ändå en ny. Det låter lika bra men som helhet är kvaliteten jämnare, inte minst tack vare att de lugnare låtarna inte längre tillhör de svagare, möjligen tvärtom.

Hurula - Vapen till dom hopplösa
Jag gillar det råare ljudet klart bättre än förra skivans. Ont som jag är helt fantastisk och Kom över nu ett mästerverk, det går också att nämna fler, som Åtta trappor till exempel. Öppningsspåret och dess namn är dock ett minus i min bok och jag tycker i runda slängar bara att hälften av låtarna närmar sig den där mästerliga klassen. Sammanfattningvis vore det svårt att inte ge skivan en femma men det är lika svårt att inte jämföra med hur det skulle kunna vara.


Joni Ekman, genius mind, i år har han släppt två riktiga album, i olika namn samtidigt som fuck rekords soundcloud-sida erbjuder ett ständigt flöde av nya låtar respektive artistnamn (till exempel Punk Ekman, Joni Ekmanin Skooteri, Joni Ekman Revival). För övrigt är han också inblandad i ett Juice Normaali (från storheterna Juice Leskinen och Eppu Normaali). Låtarna av Joni & Ville är de allra  bästa på soundcloud, särskilt Se on fakta - en av mina absoluta favoriter från året som var, men också den senaste, Nähdään hautasmaalla.

Koiran Näikonen Nainen - Koiran Näikonen nainen
Joni Ekman har släppt ett antal kassetter som Koiran, det här ska vara tydligen vara inspelat 2013, före alla dessa kassettsläpp, och utgör den första lpn. Det är lika bra som KNN alltid varit, fullt av  häftiga skräprökare. Jag tycker inte riktigt att det liknar något annat.

Joni Ekman - 2: Ikuisesti, Rock'n'roll
Mer samlad, lite gubbigare rocknroll i renare ljud utan att på något sätt låta stelt för det. "Evigt, rock'n'roll" översätts albumtiteln till.

Hjelle - Högst medelmåttig
Jag tycker utfallet av den här Kal P Dal-rocken varierar lite från låt till låt men sammantaget gillar jag det bättre än någon av Bäddats skivor, det finns trots allt en långa radda riktigt lyckade nummer. Trehundratusen, Samma sak, Det var bara du, Den här jävla stan, Precis tillräckligt med pengar, då återstår balladerna som han gör så himla bra, En gång var det sommar allra bäst.

Mike Rep and the Quotas - Hellbender (:Rare & unreleased 75-78)
Delvis snarare råballt än egentligen bra men de verkligt bra låtarna väger upp för det. Diy rocknroll som fan, lite som Stooges men närmast ligger det ändå J.T. IV, en annan outsider/underground-legend (precis som på dennes Cosmic Lightning kan det också bli lite väl mycket på de mer ösiga låtarna). Höjdpunkterna kommer mot slutets två ballader, You're so decadent/sad och särskilt Cowboy gone straight, den älskar jag. För mer sånt kan man lyssna på Tommie Jay & Mike reps The Grim-o comix sequence.

Cowboys - Cowboys
Den där samlingen jag talade om ovan och som jag också skrivit om tidigare. Blandat och ojämnt men riktigt svängigt och snyggt emellanåt.

Sleeping Beauties - Sleeping beauties
Egentligen har jag haft svårt att skapa bestående intryck kring skivan men jag har i alla fall försökt. Undra på om det inte börjar lossna.  Det kan sägas röra sig om ganska rak rocknroll, i stil med Stones eller ibland till och med Dolls men det drar sedan iväg åt lite olika håll under albumets gång och det blir bättre och bättre, särskilt de mer långsamma passagerna. Jag är mycket förtjust i sången.

Giorgio Murderer - Holographic Vietnam War
Som koncept föredrar jag fortsatt Buck Biloxi framför Giorgio Murderer men han (Rob?) gör låtarna likadant, lika fantastiskt bra. "You all probably think that it's my fault that Buck Biloxi and the Fucks will never be considered a classic band of the genre of punk, but will instead always be thought of as some stupid novelty act, but it is really your collective lack of imagination. Yes, fans of Buck Biloxi, I am talking to you. I want you all to spend some serious time today thinking about why you're wrong."

Opposite Sex - Hamlet
Ambitiöst och egensinnigt utan att vara svårlyssnat, avant-garde populärmusikmässigt på så sätt likt Velvet, i andra fall vill ju sånt gärna bli tröttsamt. Opposite Sex är från Dunedin i Nya Zeeland, litet som Umeå men med långt starkare musikaliska traditioner, de låter mörkare, mer repetetivt och lite rockigare än vad i alla fall jag annars förknippar med Dunedin/Flying nun-scenen.

Jag kan ju inte påstå att jag brukar lyssna på soul, särskilt inte ny men nu har det kommit sig att jag slagits av två likartade röster. Jag vet inte riktigt vad det handlar om, verkshöjd eller estetiskt tycke, för sång och produktion. Lite sentimentalitet kanske. Jag har vidare lite svårt att orientera mig, vet inte i vilken mån dessa skivor bör betraktas som retro, vet inte vilken betydelse det skulle ha för mig.  

Charles Bradley - Ain't it a sin
Lyssna på Changes (Sabbath-cover), det räcker. Kolla också på den här videon. Och läs om honom, det är en häftig historia. Det är möjligt att hans samtliga skivor är lika bra eller bättre, fullt möjligt med tanke på att den här är väldigt ojämn, jag har dock inte hunnit så långt att jag kan jämföra dem.   

Lee Fields & the expressions - Special Night
Fields album är jämfört med Bradleys (förlåt jämförande sammankoppling) klart hittigare med lite såsiga och enformiga texter men det är vackert och bra. Fina blås och körer.

Weyes Blood - Front row seat to earth
Fantastiskt vacker skiva.  

Kevin Morby - Singing saw
Jag har gillat hans musik lite gran hela tiden och nu låter det mycket bättre än nånsin, mer ensligt. I have been to the mountain är helt suverän i sin storslagna, lätt glåmiga, stämning och underbara Cohen-körer, till och med utgångstonen på sologitarren, faktiskt. 

Jag har svårt att sluta, för avvägningen, det utgör ofrånkomligt en så abrupt gränsdragning. Det finns alltid massor, jag gillar ju till exempel Olov Antonssons skiva och Pascals likaså. Ännu hellre album av Goon Sax, Angel Olsen, Doctor Nod, David Nance (i en intervju bekände han sällsynt god smak (Peter Jefferies, Peter Laughner!) men det är förstås fusk) Chook Race och The Holiday Crowd (väldigt bra men väldigt retro, nästan genant) också.

Dessutom skulle jag gärna ha med Amateur hour, från Göteborg, vars hela skiva jag inte förmått mig betala för men likväl tar för väldigt bra. Och inte minst Small World Project som jag fram till nyligen aldrig hört talas om men deras fantastiska (särskilt, tror jag, Shelf-life) skivor kom egentligen på 90-talet och nyutgåvor vill jag egentligen inte ge mig in på. Återigen, Peter Laughner, lyssna här, det är helt otroligt bra! Hans inspelningar tangerar i mycket Rocket from the tombs' som ju också är råbra (The day the earth met...!) och som är fröet till både Pere Ubu och Dead Boys. Laugners Ain't it fun är helt vansinnigt bra, liksom Amphetamine och här finns intressant läsning av Lester Bangs rörande Laughners död.
__________________________________________________________
Mindre omfång

Sheer Mag - III
Igen och fortfarande. 

Suburban Homes - ...Are bored
Himla bra och fint polemisk punk, likt tidiga Buzzcocks och Television Personalities (Part time punks), förstås.  Welcome to Shitsville (bäst) och Constipation har ett driv de andra låtarna saknar, vilka istället tenderar bli lite väl hoppiga.
 
Raring - Raring EP + Efter dig
EPn var bra, ännu bättre live, och den senaste låten, Efter dig, är suverän.

The Vitamens - The Vitamens
Svinbra Kansas city R&R. Vilseledande kanske, när det rör sig om punk/postpunk men det är i alla fall inget tjafs, ingen sån här tjusigt tillrättalagd svärta i purpur. 

Joni Ekman/Joni & Ville - ?
Så snart jag skaffat mig en inkomst måste jag beställa ett parti kassetter, särskilt de med Joni & Ville tror jag. 

Rik & The Pigs - Baked Transformer
Riktigt bra diy/lo-fi punk. Snyggt omslag också.  

Whipper - Shit Love
Bra punk, Ann Arbor-style, särskilt titelspåret. 


Rangoons - Asylum/Cult of thorns + A postcard from Rangoons Island (2015?)
Tydligen typiskt australiensisk cool. Excentriskt och svängigt.

Growth - Colour, cut & clarity
Torde vara Stockholms coolaste band. Bortsett från Mascara Snakes såklart. Lagom experimentellt, rått och kusligt.

Pleasers - Such a fool/Whirlwind
Ännu en bra singel från Matthew Meltons Pleasers, tuffare och bättre än Warm Soda som han förut spelade med (i sin tur efterföljare till Bare Wires). Melton påminner om Mcconaugheys karaktär i Dazed and confused och möjligen kan man tänka sig att Pleasers låter lite som ett band med rollfiguren kunnat göra i den allra bästa tänkbara av världar.

Härtill kommer allt halvbra eller delvis. Det är i alla fall kul att det med Stephen's Shore
görs bra janglepop i Stockholm 2016, visserligen lite sömnig efter titelspåret Ocean blue. Men huvudsakligen, eftersom att jag nämnde nå album som inte räknas: Moderni Elämä! Som så ofta förr undrar jag uppriktigt varför ingen berättat. Helt fenomenalt band, råare och mer mångfacetterat än Masshysteri, aktivt omkring 2010-2013 vars alla släpp finns på youtube. Exempelvis:

Kram.

Vilket jävla tjafs. Jag åkte och fiskade, i Öreälven ovan och nedan E4. Älven var stor och jag var liten. I helgen igen hoppas jag, längre inåt landet. Nu börjar det vara tid för sentimentalitet,
Bruces episka pianoballader, Glen och Guy och Townes, till och med Perssons. När solen glittrar in i bilen mellan trädtopparna, speglas i selen. Och det inte spelar någon roll. Om annat är skit. Det har jag väl alltid tid för, det kommer och går. Jag undrade om inte Camilla kunde lära sig spela piano så, som Racing och Factory men det skulle förstås förutsätta att jag kunde sjunga, skriva och spela.

Jag glömde av Frankie Cosmos sist, som sagts tidigare gillar jag henne och hennes nya skiva, Next thing är antagligen hennes bästa hittills. Antar jag. Jag gillar hennes berättarröst. Ändå, trots allt, är min entusiasm tämligen kontrollerad. Vasas flora och fauna och deras nya singel, Honda Monkey, den har ni väl hört? Det är såklart fina låtar men ingen sån där verkligt mästerlig, själva Honda Monkey är till och med lite väl glättig för mig, i svänget. Då skulle Counter Intuits Monosyllabilly kunna vara värd att lyssna till, jag har inte gjort det värst mycket men den avslutande Rockey surgery är riktigt bra. Skramligt, skräpigt, låter bättre än vad låtarna själva är bra. Apropå det, Stefan Christensen & Friends har spelat in en ep (bandcamp) som är bättre än de förra, mer punkigt i jämförelse (Counter Intuits har en rätt poppig nerv, tycker jag), i alla fall på Bad politics som också är bäst, sedan blir det tråkigare, mer jämnrock. Nä fy fan, ska en låt vara tretton minuter ska det vara jävligt bra, knappt ens då.

En Honda Monkey God kväll.   

Jag hoppas att ni alla kommer ihåg att Sarah records föregår göteborgspopen och att den förstnämnda framförallt är oändligt mycket bättre, episk och viktig. Exempelvis. Jag fattar helt enkelt inte vad det är frågan om, riktat åt alla - skärp er. Enad front mot disco. Indie är rocknroll, dansmusik är konform, kapitalistisk. Usch.

