Play måste väl anses vara årets mest omdiskuterade svenska film. Jag har inte sett den - SF i Umeå sände den i en vecka. seriöst? bara för att jävlas? - så jag ska väl egentligen inte uttala mig (*blinkning till runesson*), men jag har reagerat på ett tomrum i debatten kring den. Det kontroversiella med filmen ligger såklart i att svarta/förortskids framställs som kriminella, vilket anses vara stereotypt eller rentav rasistiskt. Det är en förståelig reaktion, även om jag själv ytterst sällan provoceras av konst, i synnerhet när konstens syfte enbart är att provocera (eller än värre; "utmana normer och invanda föreställningar") och när den likförbannat endast riktas till en begränsad publik som på förhand har upphöjt provokationen till konstens raison d'etre.
Det som förvånar mig är att ingen i Play-debatten har dragit paralleller till vad som måste vara en av den moderna filmens vanligaste klichéer; skräcken för underklassen. Från 60- och 70-talets "samhällets och ordningens förfall"-filmer (typ Taxi Driver, Death Wish, Attack on Precinct 13, Straw Dogs osv) till många av dagens skräckfilmer (Eden Lake och övrig såkallad "hoodie horror") har hotet från den degenererade underklassen varit ett stående inslag. Jag skulle vilja sträcka mig så långt som att hävda att skräcken för underklassen utgör en egen filmgenre idag. "Den farliga underklassen"-temat är inte heller inte begränsat till populärkulturen, utan förekommer också i "högre" filmkonst, se t.ex. den förhatlige bilmekanikern som jälvas med Micke Persbrandts karaktär (en godhjärtad läkare) i Susanne Biers rosade "Hämden".
Att ingen ens reagerar på denna eviga stigmatisering av en samhällsklass, medan Play river upp en storm av indignation, kan jag inte tolka på annat sätt än att klassföraktet fortfarande på 2000-talet är det enda officiellt sanktionerade bespottandet (neråt) av en hel grupp.
Grabbar och Jargong tackar för i fredags!
13 år sedan
korrektion!
SvaraRaderamånga har iofs påpekat klassaspekten i play, dvs. att förortsgrabbarna tillhör underklassen och att det är klassamhället - inte det mångkulturella samhället - som ger upphov till denna typ av (gäng)kriminalitet. min poäng är att ingen såvitt jag vet har poängterat att play verkar i en lång tradition av filmer som spelar just på skräcken för den oregerliga underklassen, och att det nya (provokativa) som östlund har gjort är att han helt öppet har satt en färg på underklassen ("rasifierat" den skulle man säga i akademien). det är denna rasifiering som givit upphov till indignationen
jag vet inte, precis som du säger, klassperspektivet har lyfts fram. det är en förvirrad debatt för ingen kommer överens hur man ska tolka konst. exempel: I en scen där pappan slår sitt barn. Tolkning: Antingen är filmaren sadistisk, eller visar filmaren hur hemskt det är med barnmisshandel, eller hur psykiskt sjuk pappan osv.
SvaraRaderaAtt pränta en ideologi över ett konstverk är alltid vanskligt, närmast ogörligt, för man kan alltid tycka helt tvärtom. Man ser det man vill se helt enkelt, försvarar det på sättet man vill försvara det. Svårare än så är det inte.
Det finns säkert flera exempel på att underklassen framstår som bättre än överklassen i flera filmer.
Att Play, jag heller inte sett, men så mycket vågar jag nog säga, skulle verka i samma tradition som Attack on precinct 13, då tycker jag du är lite väl raljant. Likheten är väl att det är människor i båda filmerna.
SvaraRaderaJag måste protestera mot det du skriver om tolkning av konst. Om jag tolkar (hehe!) dig rätt skulle det ju innebära en kortslutning av debatten. Bara för att något är öppet för tolkning betyder det inte att alla tolkningar är lika rimliga.
SvaraRaderaParallellen mellan play och attack on precicnt 13 är inte alls raljant, likheten är att det bärande tematiska elementet i båda filmerna är underklassen som hot (märk väl, inte "konstruktionen" av underklassen som hot, för att ta avstånd från en stark strömning inom dagens vänster). Sen att play är problematiserande socialpsykologisk, medan precict 13 är ultravåld rakt upp och ner är naturligtvis en viktig skillnad. Min poäng är inte att de filmer jag tog upp är likadana, men att de förenas av ett gemensamt tema, nämligen hotet mot ordningen och den sociala sammanhållningen, och där hotet oftast kommer nerifrån, från underklassen.
Jag tror säkerligen östlund är medveten om den mesta av den här problematiken (även om hans artikel i dn var bland det sämsta jag läst). Mitt inlägg handlar inte om play, utan om debatten om play, och varför klassförakt fortfarande är socialt accepterat på ett sätt som andra såkallade "diskursiva förtryck" inte är.
Jag skulle förresten gissa att det tom. finns fler filmer som skildrar överklassen som sadistisk, liksom det finns fler filmer som skildrar vita/män osv. som skurkar. Att sparka uppåt har alltid (med rätta) varit mer accepterat. Problemet är att den enda gruppen som det fortfarande är okej att helt oförblommerat ”sparka neråt” på är underklassen.
SvaraRaderahur sparkar man neråt uppåt?
SvaraRaderaoch om man sparkar medelklass, sparkar man sidleds? är det inte så att därför att just underklassen existerar i ett klassamhälle, och därav finns de givna ämnena att skildra, och även också att tolka i dessa klasstermer. Sedan skulle jag vilja hävda att Östlund gör en icke-rasistisk handling i att bara låta svarta ungdomar spela huvudrollen i en svensk film, som mer eller mindre aldrig förekommer. Sedan tror jag heller inte att Östlund spelar på hotet, utan han spelar på hotet om hotet, eller för att använda Zizek: Ideologins sublima objekt! Poängen är att det inte är objektet ideologin riktar sig mot man ska förändra, utan ideologin i sig, alltså i fallet Play, de uppenbara skillnader som existerar i vårt samhälle, och att vi måste ta problemen i beaktning. Jag var lite raljant i mitt svar! Jag erkänner! men ocskå: J'accuse! Eftersom filmens syfte är så uttalat av regissören, så måste det tas med i analysen av filmen. Den är liksom inte riktigt bara underhållning.
SvaraRaderaSedan om tolkning. Absolut, både ja och nej. Det innebär en kortslutning av debatten, men frågan är hur jävla jobbigt det skulle vara. Denna debatt påminner lite om Von Triers kvinnohat-debatt. Några sa: Kolla Von Trier framställer mest utsatta kvinnor i sina filmer, han hatar kvinnor! Några andra sa: Kolla Von Trier framställer mest utsatta kvinnor i sina filmer, alltså hatar han inte kvinnor, utan han förstår kvinnors utsatta position!
SvaraRaderaMen det förstår jag väl, att det finns rimliga/orimliga tolkningar, så dum är jag inte! Men kommer man till en viss nivå, där mer ens egna preferenser styr tolkningen, kanske då värderingar, personliga vendettor!, politisk tillhörighet, osv. ja, då är man inte helt plötsligt rationell i sin tolkning. och man ska inte underskatta människans orationella natur, det sa du ju själv nyss i ett inlägg om konservatism/liberalism!
Alltså, du har rätt om hotet, det förstår jag. Men Östlund är som du säger nog medveten om det och använder sig av just den slitna klyschan för att göra något annat.
SvaraRaderaNu har vi ju tröskat igenom det här muntligt, men ett par tydliggöranden kan nog vara på sin plats, om inte annat för eventuella andra läsare!
SvaraRadera"är det inte så att därför att just underklassen existerar i ett klassamhälle, och därav finns de givna ämnena att skildra, och även också att tolka i dessa klasstermer." Absolut - mitt eviga röda skynke! Är det något jag stör mig på är det den moderna vänsterns tendens att, så att säga, skjuta budbäraren, att anklaga den som skildrar förtryck för att ”konstruera” en grupp som ”offer”, och därigenom själv vara förtryckaren (typexempel; det är inte sexslaveriet i sig som är förtryckande, utan den elaka feministen som påpekar hur vidrigt det är och således stämplar horor som offer). Detta är en trojansk häst-ideologi, frasradikalism i intellektuell nyliberal skrud, som fungerar som en munkavel för progressiv kritik. Jag har ingenting emot de filmer jag nämner (förutom hämnden som är grovt överskattad), eller något emot underklasstemat. Inte heller har jag något emot att låta fem svarta killar spela rånare. Det jag reagerade på är inkonsekvensen i reaktionerna; hur stämpling av etnicitet/hudfärg är så ohyggligt kontroversiellt, medan motsvarande skildring av en likaledes bespottad underklass har gått obemärkt förbi i decennier. Jag tror det belyser vänsterns segrar respektive nederlag sedan 70-talet.
Angående tolkningar. Som någon klok person sa angående detta; det gäller att se det subjektiva i objektet, men samtidigt det objektiva i subjektet. Alltså både hur objektets ”sanna” betydelse inte är fixerad, men också att det tolkande subjektet förstår det utifrån objektivt bestämda ramar (klass, eller nån bourdieusk kategori). Det jag tycker är trist är när diskussioner fastnar vid endera av dessa konstateranden. Även om de såklart är relevanta så befinner sig väl den verkligt intressanta diskussionen oftast bortom de gränser som ovanstående citat drar upp? Det är något man kan ha med i bakhuvudet, men inte dra upp så fort det uppstår meningsskiljaktigheter (nu säger jag inte att du brukar göra det, men det kan ju inte förnekas att diskussioner jävligt ofta avslutas med konstaterandet att ”smaken är som baken”, eller något motsvarande men mindre folkligt uttryck). Till syvende och sist måste man ändå lita på sitt eget omdöme, annars kan man lika gärna gå och lägga sig!
Ett sista tillägg, apropå det där med den moderna vänsterns tendenser att skjuta budbäraren. Det kommer väl från performativitsteorin, framförallt utvecklad av Butler, som i sin tur hämta inspiration från Derrida, som i sin tur tagit från J.L Austin teorier om talakter, nämligen att när en utsaga uttrycks, händer något mer än att bara uttrycka den tänka propositionen, den blir giltig i någon mån också. Men detta är nog en av det som kallas poststrukturalism som har blivit mest missbrukat, inte för att den är nonsens, utan för att det är väldigt komplicerat hur det fungerar. Butler själv tar inte helt avstånd, men inser att hur den beskrivs i Genustrubbel inte är riktigt fullständig och mycket problematiskt.
SvaraRaderaöver och ut