Fuck Putin

Postmodernt klassförakt

(Med risk för att framstå som en hycklare). När jag i helgen läste några krönikor av urvidret Carl Reinholdtzon Belfrage (Narcissisten utan egenskaper) kom jag att tänka på ett synnerligen osympatiskt fenomen i vår samtid, nämligen hur sarkasm och ironi används som dimridåer av uppblåsta kulturborgare som inte vågar stå upp för sitt blåa blod.
Genom att använda en genomgående sarkastisk och ironisk ton förvandlar man såväl texten som dess upphovsman till en hal, identitetslös ål. På så sätt kan man på förhand befria sig från alla potentiella anklagelser om att vara en osympatisk översittare och kulturell brukspatron. "Jag provocerar ju bara!", eller "Har du ingen humor?!" fungerar som okuvliga avväpningsstrategier. Lustigkurren kan köra vidare i sin sarkastiska fil, i trygg vetskap om att ens egen flytande position gör en omöjlig att fånga.

Istället för att öppet medge att man hatar och föraktar alla som inte dricker vin för 300 kronor flaskan, inte har läst T.S. Eliot, inte bor i innerstaden, och inte tjänar åtminstone en halv miljon per år, låtsas man vara en skön kulturhipster med lite fräck humor. Det handlar inte om att humorn är dålig (vilket den förvisso i regel är), utan om att den används som ursäkt för att slippa ta en fast ståndpunkt. Den som inte tycker något gör sig oanträffbar för kritik och dialog. Alla åsikter är flytande, alla ställningstaganden är attityd.

Detta fenomen bör snarast förstås som en postmodern form av klassförakt; hata dina undersåtar, men gud bevare dig om du inte gör det på ett humoristiskt sätt. Därmed plockas russinen ur kakan; du kan hata (och därmed befästa din identitet såsom högre stående), men du slipper ta ansvar för ditt hat och dess konsekvenser.

Som när denne förhatlige Reinholdtzon Belfrage exempelvis jämrar sig över alla överviktiga utomsocknes (läs; alla som inte tillhör storstädernas upplysta övre medelklass) som shoppar på H&M, har ryggsäck och dricker undermåliga viner. Vad han egentligen säger är att han föraktar alla som inte har privilegiet att bära efternamn som Reinholdtzon Belfrage, alla som inte har tid att resa runt i Provence och dricka fina lantviner direkt på vingårdarna, alla som inte har råd att spendera en halv månadsinkomst på en skjorta. Klassföraktet är underförstått, men kläds i en hippt sarkastisk språkskrud.

Det är inte brukspatronen som spottar på sina arbetare; det är den medelmåttige nöjesskribenten (med drömmar om att bli en erkänd kulturskribent) som i ren desperation spottar sarkasmer åt alla håll (dvs. neråt). Det är inte det gamla ohöljda klassföraktet á la industrisamhället; det är det flytande, sarkastiska klassföraktet á la mediesamhället.

Förbannade ironiska generation. Är det så jävla svårt att faktiskt tycka någonting?

För den som är intresserad av att upptäcka vilken nolla denna Reinholdtzon Belfrage rekommenderas den här genant dåliga krönikan. Snacka om innehållslöst, klyschigt pladder. Om man ämnar göra anspråk på att stå över den samlade svenska kritikerkåren måste man väl ändå lära sig skriva bättre än en högstadieelev först.