Såg Moln på drift av Kaurismäki ikväll. Som vanligt skildras social misär - den här gången i form av ett par som blir arbetslösa och försöker hanka sig fram. Då och då tror man att det kanske finns något hopp för dem, men för varje gång sjunker dem istället djupare ned i avgrunden.
Denna tragiska story (som visserligen ljusnar mot slutet) skulle vara outhärdlig utan den komiska dråplighet som finns i replikerna, vilka levereras fram av skådespelarna med en likgiltighet som förstärker effekten.
Dessutom är hans filmer så jävla snygga - den urblekta öststatsaktiga (är det p.k att skriva så?) scenografin ger filmerna en känsla av dyster tidlöshet som på ett utmärkt sätt ramar in karaktärernas sorgliga öden, där flaskan aldrig är långt borta (och ciggen ständigt i handen).
Och till sist: den finska tangon som är så mycket bättre och vemodigare än den svenska dansbandsmusiken. Kaurismäki låter ofta låtarna fylla upp långa scener och tala för sig själva.
Har jag fått med allt nu? Kanske för tillfället. Har jag kommit med något nytt? Antagligen inte.
Ville ba skriva av mig lite.
Grabbar och Jargong tackar för i fredags!
13 år sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar