Men det som övervinner rädslan är fascinationen för det hela. Varför tar man sig aldrig tid att lägga sig på en gräsplätt nånstans på landsbygden för att titta på stjärnorna?
Grabbar och Jargong tackar för i fredags!
14 år sedan
torsdag 7 maj 2009
Hela mitt liv har jag varit rädd för rymden. Det oändliga svarta med enorma planeter och stjärnor, vidunderliga nebulosor och svarta hål. När jag var yngre kunde jag få smärre panikattacker när jag tänkte på den på natten. Rymden symboliserar det ofattbara mysterium som livet är. Och döden. Att man en dag bara kommer att vara en massa atomer ute i det oändliga.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag hade också det! Och döden. Jag fick en smärre nostalgichock när vi med skolan besökte observatoriet där vid midgård, när man satt och kollade på massiva solsysten på en inte fullt lika massiv skärm. Jag är på att se på stjärnor nästa gång jag kommer till Umeå. Eller nästa gång du besöker göteborg!
SvaraRaderaVi göre!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
SvaraRaderajag brukar få panik när ja tänker på för stora saker, det blir för snabbt oh för mycket i huvudet så man inte vet va man ska ta sig till!!
Jag ogillar havet. Kallt och stort.
SvaraRaderahavet är också sjukt mäktigt. ett av de läskigaste scenariorna jag kan tänka mig är befinna mig långt nere under ytan och helt plötsligt se konturerna av en haj eller en val - ju större fisk desto läskigare. blir alltid skräckslagen av såna där naturprogram där de filmar sånt
SvaraRaderachristian