Fuck Putin

Om liberalers bristande förståelse för människan

Liberala utrikeskorrespondenter (den ideologiska och klassmässiga tillhörigheten är vanligtvis genomskinlig) och tyckare visar upp en konstant, och komprometterande, oförmåga att förstå globala socio-politiska skeenden. I grunden tror jag att det handlar om en oförmåga att förstå människors drivkrafter, och hur "verklighetens folk" (ursäkta uttrycket) skiljer sig från korrespondenterna/tyckarna själva. Utvecklingen i Ryssland och arabvärlden har brutalt belyst denna diskrepans.

I Ryssland lyckades det liberala partiet Jabloko (västerländska journalisters favoritparti) samla 3 % av rösterna. I svensk media - vars rysslandsbevakning består i hembesök hos regimkritiska moskvabaserade bloggare med högskoleexamen - får man intrycket att dessa liberaler utgör den enda oppositionen i Ryssland. I själva verket är det enda oppositionspartiet värt namnet kommunistpartiet (20 % i senaste valet), men det passar inte in i den postheroiska liberala berättelsen om konflikten mellan förtryckande stat och martyr-lik, ung och högskoleutbildad yttrandefrihetskämpe.
I svensk media tas det för givet att Putin är populär för att han antingen framställer sig som en riktig karl som jagar och kör stridsflygplan (dvs. ryssarna är helt dumma i huvudet), eller för att han förtrycker (den liberala) oppositionen. I själva verket består hans popularitet i att han lyckades med precis det som 90-talets marknadsliberala experiment inte lyckades med: att skapa stabilitet och en någotsånär dräglig levnadsstandard för folkflertalet (det marknadsliberala experimentet lyckades däremot åstadkomma vad The Lancet karaktäriserade som "den största massdöden [man skulle kunna skriva massmordet] i fredstid i ett utvecklat land". Det var också den värsta ekonomiska depression som drabbat ett utvecklat land i fredstid). Man kan helt enkelt inte förstå fenomenet Putin utan att hänvisa till ryssarnas 90-talserfarenheter.

Även i de postrevolutionära Egypten och Tunisien råkar liberalerna på besvikelser i valen, och våra korrespondenter förstår som vanligt ingenting; det måste antingen bero på att valen inte är demokratiska, eller på att araberna är indoktrinerade av imamer. Anledningen till de postrevolutionära "missförståndet" är att flertalet journalister missförstod själva revolutionen. I en intressant, men inte speciellt uppmärksammad, studie undersöktes revolutionens orsaker genom att de revolutionära egyptierna fick frågan om på vilka bevekelsegrunder man protesterade. De stora majoriteten angav höga matpriser, arbetslöshet, ojämlikhet, frånvaron av framtidsutsikter, korruption och nepotism som anledningar; nästan ingen angav yttrandefrihet eller dylikt. Detta missade förstås våra korrespondenter, då de i sedvanlig ordning var upptagna med att prata med engelsktalande, högskoleutbildade bloggare och författare, dvs. med deras kolleger och klasslikar. (Därmed inte sagt att det var en arbetarklassrevolt, jag skulle snarare vilja se det som en medelklassrevolt, men med mer krassa förtecken; den exkluderade medelklassens revolt mot ett parasiterande, nepotistiskt och kleptokratisk kotteri. Det kan jämföras med franska revolutionen, med den skillnaden att börd och rang i arabvärlden har ersatts av släkt och kontaktnät. Makten över staten som klasskampens centrum är dock densamma)

Människan offrar sällan liv och frihet för andras yttrandefrihet (undantaget är starkt troende). Däremot gör de det om de är kollektivt desperata, och upplever att framtiden är stängd för dem, som i Egypten.
Jag tror att konservatismens styrka, åtminstone visavi liberalismen, ligger i just denna, mer realistiska, människosyn: att lyckas se människan för mer än en borgerligt-humanistisk idealtyp, att se människan som en trygghetsvarelse lika mycket som en frihetsvarelse, som bitvis inskränkt, provinsiell, suktande efter stabilitet, och med en moralisk kompass som bestäms av hennes omedelbara upplevelser snarare än av hennes kantianska principer.