Fuck Putin

Jag har otroligt svårt för att minnas stunder då jag mår dåligt. Oftast rör det sig om ett par timmar då jag verkligen inte kan göra något alls. Efter denna korta period av tid kan jag inte på något sätt lägga något värde eller minnas hur det kändes, och jag kan heller inte relatera till det överhuvudtaget. På så sätt är det väldigt lindrigt. Det är inget som tynger ner mig nämnvärt till vardags, även om det är vedervärdigt vid nämnda tillfällen. Nu är verkligen inget sånt tillfälle. Anton kommer förmodligen till helgen, och Björn kommer nästa helg, och här sitter jag i sängen med en kopp kaffe och växlar mellan datorn och boken, och lyssnar på hwasser och kunde inte önska efter annat väder även fast det regnar, är kallt och ovälkomnande ute! Jag saknar er också, Umeå. På ett fint sätt, ett hoppfullt sätt! Kram