Somliga ska gå på rave ikväll, på Ön, dansbanan på sydspetsen. Det är fint, en fin plats, kulturminne. På Hamrinsberget fanns förr en festplats, Solliden, en dansbana där med och en hoppbacke längs bergsidan. Före det hette det Stora Öberget och till sist kom vägen. Igår spelade Hanna Hirsch och överallt är det fester. Vintern har rasat ut genom skogsälvarna men dröjer väl ännu i fjällen, snart är det sommar.

Jag brukar väl skriva att jag lyssnar för litet på musik. Nu blir det väl mest när jag behöver muntras upp eller redan är glad, i vilket fall mest sånt som Ramones eller Joni Ekman, ett tag brukade det vara Cowboys. Eller om det är när jag tänker att jag borde lära mig spela gitarr nån gång, till slut.

Sheer Mag - III, 7". De fortsätter vara bland de allra bästa i världen. Transcendent! Rocknroll fun, beauty & heart.

The Cowboys - s/t, lp (https://www.youtube.com/watch?v=D3-sl8hjFXE (en klickbar låtlista finns i fältet under videon)). Kanske mitt favoritalbum hittills i år, från Bloomington, Indiana, precis som Gizmos. Jag gör mig inga illusioner om någon annans gillande men nu när jag fört dem på tal kan jag ändå medge att det är ganska ojämnt men Silverback Sexdrive är ren lycka och nästföljande, She wants to be french, likaså. Det är möjligt att de redan lagt ned och att albumet är ett urval av vad de hann frambringa.
Death Valley Girls - Glow in the dark. Någon skrev nånstans att låten, det här är bara en enda låt, ingav hopp om rocknroll, det är förstås att ta i men jag kan väl förstå andemeningen. Jag trodde egentligen att det skulle finnas ett album vid det här laget. 
Hinds - Leave me alone, lp. Jag gillar Hinds och det här verkar ha blivit bra, allt fler verkar också gilla dem när de nu kan höras på lokaler i Umeå.
ShitKid - s/t, ep. Tufft, eget, bra. Jag hoppas på mer bra. Och honymoon v som jag bara nyss hörde, ett band med samma Shitkid är också fett som fan.
Witching Waves - Crystal cafe, lp. Jag är positiv till bandet och tycker att albumet låter bra men jag har egentligen lyssnat för lite på det. Risken är väl också att det stannar där.
The Goon Sax - Up to anything, lp. Sån där avslappnat småtuff och lätt naivistisk pop de tydligen gör bra i Australien. Inte bra riktigt som Dick Diver men kanske som Bitch Prefect och Full Ugly? Sjunger mest på skivan gör för övrigt en son till Robert Forster från Go-Betweens.

Joni Ekman fortsätter vara Joni Ekman. Fortsätter göra mina tankefoster överflödiga.
Nu senast framförallt med en Ramones-låt som är det bästa jag hört i år (https://soundcloud.com/fuck-rekords/joni-ville-se-on-fakta) men på (hans?) fuck rekords kommer det upp pärlor titt som tätt. Alltså https://soundcloud.com/fuck-rekords.
   
Jukka Nouisianen verkar också ha gjort ett till mästerverk, i alla fall att döma av den enda låt jag hört. Resten får en snällt betala för. Lyssna!

Ett tips på äldre musik, mycket vacker, är Sibylle Baiers album Colour Green. Hon kommer från Tyskland och spelade in låtar hemma mellan 1970-73 som gavs ut 2006.

För ett tag sedan tipsade William mig om en låt, verkligen helt fantastisk. Jag kan inte låta bli. Helt fantastisk.

Fast okej, slutligen, det här är också perfekt på sitt sätt; https://slyngelrekords.bandcamp.com/album/sabotage-s-t-7.  Det gäng 12-13 åringar som Moodysons Vi är bäst ska vara baserad på, åtminstone delvis, specifikt avseende det pojkband som förekommer i filmen, de som sjunger (om) Brezjnev och Reagan. 

Imorgon ska jag nog åka och fiska.

