håller med dig om att brideshead-hypen handlar mycket om att romantisera dåtidens aristokrati som man tänker hade en viss smak och stil som saknas idag.
angående "Bridesheadmodet renässans", dvs när det "aristokratiska" modet blev mainstream, håller jag med dig till viss mån i ditt resonemang om social status som delorsak. men då får man inte glömma att Brideshead framförallt har varit en inspirationskälla för de "alternativa kretsarna" (s mode).
att klä sig som om man levde för hundra år sen kan vara ett sätt att ta sig an en outsiderroll. man vill ta avstånd från det samhälle man inte passar in i genom att hänge sig åt en bättre, svunnen tid.
att man klär sig "aristokratiskt" behöver alltså inte innebära att man vill visa på högre social status. jag tror snarare att det är identifieringen med utanförskapet, eller längtan efter något annat, som har varit inspirerande för alla indiekids som vill se ut som sebastian flyte.
Om vi ska spinna vidare på det ”aristokratiska” modet tror jag även att samma känsla av utanförskap och flyktlängtan har varit drivkraften bakom den ”aristokratiska” looken som t.ex ”the embassy” har anammat, och som har varit väldigt inflytelserik i popsverige, men nu är jag kanske lite off topic.
Jag får kontra med en liknande "ja, men". jag håller till viss del med, men som alltid är det det som kommer efter "men":et som är det intressanta.
SvaraRaderaFör det första är det helt sant att dagens verkliga svenska överklass inte klär sig efter det modet (amerikansk och brittisk överklass gör det dock i förvånansvärt hög grad). De som anammat modet är dock närmast uteslutande medelklass, och medelklassens ogina lott är som bekant nu som alltid ångesten över att sträva (slicka) uppåt (genom att efterhärma överklassen, samtidigt som man framhäver sina egna komparativa fördelar visavi just överklassen, dvs. medelklassens kulturella kapital (smak) vs. överklassen ekonomiska dito(pengar)), och samtidigt markera socialt avstånd neråt.
Jag är för det andra inte så övertygad om att de två subkulturerna du nämner (låt oss kalla dem för brideshead resp. embassy) verkligen kan anses vara alternativa. Jag tror dagens "indiekids" och populärkulturella kretsar grovt överskattar sin egen grad av "alternativhet". De handlar vanligtvis om människor och kulturella uttryck som i allra högsta grad är integrerade i "majoritetssamhället". Verkligt alternativa subkulturer, som "majoritetssamhället" faktiskt tar avstånd ifrån (vilket jag tycker är ett gott kriterium på "alternativhet") är snarare fjortisar och raggare (utpräglade arbetarkulturer), och i viss mån vissa diehard-punkare och gröna vågare. När tom. människor som Per Morberg (!) anammar brittaristokrat-modet är det nånting som inte står rätt till.
Nej men i stort tror jag att du har rätt i det du skriver. Det där om Brideshead-modet var mest en fotnot, och min poäng var att uttrycka kritik mot den tanke som menar att modet existerar i ett socialt vakuum, och att mode inte uttrycker värderingar (om än ofrivilliga).
usch det där blev långt och virrigt
SvaraRaderaglöm inte partille-johnnys och täbbs som intar en särställning bland subkulturer, eftersom de också söker den "bratiga" stilen, men har inte överklassens medfödda självförtroende. I brist på självförtroende, blir man således mer utagerande och extremare för att dölja det man saknar. Det leder i sin tur en "brattigare" "brattighet" än vad "bratsen" har. De är himla intressanta i varje fall.
SvaraRaderaOckså otroligt hatade, av alla andra slags ungdomskulturer.
/g
"den tanke som menar att modet existerar i ett socialt vakuum, och att mode inte uttrycker värderingar (om än ofrivilliga)." - den som tror det kan hoppa. jag läste nyligen en intressant text av Sven-Eric Liedman där han med eftertryck hävdar att allt som bär spår av medveten mänsklig verksamhet kan tolkas i ideologiska termer.
SvaraRaderadet är ju hur som helst en dråplig parentes att dessa "indiekids" valt att klä sig som just överklassen från den här tiden och inte arbetarna. framförallt är de senare så mycket mer smakfulla i sina enkla skjortor, rockar och kepsar. jag kan ha svårt för ett band som embassy för att jag inte riktigt förstår deras estetiska val, särskilt när de är så utstuderade.
är inte partille-johnnys ganska lite av en subkultur? jag tycker de verkar vara som ungdomar är mest. sen är de ju egentligen så långt från brattiga man kan vara, vilket nästan är fint. min spontana analys lyder white trash som större fenomen. fast jag vet inte så mycket om dem.
egentligen vill jag ge mig in i diskussionen men jag känner att jag är alldeles för benägen att problematisera just nu. jag behöver kaffe. mina funderingar kretsar kring vad som egentligen ligger bakom utvecklingen eller företeelsen. vi ägnar oss åt att finna förklaringar. jag menar; finns det ett samhälleligt intresse av den här "romantisering(en) av svunna tiders mer smakfulla klassamhälle"? Fungerar kapitalismen så här effektivt? Om samtidens kapitalism föranleder bilden av en "god kapitalism" är det också densamma som påvisar den. "Råkar" detta behov bara stämma överens med individernas behov att markera sin sociala status? Är det inte otroligt hur allt kan fungera så väl? äsch, usch.
det du, björn, skriver om de alternativa kan jag bara hålla med om, och antagligen de flesta med mig. trots det är väl den begreppsliga innebörden en helt annan när man pratar om populärkultur. ingen som säger sig gilla alternativ musik kan väl tänkas tillhöra någon av de kulturer du nämnde.
SvaraRaderaang. täbbs och partille-johnnys, skitsamma. jag kan mycket väl ha fel om dom.
SvaraRaderamen en annan sak albin: har du varit på efterfest med knullis?
/g
med och med, hon var på farmen och där var jag med.
SvaraRadera