Det berättas att tysta män kom vandrande nedför Ångermanälven veckan efter militärens mord på arbetare i Lunde 1931. Med geväret på axeln smög de sig fram till folk i byarna och frågade var man kunde anmäla sig till revolutionsarmén. Uppe i skogskojorna hade ryktet berättat att revolutionen var kommen. Då hade de packat ryggsäcken, sett över jaktgeväret och gett sig av för att med våld störta bolagens stat.

Lennart Lundmark, 1971.

Favoritmusik, 2015.

 

Skit samma. Jag har missat, och valt bort massor. Det mesta av vad jag valt eller tyckt om, har jag sedan lyssnat för litet på. Jag önskar att jag lyssnat mer. Det är också klurigt med format, att hålla isär eller inte trots att jag förstås lyssnar likadant på musiken men två låtar är aldrig tio eller femton.

Mina favoritalbum från det gångna, i ungefärlig ordning:

Vasas Flora & Fauna - Släkt med Lotta Svärd
Dick Diver - Melbourne, Florida
Simon Joyner - Grass, branch and bone
Hurry up - Hurry up
Joni Ekman - Joni Ekman
Buck Biloxi - Streets of rage
Sonny Vincent - Vintage piss 
Day Creeper - Central States
Tam Vantage - Life in high definition
Achtungs - Welcome to hell


Några favoriter i mindre omfång:

Sheer Mag - II
Mascara Snakes - A corpse has been fucked in Hallstahammar 7''
Cruising - Cruising EP
Vial - 7''
The Nervous - S/t Demo tape 
The Staches - EP III
Slum of legs - Doll like 7''
Sissy - Gave birth to a mum EP
Suburban Homes - Conformity in the U.K/Televison Spies 7''
Paul Messis -The Blind Leading The Blind/As time rolls by 7''
The Hussy - Volar EP (Jag gillar mest bara B-sidan, Side Heather, det vill säga låt 3 och 4)
Death Valley Girls - Wait for you/Summertime
Calamari Girls - Before Darwin Tape
Polio Club - Polio Club tape
Top Down - Silver ashes
Pink Owl - Sub-psychic souvenirs
Moon City Boys - Let my love dance/Washing machine 7''
Boys - Kind of hurt EP
Soda Boys - Soda Boys
Benny and the Roids - Demo
Shitfucks - Det är ditt fel
Gino & The Goons - Check this out EP


Nu har jag samlat ihop lite låtar på spotify för den det kan tänkas beröra. Ett hafs. Inte bara sånt som nämnts ovan, och inget Vasas.
https://open.spotify.com/user/donalbatello/playlist/3rEcyOCxzgZ66Yd9gbetQ2

Kram.

Hej!

När jag ändå mest står och stampar eller sitter i soffan eller på jobbet kan det vara skönt att få lite skitsaker gjorda. Som att skriva av mig lite musik jag klottrat ned notiser om. Jag håller mig ständigt med sånt strunt, spellistor som ska göras, vara bra och tuffa.

Först ett par kassetter tillgängliga digitalt på ifrågavarande bands respektive bandcamp. Olika band alltså men lika i skitbra, skramligt ljud och överhuvudtaget väldigt estetiskt fint men de är också rätt ojämna båda två. Rock n roll som Velvet Underground som låter pop som är lite grann punkig kan man säga, kanske, fastän det väl ändå blott rör sig om pop. Calamari Girls - Before Darwin tape (http://calamarigirls.bandcamp.com/releases) den ena och något starkare tycker jag, från Melbourne. De sista två låtarna är fantastiska ballader. Den andra Polio Club - Polio Club tape (https://polioclub.bandcamp.com/album/polio-club-tape) från Seattle, också denna alltjämt toppen. Lite svängigare, spretigare och mer excentrisk, mer new wave med låten Light as a feather som den stora höjdpunkten.

Och nu hör jag precis en till sån här grej. Möjligen bättre än de ovan fast jag är bara inne på första låten. De heter Top Down och albumet eller kassetten Silver Ashes, och de låter som Dead Moon, produktionen är helt fantastiskt och då visar den sig förstås vara gjord av Fred Cole från just Dead Moon. Dead Moon var stundtals väldigt bra, alltså några låtar är otroliga, till exempel On and on, Demona och Dead in the saddle, annars är de ofta sådär, liksom för häftiga att hålla nivån och med någon fallenhet för att leka lite med hårdrock. Sedan tycker jag inte att alltid att nämnde Freds sång är så himla bra. Med Top Down är det likadant på sista punkten, liksom hos Dead Moon hörs två röster varav den kvinnliga är klart bättre, tyvärr sjunger ändå snubben mer. Nu antar jag att min entusiasm svalnat en aning. Silver Ashes kan höras på bandcamp, bara att googla.

Soda Boys - Soda Boys. https://sodaboys1.bandcamp.com/releases
Det här är mitt i prick musikaliskt, tror bara det är en enda sämre låt sett till riff och melodier och  sångaren låter råbra. Det är ung, poppigt medryckande punk, Gizmos återigen och alla små svenska band från svunna tider. Alltså förutom att gitarristen uppenbarligen är väldigt skicklig låter det väl lite ungdomsgårds/folkets hus-punk om det. Problemet är nu bara texterna som får sägas vara lite väl substanslösa och enformiga, det är Soda boys och soda girls hit och dit, på ett sätt som jag visserligen kan tycka om, konceptuellt och naivistiskt men det är förstås ändå inte mer än så. Lite coolt och roligt och det för mina tankar till greasergänget i Outsiders, Sodapop och Ponyboy ni vet och sen kan jag förstås försöka innebörder, tendenser genom referens. 

Boys - Kind of hurt EP. Spotify.
Ni vet, skitbra EP av Nora från Umeå som också spelar i Holy. Verkligen himla bra tycker jag. Om man ska jämföra är det förutom att vara mer avskalat, sovrumsljudande och mjukare också klart mer tidlöst än Holy och det närmar sig en mer universell popnerv. Mindre 60-tal (eller 2015-populärpsych) och mer indie, sån riktigt fin i sig mindre daterad. Jag tycker mig i alla fall höra en massa olika undflyende saker. Och det blir nästan bara bättre och bättre, låt för låt. Ever before är otroligt vacker och Stars & Lies' alla pärlor till melodier och refrängen sedan, en sån man tror sig alltid ha känt.

Jag ser att Achtungs senaste kommit ut sedan jag sist skrev. Jag är stormförtjust i Joni Ekman, fortfarande, och det är ju rätt häftigt hur mycket han spelar in och ger ut. Welcome to hell är nu inte det bästa han gjort men likväl bättre och tuffare än första Achtungs-skivan. Med det sagt vet jag inte riktigt om det är så himla bra albummusik, det blir lite mosigt (i skallen) och det är väl förstås lika mycket för att alltför många låtar saknar tillräckligt starka melodier. Like you a lot och Welcome to hell är råbra och det är rätt fint med enkelheten i texterna som jag tror mig ha läst honom helt enkelt förklara med sin begränsande engelska. 

Death Valley Girls är ett riktigt bra band. Lyssna bara på Wait for you, från deras senaste singel. Vad jag tror vara debutalbumet från förra året är däremot lite ojämnt, jag gillar till exempel inte rockigheten i Sanatarium blues. Lätt att hitta alltihop på spotify. Jag inbillar mig att de musikaliskt ansluter sig till en ganska amerikansk tradition, surfmörk postpunk kanske, och det är skitfett så länge de håller sig till den och på singeln från i år gör väl båda låtarna också det.

Jukka Nouisianen har tillgängliggjort en ny låt med video till, jag la upp den i förra inlägget. Eftersom att jag inte förstår finska vet jag inte vad det ska bli av det. Jag förstår heller inte hur han kan vara så bra, göra det han gör så bra. Det känns också helt omöjligt att någon skulle kunna göra något liknande i Sverige. Ofattbart att kunna ro i land det här; https://www.youtube.com/watch?v=OLS_bEXDhPU (det är en massa finskt prat i mitten av klippet, en låt i början och en i slutet).

En för mig ny upptäckt är Mac Blackout och dennes egensinniga punk. Det finns en singel från 2010 där låten Don't let your love die är råbra fastän den mest låter 80-tal och new eller cold wave. Och ett mycket rockigare album från 2014, väldigt spretigt och ojämnt men med en fantastisk dänga i I'm in love with you - riffet och refrängen är ren och skär lycka.

Copy Cats - An idea died (2014).
Ett spanskt band som gör klart lyssningvärd punk på engelska av det tillgängliga och poppigare  slaget. Jag vet inte riktigt om jag vill beskriva som 77-78 (gissar att de skulle vilja) men väl brittiskt. Skivan är väldigt enformig och aldrig riktigt riktigt bra.

Arre! Arre! - A.T.T.A.C.K. 
Ny svensk punk på engelska, tuff och bra. Hittills kan jag ha lite svårt för en del av låtarna men Fight the system är en jag tycker mycket om. Det är lite surfrockiga gitarrer men framförallt riot girrrl och mycket svängiga melodier. Säkert en fröjd att se live. Läs mer annorstädes..

Simon Joyner - Grass, branch & bone.
Jag är väldigt exalterad över den här skivan och ser mycket fram emot att lyssna mer. Americana eller country fast enkel, något i stil med Townes som bäst och Guy Clark, när det inte är så mycket country. Ibland låter det lite som Cohens Songs-skivor, ibland nån Neil Young-låt. Fast kanske kan jag ändå tänka att Joyners låtar ibland balanserar stundtals nära popen, rent och fint, såsom singer-songwriters kan te sig, att det kunnat vara lite råare. Allt sånt enfaldigt tvivel skingras i låten In my drinking dream, den är bäst. Jag är också nyfiken på hans tidigare skivor, inte minst The cowardly traveller pays his toll från 1994 som verkar vara toppenbra lo-fi rock, en bra bit från den här senaste skivan.

Hinds.
Till slut kom jag fram till tycka att det här är ett bra band. Hinds kommer från Spanien, sjunger på engelska och har släppt ett gäng enstaka låtar, singlar och en liten samling som dock hunnit efterföljas av ytterligare ett par låtar och det verkar bli ett album efter jul. Stuket och kvaliteten på låtarna varierar ganska mycket (Garden är nog bäst), det är svårt att sätta fingret på, hipstrigt men ändå originellt och jag gillar de bärande rösterna och attityden.

Sissy - Gave birth to a mum EP
Bra ny musik, postpunk från Dublin, redan deras första ep var rätt bra men nu låter de tuffare och bättre.


Massa annat, alltid massa annat, kansken, förmodligen åtminstone bättre än nämnda Copy Cats. Till exempel Diät och Flesh World och Könsförrädare är ju fortsatt bra och Rat Columns tar på nya epn ett trevligt steg mot brittisk indiepop. Woollen Kits har släppt en toppenlåt i Girl with heart.
Jag recenserar ju inte utan noterar. För mig själv och kanske tipsar. Högst värdig att noteras är också Jamie Paul Lamb som tydligen spelat in spännande musik sedan 80-talet och nu tillgängliggjort allt på sin bandcamp, gratis, och åh, albumet under (band?)namnet Gnomes låter otroligt bra. Han kan väl sägas vara löst hemmahörande bland punk och rocknroll. Detsamma gäller för Outsiders som ska ha varit ett av England första punkband men vars debutskiva Calling on youth (1977) är ovanligt otydlig till koncept, exempelvis innehållandes ett par rockballader. En handfull av låtarna är råbra och frontmannen Adrian Boreland bildade för övrigt sedan The Sounds, också dom stundtals fenomenalt bra. Och det franska bandet Rob Jo Star Bands enda och självbetitlade album från 1975 är också det både bra och intressant, potentiellt suberbra vore det bara inte för vissa jävligt störande synthinslag.

På fredag känns det lite lättare. Tycker ni inte det?

Jag glömde att Moon City Boys släppt ännu en mycket bra singel. Tune in! https://mooncityboys.bandcamp.com/

Detsamma gäller Suburban Homes men det angår nog inte så många särskilt mycket.
https://soundcloud.com/totalpunkrecords/suburban-homes-conformity-in-the-uk

Vi ses väl ikväll.